Livet är förändring

Minns ni när jag hittade min 10 år gamla mountainbike på stan i februari? Jag blev överlycklig, tog hem den och drömde om att restaurera den.  Några veckor senare fick Bonken dock begravas en containerbegravning på återvinningscentralen. Det sved. Min Bonk. Som jag cyklat terrängtriathlon med och tjejvättern och jobbpendlat i Gävle med, och gjort en massa annat. Den fick vila i frid tillsammans med mina minnen. Stackars Bonken. Och stackars mig. Men nu blåser vindarna lite annorlunda. Som ni läste för ett tag sedan så kände jag mig lite uppgiven med Galishimo. Ibland blir det lite jobbigt med dressyren och ibland känner jag att jag får kämpa för mycket med både mig själv och honom. I grunden är han ju en jättemysig och älskad familjemedlem men det blir ingen kometkarriär för oss när det kommer till dressyren, och det är ju inte heller det som han är avlad för att prestera inom. Så jag funderar på om de där sadelpengarna jag sparat, för en fin dressyrsadel, borde gå till

Sommarvärmen fortsätter steka trots att det inte ens är juni ännu. Vilken tidig sommar! Galishimo låg och myste i solen när jag hämtade honom i söndags. Han halvsov sig genom uteritten också. Detta är en väldigt stor skillnad jämfört med förra våren då han var så spänd och uppskruvad, att jag bara orkade rida ca 3 km på uteritten, innan jag gav upp och klev av. Det blev ju bättre ju fler uteritter vi var på. I söndags satt jag tryggt i sadeln i två timmar, och Galishimo halvsov och skrittade och snubblade lite här och var. Han tyckte inget var särskilt spännande. Förutom en väldigt ung travhäst som blåste förbi, då var han spänd i fem minuter, sedan orkade han inte göra livet märkvärdigt längre. Nu hade han ju sin bästis Corzo som tagit ledningen också, så det hjälper ju mycket för den lilla själsfriden i den lilla arabhästen. Björn följde med på promenaden och tog lite fina filmsnuttar och jag klippte ihop det på kvällen.

Sådärja. Nu är kontaktlappen uppe med namn och telefonnummer på tre anhöriga. Och jag har en fin liten lapp i bilen också. Nu är det fritt fram att knocka sig medvetslös, få komplicerade frakturer eller hamna i vilka livsfarliga situationer jag än behagar, när jag åker iväg på äventyr med Galishimo.  Med en kontaktlapp kan inget gå fel! Inget!

Jag och Björn bestämde oss för att byta handtag på transporten, eftersom det gamla handtaget (givetvis) var trasigt, och inte gick att öppna inifrån. Vi fann nästan den exakta kopian av det tidigare låset, ett handtag som givetvis inte kom från transportmodellen utan från en husvagnsmodell (givetvis). För varför skulle den tidigare ägaren köpa nya delar från transportmärket när man kan göra på sitt alldeles egna sätt? Googla "reservdelar Cheval Liberte" verkar ha varit överkurs. Vi kör husvagnsmodellen. Nu är monteringshålet i dörren alldeles för stort för att originalmodellen ska passa, så nu måste vi i stället beställa in något som liknar det nuvarande låset. Nu är det för sent för orginaldelar, god damn it! Den nya låsmodellen passade inte (givetvis) då det blev ett stort glapp som gjorde att dörren kunde öppnas en centimeter även vid låst läge. Vi fick granska det tidigare låsanordningen som denne tidigare kreativa tidigare ägare sågat av här och var (givetvis) och v

Dagens övning var (bland annat) att göra en kvarts bakdelsvändning i en fyrkant. Jag trodde jag skulle vara ensam i ridhuset men Björn tog en promenad till ridhuset och kom och filmade. Björn var inte helt inne på att vi skulle göra en fyrkant bara, och tyckte att vi kunde göra lite rundare övningar. Det är mycket svårt att ta mig själv och hästen på blodigt allvar när Björn är med. När jag ska prestera och leverera fantastiska framsteg, korta tyglarna och pressa mig själv och Galishimo till det yttersta, det är då jag lätt tappar motivationen... Dressyr ska ju vara trevligt för alla.

