Livet är förändring

Jag har inte bara sovit i mitt lugna bo. Jag har varit småsjuk nästan hela december nu. Sista dagarna fick jag sjukskriva mig från jobbet. Men nu börjar jag piggna på mig och planerar för att åka till Per i Norrland. Det räcker ju i princip med att jag anländer hel och ren för att vi ska vara nöjda. Men det kanske är så att jag blir frisk nu när jag fått vila upp mig? Då skulle det sitta skönt med ett spinningpass med honom. Han skulle bli jätteglad om jag följde med honom på ett sådant pass. Bäst att leta reda på spinningskorna och passande träningskläder. Eller om jag bara skulle bli halvdant småpigg men inte helt pigg. Då kan det ju passa med ett lättare simpass och en lång bastu efteråt. Ifall jag är trött så kan jag ju packa med flytdolme och paddlar också, så det blir lite lättare. Eller en joggingtur. En joggingtur skulle sitta fint. Då skulle ju våra hundar kunna hänga med. Om jag blev pigg. Bäst att leta reda på joggingskor och joggingkläder och givetvis en reflexväst. Skidorn

Ja precis. Björnen sover i sitt lugna bo. Det är därför hon inte har skrivit något i bloggen. Den kraftfulla björnhonan sover. I sitt lugna bo. För att det är sådant som björnar gör när det är så här mörkt ute. Björnhonan måste tyvärr även arbeta för sitt levebröd och måste ut ur grytet för att arbeta också. Detta gör björnhonan plikttroget trots att hon vill sova. De senaste fyra helgerna har det mest resulterat till ständiga små feberböljningar som sköljer genom kroppen så fort björnhonan lägger sig i idet och pustar ut efter arbetsveckan. Björnhonan har varit sjuk nästan varje helg hela december. Så hon behöver sova. I sitt lugna bo. Och så äter hon en hel del. För det är det som kraftfulla björnhonor gör innan de sover nu när det är de mörkaste dagarna på året. Tydligen märks det på kroppen att björnhonans intresse mest handlar om mat och vila. "Men älskling?! Har du råkat bli gravid?! Vilken underbar överraskning!" sa Per glatt och klappade mig kärleksfullt på min något

I helgen har jag varit sjuk. Huvudvärk och halsont har hindrat mig från att vara särskilt aktiv. Och jag skulle inte ens våga göra chins i dagsläget. Det känns som om formen rasar i en stadig kurva neråt. Jag har tagit en paus från simningen och spinningen och fokuserar på skidåkning och löpning i stället. Jag tar det lite lugnt. Tar många pauser. Kroppen är inte fullkomlig just nu. Den är inte perfekt på något plan alls. Men det finns något avspänt i ofullkomligheten. Jag kan stanna upp i min träning och dra in den kalla vinterluften ibland. Men så fort kroppen är på G så kommer jag att ösa på igen. Det gör jag alltid. Målet är ju Vasaloppet. Jag drog fram lite oljefärger och orkade inte fundera igenom vad jag ville göra. Jag satt framför TV:n inför en film i halvmörkret när jag började måla. Jag balanserade duken i mitt knä i stället för att ha den prydligt uppställd på ett staffli, och jag hade inte ens lamporna tända. Jag ville bara känna på färgen och gegga med penseln och inte br

Kärlek och chins fungerar alltså inte. Nu har resultaten dalat ytterligare. Nu klarar jag fyra chins. Det rullar utför. Resultaten uteblir. Kroppen går i träda. "Eh. Men vilket stöd vill du ha?" frågar Per i webcamen. Han befinner sig i London och sedan åker han hem till sitt hem i Norrland. Jag svarar inte, utan gnuggar mig bara uppgivet i pannan, och så fortsätter han: "Vill du att jag ska pressa dig att träna riktigt hårt? Eller vill du att jag ska stötta dig i att ta det lugnt och låta kroppen gå tillbaka lite?" Jag skakade bara uppgivet på huvudet och tyckte att han har faktiskt gjort tillräckligt. Herre min je. Min kropp förfaller. Och det är hans fel. Han har kommit med blommor och choklad och vi har sovit två hotellnätter i stockholm den här veckan. Och alla presenter. Vad tror han? Böcker och en DVD-spelare. Blir man fit av det? Va? Och de här sömnlösa nätterna då vi bara ligger och kramas. Inte fan bygger man muskler av det? Nä. Det gör man inte. Man förtv

. Ibland är konsten att inte skriva. Så man ger utrymme för bilden att tala...

Jag har anmält mig till Öppet Spår på 9 mil. Klarar jag detta så har jag klarat min tredje del i En Svensk Klassiker. Det känns lite märkligt. Det var ju så här min träning och mitt bloggande startade, för fyra år sedan. Jag bestämde mig för att jag ville börja träna år 2007, och jag bestämde mig för att träna inför tjejvasan på tre mil. Jag var lite nervös och orolig. Jag hade också svårt att få till mina träningsrutiner. Jag minns hur osäker jag var och hur stort det kändes att ta sig tre mil på skidor. Jag minns hur förvånad jag blev när jag klarade det. . Mitt första lopp. Tjejvasan 2007. Gud vad mycket som hänt sedan dess. Fyra års träning senare står jag inför 9 mil och känner mig lugn som en filbunke. Självförtroendet har vuxit och jag litar på min kropp. Jag har tränat mig för att tåla både fysisk och psykisk press. Jag vet att jag klarar ett Öppet Spår galant. Jag vet att om jag bara är frisk och står med skidorna på startspåret så löser sig resten. Jag är redan motiverad oc

Jaha. Med lite missmod insåg jag att jag faktiskt blivit sämre på chins de senaste två veckorna. Jag kommer liksom bara inte.. upp... hela.. vägen. Det vill sig inte, riktigt. Så resultaten denna gång blev sämre än för två veckor sedan. "Det är den här jävla Per." tänkte jag. "Kärlek och chins funkar bara inte." Det började med den där chokladen, han skickade. Det var början på slutet av min träningskarriär. Det borde jag ju anat. En ny dimension av ätbar njutning hade uppdagat sig. Sedan gick det bara utför. Brant utför. Till att börja med låter Per som ett avslappningsband i telefonen på kvällarna. Som ett jävla avslappningsband. Ni vet vad jag menar? Va? Det gör ni. Den där mjuka lugna rösten som medititativt säger: "Luta dig tillbaka och sätt dig bekvämt. Ta ett djupt andetag och släpp dagens spänningar. Nu är det bara du som räknas." ungefär. Per SÄGER inte så till mig men det är precis en sådan inverkan han har på mig när han mjukt säger: "Hej f

