Livet är förändring

Renskinnet som jag hade beställt från Hööks, och som skulle tjäna som sadelunderlägg, kom faktiskt samtidigt som ridkappan. Jag hämtade ivrigt båda paketen i centrum och hade lite av en egen julafton. Det finns bara ett problem med renskinnet: Det är för fint. Jag lade ut det på golvet och fylldes med kärlek och vördnad för det vackra stycket. Det var så mycket större och finare än vad jag hade trott. Jag lade ut det på golvet och insåg att det passade helt perfekt i min lägenhet. Det var så mjukt och fint, det luktade gott, det hårade inget. Jag har ju redan pimpat ett vackert älghorn i hallen och ett renskinn på golvet i sovrummet band bara ihop hela upplevelsen. Så vackert. Sedan försökte jag skärpa mig och tog mig samman. Jag lade in renskinnet i bilen tillsammans med en sax och en mörk krita för att rita ut vart jag ska klippa skinnet. Jag planerade att utföra detta arbete på stallet där det fanns gott om schabrak att använda som mall. Jag plockade även fram nål och t

I måndags var det en köldknäpp på ca -8 grader och Galishimo var väldigt energisk av kylan. Trots detta så tog jag honom på en ensam uteritt efter Varnvägen och TROTS detta så skötte han sig fantastiskt. Han gick i en väldigt stressad skritt med hög kadens och stirrade spänt på allt. Han hade inte ens tid att stanna och skita. Det var framåt som gällde. Med ett litet radband av små stress-bajsar som pluppades ut i tid och otid, efter vägen. Men jag kunde faktiskt ha långa tyglar och kunde "åka" på honom hela vägen! Jag behövde inte lägga på benen och driva fram honom en enda gång eller ställa honom från något farligt. Han visste precis sitt uppdrag! Nu ska vi inte gå så långt och säga att jag inte var högst vaksam och fokuserad ridturen. Men några minuter här och var så kunde jag faktiskt bara sitta där uppe och titta mig omkring. Under tiden som Galishimo skrittade i spänt övertempo. Låter kanske inte så märkvärdigt men jag har ALLTID önskat att Galishimo ska gå at

Idag fick jag och Galishimo följe av en glad tjej och en lika glad travare med julmössa. Julen ska tydligen börjas i tid. Björn följde också med. Tjejen och travaren med julmössa följde oss troget när vi red serpentiner på ängen, så jultofsen studsade. Galishimo kände sig helt klart stärkt av detta och kände arablugnet infinna sig. Sedan tog vi en tur efter Varnvägen. Galishimo var betydligt lugnare idag när det var soligt och vindstilla. Han kanske kom på att han överlevt vintern förut. Puh! Nu kommer det tyvärr att bli plusgrader igen och regn så nu försvinner snart den lilla snö vi fått. Hoppas underlaget blir bättre snart så Galishimo får lite mer tempoträning. Det är så roligt att jag har hästen på ett stort och prestigelöst stall. Alltid är det någon som vill hänga med på en ridtur!

Gårdagens ridtur blev mysig i nya jackan, men Galishimo har lite för mycket krut i kroppen. Pälsfällning och minusgrader i kombination med första snön gör att han inte blir jättelätt att rida. Om bara någon vecka är det förmodligen bättre, men just nu är han pillrig, stresstuggar på bettet, är spänd i nacken och skyggar om jag gör en oväntad rörelse i sadeln, exempelvis tittar mig över axeln. Så jag tror det blir lite ridvila några dagar tills han lugnat ned sig. Eventuellt longerar jag honom lite på fältet och promenerar med honom så han får ut lite arabsprutt ur kroppen. Lika bra att vänta ut honom i stället för att bråka med honom. Han blir ju så här varje år, under första köldknäppen, och det går alltid över, ganska snabbt. Han förtjänar ju att få känna sig duktig.