Min receptionist och kära vän Josefin gjorde nyligen laminerade (inplastade) kontaktlappar till mig och Galishimo, hela sex stycken! Jag hade pratat om att jag ville ha en kontaktlapp att ha på Galishimos sadelskåp, med olika telefonnummer att ringa om något hänt mig eller Galishimo. På kontaktlappen hade jag skrivit mitt nummer, Elins nummer, mammas nummer och Björns nummer. Jag hade även en liten bild på mig och Galishimo på lappen, så man ser att det är rätt ryttare eller häst. Det finns ju nästan 30 hästar på lantbruket där jag har Galishimo, och det roterar ganska ofta olika ekipage, så det är inte lätt att hålla reda på varandra. Men nu fick jag alltså några bonuslappar i olika storlekar. Det är ju så att när man väl står där, med flera plastlappar, det är då man inser att kontaktlappar är ju faktiskt bra att ha lite överallt. Exempelvis kan jag ha en kontaktlapp i handskfacket på bilen, och sätta fast den där man brukar fästa bilens parkeringsbiljett, på insidan av bilens fram

Jag insåg ju att det fanns en annan bild på Elin och Galishimo som är precis från ett år tidigare. Bilden här ovan är ju från i helgen nyss, den 20 maj 2018. För nästan precis ett år sedan, den 21 maj år 2017, så red ju Elin också Galishimo. Här ovan är bilden på det! Jämför man bilderna så verkar han ju ha blivit både starkare och i bättre form. Förmodligen mest för att jag kunde rida honom hela denna vinter, och det har jag inte kunnat förut. Att han hållits igång under hela vintern gör ju gott för hans form och steg. Och vilken skillnad i väder vi har! Detta året skippade Västerbotten våren och det blev sommar direkt. Ingen omställning här inte. Bara pang på med högsommarvärme. Skönt men överraskande!

Sedan jag skrev om min tvekan att behålla Galishimo så har jag haft tre riktigt trevliga pass med honom. Det känns jätteskönt. Jag har också insett att jag är lite tröttare mentalt än vad jag tidigare trott mig vara: Bevismaterial A: Tre paket smör i kylen. Eftersom jag inte lyckats komma ihåg att jag köpt smör tidigare i veckan. Bevismaterial B: Åkte till stallet i mina kontorsjeans idag. Jag insåg det i bilen på väg till stallet och orkade inte vända. Överraskande nog var de bekvämare än mina ridbyxor att rida i! Jag tror jag måste köpa nya ridbyxor. Bekväma och mjuka, måste jag leta efter! Så min aversion mot Galishimo kan mycket väl ha varit ett uttryck för att jag kände mig för slutkörd för att greja med en spänd häst just förra helgen. Elin och Galishimo i söndags Hur som helst har det blivit två jättetrevliga dressyrpass med honom, då det både varit vindstilla och då jag haft ridbanan helt för mig själv och inte behövt ta hänsyn till någon, eller behövt prata

Nu är den nya registreringsskylten på plats på hästtransporten. Den gamla skylten hade sett sina bästa dagar så jag beställde en ny på Trafikverket. Denna nya, blanka, vita, skylt var lite större än den föregående och passade inte in mellan metallstagen, så vi fick klippa av den i vänstra kanten och fila till kanterna lite, för att få den att passa. Detta extrajobb kan väl summeras som en "typisk incident" i mitt arbete med denna transport som går under mottot "Inget ska vara enkelt. Ingeeet!"  och jag hade även här en liten fin ramsa med svärord som smattrade ut över stallplanen när jag insåg att skylten var 0,5 cm för stor för att få fast mellan stagen. Nästa steg blir nog köpa ett nytt noshjul till transporten, då det gamla gnisslar förfärligt högt och har en snurrknopp i väldigt, väldigt gammalt trä. Men det kan jag nog fixa själv till semestern, eller så kan jag lämna in transporten på Mekonomen efter jag fått nästa lön. Det kan inte kosta så mycket me