Det har hänt jättekonstiga saker i helgen. Jag vet inte riktigt vart det började men jag började inse det när jag upptäckte att disken var diskad. Disken var diskad utan att jag hade diskat den. Den stod där prydligt uppradad på ett diskställ som jag inte använt på flera veckor. "Jaha." Tänkte jag. "Jasså. Där står den. Disken. Färdigdiskad. Utan att jag diskat den." . Jag börjar vandra runt lite rastlöst eftersom jag börjar inse att det faktiskt ÄR någon annan i mitt hem i helgen, och att det delvis är mitt fel eftersom jag bjudit hem honom. . Det kändes tyst i min bostad också. Tomt. Jag började titta mig om efter terven. Hon var tydligen inte hemma. Jag stirrade ut genom fönstret. Någon är tydligen ute och rastar min hund. MIN HUND är ute med någon annan. Och blir rastad. I det gråa kalla jävliga novembervädret. Och vad fan är det för liten råtta som springer bredvid terven? Är det en hund utan ben? Den springer ju som slickad mot marken. I vardagsrummet står en

Jag har hittat en ny favorit. Valrhona Guanaja 70% choklad. Den nya favoriten var inte så svår att hitta eftersom den kom i ett paket med mitt namn på den. Kanske var det chokladen som hittade mig. Det måste ha varit ödet i alla fall. Vi var menade att sammanföras. Jag och chokladen. Den är helt fantastisk. Jag kan ta jättesmå tuggor. Jag kan tugga en liten liten elefantnäbbmus-tugga av chokladen och ändå fyller den upp hela munnen. Så lyxigt. Så gott. Så otroligt långt ifrån annan choklad jag smakat. Helt underbart. Och Per som skickat den. Jag har nog hittat en ny favorit där också. Eller om det är han som hittat mig. Jag menar att skickar han sådär fin choklad så blir han ju lätt... en favorit. .

Vad är det för likhet mellan mig, en fladdermus och elefantnäbbmus? Jo. Vi får mens. Jag. Fladdermusen och elefantnäbbmusen. Samma helvete har vi. Resten av djurlivet verkar vara tämligen förskonade från detta fenomen. Och nej, jag har inte PMS. Jag har bara ett moment av insikt. Men det handlar inte om min (fladdermusen och elefantnäbbmusens) menscykel. Och att det börjar närma sig den där dagen på månaden. Det handlar om något annat. Det handlar om att mänskligheten är lurad och invaggad i en villfarelse. Det är så här, alltså. Kvinnor är egentligen inte människor. Vi är i själva verket äggmaskiner. Vi är stora feta pulserande organiska äggmaskiner. Och vi får mens. Tillsammans med fladdermöss och näbbmöss sitter vi där och blöder med jämna mellanrum. Fy farao vad äckligt. Nej jag har inte PMS. Säger jag. Jag har bara ett moment av insikt. Ett moment av klarsyn. Och nu tänker jag äta chokladen som Per skickat till mig på posten. För han har fått för sig att jag har PMS den här tiden

Sex chins och ett stigande självförtroende...

Det var Per som bjudit mig på massage. "Njut, bara!" sa han i telefonen, och han fortsatte: "Känn dig inte i tacksamhetsskuld, fundera inte på att återgälda något. Bara njut och tänk på att du är värd det här, Katarina." sa han, med sin trygga norrländska dialekt. När jag åkte dit så möttes jag av den kvinnliga massageterapeuten. Vi gick in till ett litet rum med levande små ljus och mjuka dofter. Det var märkligt lyxigt att få lägga sig på massagebordet och bli genomknådad. Varma händer och oljor som luktade gott, gjorde mig lugn. Värmen spred sig när blodet cirkulerade genom musklerna. Jag brukar ju annars vara lite reserverad mot beröring från främmande människor men tog plötsligt det mesta med ro. Det här var ju en present som jag fått. "Bara för att du är du. Du är en fantasisk tjej." sa han när jag ringde och tackade honom. Det är något väldigt fint med en man som gärna visar vad han går för. Och han gör det med stil... .

Jag tänkte titulera mig som Glädjespridaren hädanefter, eftersom jag tydligen kan sprida så pass mycket glädje att jag blir bjuden på massage på SPA. Jag känner mig som en Glädjespridare . Ända ut i fingerspetsarna. Glädjespridaren går på spinningpass två gånger i veckan nu, eftersom det är för kallt för att cykla utomhus. Tyvärr är omständigheterna som så att Glädjespridarens ex från i våras är instruktör på dessa två spinningpass. Men han tycker säkert bara det är kul att Glädjespridaren går på hans spinningpass. Han visar det säkert bara inte. Jag kan slå vad om att hans nya flickvän, som han skaffade fem dagar efter att det tagit slut mellan oss, också tycker det är rasande roligt att Glädjespridaren sitter och svettas på passen tillsammans med dem två gånger i veckan. Som en enda stor familj. Bara glädje. Med andra ord. Två gånger i veckan. Ren och skär glädje. Säger jag. Jag känner mig kanske mer som en envis förkylning som aldrig riktigt försvinner, än som en äkta Glädjesprid

Jag har haft det lite kämpigt nu. Jag har tröskat på i mina jobbrutiner och träningsrutiner och mest bara harvat runt under hösten... ...och jag blev väldigt förvånad när en SPA-salong ( http://www.stillavra.se/ ) ringde under lunchen och berättade att jag blivit bjuden på en massagebehandling. Först trodde jag att de hade ringt fel. Sedan insåg jag att de inte alls ringt fel. Sedan konstaterade jag att någon vill mig väldigt väl. Och att jag alltså inte är sådär katastrofalt ensam. Utan faktiskt. Ja. Att jag finns. För andra. "Den här personen som har bjudit dig har sagt att du är en så fantastiskt go tjej som sprider så mycket glädje omkring dig att du verkligen förtjänar att bli ompysslad ordentligt på vårt SPA. Massagen är redan betald och vi önskar bara få besked om vilken tid det passar dig att komma." . Jag blev så glad att jag började gråta. Typiskt mig liksom. Att inte bara tacka och ta emot. Nä det ska tydligen bölas också. .

