tisdag 14 augusti 2018

Bra stämning i stallet!

Idag var jag lite sliten och tänkte att det blir nog bättre bara jag kommer mig till stallet. Det blev det. Inte bara för hästens skull, utan för alla trevliga människor där just ikväll. Stallet där jag haft Galishimo de senaste fem åren börjar nästan kännas som ett andra hem. Det är ju lite ruljans på hästar och hästägande, har jag förstått, så det kommer ju och går många genom åren. Det blir lite olika grupper och grupperingar av hästägare nu när lösdriften hyser ca 25 hästar i fyra hagar. Men det är ovanligt fin stämning i stallet just nu. Alla är glada och måna om varandra. Stämningen är väldigt prestigelös då vi egentligen inte har så många tävlingsekipage här just nu. Jag kan rida in på ridbanan med Galishimo och få lite peppande kommentarer och bara vara mig själv utan att känna att jag borde vara bättre. Det är ju det som gör ridningen rolig!



Små barn har Galishimo inget emot!

Ja, han har blivit lite tjock igen

Tyvärr så blev det inte så mycket ridning denna sommar för min del och jag är lite besviken över det. Jag blev lite halvkrasslig, Galishimo tappade en sko, och familj och släkt behövde mig på andra håll än i stallet. Rivstarten på jobbet tog också ut sin rätt. Sedan har det stormat en hel del och då känner jag mig inte trygg att rida, trots att Galishimo hanterar stormvindar hyfsat bra i år. Sommarvärmen, som varit den varmaste på 260 år, har man ju inte blivit sprudlande pigg av, trots att det gått väldigt bra.

Det har nästan inte blivit några långritter alls, eller någon ridhusträning, och det märks ju tyvärr på Galishimos form också. Men sådant är livet och när jag är helt pigg igen, vilket jag inte blivit ännu, så kommer jag att köra på som vanligt med honom.

Jag har i alla fall tränat på galoppfattningar från skritt i söndags och tyckte det gick bra. Jag har övat mig på att inte knipa med knäna eller underbenet utan bara "plinga" lite med foten så ska han fatta galopp. Det gör han så gärna, trots att han verkar tycka det är lite tungt att trycka ifrån ordentligt nu när han har sin lilla runda sommarmage.

Jag hade ju lite problem med att fatta rätt galopp med honom i våras och den nya tränaren sade att jag gav honom för många signaler eftersom han är en lite känslig själ. Förut gjorde jag halvhalt, sedan drev jag och förde fram ena benet och drog bak det andra benet och tryckte på och gungade i sadeln samtidigt som jag flyttade fram inner höft och ledde med inner tygel... och lutade mig framåt, och stelnade lite. Tydligen så ska jag träna på att bara slappna av i kroppen och säga "vinkevink!" med inre foten så fattar han galopp alldeles utmärkt. Vilket han gladeligen gjorde.  Vilket i sin tur fick mig att känna mig lite dum.

Det är ju jag som ridit in och utbildat honom så det är ju lätt tragiskt att han trots detta verkar mer välutbildad än mig. Jag säger bara det.

Men det är ju inte Totilas jag rider utan en liten arab som ändå tycker dressyr är hyfsat roligt om än han har en märklig apa på ryggen ibland.



Crates arabian på arab

Galishimo testade en crates arabian sadel i lördags (art.nr. 2391-4). Jag var så hoppfull då den blivit rekommenderad från flera håll. Sedan tog jag den på Galishimo. Till att börja med protesterade han mer än vanligt. Stora irriterade ko-ögon och ruskande huvud varje gång vi försökte få sadeln att passa.
"Är ni dumma i huvudet?!" frågade Galishimo men jag tyckte att han skulle ha lite tålamod.



Vi ruckade på sadeln, placerade om sadeln, provade med och utan pad... men det kändes inte riktigt bra. Det är väldigt mycket luft mellan hela sadelns baksida och Galishimos lilla runda rygg. Och ligger sadeln inte an efter hela hästen så ligger den förmodligen an lite mer ordentligt på en mindre yta, längre fram. Då kan den till och med klämma där.

Men det kanske ska se ut så resonerade jag och tog ut en väldigt kränkt häst ut i blåsten för lite motion med sadeln. Vid trav såg det än mer eländigt ut, sadeln flaxade och tog nästan luft av flaxandet, slutligen flaxade den i otakt med Galishimos trav och då tyckte jag mest bara synd om honom. 


Besvikelsen kom krypande. Jag fortsatte leva i förnekelse och satte upp ena foten i stigbygeln för att testa min tes "det kanske blir bättre när jag sitter upp på honom" men fick en väldig olustkänsla halvvägs upp i sadeln och satt av igen.


"Nä... det här är nog inte sadeln för Galishimo...." konstaterade jag lite besviket. Trots att den var väldigt fin...

torsdag 9 augusti 2018

I mitten av mitten

Min arbetsvecka som jag trodde skulle starta lugnt, skrattade mig i ansiktet. Nu har jag jobbat nästan åtta timmars övertid. På fyra arbetsdagar.

Det är det som är tjusningen med att vara utredare med stöd av lex Sarah. Man får vara precis i mitten av mitten, av alla tänkbara märkliga situationer som kan uppkomma när socialarbetare försöker hjälpa människor med alla möjliga problem. Trots att jag jobbat utan uppehåll i 14 år, så ser jag nog ganska ofta ut som ett frågetecken, för den ena situationen liknar aldrig den andra. Och någonstans innerst inne gillar jag nog att bli förvånad, för det betyder att jag fortfarande behöver lära mig något.

