Livet är förändring

Ja, den där helt vanliga förkylningen fuckade ur storskaligt. Jag fick fruktansvärda smärtor i ryggen eller kanske njurarna, och fick äta riktigt starka mediciner för att orka med. Detta har hänt mig förut så det var tyvärr inte första gången. In med Oxynorm och Oxycontin och muskelavslappnande. Jag hade regelbunden kontakt med sjukvården och vi var överens om att jag skulle åka på akuten lördag morgon om smärtan inte ger sig trots medicineringen.  Förutom att stark smärta är jobbig att uppleva så är jag lite rädd för medicinerna och tycker inte om att känna mig påverkad och lullig. Det leder i sin tur att jag undviker smärtlindring i ett par timmar, och det är en jätte-jätte-dålig idé varje gång. Det är mycket bättre att planera medicinen och ta den preventivt så man kan surfa på en liten stabil våg av smärtlindring över dygnet. Inte vägra ta den och sedan bli en liten blöt fläck på marken av smärta. Jag blir rädd för att gå i trappen på grund av att jag känner mig yr och påverkad...

Idag är jag sjuk och kan inte jobba. Det är en vanlig förkylning som slagit lite hårdare. Jag har legat i samma soffa nu i tv-rummet i två dagar och snyter ur mig toappersrulle efter toapappersrulle, och kan egentligen inte ta mig någonstans, trots att det är sol och magiskt fint vårvinter-väder ute. Vintersolen ligger lågt och kastar ljusa strålar in i TV-rummet trots att klockan snart är tre. Det känns så hoppfullt. Jag kan inte säga att jag är jättemissnöjd för jag har inte varit så här sjuk på länge nu, och det är skönt att vara ordentligt sjuk på ett sätt som kräver vila, och inte "småsjuk" och kämpa och jobba ändå.  Om man jämför med den här forskarstudien jag ingår i om PMDS så mår jag mycket sämre de dagarna, för de sätter sig på huvudet och jag får kämpa mycket mer för att hålla ihop mig. Nu kan jag ändå dricka kaffe och titta på YouTube och ha det ganska bra.  ...och fönstershoppa hästar!  Den här är på absoluta toppen på min unghästlista nu! Quarterhästen TQR J...

Tre och ett halvt år var det sedan jag tittade på unghingsten Ares, nyfyllda två år gammal, tillsammans med mamma. Jag mådde uselt på så många plan. Jag var jättetrött över en långvarig infektion i kroppen, hade ordentlig järnbrist, var singel vid 41 och det kändes som mitt bäst-före-datum utgått. Men att vara personligt utdaterad var inte mitt största bekymmer, jag var djupt förtvivlad över att Galishimo plötsligt lämnat mig i kolik. Jag hade mestadels legat i sängen i tre veckor och alldeles i slutet på semestern så peppade mamma mig att åka och titta på en ny häst. Vi tittade på den här lilla ponnyn på två år, som inte var sådär jättemycket hanterad, och vi tyckte att han verkade jättetrevlig. Jag mådde ju väldigt dåligt då och ville bara ha en häst som ger mig lite sinnesfrid och återhämtning. Det var verkligen inte dåliga kriterier, för det var precis vad jag behövde.  Och nu rider min mamma honom! Hon är ju pensionär nu och det känns extra viktigt att hon får en trygg uppleve...

 "Du har fått bättre vardagskondition!" sade Jonatan häromdagen och jag förstår vad han menar. Det tar ju en stund att ställa om sig från det liv jag hade före jag träffade Jonatan och nu.  Till att börja med så är det inte så mycket jobb med att bo i en etta på 34 kvm, som jag gjorde i 12 år. Man behöver inte göra så stora städinsatser för det mesta går att fixa på några minuter, och man "glömmer" inte en garderob eller ett rum för man ser ju allt framför sig. Jag hade ju inga djur där heller på tio år så dammsugaren behövde jag inte plocka fram särskilt ofta, typ var sjätte vecka. Så trots att jag inte hade diskmaskin i ettan så har det inte varit mycket hemma att ta hänsyn till. Att bo i en etta är otroligt bra om man vill förenkla livet. Det var absolut inte den dålig tid. En helt egen plats för återhämtning efter jobbet.  Sedan har jag alltid haft mina hästar på inhyrning och det har inte heller inneburit så mycket jobb. Man har åkt dit och ridit och sedan släp...

  Gissa vem som, under okontrollerat fniss, red en stund på Ares, både barbacka och bettlöst ute idag?! Jo jag. Moi. Ares var väldigt kontrollerad och hade inget emot att få slippa bett idag också. Han är lätt att både starta, styra och stoppa. Jag satte ut det i sociala medier och fick ju trevlig och positiv feedback för att jag kan rida min femåring ute på det här sättet, det känns ju jätteroligt! Särskilt med tanke på att Ares var jätterädd för uteritter förra vintern, efter att ett travekipage passerat oss i intervaller och skrämde slag på Ares. Jag kunde inte rida ut med honom efter den vägen på flera månader.  Men då var då och nu är nu. Och ingen är gladare än jag.  Här är barbacka-paden! En Horsedream barbackasadel Iberica Plus Grafit M-L. Den satt verkligen jättebra på Ares. Jag är så glad att jag köpte den!  Det som jag kan reagera lite på är att många tycker det generellt är "bra" med barbackasadel och bettlöst, och det tycker ju jag med. På Ares. Just nu....

  Det känns verkligen som att mer och mer och mer faller på plats med att köra traktor! Igår kväll slungade jag ridbanan helt själv. Jag behövde inte hjälp med något, jag fick ordning på alla spakar och knappar och varvtal, och resultatet blev jättebra! Jonatan mockade utehagen under tiden, och filmade mig lite. Det är otroligt tacksamt att han stöttar mig så mycket i detta. Det känns inte så länge sedan som jag körde traktor själv för första gången, eller fick träna på att skotta snö ute på ett fält, men det lossnar verkligen mer och mer! Jag tror inte att alla män är så sugna på att peppa sina kvinnor att köra traktor, annars skulle nog betydligt fler kvinnor göra det, det är ju jätteroligt!  Jonatan har aldrig någonsin skrattat eller skämtat om misstag jag gjort, och han har aldrig varit stressad att få jobbet gjort, utan alltid uppmuntrat mig att ta den tid på mig som jag behöver. Själv har jag varit stressad ibland och i början blev jag lite arg emellanåt då jag inte förs...