Lördagen blev ett moment av skit. Ett långdraget moment av skit. Om jag ska vara specifik så var det exakt 18 kilometer långdraget skit. Så långt sprang jag idag, och jag fick surmulet konstatera att det även denna gång blev ett plågsamt pass med klumpig löpning och många inslag av gång. Jag flåsade fram bland gråa moln och nakna lövträd och jag fumlade med min koordination och benen kändes tunga. Redan de första fem minutrarna kände jag mig fullständigt ur form. Det är nämligen så här att efter mitt fantastiska Lidingölopp, så har min löparform gått i en stadig kurva neråt. Pang, bara. Jag har vilat och dragit ned på träningspassen och grejat på med lite annat men faktum kvarstår att jag löper långsammare och att det går tyngre. När det går långsammare och känns jobbigare så blir jag förståss mindre motiverad att springa. Detta resulterar till att jag inte vill ta på mig skorna och tycker att löpardagar är skitdagar och så kommer jag iväg flera timmar senare än planerat. Och jag har

Snart fyller jag 30. I januari fyller jag stort och jämnt och jag måste erkänna att jag reflekterat en hel del över detta. Jag börjar finna tecken på att något har förändrats hos mig. Det är lite av en övergång från "ung" till "inte riktigt lika ung". Dessa tecken har jag hittat hittills: - Jag tycker det är roligt när min gamla terv på tio år är olydig och retar upp folk. Det händer ju så sällan. Och hon har ju varit så lydig i hela sitt liv. Så det sista året har jag bara låtsas varit upprörd på min hund, och i smyg varit förtjust, när den gamla tanten skiter i att vara duktig. Förra veckan fick hon något helt galet i blicken och stack iväg för att reta upp några schäfrar (och dess ägare). För att vara hund så skapade hon kaoset under någorlunda sofistikerade former: Jag hade henne okopplad och plötsligt satte hon iväg som en pil mot hundarna och sprang i full fräs fram till ca 30 centimeters avstånd, där hon tvärnitade. Hon snurrade några varv, gläfste några gång

Nähä, ni. Jag har inte glömt min chinsträning. Den har bara inte högsta prioritet i mitt liv just nu. Men märkligt nog så fortsätter resultaten att långsamt krypa inpå mig. Trots att jag inte lägger ned hela min själ och mitt hjärta i övnignarna, räcker det med att jag försöker lite då och då. Nu är jag uppe i fyra och enhalv chins. Nästan fem snart, då...

Jag såg just i tio minuter på dr. Phil på TV:n. Ja, jag vet jag ligger lite efter i samhällsinformationen här eftersom dr Phil är lite passé sedan fem år tillbaka. Men nu har jag inte bara fått en TV, utan även lite nya kanaler. Och så var han där. Mannen, legenden, myten. Dr. Phil. Efter att jag tittat i tio minuter på programmet så bestämde sig mina äggledare att slå ihop sig i en liten rosett för att förhindra fortsatt fortplantning. Jag tror jag blev spontant steril. Dr. Phil förklarade pedagogiskt att "Att tala om för en kvinna vad hon ska göra, är som att stoppa en katt i en säck. De kommer att rivas, klösas och göra allt i sin makt för att göra motstånd." Jag drog en suck. Sedan gav någon slags kvinnlig terapeut en man rådet att ta hand om barnen en stund för att ge hemmafrun utrymme att ta ett varmt bad. Då började Dr Phil göra sig rolig över hennes dialekt, alltså den kvinnliga terapeutens dialekt. Slutkontentan blev i alla fall att mannen har troligen rätt när han t

Jag är inte beroende av kettlebellsträningen. Jag kan sluta när jag vill. Jag kan sluta precis när jag vill. När jag exempelvis märker att min övriga träning blir förstörd av all träningsvärk från kettlebellsen. Då kan jag konstatera att kettlebells inte är något för mig. Och då kan jag sluta. Med Kettlebells. För jag är inte beroende. Kettlebellsen har inte den makten över mig. Jag har makt över mitt eget liv. Så därför är jag hemma ikväll. Eller hemma och hemma... jag har varit hos Runa. Jag har i alla fall inte varit i kettlebellslokalen. Och det gör inte ont i hjärtetrakten över att jag inte ska vara MED de andra när de tränar. Nä, jag tänker minsann inte knyta händerna så hårt att knogarna blir vita. Bara för att jag försöker sluta med min kettlebellsträning. För jag vill ju klara mina andra träningspass. För kettlebellsen kan ju inte bli så viktiga att jag inte kan sluta och lägga in en viktig vilodag där i stället. Om jag måste välja bort en form av träning, så väljer jag ju hel

Somebody said that it could not be done, She with a chuckle replied. That "maybe it couldn't" but she would be one who wouln't say so 'till she tried So she buckled right in with a trace of a grin on her face. If she worried she hid it. She started to sing as she tackled the thing that couldn't be done and she did it. Somebody scoffed: "Oh, you'll never do that; at least no one ever has done it" But she took off her coat and she took off her hat and the first thing we knew she'd begun it. With a lift of her chin and a bit of a grin, without any doubting or quiddit. She started to sing as she tackled the thing that couldn't be done and she did it. There are thousands to tell you it cannot be done, there are thousands to prophesy failure. There are thousands to point out to you, one by one, the dangers that wait to assail you. But just buckle in with a bit of a grin just take of your coat and go to it. Just start to sing as you tackle the t

Jag tittade på Teletubbies i morse och insåg just att Tinky Winky skulle passa väldigt bra som kettlebell. Äntligen något för mig! .

Jag gillar den lokala brottarklubben. Jag har inte kunnat sätta fingret på varför, men i kvälls när jag gick dit så gick det upp för mig varför jag kände mig hemma där: Det påminner om en fallskärmsklubb. Jag hoppade ju fallskärm under tre års tid och många av mina lyckligaste minnen är därifrån. Den stora brottarlokalen påminner lite om en hangar. Den har nästan samma storlek. En stor, öppen yta. I hangaren på fallskärmsklubben fanns det stora mattor på golvet som skulle skydda skärmtyget när man packade skärmarna efter att man hoppat. De mattorna påminner starkt om brottarmattorna som täcker golvet i brottarlokalen. Sedan spelas det samma musik och det finns ett litet sekretariat i hörnet. Och så är det en grabbsport och det känns alltid befriande och trivsamt för mig med grabb-jargong. Det är så långt ifrån mitt yrke som är så kvinnodominerat. Jag behöver båda delarna. Så jag släntrade in i brottarklubben igen och frågade efter kettlebellsträning. Det var bara två killar där ikväll.

