Livet är förändring

Igår var jag inte riktigt heller i form. Jag hade lite huvudvärk och kände mig slö. Men jag märkte en stor skillnad i mitt beteende med Ares!  Så här brukar det vanligtvis gå när jag har en dålig dag:  1. Jag blir ridrädd.  2. Jag måste prata om att jag är ridrädd.  3. Jag måste ta ridningen i etapper och inte se hela passet framför mig, för då blir jag överväldigad.  Detta innebär att jag har tränat in ett "ridrädsle-snack" som Jonatan känner väl igen och som är ganska invant nu. Det kommer oftast när jag ska sadla, för att sadla är lite av en trigger som kan starta ridrädslan. Men nu har jag lärt mig gå runt den triggern och när jag sadlar så säger jag oftast högt till Jonatan "Bara för att jag tar på sadeln så behöver jag inte rida. Han kan få ha sadel ändå." dvs jag försöker mentalt ta ridningen i etapper och försöker att inte tvinga mig att rida. Sedan jobbar jag vidare med mina små etapper. Exempelvis "Bara för att vi går till ridbanan, så behöver jag int...

  Det tog 14 dagar och så var skogspartiet helt borta. Helt sjukt att grävmaskinisten lyckades så bra!  Så här såg ju området ut innan, och vi kunde egentligen inte använda ytan till något över huvudtaget.  Vi hade ställt av lite skräp där som Jonatan städade upp just innan.  Hela det här området här var stenig skog innan.  Måste ju säga att vi klarar det här gemensamma gårdslivet och dess prioriteringar ganska bra ändå. Jag hade ju aldrig, aldrig gått från att bo i en liten etta år 2023, till att hugga i med att renovera en äldre gård, om jag inte hittade Jonatan här. Jonatan var i valet och kvalet om han skulle växla upp med gårdsfixet, eller om han skulle sälja gården i befintligt skick, och valet att stanna kvar här kom ju med tiden, när vi upptäckte att vi samarbetade väldigt bra och ville samma saker. Jag har lärt mig köra traktor och kommer bara att bli bättre med mer träning!  Men hurra för mig, som då vid 42 års ålder, och från en väldigt minimalis...

  Det var verkligen otroligt mycket sten i skogen som markarbetarna rensar upp, men långsamt, långsamt börjar det gå mot sitt slut. Stenbumlingarna bli som en bred ramp ut mot hagen som fylls med jord men troligen kommer vi att behöva fylla med lite annat också, typ ännu mer jord och lite grus, längre fram. Det känns otroligt bra att få ordning på detta, och vi får så mycket mer yta på gården. Det kommer ju även att behövas en avlastningsplats på gården när vi köper in allt till stallet som vi ska bygga, också.  Men det börjar närma sig sitt slut! Det är kanske bara ca 20 % kvar och det sista är sluttningen mot hagen. Jag och Jonatan brukar gå runt lite där på kvällarna och plocka lite skräp som funnits i skogen och bara njuta av hur öppet det blir.  Redan nu är jag nöjd med hur mycket bra grejer vi hunnit med att göra denna vår, ändå! 

  Det blir en märkbar positiv skillnad för varje pass nu, jag tar fler varv i galoppen och kan åka mer och driva mindre! Det känns extra bra att veta att det blir lättare att motionera honom mer i galopp i år, så risken för fång blir ännu mindre. Om jag bara fortsätter så här sommaren ut så kommer han att kännas väldigt stark och fin till hösten. Jag hade dessutom PMS och i vanliga fall så brukar jag inte sitta upp de dagarna, jag brukar inte sova så bra på natten och inte riktigt ha ork att reda ut problem, men nu är det så roligt och det kräver så lite av mig att rida på Ares, så jag får loss energi för detta! Sova och vila kan jag göra efteråt.  I traven går han som en klocka och det känns som att han kan tuffa på i evigheter och göra åttor när jag ber om det, i oändlighet. Det känns som att han alltid går på tygeln och alltid är lätt i handen. Det är lätt att bara rida lätt och låta honom tuffa på, helt underbar känsla!  Han har ett så härligt steg, jag älskar att sit...

  Jag har så otroligt trevliga dagar med Ares nu! Jag har kanske alltid sagt det förut, men jag skiner som en sol efter varje pass. Eller jag har väl alltid sagt det också. Men det blir verkligen bättre och bättre för varje ridtur. Även denna fras kan ha nämnts tidigare... Men vad gör man när man vill dela med sig av glädjen? Ja man kan råka upprepa sig. Jag älskar verkligen denna ponny!  Vi har ju tränat den lite svårare högra galoppen en hel del, och nu plockade jag tillbaka vänster galopp och det var riktigt roligt. Ares är så otroligt arbetsvillig och kämpar på superfint, väldigt mjuk i munnen och han anstränger sig verkligen för att göra rätt. Inget bråk och trams alls, förutom en obligatorisk test första två minutrarna men jag tänker inte på det alls längre. Det blev bara uppenbart att det faktiskt händer; att han frågar vem som bestämmer, när min kompis Jonas satt upp på honom, och om han inte svarade tydligt när frågan ställdes så börjar han ta över. Men det är väl var...

  Jag är så nöjd över Ares! Han galopperar fint och harmoniskt med fin bjudning, utan stress, och jag har jätteroligt på hästryggen! Det är lite träning för mig fortfarande att slappna av och njuta, men det går bättre och bättre. Idag hade vi en liten kvist som låg på marken, förmodligen kvarglömd efter att jag röjde ridbanan i helgen, och det var precis en sån där kvist som Galishimo hade upplevt väldigt märkvärdig. Jag låtsades som ingenting inför Ares, och red över kvisten nästan hela passet, och inte en enda gång reflekterade Ares över att det låg skräp på backen. Galishimo hade ju gått runt kvisten varje gång, och varit nöjd över sig själv och att han skyddat sin ryttare från den uppenbara faran. Men på slutet av passet med Ares, som fortfarande inte brydde sig över lite krafs runt hovarna, så kändes det övermäktigt att fortsätta rida över kvisten, så jag bad Jonatan ta bort den. Puh! Nu slapp jag den!  Ares undrade förmodligen vilken kvist vi pratade om när jag bad Jonat...