Gissa hur glad jag blev när jag insåg att jackan redan kommit?! Jag tog storlek 38 trots att deras hemsida rekommenderat storlek 40 åt mig utifrån mina mått, och tyckte ändå att den mindre storleken var på gränsen till för stor. Frågan är om företaget räknar med att man fuskar lite när man lämnar sina kroppsmått eller om de är vana returer med efterfrågan om en storlek större? Hur som helst så kändes det lite avigt att gå med kappa till stallet, i alla fall första timmen. Jag har ju haft samma svartgula vinteroverall sedan jag köpte Galishimo. Han kom inte ens till mig i hagen utan tittade länge skeptiskt på mig. Han brukar ju alltid komma. "Kom nu!" sa jag. "Ursäkta damen, känner vi varandra?" sa han. Jag blev så glad när jag läste detta inlägg från ett år sedan! Jag hade hoppats på bättre ekonomi om ett år, och möjlighet att köpa en Uhipjacka, och det blev precis som jag önskat. Sedan provred jag lite ute på fältet med ridjackan, väldigt försikt

Innan jag börjar leva klokt och ekonomiskt, med god buffert och tillförsikt för framtiden, så tänkte jag fullfölja ett efterlängtat och lätt onödiga uppdrag: Köpa denna kappa från Uhip! Jag beställde den i början på veckan! Jag funderade först på att köpa modellen på Hööks men där fanns den bara i färggladare varianter. Jag tror att denna mullvadsfärgade kappa passar mig och Galishimo helt perfekt. Snart susar vi fram i snön och ser ungefär så här fina ut! Det där är min inspirationsbild! Kan ju inte ha ett svenskt halvblod som inspirationsbild, det vore ju som att smäda i den lilla arabhästkyrkan. Små och grå ska dom vara, småhästarna!

Jag har förstått att renskinn har bra tryckutjämnande egenskaper och tydligen ska vara bättre i flera avseenden, än exempelvis gelpads och annat. Och så borde den vara fin på uteritter på den lilla araben. Lite Game of Thrones. Fast utan mod. Jag har därför beställt ett renskinn från Hööks.  Jag tror det blir jättemysigt och sött på Galishimo när vi oroligt travar runt här i Västerbotten och är rädda för grejer. Jag hittade denna bild på en skimmel med renskinn och blev lite inspirerad. Bilden är från kapson.se !

Jupp, tisdag morgons ridning gick halvdant. Galishimo var superspänd och redan tidigt i passet fick han fnatt och skenade med mig över ridbanan. Gissa vad han skenade över? Gissa? Ja. Rätt. Höbalarnas vita fladder from hell. Det blåste ungefär 2 sekundmeter så man kan säga att det vita fladdret var blott små långsamma blyga älvors fladder, men inte i Galishimos ögon. Inte idag.Eftersom jag fått en märklig känslig-häst-radar så kan jag säga att det var fler faktorer som byggde upp situationen och orsakade skenturen. 1. Det var minusgrader ute för första gången när vi red. Vid höstens första kyla så skruvar Galishimo upp förbränningen och detta tillstånd har tidigare i bloggen beskrivits som "en ekorre på koffein". Detta kommer att lugna ned sig när vinterpälsen tagit sig ordentligt. Det är övergångsfasen som är värst. 2. Jag råkade sadla för långt bak i söndags innan jag skulle rida. Skitdumt av mig som egentligen visste bättre, och han fick ett utbrott i sadel

Jag lämnade in hästtransporten för byte av vinterdäck idag. Det brukar gå på 20 minuter. Efter lite mer än en timme förklarar mekanikerna att flera gänghål i däcktrumman blivit för nötta och utvidgade så de får inte på ett av vinterdäcken. De måste borra om gänghålen en storlek större och sätta på en storlek större muttrar. Det tar några timmar, sade de. Detta kostar extra pengar också. Jag är inte helt överraskad eftersom jag vet att något annan trumma i transporten blivit omborrad för två år sedan så det är inte ett helt nytt problem. Bara några nya gänghål. Och lite mer pengar. Sedan såg jag för min inre syn hur jag kör med transporten genom stan, bromsar vid ett rödljus, och ser ett transportdäck allena rulla förbi bilen, så jag tackade mekanikerna för att de löser problemet åt mig. Det är ett stort plus om muttrar håller kvar däck. Tack så mycket. Sedan har jag muttrat för mig själv att jag börjar bli förbaskat trött på den där jäkla transporten, alltså... 