Jag har varit väldigt trött i dag. Det har varit mycket på arbetet och hög intensitet med många övertidstimmar. Största tecknet på trötthet för mig är att mitt humör svänger. Jag går från glad och lallig till en fullständig övertygelse om att det är något allvarligt FEL. Ungefär som att bli tonåring på nytt. Hej vad det går. Jag får i alla fall känna mig ung igen. Senast i eftermiddags när jag klumpigt nog lyckades snubbla ned i ett mentalt eländes-hål så tänkte jag att det var väl själva fan att jag skulle vara singel. Jag behöver ju en man nu. En man som stryker mig över ryggen och säger "Gå och lägg dig och vila, raring!" och som drar en varm hand över mitt hår och säger tröstansfulla ord om att lite vila gör susen. Sedan kom jag på att män brukar fly i panik när mitt humör slår om sådär slumpartat. De utrymmer lokalen. De hoppar ut genom fönstret utan att ens ta brandstegen. Tränger jag in en man i ett hörn när jag är i det här ojämnt växlande, så är han redo att gnaga av

De där jävla kettlebellsen. De har förstört mitt liv. De har plockat bort allt vad glädje heter just nu. De gav nämligen en träningsvärk utan dess nåda. Ni vet. Man svingar en hel del med tyngderna. Mellan benen svingar man dem och så upp igen. Det blir väldigt mycket träning för ryggen, märkte jag. Det blev väldigt mycket träningsvärk. I ryggen. Och i benen, som man hållt böjda under tiden man svingat. Så hela helgen har det gjort ont i ömma muskler när jag böjt mig på allehanda vis. Exempelvis när jag dammsugit, klappat hunden, diskat, gått på promenad, burit något, klivit upp ur soffan, gått på toaletten, klätt mig eller bara rört mig överhuvudtaget. Allting som innefattat rörelse har gjort ont i träningsvärk, kan man ju säga. Det svåraste har varit att plocka hundbajs. Det kräver ju att jag verkligen böjer på ryggen och använder mig av ryggmusklerna. Jag har gjort mig själv till åtlöje när jag plockat bajs efter terven. Först har jag liksom... stirrat på själva klumpen som hon lämn

En bil stannade när jag rastade hunden. En ruta vevades ned. Det var min naprapat. "Det är kettlebellsträning i brottarlokalen om en timme. Kommer du? Joel är också där." "Ja." svarade jag. Såklart jag ska prova kettlebells. Det är fredagkväll och jag har inga planer. Kettlebells är klot med handtag som man lyfter på olika omständiga och jobbiga sätt tills kroppen blir mör. Kortfattat, alltså. En timme senare så höll jag i pyttesmå nybörjar-kettlebells bland en grupp karlar som hade helt normala kettlebells. Deras såg ut som bowlingklot med handtrag, och mina såg ut ungefär som små svartmålade pingpong-bollar med en liten metallögla att hålla i. Jag startade försiktigt för att lära mig grunden. Det går inte pumpa på med tunga vikter första gången, heller. Sedan hämtade jag tyngre vikter och så körde jag på under vidriga grimager och flammig hud och mängder av svett. Då hade mina kettlebells ökat från ping-pong-storlek till tennisboll-storlek. Ungefär. Vart hittar ma

Extremsportarens voltvändning: Jag gjorde en flaxande undervattensvolt alldeles för långt från kakelväggen (man vill ju inte slå sig) och jag duttade lite med tårna mot kaklet och sköt iväg mig någon meter och kom i lite fel riktning Men annars ganska hyfsat Och så fick jag kramp i vaden. Av den lilla dutten. Kramp. Alltså. Jag började gnälla som en skadad hundvalp, tiggde empati av Karin, avbröt simträningen, haltade mig (med stor dramatik) ut ur bassängen och ömkade mig i bastun. .

Efter en riktigt dålig dag på jobbet kravlar jag mig hem och känner mig helt utpumpad. Huvudet dunkar lite och jag känner mig trött och sliten. Det blev en sån där dag då man bara ville sitta hemma efter jobbet med en påse chips och bara bli lämnad ifred. Stänga av mobilen. Slå på TV:n och bara... vara, instängd i min egen lilla vrå. Jag satte mig i soffan och slösurfade en liten stund framför datorn och hittade den här bilden på mig själv. Och då spred sig genast ett stort leende över mina läppar. Jag stirrade in i den jätteglada Katarinan som för bara några dagar sedan gjorde ett av sitt livs bästa löparprestationer. En riktigt glad tjej långt från vardagsrutinen. Det är ju det här som är poängen. Att göra det man tycker om, på riktigt. Poängen med dagarna måste ju vara att göra det som är roligt och inspirerande som ger ett så där brett leende. Min självklara glädjeposering sa allt om vad jag kände inför att komma i mål. Plötsligt så kom jag ihåg att jag har ju inte gått på gymet se

"Det här kommer att gå åt helvete." tänkte jag i början när jag försökte trava på, med den långa karavanen av löpare, ut i terrängen och sensommarvädret. Jag hade anmält mig på Lidingöloppet eftersom jag ville göra en svensk klassiker. Nu var det dags att försöka jogga sig igenom tre mil av kuperad terräng. Backe upp och backe ned. Min jogg gick relativt långsamt men jag blev ändå högröd i ansiktet och väldigt flåsig. Jag började svettas och kände mig tung och otymplig. Benen kändes som stockar trots att jag försökte jogga i lugn takt. Jag tittade på pulsklockan i en backe. Den visade att jag var två slag från min absoluta maxpuls. Kroppen var inte alls med. Den ville inte alls. Jag höll in på högerkanten och blev omsprungen av karavanen. Jag fantiserade om att ge upp. "Det här kommer inte att GÅ i tre mil..." suckade jag och kände hur huden rodnade och hur lungorna kämpade i höga flåsningar. Löpare efter löpare sprang förbi mig när jag kämpade på. Sedan så lossnade

Jag har inte haft ont i mitt knä sedan senaste långturen i somras. Jag har bara tagit korta turer och behandlat min kropp som porslin. Trots mina korta pass så befinner jag mig i någon slags formtopp och har gjort framsteg. Senaste två dagarna har jag inte ens vågat stretcha för jag är rädd för att översträcka mig eller dra på mig någon slags inflammation eller gud-vet-vad. Löjligt men sant. Ingenting får gå sönder nu. Ingenting. Och jag har pirr i magen. Jag har inte haft pirr i magen på evigheter. Tänk att en gång i tiden hoppade jag fallskärm i tre års tid och då hade jag detta pirr minst en gång i veckan. Nu är det ovanligare att jag är laddad och lite nervös inför något. Det känns lite uppfriskande. Både kroppen och själen verkar förbereda sig för tre mils terränglöpning... .

