lördag 23 juni 2018

En liten ljusning med ridningen


Idag var jag och Björn till ridhuset med Galishimo. Först red jag och vi försökte träna på skritt och halt. Detta låg inte på Galishimos agenda då han sprang sidvärtes och baklänges och skruvade på sig och toktuggade på bettet och härjade runt. Han kändes väldigt spänd och stressad. Då blev jag less och jobbade med honom avsuttet en stund och krävde väldigt, väldigt mycket fokus. Jag var en arg tant, helt enkelt. Särskilt bogarna som flaxade hit och dit och som han gärna lutar mot mig, när vi går. Det var strängeligen förbjudet.

Från början blev Galishimo väldigt kränkt och ledsen och sprattlade lite. Sedan kom han plötsligt på, som ett mirakel, att han plötsligt är proffs på skritt och halt. Och flytta bak och bog. Nemas problemas. Och så hade han koncentrations-öronen på sig hela tiden. Ni vet, öronen som inte pekar framåt utan blir lite introvert lagda och spetsade åt sidan. Och som hela tiden väntar på nästa kommando. Så jag gav honom uppgift på uppgift och han gjorde dem alla otroligt snyggt och prydligt.



Sedan satt jag upp på honom och bad honom ta på sig koncentrationsöronen och då gick plötsligt allting utmärkt. Väldigt skön känsla. Björn filmade med sin kamera men den hade tyvärr lagt av, men han använde min kamera under den avsuttna träningen, och det är jag ändå nöjd över. Jag vet att ridningen blev bra, trots att den inte fanns på bild, och när jag känner att Galishimo har 100 % fokus på mig så blir jag ju självklart mindre orolig. Nackdelen är att han blir väldigt elektrisk och samlad och man får den där känslan att man sitter på dynamit, som är lite läskig. Men en samlad häst ska ju ha lite krut och bärighet i rumpan.

Jag känner mig i alla fall mer nöjd än vad jag känt mig på länge!

måndag 18 juni 2018

Feber och sadelfunderingar igen..

Idag har jag feber och är sjuk från jobbet, det förklarar varför jag blev så otroligt trött på Galishimo också. Är man sjuk är han inte en häst att lulla runt på... Det går ju bättre när jag är friskare.

Jag funderar lite mer konstruktivt på Galishimo nu, och hur jag ska lösa känslan av otrygghet.




 En 17" Hilason arabian western flex tree endurance trail riding saddle kanske?

 Skulle man göra ett försök till med en ordentligt utprovad westernsadel? Då kan jag kanske känna mig tryggare när jag rider, jag vet ju att det fungerat förut. Då behöver jag lite hjälp med inpassning för att hitta en modell som verkligen fungerade lika bra som den första sadeln jag hade. Jag köpte ju en westernsadel förra våren, men den verkade inte passa så bra, så den sålde jag vidare. Däremot red jag ju in Galishimo i en westernsadel som fungerade jättebra! Det gick ju till och med att sitta upp på honom från marken med den, som i filmen här nedan från 2014. Det var en Simco arabian western saddle.


Eller ska jag tänka lite mer åt Akademisk ridkonst-hållet? Prova ett litet annorlunda sammanhang? Gå lite kurser kring det? Det är ju många avsuttna övningar inom akademisk ridkonst så då kan jag ju träna honom utan att fundera för mycket på att sitta upp. Dessutom finns det sadlar även där som man verkligen borde sitta som fastskruvad i. Som ni ser så är många av dessa sadlar byggda i lite "uppförsbacke", och det kan ju stabilisera mycket när Galishimo exempelvis duckar.


En PFIFF, spansk sadel... kanske?

Sedan finns det ju helt vanliga engelska sadlar som kan ge en större känsla av trygghet än nuvarande sadel. Här har vi en Santa Cruz sadel med väldigt mycket stöd.

Så här ser ju min nuvarande sadel ut, som den nedan. En lippo Leia. Galishimo verkar nöjd med den men det är inte mycket för mig att hålla mig fast i om jag känner mig otrygg.


Detta tåls att funderas en vända till på. Ordentligt.

söndag 17 juni 2018

Så trött som jag är nu

Så trött som jag är nu har jag aldrig varit med Galishimo. Jag lade 590 kronor på en kurs i lördags, jag hade en dålig magkänsla redan dagen innan kursen, och tyvärr gick den sämre än väntat. Galishimo blev fixerad vid en solreflex och vi fick jobba med den under hela kursen. Solreflexen. Vilket jag kunde ha gjort själv men nu dök den upp under kursen och det behövde göras. Rida nära den. Titta på den. Rida runt den. Sitta av. Visa att den inte är farlig. Cirkulera runt den. Sitta upp igen. Prata med tränaren. Rida runt den. Använda tränaren som moralisk stöd eftersom Galishimo känner sig ensam när jag sitter på ryggen. Rida runt den. Rida runt den. Rida på den. Rida bredvid den.

Jag åkte hem och grät floder. Sade till Björn att jag orkar inte mer. Jag orkar inte jobba med Galishimo så mycket längre. Jag vill gå på en kurs och jobba med andra saker. Jag vill träna på att sitta fint och ge rätt hjälper och stärka honom i dressyren. Jag vill inte vara rädd för ridhusväggar för att Galishimo blir rädd när han sprätter runt sand på dem. Vill jag ens ägna mig åt ridsport längre? På riktigt? Vill jag? 

Foto: Mamma Bildström


På söndagens planerade långritt i skritt (bredvid fjällvråkarna, ni kan den) så blåste det lite, liite i buskarna. Tillräckligt för att Galishimo skulle vara på tårna och vara spänd, spänd, spänd. Absolut inte omöjlig att rida. Men en stålfjäder som ryckte till igen, och igen, och igen.