Idag red jag ut ensam med Galishimo under tiden Björn fixade hyllor i mitt ridskåp. Ursprungstanken var att vi skulle till ridhuset men jag kände mig lite trött efter veckan som varit, och hade inte riktigt energin till att åka iväg till ridhuset. Däremot så tänkte jag att det var ett bra läge att träna på en ensam uteritt då Galishimo var så fin med mamma igår. Björn hade minst 20 minuters fix kvar på hyllan så jag passade på att rida ut under tiden han byggde. Jag tänkte att jag rider så länge det är enkelt och om Galishimo behöver mycket stöd, eller uppmuntran, eller tvång, så skiter jag i allt och sitter av. Energin var som sagt låg. Men Galishimo var kanonfin! Han uppvärmningsskyggade några gånger första kilometern men verkade inte direkt göra någon ansats att stanna av eller vända hem. Det var bara att följa med i sadeln, han behövde inte så mycket stöd att passera något. Vi hade riktigt trevligt tillsammans och skrittade och travade lite här och var. Han fick väldigt m

Idag hade vi ett härligt höstväder utan starka vindar. Solen bröt fram då och då, och fukten i luften skapade en svag regnbåge i luften. Mamma red och det blir små framsteg hela tiden. Förut ville hon att jag skulle leda honom en hel del och nu rider hon honom helst själv. De har tränat start och stopp och när vi skulle vända på vägen så sa mamma "Vänta där borta, för nu ska jag vända honom själv..." Hon testade även att trava honom en hel del med mig joggandes bredvid, och det har hon inte gjort sedan förra vintern. Galishimo blir ju också lugnare. Förut ville han inte lämna mig på uteritterna och gick helst som ett litet klistermärke, nu kan han lämna mig för att mamma vill rida några meter ifrån oss. Förut gillade hon inte när jag tog några kliv i diket för att få en fin bild och nu verkar varken hon eller Galishimo tycka att det är något konstigt med det. "Minns du hur han var för fyra år sedan, när jag gick ut ensam med honom?" frågade jag mamma och

Nu var det dressyrkurs igen på ridhuset och jag är även denna gång jättenöjd. Tränaren märker att jag repeterar övningarna på hemmaplan mellan kurserna och att det blir skillnad. Väldigt motiverande att känna att jag klarar av att förbättra oss på egen hand mellan kurserna också! Jag tycker Galishimo blivit mjukare och starkare, och nu ska vi börja höja honom i formen lite mer. Det är lite svårt för mig att ställa om mig då jag har ridit honom låg i så många år, så jag ber honom nästan reflexmässigt att sänka sig lite, när nacken åker upp. Så till nästa gång så ska jag träna mig på att låta nacken komma upp lite mer. Det blir nog väldigt bra att träna på till vintern när vi har bra snöunderlag på Varnvägen och kan långtrava lite där på rakt spår. Då kan jag fokusera på enbart nacken. Han kan ju bli lite taggad ute, exempelvis förra helgen när vi fotograderade, och då kommer ju nacken upp direkt, utan att han tappar formen så mycket. Tränaren granskade sadeln och höll med om a

Jag funderar ibland om jag har tid och ork att ha en häst till. Frågan är bara vad jag skulle vilja ha och varför... och till vad? Jag kan sakna både körning och hoppning som läget ser ut nu. Eller en lugn ensam skogstur på lite längre tyglar. Eller kanske bara den där känslan av förändring som är så magisk och spännande och som får hjärtat att skutta lite. Jag har fortfarande svårt att identifiera mig som en typisk tävlingsmänniska som behöver tävlingsresultat för att känna att jag är på rätt väg. Jag trivs bra hemma också. Problemet är ju att dagdrömmar aldrig försvinner och om jag köper en häst till så är jag glad något år och sedan kan jag mycket väl börja längta lika intensivt efter något annat. Eftersom det är så vi människor är byggda. Vi är längtare.    Den här unghästen tycker jag verkar lite intressant. Shiriki efter Sambesi. Sambesi är nu respektabla 30 år, och verkar lämna efter sig lugna, välbyggda, ganska lågpresterande hästar, som passar utmärkt för hobbybruk. Se

Jag har köpt mina första Jodhpurs i min ridkarriär, nu. Förut har jag alltid ridit i ridstövlar för att känna mig stabil i skänkeln när jag rider. Sedan övergick jag till joggingskor nu under sommarhettan, och ni vill jag inte gå tillbaka till mina stela, oföljsamma stövlar. Så det blev dessa jodhpurs från Granngården, du hittar dem HÄR! Jag älskade dem direkt, de satt perfekt på foten och jag höll nästan på att traska ut ur butiken med dem, sedan har jag nu ridit två pass i dem och de känns helsköna! Ett stort plus för den lite rundade sulan som gör att de går bra att promenera i också!