Jag och Karin åkte till Gimo simhall. Jag återupptog aldrig min simträning efter att jag flyttade från Gävle, trots att det var det roligaste intresset jag ägnat mig åt i nästan tre terminer. Jag gick från fullständigt kass tjej som ständigt fick kallsupar, till en rätt så duktig men inte helt flygfärdig crawlare, på den tiden. Sedan flyttade jag och separerade och blev sjuk och tappade orken. Men nu är jag där igen. I simhallen. Efter två års uppehåll. I en ny bassäng, med en ny simkompis. På något vis trodde jag inte att jag skulle komma tillbaka till min simträning men nu var jag fast besluten att göra ett försök. Det var nästan trettio grader varmt i bassängen när jag klev ned. Det var jättevarmt. Jag hade förberett mig för det vanliga lite kyliga vattnet som finns i Gävle, men att kliva ned i bassängen i Gimo var ungefär som att få en lagom varm kram. Jag tog några simtag med händerna och kände hur vattnet mjukt gled efter kroppen och hela mig. Jag dök ned under ytan. Ljuden blev

7 veckors chinsträning har resulterat till små framsteg. Tyvärr krånglade kameran första setet som jag försökte göra mina chins, så denna video är dagens andra, lite tröttare, försök. Men det börjar likna tre och enhalv chins. För sju veckor sedan var det "nästan två". Dessutom gjorde chinsen outhärdligt ont första månaden. Jag tyckte det var riktigt vidrigt. Jag gruvade mig över smärtan och grimagerade illa. Särskilt kring axlarna, det kändes som om axlarna skulle lossna från kroppen när man hängde i stången. Nu börjar kroppen vänja sig. Det är riktigt svårt att träna upp chinsen, och det kräver tålamod och disciplin av mig. Jag är ibland på gymet och tränar in övningen med olika belastningsvikter. Men å andra sidan: Chins skulle ju inte vara roligt att kämpa för om man inte fick kämpa för det, eller hur?

"Hej Katarina." säger grannen och ler vänligt till mig. "Eh. Hej." mumlar jag. "Ursäkta att jag knackar på såhär på fredagkvällen..." "...nej det är ingen fara..." "Det är nämligen såhär att jag har en sak till dig." "Jasså?" Han plockar fram en kasse och börjar rota lite i den. "Den här tänkte jag att du kunde... låna." konstaterar han. "Det där är ju ett... ju.. .ett..." Jag känner mig lite förvirrad. "Ja det är ett sådant här, vet du, Anti-Skall-halsband. Ser du." säger han vänligt. "Jaha." "Ja." "För hundar?" undrar jag. "Ja." "Är det ett sånt där som sprutar citrondoft på hundar som skäller...?" undrar jag. "Ja. Och se här. Jag har också... en flaska med spray så du kan fylla den. Du fyller den här. ser du. På det här viset." "Jasså." "Ja." Jag stirrar på honom en stund. "Ja. Och så fäster du det på hunden.&q

Japp. Då var det bevisat. Linser innehåller mer proteiner än nötfärs (10% fet nötfärs). Linser innehåller 24 g protein per 100 gram, och nötfärs innehåller 22 g protein per 100 g. Proteiner vill vi ju ha för att bli starka och kicka ass när vi tränar. Självfallet. Jag har hittat den fantastiska sidan http://www.livsmedel.org/ och där hittar man tamejfan innehållet på precis allt. Det är bara att söka i rutan och så ploppar det upp. Man kan också söka på kriterier i stil med: "Jag vill veta alla matvaror som innehåller mindre än 40 procent kolhydrater" eller vad man nu vill veta. Jag blev nyfiken och sökte efter livsmedel som innehåller mer än 30 g protein per 100 gram vara och hittade bland annat: Kokta grisfötter, grönmögelost, kyckling, kokt och torkat renkött, torkad fisk och torkade sojabönor. Jag har intresserat mig för linser ett tag och haft svårt att få det att bli gott, men nu hittade jag äntligen ett sätt att få lite smak på varan: . Koka linserna som vanligt och l

En irriterande slemhosta hindrar mig fortfarande från att träna ordentligt, men ingenting hindrade mig från en tidig morgonpromenad i soluppgången. Septemberluften var riktigt sval och jag kände att jag hade behövt vantar. Efter promenaden laddade jag upp med en varm kopp Thé och började pyssla med mitt tecknande. Jag har en plan. Eller rättare sagt, jag har ett manus med fem härliga och totalt skilda karaktärer. Tecknandet är lite som konditionsträningen. Man blir liksom aldrig "klar" med att träna eller teckna. Det är snarare ett sätt att stimulera sig på. .

Jag måste ha blivit lätt traumatiserad av förra årets storslam då jag blev dålig i flera månaders tid, och fick svårt med andningen. Nu är jag förkyld. Jag förstår att jag är förkyld. Jag inser att det som händer mig nu är ofarligt och inga som helst konstigheter. Men konstigt nog blev jag ändå orolig. Så igår ringde jag konstant till mina vänner, min mamma, och slängde sms omkring mig för fulla muggar. För det kändes livsfarligt att vara ensam. Ensam med förkylningen. Som bara är en förkylning. Som är helt ofarlig. Men rädslan låg ändå kvar där någonstans och gnagde. Förra året fick jag erfara att kroppen kan slås ut. Den kan göra det. Bara sådär, liksom. Och den erfarenheten var läskigt. Som fan. Till min överraskning så ringde en kompis, som faktiskt råkar vara läkare, på kvällen. Han har inte ringt mig på flera månader. Jag berättade inte för honom att jag blivit nojjig över min förkylning. Jag tyckte dock att det var märkligt att en läkare ringer mig just idag och säger "Tje

Cykla aldrig tre mil och spring aldrig två mil efter att (citat:) "Febern ju gått ur kroppen." (slutcitat.) Jag är jättesjuk igen, värre än förra rundan i början på förra veckan. Och mina vänner som förtvivlat försökte hindra mig från att träna för hårt låter lite mjuka på rösten och säger: "Vad var det vi sa?" Men det var ju så jäkla KUL. Ni anar inte! Cykeln blänkte i sista sommarsolen när jag cyklade, och jag och Karin hade en lång skvallerrunda med fikapauser här och var när vi joggade i långsam takt. Det var finaste sista semesterminnena och febern HADE ju gått ur kroppen. Juh. Så nu sitter idioten här. Med snytpapper och huvudvärk och med en yrsel så jag nästan tappar balansen när jag snyter mig och INGEN tycker synd om mig. Bara för att det är självförvållat, liksom. Jag menar, vad är DET för skäl att inte tycka synd om någon? .

