Livet är förändring

  Den här semestern är verkligen otroligt skön och återhämtande! Jag har betydligt mindre "måsten" i år och det känns skönt att lulla på i sin egen takt och nöjt tänka "Jag hinner det jag hinner." Så kändes det inte riktigt förut, förra året så kämpade vi ju väldigt hårt ända in till hösten för att kunna flytta hästarna till gården och för mig att städa ur bostadsrätten, samtidigt som Ares hade fång. Året innan dess så renoverade vi huset invändigt en hel del och det var ju kul men väldigt mycket jobb där med. Det var också lite tur för jag har varit lite skröpligare denna semester och velat vila lite mer än vad jag gjort tidigare. Jag tror det är förkylningen från innan semestern som inte riktigt gått ur kroppen.  I år kan jag dock fokusera lite mer på Ares och det har varit väldigt tacksamt. Han blir ju bara finare och finare. Han har burit mamma på en uteritt och det gjorde han verkligen med den äran. Tänk att för ett år sedan ville mamma också rida Ares, men då ...

Vi började ju fixa med byns gamla ridbana i maj i år, men blev tvungna att dra ned på tempot och avvakta vad föreningen tyckte vi skulle göra med sakerna i och utanför bomhuset.  Bomhuset var inte bara väldigt gammalt utan även överfullt med saker på insidan. Man kunde inte gå in dit och det välde ut saker genom presenningen.  Jag tror det kan bli så av flera orsaker. Den främsta orsaken är väl att de flesta bybor med häst nu bor en bit ifrån gamla ridbanan, och avstånd gör ju att man kanske inte besöker den lika ofta, eller märker när det håller på att bli för rörigt där. Många har också egna ridbanor hemma och då blir det inte så ofta man besöker byns gemensamma bana. Det blir inte heller så lätt att tvärt gå dit och reda upp i det man lämnat där om man bor på andra sidan byn. Den andra orsaken är väl att man fokuserat på den nya ridbanan som ska byggas, och då är det ju mindre motiverat att fixa med den gamla. Men jag och Jonatan har ju både ett nära avstånd och känner oss ...

Vi har ju börjat nosa lite på öppnor och skänkelvikningar och Ares verkar förstå det bra! Vi gör små, små, myrsteg i rätt riktning och han får många goseklappar när han gör rätt. Man kan väl säga att vi kommit halvvägs och att man ser fina kliv ungefär vid vartannat försök. De är lite ojämna, men det märks att han försöker!  Jag är väldigt tacksam över hur lätt han ändå snappar upp detta då han är en stadig grabb som har sin egen balans, som inte är helt lätt att rucka på i traven. Vilken tur jag hade Galishimo innan, och hade en känsla för att det tar ganska lång tid att få till fina skänkelvikningar och öppnor, så jag har haft ganska låga förhoppningar på hur utvecklingen ska bli. Det enda jag vet säkert är att man måste göra uppgiften och repetera regelbundet några veckor för att få resultat, annars händer ingenting. Det måste få ta tid. Ett halvårs träning är inte alls orimligt.  Jag gör bara skänkelvikningar i det varv som Ares borde ha svårast för, så det inte blir för t...

Det är så lätt för mig att känna "gud vad lite vi hunnit med!" under semestern, så det kan vara bra att faktiskt försöka spara lite upplevelser här i bloggen så man inte ser ut som ett frågetecken när dessa underbar fyra veckor gått mot sin ände.  Här sitter jag och Keeva i en liten fångstgrop som kan vara ett par tusen år gammal. De finns bara fem kilometer hemifrån och fångsgroparna går i ett pärlband där älg och ren förut var tvungna att passera när vattnet stod högre. Man tror även att det var staket mellan groparna så djuren inte hade något annat val än att gå i fällorna. Det känns brutalt, men man behövde ju överleva. Vi såg några gravsättningar också som man tror är ca tre tusen år gamla. Bara här runt knuten. Jag har vetat om gravfälten men aldrig besökt dem, så det var skönt att äntligen komma sig iväg med det.  Jag tog mig tiden att plocka lite blommor på en hundpromenad som vi hade framme i hallen en liten stund, blåklockorna var de blommor som vissnade först. Präs...

Precis som vanligt så är jag ganska trött så här sista jobbveckan innan semestern. Jag har svårt att fokusera på jobbet och det där småpillet som jag tänkte hinna med går det ganska trögt med. Men man brukar ju ha en helt annan energi när man kommer tillbaka efter fyra veckors semester så det kan jag ta igen då!  Även igår tog jag ut Ares med barbackapad och bettlöst träns och red honom i skogen. En sak som Ares gör otroligt bra, det är att han inte är besvärlig med att försöka noppa i sig mat när vi rider. Jag trodde att han skulle bli besatt av detta då han inte får gå på grönbete i år, men nej. Han gör något försök då och då, och ibland hinner han få i sig en liten björkkvist som vi passerar, eller liknande, men det är absolut inget återkommande bråk eller någon långdragen diskussion. Jag kan lugnt rida honom genom en äng med högt gräs, barbacka och bettlöst, utan att han gör någon diskussion av det. Detta kan ju också vara ett tecken på att han är ganska nöjd med höet han får o...

I söndags var jag äntligen på väg upp på Ares igen. Jag har varit sjuk en vecka och det var verkligen tungt att ligga i sängen så mycket. Även Jonatan har haft det tungt och haft ett par sjukdagar, vi har båda haft feber. Men på söndagen lättade dimman lite, och på eftermiddagen så slängde jag på Ares barbacka-paden och det bettlösa tränset och ledde ut honom. Jonatan följde med, med Sessan, som vanligt.  Jag hade ingen uppsittningspall och satte mig upp på Ares från fyrhjulingen med ett förvånat skratt. Jag klättrade nämligen upp på pakethållarplatsen längst bak på fyrhjulingen och sade till Ares "Du vet vad du ska göra!" och han sade direkt "Jajjemen!" och ställde sig helt perfekt så jag kunde sätta mig upp på honom från fyrhjulingen. Jag hade inte ens med mig spö så jag kunde korrigera honom, men han ställde sig precis där jag ville att han skulle stå, trots att han aldrig stått så nära fyrhjulingen. Då blev det kli-kalas en bra stund, han är otroligt hjälpsam oc...