Om jag fick blogga ohämmat om mitt jobb som internutredare för att säkra kvaliteten på sociala insatser, så hade jag förmodligen haft tio gånger så många läsare. De bästa med mitt arbete är att många historier slutar bra, om än de kanske startade mindre bra. Människor utvecklas och blir bättre i sina professioner, i en takt som märkbart ökats de senaste åren.

Så mitt arbete är värt en rivstart och lite övertid. Trots feber och lite allmän trötthet.

Det har det varit värt!





onsdag 8 augusti 2018

Trolleriet

"Ska jag verkligen rida mitt första pass i blåsten, efter dessa sjukdagar?" funderade jag högt för Ebba och fortsatte:
"Det är ju en bra dag att bli fjäderplockat och förlora den lilla stoltheten man har...." muttrade jag och syftade på att Galishimo kan bli ganska spänd i blåsten, och att jag kan bli ganska rädd.

Jag kom ju på att jag fått låna en huva, vilket ni kanske såg i ett tidigare inlägg och denna dag var ju en bra dag att testa huva på Galishimo igen. Jag hade oroat mig lite för huvan när jag red, och funderat på om han skulle kunna ruska av sig hela skiten, men detta skrattades bort.

Galishimo tyckte att han klarat sig utan huva i flera år nu, och gav mig "ögat" när jag satte på honom det. Det uppspärrade ko-ögat.

Sedan vandrade vi ut i blåsten, Ebba med Måns och jag med Galishimo. Det kändes väldigt tryggt att ha dem med sig på ridbanan och vi småpratade ned mot banan med våra hästar skrittandes bakom oss när jag plötsligt hörde ett dunsande bakom mig.

Dunset kom från huvan. Och tränset. Som låg på backen. Och en lös Galishimo.

"Men... hur?" sade jag förvånat och stirrade på Galishimo. Galishimo var nu helt fri, men stod intresserat kvar för att se hur detta scenario skulle sluta.

"Han måste ha ruskat huvudet på något sätt?" sa Ebba.
"Det gick så snabbt." sa jag.
"Visst gjorde det?!" svarade Galishimo. 

Sedan kom en stallkompis och undrade om vi måhända behövde en grimma och ett grimskaft.Vi stod kvar och tittade förvånat även på henne. Alla var förvånade. Sedan trädde jag ena tygeln runt Galishimos hals och gick snopet tillbaka med honom i stallet med träns och huva under armen.

"Jag måste ha glömt att knäppa banden på tränset, eller spänt dom för löst... " mumlade jag men insåg att tränset under min arm var helt intakt med samtliga band rätt spända.
"Han är lite konstig, den här hästen...." sade jag till Ebba och fortsatte:


Efter ridturen så åkte jag hem i bilen och funderade över hur snabbt han tog av sig tränset, detta trick gjorde han en hel del när han var tre år gammal, men inte som vuxen. På den tiden så fällde han liksom bara ned öronen och gjorde en liten knyck med halsen, så låg tränset på backen. Eller så kliade han av det med att dra nacken mot sitt ena framknä. Sedan bytte vi träns och sedan dess har han inte gjort något liknande...


Jag stirrade tomt efter vägen och sedan kom följande tankar

"Betyder detta alltså att han... bara har på sig tränset för att han vet att jag vill det? 

Men att han kan ta av sig det precis när han vill?"



söndag 5 augusti 2018

Börjar må bättre!

Denna söndagkväll så blev jag äntligen lite piggare och åkte till stallet för att pyssla med Galishimo. Det började regna ute (äntligen!) så jag orkade inte pressa mig med uteritt i dåligt regn då jag inte känner mig fullt frisk (men friskare!). Men det var skönt att pyssla och greja med Galishimo och se till att han hade bra, och få småprata med de andra ryttarna på stallet och höra vad de haft för sig.

Vid regelbunden inspektion av flätorna så vågar jag tro att de verkar fortsätta bli längre och tjockare. Utom den lilla hårplutten framme vid manken (nr 3 från vänster) som tydligen är en viktig zon för hästar att klia varandra på.

Sedan åkte jag hem och skapade lite mysbelysning, tände några ljus och ordnade en kvällsmacka med en intressant radiodokumentär i mina nyköpta hörlurar. Väldigt, väldigt skönt att ha dem på sig när man exempelvis diskar, och sedan kunna fortsätta diska och prata med den som ringer. Jag kommer att spara lite tid och energi på detta.

Nu är det dags att sova och hoppas att jag är så pass pigg att jag orkar jobba. Det känns i alla fall så!

Katastrofhovarna

Galishimo hade ju tappat en sko förra veckan, så vi drog av den andra skon bak för att han inte skulle stå snett med sina 470 kilo. Tyvärr hade jag inte räknat med att kombinationen av den varma och torra sommaren, samt den sportiga araben, skulle resultera till att hoven som vi dragit av skon på skulle splittra upp sig själv till oigenkännlighet.

Det gjorde ont ända in i ryggmärgen när jag såg Galishimos bakhov efter några varvs springande i hagen. Han har åtminstone inte haltat utan svävade glatt fram bland sommarhagens stock, sten och stubb, så hovsplittret yrde, till min stora förfäran. Jag som brukar undvika hovar och saknar total hovkunskap blev så desperat att jag fick anlita Madelene att lära mig hur man raspar hovarna släta med fil. Sjuk och med rinnande svett i strida strömmar efter dubbelhakan, så kämpade jag på så länge jag orkade, med dålig teknik och filade och fejade, tills jag blev yr och Galishimo blev less.

Efter några dagars ångest kom slutligen, på fredagen, min hjälte och hovslagare Jami och verkade hovarna. Han lade hovpasta där det fanns för lite hov och efter lite fix och trix så såg hoven nästan normal ut. Nästan. Mycket bra jobbat! Nu väntar jag inte mer än sex veckor till nästa verkning för att se hur det hela utvecklar sig.