När jag satte av, efter ungefär halva vägen och hade 6 kilometer kvar, så blev Galishimo jätteglad.
"Men tjeeenare! Är du också här?! Gud vad roligt! Vad roligt vi har det! Va? Va? Va?" sade han glatt med tindrande ögon och började i stället leka med mig för att hålla utkik efter faror.
"Den tränare som sade att det förtroende man kan ge en häst från marken, lätt går att applicera när man väl sitter på ryggen, skulle jag vilja skjuta..." muttrade jag till Katarina och Corzo som också hängde med på turen.

Så vi gick i stället.


Jag tror jag kommit till vägens ände. Så trött som jag är nu är inte bra för någon av oss.

.

fredag 15 juni 2018

Elins måndagsritt

I måndags hade jag utbildning utifrån min nya tjänst på förmiddagen. Jag är nu officiellt verksamhetsutvecklare i kommunen. Jag vill inget annat i mitt liv än detta. De kommer aldrig att bli av med mig. Fast det har jag inte sagt till dem. På lunchen på måndagen, så skyndade jag mig hem med min jobb-pendlar-cykel som jag precis bytt sommardäck på, för att hinna byta om till höghöjdsbanan, när jag insåg att den fått punktering. Det blev lite stressigt att småjogga hem med punkterad cykel och ändå passa tiden till Alexandra som jag skulle samåka med.

På kvällen red Elin Galishimo. Jag cyklade med henne och mountainbiken och kände att "detta är livet!" tills vi kom hem och jag insåg att jag fått punktering även där. Det är min andra cykeltur på biken efter nyköpet. Min. Andra.

Jag har inte orkat ta in att jag fått punktering på två cyklar på en och samma dag, förrän nu på fredagen. Är man dessutom trött med misstänkt pyspunka på själen så får man känslan av att det hela är en konspiration och att någon är ute efter att förstöra mitt liv. Oklart vem. Och tillvägagångssättet är märkligt. Jag har dessutom förvarat cyklarna på olika ställen, den billiga jobbpendlar-cykeln har varit i cykelstallet på gården och den nya cykeln har varit inlåst i bunkern i garaget. Men jag har ännu inte avskrivit denna konspirationsteori.

Hur som helst, så blev det en bra film. Jag inkluderade några spontana nitar för hundkex. Och osynliga hundkex. Osynliga hundkex är den värsta sorten.


Ett mindre bra pass

Galishimo reds i går, men han hade fastnat i en mental vinkelvolt av enbart skänkelvikningar och slutor som jag faktiskt inte lyckades bryta honom ut ur igår. Jag ville fatta galopp och han var helt inne på att galoppskänkeln var en signal för sluta. Jag ville att han skulle gå fint på en rund volt och han gjorde den, på eget bevåg, till en fyrkant och det blev bara svettigt och jobbigt för båda av oss. Jag tror han gjorde ca 15 skänkelvikningar som jag inte bad om och när jag drev honom framåt hårdare så gjorde han ännu snedare skänkelvikningar. Vi förstod helt enkelt inte varandra och det blev väldigt tokigt.

Han förstod nog inte varför jag var så missnöjd när han jobbade så hårt. Jag fick en mjuk puss på kinden direkt jag suttit av.  "Visst var jag duktig?! Va?! Va?! Va?!"

Men vi tar nya tag i morgon!

Foto: Maud Holmgren

torsdag 14 juni 2018

Höghöjdsbana och stress


Jag besökte höghöjdsbanan som befinner sig ungefär två mil här hemifrån, tillsammans med mina kollegor. Det blev en ofrivillig studie i hur jag hanterar stress, vilket jag inte alls gjorde på samma sätt som de andra. Först var jag kaxig och social, sedan totaldog jag i höjdrädsla och vägrade ut mig, vilket väckte mycket, mycket välbekanta skamkänslor, väldigt nära mina mindre lyckade ridpass.

 Sedan, när de andra kollegorna gått vidare till andra banor, så blev jag nyfiken och tog mig igenom banorna på egen hand. Ensam är tydligen stark. Eller så tycker jag det är lite jobbigt med andra människor när jag är stressad. Det stämmer ju lite överens med att jag tycker de bästa ridpassen görs i ensamhet, och då det även är allmänt känt att jag arbetar bäst om jag får isolera mig lite på kontoret eller göra vissa uppgifter hemifrån. Lite synd då jag gillar mina kollegor, och efter tre genomförda höghöjdsbanor så hade jag gärna velat ha sällskap på den fjärde. Men då hade hälften gett upp och hälften gått vidare.

Detta påminner även lite om när jag tog certifikat i fallskärmshoppning som yngre. Även då hade jag väldigt snabbt växlande perioder av totalvägran och skam, kombinerat med plötslig nyfikenhet och äventyrslusta. Vilket fick hoppmästarna att klia sig i huvudet över hur de skulle stötta mig på bästa sätt.

Det var i alla fall väldigt roligt och jag tror jag besöker höghöjdsbanan igen! Det fanns så många olika höjder och svårighetsgrader så det finns mycket kvar att upptäcka! 




söndag 10 juni 2018

Söndagslunken

Söndagslunken var ju jätteskön. Björn hänger ofta med och promenerar i två timmar under tiden jag rider på lösa tyglar. Jag behöver det. Galishimo behöver det. De kränkta fjällvråkarna behöver INTE att vi är där och stör, men det är blott en kort stund så dom får bita ihop. Ibland får man offra sig, som fjällvråk.

Bron är ju som vanligt ett föremål för skepsis och undran. Men får han fundera lite så går han över. 

Sara och Juan var också med som moraliskt stöd och det är alltid härligt med gott sällskap.