Idag var det kurs, samt lite blåsigt. Jag kan kortfatta hela passet med att Galishimo skötte sig bra, men att jag är helt slut. Helt färdig. Nu när det blåst några dagar så har jag varit på helspänn och väntat mig att Galishimo ska sprätta, men det har han inte gjort. 80% av kursen i blåsten på ridbanan gick åt att försöka slappna av och försöka fokusera på tränaren. Huvudproblemet är ju det här med ridrädslan som spökar, och jag är rätt så trött på den. Fem år är länge kämpat.  Jag har inte fallit av Galishimo på två år, så jag tycker inte att han ställer till med särskilt stora problem. Men ridrädslan ger sig ju inte riktigt. Den verkar inte lika stark på andra hästar, men jag är inte helt säker, eftersom jag är klart vaksam även på lite tryggare hästar. "Du kan ju jobba med honom från marken de dagar du är rädd, det finns ju massor trevligt för er att göra." tipsade tränaren, men hon skulle även fundera om hon hade någon annan kund som skulle kunna trivas med en

Såg ni vetenskapens värld i måndags?  Här hittar ni en direktlänk till programmet! Den handlade om just det här med stress, och hjärnans reaktioner. I just detta fall tar den upp mobilanvändande och arbetsstress, men detta går även reflektera över vid andra tillfällen i livet. Neuropsykologen Francis Eustache arbetar med att undersöka vad som händer vid de här tillfällena då vi är vakna, men ändå inte fokuserar eller utsätter oss för distraktioner eller utmaningar. Jag brukar kalla dessa tillfällen för "sölande" och jag vet om att de är viktiga för mig, och att jag behöver dem. Annars bryter jag ihop. Nu har även forskare kommit ikapp med vikten av att vi har perioder av vaket lugn under dagtid. Det finns ett nätverk av nervceller i hjärnan som kräver vaken vila och som kallas "default mode network" (DMN). Man kan studera detta nätverk med magnetröntgenkamera. Detta nätverk aktiveras enbart när vi befinner oss under vår "vakna vila"; när vi inte

På söndagkvällen försökte jag avsluta starkt och rida ut med Galishimo i det fina vädret, jag hade med mig Sara och hästen Juan som moraliskt stöd. Jag lade redan innan ridturen fram en teori till Sara som visade sig stämma: "I kväll kommer jag förmodligen att bli ridrädd... dålig sömn, veckans sjukhusdrama, och transportrenoveringen från helvetet kommer att sätta sina spår..." Och jag hade så rätt. 100% rätt. På ridturens ca 4 kilometer så tror jag att jag promenerade 2,7 km. Galishimo var glad men lite spänd. Han ville helst inte gå fram, men ville ändå förtvivlat gärna gå fram, fast kanske inte så snabbt, eller kanske snabbare, men inte snabbare än så, fast kanske ändå. Var det där EN PINNE?! Så höll han på. Min puls rusade iväg och jag blev stenhård i både axlar och händer. Så jag orkade inte hantera det. Jag kliade honom och klappade honom och sa att han var en fantastisk häst, en djupt uppskattad liten individ, och sedan satt jag av, och gick med honom. Då pu

På lördagen vaknade jag upp lite trött, efter en ganska intensiv arbetsfredag. Men något fick mig att motvilligt bita ihop och knorrandes masa mig till köket för en tidig kopp kaffe. Det var ju den där jäkla hästtransporten. Den hänger över mig, mer likt en tvångstanke, än en inspiration och möjlighet för kreativitet. Den hade blivit mer av ett måste. Om jag inte fixar transporten nu så kommer jag gå omkring och störa mig på den hela säsongen, och då kommer den långsamt och obevekligt att dränera energi från mig. Hotet låg nära och fullt realistiskt. En gråblå, sliten energitjuv lurar på stallplanen. Den måste åtgärdas. Pronto. Det var när jag snabbt skulle tvätta av den, för två veckor sedan, som transporten gav upp och smulades upp i färgen, när jag råkade titta strängt på den.  MEN jag hade nu förberett mig i två veckor för denna stora dag. Jag hade köpt en ny färg i den mjuka gråblå, lite mörkare tonen RAL 5013. Den skulle mörkt och varmt bädda in min hästtransport och