Jag och Karin sprang en tvåmilarunda (20,8 km närmare bestämt) i det friska soliga vädret. Efter femton kilometer bad mina knän mig uttryckligen att dra åt helvete. "Lägg av, för fan!" sa mitt vänsterknä. Uttryckligen och verbalt. Det kändes lite overkligt, men pressar man sina knän till en viss gräns så säger de tydligen ifrån. Jag känner igen känslan som jag hade när jag fick löparknä i början av min löparkarriär. En distinkt smärta just när man springer i nedförsbackar. Så.. Lidingöloppet blev plötsligt lite mer osäkert. Har jag ordning på mina knän innan dess? Troligen inte. Det blir att ta det försiktigt och inte vara rädd för att promenera emellanåt. Jag tänker kämpa vidare, med hänsyn till kroppens nya förutsättningar, och gör det bästa tänkbara av situationen. Så är det bara... :) .

Denna cykeltur passerade jag 100 träningsmil på cykel. Jag har varit förkyld i fyra dagar men nu kände jag mig äntligen piggare. Långsamt gled jag från att vara den osäkra tjejen (som fick mutas med choklad av cykelinstruktören för att överhuvudtaget orka hem) till att bli stabilare i min cykelträning. Jag har närmat mig tjejen jag var år 2008, och till vintern så lär jag blåsa ifrån henne, om träningen fortsätter gå så här bra. Idag cyklade jag och Karin i full fräs i den svala luften och i eftermiddagssolen. Vi tyckte att vi cyklade så bra att vi förtjänade en glasspaus halvvägs hem... .

Idag tog jag steget mot ACTierps cykelklubb. Jag har anmält mig till Vätternrundan 2011, via deras anmälningsgate och fyllt i ACTierp som min klubbtillhörighet. Allt på inrådan och uppmuntran av Silva. Jag känner att jag kan lita på henne. Hon ger ett så förtroendefullt och seriöst intryck. Titta bara på bilden. Henne kan man lita på. Hon vet vad hon gör. Hoppas jag. Innerligt. Om det nu skulle vara så att hon mot all förmodan inte vet vad hon gör så kan jag ge mig bara den på att man får riktigt roligt oavsett utfall. .

Forskare i Tjärnö har tittat på Strandsnäckor. Strandsnäckor har ganska intressanta sexliv. Särskilt snäckhonan. Hanarna håller på som killar gör, de jagar ifatt tjejer (genom att följa deras slemspår), bjuder dem eventuellt på lite blommor och några komplimanger, och sedan är det pang på, bara. Snäckhonorna har börjat tröttna. En snäckhona kan tydligen inte säga "Inte ikväll, älskling, jag har huvudvärk..." utan de gör väl det de måste. De biter väl ihop, eller något. Med sina små snäcktänder, eller vad de nu har att bita ihop med. Snäckhonorna är nämligen gruvligt heta på marknaden. En hona kan bära på yngel från 20 olika hanar, helt utan inblandning av alkohol och andra festligheter. Men nu har det tydligen skett ett evolutionsmässigt under. Honorna kan maskera sina slemspår så hannarna inte riktigt vet om de är tjejer eller killar. Hannarna börjar hetsa runt efter alla slemspår de hittar och ibland råkar det ju vara andra hannar vilket säkert leder till en och annan pinsa

Nu när jag varit pigg i fyra hela månader så kände jag att det var dags att återuppta min simträning. Visserligen simmade jag vansbrosimmet i år men det gjorde jag varken med balans eller elegans eftersom jag inte kunde föra armarna över huvudet på grund av våtdräkten. Det blev mest ett tålmodigt viftande på rygg. När jag satt på kanten i simbassängen idag, och viftade lite med benen i vattnet, så kom jag på att jag borde ha varit anonym bland pensionärer eller i någon lekhörna sådär inledningsvis, för att slippa göra bort mig. Tyvärr hade jag redan bett om hjälp: En triathletkille pekade menande på snabba banan där en annan triathlet också simmade, snabbt och smidigt. Dom såg jävligt snabba och smidiga ut båda två, för övrigt. Jag masade mig dit. Tveksamt. Sedan tog jag orda och fastställde några mogna ställningstaganden om att INGEN fick titta och att jag MÅSTE simma sist i ledet. Jag var väldigt redo att säga till vem som helst som pep till, att hålla käften, men triatheltkillen l

Semesterkassan: Byte av kablar + stift: 347 kr. Fördelarlock: 794 kr. Fyra tändstift: 214 kr. Belopp arbete: 695 kr. Nytt reservdäck: 890 kr. Sammanlagt 2 940 kr. Semesterkassan råkade alltså gå till bilen. Observera att ingen insugningsmojäng bytts ut. Alltså ingen insugningsmackapär. Insugningsgrejen som de pratade om som jag blev totalt förvirrad över. Den finns inte med. Jag har funderat på om den överhuvudtaget finns? Jag hoppas bilen håller en stund till, i alla fall. Jag har inte råd med en ny bil just nu... .

Igår var det grått ute och hällregn hela dagen. Inte en solglimt så långt ögat kunde nå. Efter att ha cyklat öregrundsrundan kände jag mig som en dränkt katt. "Jag cyklar fan inte hem!" tänkte jag och tog en liten omväg till det lokala solariet. Jag klafsade mig in och lämnade blöta spår efter mig hela vägen in till solariet. Jag trollade fram en blöt hundralapp som var så våt och sladdrig att jag fick bråka med växelmaskinen i 10 minuter innan sedeln blivit så torr att maskinen accepterat den och gav mig solpengar. Jag glömde ta av mig hjälmen under denna tid. Sedan upptäckte jag att det blivit en liten sjö i mina cykelskor av allt vatten och det rann ut och bildade ytterligare en liten sjö på golvet i solarierummet, när jag tog av mig skorna. Sedan drog jag motigt av mig alla klädesplagg som satt tunga och klistrade mot kroppen. Vattnet i håret gled efter pannan rakt ned i mina ögon. Sedan låg jag i solariet och tankade ljus i en kvart under dånet från fläktarna och det bl

Under ett år tvingades jag anpassa mig efter min kropp men sedan april så har kroppen börjat anpassa sig efter mig. Rock on!