Till helgen går hästarna in från sina grönbetesängar till sina vinterhagar. Förut har hagarna haft ganska små vindskydd, men eftersom efterfrågan på lösdrift blir större, och våra hyror höjts lite också, så har ägarna satsat mer tid och pengar på lösdriftsruljansen. Jag har inga problem att betala mer i hyra om man ser att pengarna investeras i verksamheten! Galishimo har haft två mindre vindskydd denna sommar, men har mest använt dem för att sova där någon gång då och då. Kojorna verkar mest användas att bita på och klia sig mot. Nu har stallägaren dock byggt ett nytt vindskydd som är betydligt större. Det står upphöjt på en kulle för att inte bli lerigt, det är stort nog för en hel hästflock, och det blir lätt för stallägaren att köra in dit med traktorn och mocka ur samt lägga in nytt halm. Öppningen vetter dessutom rakt mot söder så solen kommer att skina in i vindskyddet på vintern. På våren kommer Galishimo att stå där i kojan och sola i halmen. Det blir helt perfekt!

Idag började jag med en uteritt innan arbetet började. Jag hade oroat mig lite för att rida ut med Galishimo ensam, men jag har haft som krav nu att han ska ut på tur två gånger i veckan, så det är bara att bita ihop och kämpa på med honom. Jag hade dock jättetur i morse då jag träffade på Wilma som skulle motionera Galishimos bästis Corzo, så vi for ut tillsammans i det vackra morgonljuset. Galishimo var hur lugn som helst och var nöjd över att ha sin Best Friend Forever med sig. Tillsammans utforskade de världen på lösa tyglar och med glad uppsyn. Lilla Galishimo och hans bästis Corzo Sedan skyndade jag hem till jobbdatorn för att arbeta och planera lite, sedan blev det en halvdag i centrum med att handleda två praktikanter i verksamhetsutveckling, som skötte sig utomordentligt bra. Jag inledde handledningen med: "Det året ni föddes började jag på socionomuniversitetet. Från att ni fyllde fyra år så har jag arbetat heltid utan längre uppehåll. Helvete, vad ga

Idag har det varit 19 plusgrader och små stormbyar. Det är varma efterdyningar av orkanen Leslie som härjat i Portugal, som jag förstått det, med varma vindpustar som nått påverkan ända till Västerbotten. Jag fick sedvanlig molande olustkänsla att rida eftersom jag haft en hel del problem med Galishimo i blåsten, tidigare. Jag brukar aktivera honom när det blåser men... man kan säga att jag sänker kraven på oss båda. Ordentligt. Senast det blåste ordentligt vågade jag i alla fall skritta runt lite och tyckte jag hade helt okej kontroll. Idag kände jag mig lite omotiverad och tänkte att jag nöjer mig om jag sitter upp och gör några skrittövningar eller travar lite i blåsten. Bara så att Galishimo får kånka lite på mig om än det blåser. Jag tog inte ens på mig ridstövlarna, men givetvis ryggskyddet, och tänkte att jag pillar väl på en stund med honom. Galishimo överraskade dock med att vara riktigt, riktigt duktig! I alla gångarter. Inte en spänd arabnerv så långt ögat kunde nå!

Jag har köpt Galishimo ett nytt träns, ett nytt bett, och var redo att bli fotograferad. Det var som vanligt Björn som följde mig på uteritt och filmade oss. Han är verkligen hur snäll som helst. Han hade även med sig systemkameran, men batteriet lade av nästan direkt. Måste fixa nytt kamerabatteri! Galishimo var även han redo att bli fotograferad. Han hade väldigt svårt att stå stilla och kanske blev han lite oroligare över det nya tränset än vad jag från början reflekterade över. Trots att jag köpte ett snarlikt träns och mycket snarlikt bett så fick han ju även nosrem, som han inte behövt på något år, och det kan ju ha oroat lite. Andra teorin är att han är lite understimulerad efter att jag varit förkyld en vecka. Inte riktigt likt honom att bli pillrig efter ett riduppehåll men man vet ju aldrig.  Det blev dock ingen galopp för jag litade inte helt på honom just idag. Men lite trav och annat gick bra! Det var i alla fall jätteroligt att släppa ut manen igen och

Jag var tvungen att vila på grund av en lättare förkylning nu. Jag känner mig dock inspirirerad. Jag tror man kan dela in ekipage i två olika grupper. De som älskar att gå på kurs och tycker det är lite tråkigare att traggla hemma, eller så de som är tvärtom, som jag , som ser det lite som ett nödvändigt ont att gå på kurs men älskar att pilla på med hemläxorna i godan ro, med hästen, hemma. Det hade kanske varit annorlunda om jag hade en annan häst, men nu håller man ju lite andan på kurser och har jätteroligt när man kommer hem och kan träna på det man lärt sig. Få se om jag får med mig Anna och Pride snart igen, förra helgen var ju riktigt rolig!