Jag har ju börjat greja med Galishimos man, lite mer. Jag har köpt diverse produkter och googlat efter tips och trix på internet. Med lite lågmäld framtoning har jag pillat på med detta projekt då jag inte vet hur länge jag orkar pyssla på med hans man och svans. Jag tänker att rätt vad det är så gnuggar han av sig svanshåret för att det börjar klia, eller någon häst tuggar av honom en eller två flätor på lösdriften. Då riskerar alla pengar och produkter bli kastade i sjön för detta år. Man och svansvård kombinerat med lösdrift, busiga hästkompisar och många sträva kli-vänliga träd, känns som en ganska riskabel idé. Men det går ju inte isolera honom och snurra in honom i skumplast, heller. Trots att man vill. Vi har ju pratat om det förut. Kombinationen av lösdrift och fina trädstammar ledde till en lite speciell look förra året, den här tiden. Han kliade bort svanshåret inpå skinnet. På en eftermiddag. Jag fick klippa bort allt övrigt trasigt spretande tagel på ett nästan decimete

Nu har jag bränt pengar igen. Jag har gått saftigt minus denna månad men jag har sparat pengar under vinterhalvåret så det finns lite att ta av. Dessa fina grejer fann jag på Hööks i Umeå under de två omgångar jag var där i veckan! Ridhjälm VG1 Flashline CRW, 749 kronor Det är faktiskt bara den andra ridhjälmen jag köpt sedan jag skaffade Galishimo, den gamla hjälmen har jag haft sedan år 2011 och den har varit med om både ett och annat...   Jacka Serrada, JH Collection, 899 kronor En fin jacka att ha lite kallade dagar! Stickad tröja Jammer CRW, 199 kronor Jag tror den blir jättefin när jag går på kurs med Galishimo och kommer att matcha hans grå päls jättefint!  Piké kortärmad, Jesse CRW, tror jag, 199 kronor Vita upplagan verkar inte finnas on line men den var denna jag fann i affären. Jag kommer att ha denna under den grå stickade tröjan, ifall jag vill se prydlig ut på kurs.   Elastiskt skärp Arvello, JH Collection,

Nu har det blivit några dagars frånvaro, men det finns absolut en giltig förklaring till detta. Björn skulle genomgå en planerad operation av sin trumhinna på Umeå Universitetssjukhus. Han hör nämligen inte så bra. Han råkade typ... tappa en stor del av sin egen trumhinna någon gång under hösten. Jag vet inte hur det gick till, riktigt. Det var någon förkylning och infektion inblandad. Operationen under måndagen var ganska komplex, kirurgen skulle ta en bit brosk av hans öra, slipa den skivtunn, och sedan sy dit den som en ny trumhinna. Helt galet vad kirurger kan göra märkliga saker och (i de flesta fall lyckas med det). Björn skulle sövas under ca sju timmar och operationen skulle ta hela dagen. Vi åkte till Umeå på söndagen och kom hem till Björn nu på tisdag eftermiddag. Jag var med som chaufför och moraliskt stöd och första natten sov vi på patienthotellet. Man ska tydligen ha stödstrumpor på sig även om det är örat som opereras.  Under tiden Björn opererades, och låg

Dagens pass i ridhuset höll nästan på att inte bli av, då jag drabbades av major ridrädsla i början på ridpasset. Det var rätt så stökigt under urlastningen då det var någon slags pay and ride och massor av hästar, ryttare, cyklar, mopeder, bilar, rullande sadelskåp, fyrhjulingar, hinder, hästar och fan och hans moster. Varenda jävel var glad och trevlig och anpassade sig. Men ändå. Galishimo reagerade givetvis lite på allt stök runt omkring, han är ju en vaken häst. Han var jättesnäll, trots att han sprätte runt över all action, men trots att han höll sig lydig så blev jag ändå väldigt vaksam och spänd. Jag hade inte ruskat av mig den känslan när vi väl kom till ridhuset för att rida, och efter tio minuters kämpande fick jag ge upp och sitta av honom en stund. Jag vågade inte ens trava honom. Men det var bara att sitta av och longera honom några varv tills jag kände mig som vanligt igen. Det är bara att lära sig att leva med att jag får panik ibland när jag rider. Galishimo var, s