I dag gjorde jag ett annorlunda träningspass. Jag fyllde en ryggsäck med en massa gott fika, slängde den över ryggen, och cyklade till elljusspåret. Sedan började jag beta av varv efter varv på 2,5 kilometers-slingan. Långsamt och metodiskt. Runa hängde solidariskt med den första halvmilen. Sedan fortsatte jag att beta av varv, på varv. När jag kände för det så stannade jag av vid väskan och rotade fram frukt, jouice, ägg eller vatten och åt en stund och njöt av den varma solen. Sedan fortsatte jag. Det blev åtta varv till en sammanlagd sträcka av två mil, allt som allt. Och det hade gått så långsamt och innefattat så många fikapauser att jag varken var hungrig eller trött när jag kom hem. Bara nöjd och belåten. Jag kunde inte låta bli att jämföra mig med förra sommarens tvåmilarundor då jag ansträngde mig för kung och fosterland och alltid kom hem utschasad, vrålhungrig och hur jag däckade som en klubbad säl efter att jag fått i mig näring. Men det gjorde jag ju för att jag ville ha r

Catharina och terven har inte sett varandra på flera år, men de kände igen varandra direkt... En. Terv. Glömmer. Aldrig. Det var ingen tvekan om saken. Ja det hör väl inte till direkt vanligheterna att jag försöker dra ihop en tjejkväll. Jag brukar inte känna mig bekväm i sådana sammanhang. Åtminstone inte som arrangör. Jag är bara inte den som... gör sådana grejer. Det är inte JAG. Men när Catta är i Uppsala och Runa är i stan, så kände jag det lite som en plikt att se till att vi träffas alla tre. Runa och Catta känner inte varandra, men de är två väldigt intelligenta och orädda tjejer som tänker några steg längre än de flesta jag känner. Jag kunde inte låta bli att se vad som händer om man placerar dem mitt emot varandra vid ett köksbord. Jag såg det inte som en "tjejkväll", jag såg det som ett "socialt experiment". Mitt sociala experiment blev mycket lyckat. Den här kvällen kan jag leva på länge. Runa begrundar samtalsämnet och terven begrundar matresterna. .

Igår cyklade jag för sjunde gången en sträcka som kallas Öregrundsrundan. Den är lite över tre mil och jag föredrar att cykla den på kvällen. Visserligen börjar det blir lite mörkare nu men fördelarna med kvällscykling överväger fortfarande nackdelarna: Det är svalt ute, det blåser inte lika mycket, det är färre bilar, min reflexväst lyser, och det verkar som om bilarna saktar in mer när jag cyklar i skymningen. Sedan är det mysigt med alla kvälls-syrsor som hejjar på mig efter vägen. Jag upptäckte att jag blev betydligt mindre anfådd denna gång. Det sved mindre i mina ben. Jag orkade trycka på i uppförsbackarna. Jag kände mig inte trött de sista fem kilometrarna, som jag var förut. När jag kom hem så kände jag mig inte i närheten så sliten, som jag kände mig första gångerna jag cyklade sträckan. Kroppen anpassar sig! När jag kom in mot Östhammar och bara hade en liten uppförsbacke och resten nedförslut, så följde jag samma procedur som jag gjorde gången innan: Jag inväntade en bil och

Runa gillar att badstranden är tom. Igår var det ett härligt sommarväder. Jag och Runa bestämde oss för att vältra oss lite på badstranden. Till vår förvåning upptäckte vi att den var helt tom. Helt otroligt. Vi bredde ut oss på udden med var sin bok och bara myste av sommarvärmen. Vi tar tyvärr för allvarligt på livet för att gotta oss i lättsmält humoristisk chick-litteratur om än det hade passat bra i solskenet: Runa läste om ledarskap och jag blev fullständigt uppslukad av en 10-årig socialpsykologisk studie av unga jämställda par i sverige. Jag blev väldigt berörd av studien. "Fattar du hur bra vi har det som är singlar? Va? Fattar du vilken jävla TUR vi haft?!" upprepade jag i halvt choktillstånd, likt ett mantra, resten av dagen. Sedan gick jag hem och kramade om min slagborr, mitt manifest för att jag klarar mig själv. "Det kallas kärlek" av Carin Holmberg. En socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par.

På min andra semesterdag åkte jag till Uppsala. Med buss. Min bil är ju sjuk och är inne hos bilveterinären. Jag strosade runt i affärerna och köpte vackra kläder till mig själv. Jag köpte en lång svart kjol med tunna tyglager som liksom böljade som lätta lätta vågor när jag gick. En färglad enkel damtop till detta med feminint snitt, och ett långt halsband med metallhjärta. Jag kunde inte vänta på att komma hem och bytte om kläderna omedelbart i provhytten efter att jag betalat för dem. Sedan träffade jag min gamla fallskärmskompis Catta. Och ja. Vi börjar bli gamla, konstaterade vi över var sin middag på Waynes Coffee. Det var sex år sedan vi träffades först och båda av oss har nu små påbörjade rynkor kring ögonen när vi skrattar. Lillcatta. Jag minns hur vi höll ihop som ler och långhalm på fallskärmsklubben. Vi höll nästan förtvivlat i varandra eftersom det mesta med fallskärmshoppning kändes tryggare när man var två och liksom delade sin ångest. Nu har hon blivit tryggare, självst

"Kom igen nu...." försökte jag och använde min lenaste röst. Jag fick en trött hostning till svar. En trött och uppgiven hostning. "Ge inte upp mig nu!" vädjade jag, jag drog efter andan och fortsatte: "Det är vår första semesterdag! Det roliga har bara börjat. Kom igen!" bönade jag. Hostningarna fortsatte. Och fortsatte. Och till slut så rullade hostningarna över till ett trött motormutter. Puttputtputtputtputtputtputtputt Min bil mår dåligt. Första semesterdagen och bilen mår dåligt. Jag åkte med den till närmaste bilverkstad och en mekaniker sa att det troligen var något fel på insugningsgrejen. Insugningsmockajängen. "Insugning?" sa jag. "Ja." sa mekanikern. Insugningsmackapären. "Jaha." sa jag. Sedan klappade jag min gamla bil lite vilset och lämnade den i hällregnet utanför verkstaden med en förhoppning om att kalaset inte blir för dyrt... .