Idag har Galishimo fått skritta med Elin på uteritt. Jag följde med som moraliskt stöd. Inte till Elin utan till Galishimo. Självklart klarar Galishimo av att både trava och galoppera ensam ute i naturen med Elin, men han tycker ju att det är jättespännande och får ju kämpa för att lyckas med det, så det är ju inte mer än rätt att han ska få strosa lite i ro och känna lite lugn. Sedan är en lugn skritt-tur ett väldigt trevligt sätt att umgås med Elin på! Galishimo tyckte ändå skritten var spännande. Frosten är ju här. Den jäkla frosten som gör att allt byter nyans och även krispighet. Mystiskt. Sedan mötte vi en bil också. Mycket, mycket mystiskt. Jag fattade även ett annat beslut för att bevara min häst i så bra psykiskt skick som möjligt (och för att bevara mitt psykiska skick också, för den delen) : På torsdag ska vi på Equiturum förmodligen göra markarbete tillsammans med hopphästar och allroundhästar, och jag bestämde mig helt enkelt för att låta bli att ta Galishimo på det

Planen var att jag och Galishimo skulle fotograferas på vårt lösdriftstall på lördagen, men på fredagen fick jag besked om att fotograferingen var uppskjuten. Tur att Anna och Pride hade lust att följa med till ridhuset i stället! Nu har jag sedan länge tappat räkningen på hur ofta vi är där. Det är nästan ett givet helgnöje att peta in Galishimo i transporten och åka milen till ridhuset. Det är väldigt prestigelöst att rida med Anna. Vi gör väldigt lätta övningar, tar dom på stort allvar, och berömmer varandra storartat. I lördags blev det mycket galopp med sväng, och några galoppfattningar från skritt. Inget märkvärdigt utan bara kontroll och tempo. "Det svårast är ju ändå att gå från galopp till skritt..." konstaterade Anna och det håller jag med om. Man vill ju liksom inte tokdra i hästen utan vill ju försiktigt rida in i inbromsningen utan att dra för hårt. Sedan är det roligt att Markus och Björn hänger med. De servar och fixar. Anna har precis köpt en jätte

Just nu tränar jag på att stärka Galishimo i galoppen. Jag har ju tidigare fått restriktioner att hålla mig på stora jämna volter eller raka spår för att han ska stärka sig, men sedan förra Equiturumkursen så sade tränaren att han bar sig tillräckligt bra nu för att det skulle gå att utmana honom lite mer i galoppen. Så nu varierar jag galoppen betydligt mer. Jag försöker numera att följa fyrkantsspåret, kortar upp honom på kortsidan, böjer honom lite mer i hörnen och sedan så gör jag en 10 meters volt i galoppen här och var, och sedan ökar jag galoppen lite på nästa långsida, innan jag kortar upp och lägger en volt någonstans igen. Jag ger, tar tillbaka, svänger, ökar. Det är hur roligt som helst och det känns verkligen tryggare i den nya sadeln. Han har skyggat och slängt sig sidvärtes två gånger i galoppen på en raksida, och båda gångerna har jag suttit kvar som gjuten. Det känns ganska coolt att märka att han kan svänga bra i de små volterna och att han börjar orka med att bära

Elin var morgonpigg så vi tog en liten ridtur innan jobbet idag. Jag promenerade och letade fina vinklar med mobilkameran och ljuslägen, Elin red och kände på nya dressyrsadeln. Även hon blev mycket positivt överraskad över hur djupt och stadigt man satt i den. Nu har jag ju själv ridit i den så mycket att jag börjat vänja mig, så det var roligt att se henne reagera precis som jag gjorde första gången jag satt i den. "Wow! Vilket stöd den ger!" konstaterade hon. "Res dig i den! Reees dig i den!" sade jag otåligt och Elin reste sig i den. Momentet kändes lika högtidligt som Jesu Återuppståndelse. Hon stod genast rakt och balanserat. Solen kastade en gloria över hela ekipaget och man anade en änglakör i bakgrunden. "Hur bekvämt och stabilt som helst!" sade Elin nöjt. "Visst är det?!" sade jag. Jag pratade även med en dressyrdomare i helgen och berättade om mitt sadelköp. "Jo, det är en Lippo Azzario Su..." sade jag och domaren a