Tålamod. Tålamod. Tålamod. Jag har tränat chins i två veckor nu och första tanken den här helgen var ju att skita i att filma hela spektaklet, eftersom jag inte kunde märka någon som helst skillnad. Alls. Men. Jo. Lite skillnad. För två veckor sedan orkade jag nästan just precis två chins. Nu häver jag mig upp bättre och gör ett helhjärtat försök på den tredje. Och jag ser lite stabilare ut. Den lilla förbättringen kanske är en helt normal utveckling under helt normala omständigheter. Det kanske är mitt bristande tålamod som är den största boven? Det här tänker jag ge några veckor till... (och ursäkta den lite dåliga filmningen. Jag kan ju inte direkt filma en gång till och göra om chinsen när musklerna är trötta efter första försöket... )

Jag: Nämen alltså tack för träningspasset. Ju. Det var bra. Han: Ja det var trevligt, det kan vi göra om någon gång. Jag: Jag gillade det här med att du inte satte någon press på mig när vi sprang. Det underlättade ju lite. Annars kan jag pressa mig själv lite för hårt. Han: Nämen varför ska man göra det? Du sprang ju på bra, för egen maskin. Jag: Ja precis! Jag tar ju alltid i! Jag kommer ändå upp i maxpuls, oavsett om någon försöker puscha på mig eller inte. Han: Ja det kan jag tro. Du gjorde några ruscher. Jag: Ja. Om någon pressar mig för mycket så hamnar jag på maxpuls för länge och då blir jag riktigt, riktigt sliten efteråt. Det tar ju tid att återhämta sig då. Flera dagar, ibland nästan en vecka. Han: Jasså? Jag: Ja. Man måste ju liksom flirta med maxpulsen. Han: Va? Jag: Ja. Flirta alltså. Du vet. Komma nära den. Sådär. Närma sig försiktigt. Du vet... Han: Eh... Jag: Nämen alltså du förstår vad jag menar. Man kan ju inte jaga maxpulsen hysteriskt. Det får ju inte vara målet at

Jag och Karin tog ett cykelpass i onsdags. Vädret var fantastiskt och solen skapade långa skuggor och gräset skiftade i gult och grönt när vi trampade på i sommarvärmen. "Du det är väldigt märkligt det här, Katarina." konstaterade Karin. "Vaddå?" undrade jag, svettig och anfådd. "Ja. Du har ju blivit så duktig. På bara några veckor. Förut orkade du ju ingenting." sa hon lite fundersamt, och hon fortsatte: "Jag såg dig ju på bloggen. Snart gör du ju chins, också!" "Ja, det stämmer." sa jag och vi slog ned på tempot en stund för att cykla jämsides. "Varför har det blivit så för?" undrade hon intresserat. Jag drog efter andan och så försökte jag summera att jag tror det var sjukdomen från förra sommaren som liksom bitit sig kvar, kombinerat med flytten till den nya orten och den där chockartade separationen med exet i samma veva, och alla nya intryck på det nya arbetet. Jag började brodera ut lite funderingar om stress och hur sa

Jo det är så här. Att. Jag råkade kläcka ur mig i ett träningsforum att jag ville bli bra på chins. Alltså, jag skulle vilja kunna göra åtta eller tio stabila chins. Jag bara skrev det en eftermiddag. Jag nämnde den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i Terminator II och att jag ville bli lika bra på chins som henne. Bara liksom för att jag inte hade något annat för mig. Så skrev jag det. Nu har jag fått femton kommentarer på det inlägget och tre mail. Av folk som förväntar sig att jag ska bli bra på chins. Det var ju inte riktigt det som var tanken. Att jag faktiskt skulle genomföra det. Men är jag tjejen som bangar, NEJ JAG ÄR INTE TJEJEN SOM BANGAR. Tjejer som bangar är andra tjejer än vad jag är. Så är det. Så. Liksom. Jag har köpt en Chin-Up Bar och antagligen ska jag påbörja detta projekt. Att bli bra på chins. Här kommer det första taffliga försöket att genomföra chins. Tanken är att jag ska visa ett klipp varannan vecka, eller något. Jag gungar fram och tillbaka som en skolflicka p

Min mamma är här i helgen. När mamma är hemma hos mig så händer det underliga saker. Plötsligt är diskhon ren från disk. Golvet blir plötsligt skinande rent under tiden jag går på toaletten. Hunden är plötsligt rastad trots att det var minst åtta timmar sedan jag sist var ute med henne. Mina matvaror blir plötsligt betalda när jag vänder ryggen till för att leta efter kortet. . Det absolut märkligaste av allt är ju att min gamla lägenhet äntligen är utstädad. Jag blev lite rörd när min lilla mamma kom gåendes ut ur min urstädade gamla lägenhet, med en liten skurmopp och en röd liten hink som hon just tömt. Hon var tyst och hade en oberörd min som om urstädningen inte var märkvärdigare än att gå ut med soporna. Andaktigt låste jag dörren och visste att det var sista gången jag skulle kliva in i den lägenhet som jag ofrivilligt flyttat till efter separationen förra året. Hon är så snabb min mamma. Och hon orkar galet mycket. Jag berättade för henne hur viktig min träning var för mig just

Sent på sommarkvällen drog jag ut ensam på Öregrundsrundan. Sommarvädret var varmt och det var i princip vindstilla. Solen började gå nedåt och jag pinnade på som en dåre. Ensam. Det var en mäktig upplevelse då jag äntligen fick utlopp för min egen vilda fantasi. Jag tyckte jag hade samma stil och finess och råstyrka som Lance Armstrong. Jag insåg att jag var ett cykelgeni som snart kommer att blomma ut till något storartat. Jag hade inte heller någon cykeldator som skulle slå mig med en tegelsten av verklighet och skvallra om att det gick långsamt. Ingen förankring till verkligheten kunde hindra mig denna kväll och jag var snabb, snabb, snabb! Upprymt stod jag i sadeln och klättrade i varje uppförsbacke, trampade ursinnigt utför, och kröp ihop till en liten skalbagge i raktsträckorna och jag tog mig igenom varje tramp. Så på ett sätt så hade jag relativt omogna tankegångar. Ska man omformulera sig så lekte jag. På ett sätt som ett barn. Och den här gången var det riktigt roligt. H