Livet är förändring

Åh, vad jag är besviken. Jag har fått dåliga järnvärden igen och har anemi! Igen! Jag som började gå på gym för en månad sedan och tyckte att det var läge att pressa mig lite. Jag hade ju dåliga järnvärden år 2022 också och det var en otroligt tuff tid, och jag blir ganska ledsen över att jag delvis är där igen.  Sedan kom ju den där följdeffekten av att jag inte känt mig jättetrött i vardagen, kanske har man vant sig när man långsamt blivit sämre, men när jag fick provresultaten svart på vitt så började jag plötsligt faktiskt känna mig trött och sliten. Typ som att jag hållit ihop mig och gnagt mig framåt men börjar erkänna att det är lite tufft och rasar ihop. Jag har ätit järntillskott varje dag och maken bjuder mig varje lördag på en underbar rejäl bit entré coté så jag blev överraskad att den järnrika kosten ändå inte hjälpt mig. Nu väntar jag på att få en läkartid om hur vi går vidare.  Jonatan och Ares kör sina söndagsintevaller! Men en sak som jag reagerat över, det är...

Det har regnat en vecka men jag har tittat på lite bilder på Ares från förra veckan och är så otroligt nöjd! Det känns verkligen som att Ares har allt jag vill ha, resten som kommer efter detta är bara bonus. Han har arbetsviljan, trevlig storlek, energi och bärighet. Jag kan ändå ha en liten röst i bakhuvudet som säger "får jag verkligen behålla honom?" för det är svårt att föreställa sig att jag ska få ha det så här bra i... låt oss säga 20 år till?  Kanske är det för att jag behövt kämpa så mycket tidigare, som jag ändå kan känna lite osäkerhet över livets vändningar, och ni som följde resan med araben Galishimo märkte nog att sista året med honom var otroligt fint. Då hade vi verkligen hittat varandra, och trots att jag var trött och sjuk det året så gjorde Galishimo fina stadiga framsteg på både kurser och på uteritter, innan han plötsligt dog.  Man är kanske lite vaksam ändå, om att när livet är som bäst så rasar det. Ibland har jag också tanken om "Vad gör jag om ...

  Det var inte jag och Jonatan som märkte att Super-Sessan hade en svullnad i hasen i somras, utan det var vår duktiga hovslagare Evelina som märkte det. Man skäms ju lite att man inte såg det själv, men Evelina märkte det då Sessan var på ovanligt avigt humör när hon skulle skos.  Men visst, när Evelina pekade och tryckte på hasen så såg vi ju att det inte stod helt rätt till. Sessan var inte halt och vi såg inget i hennes vanliga rörelsemönster som visade att hon hade ont, men det kändes ändå viktigt att kolla upp.  Veterinären höll med om att hon såg fräsch ut, när hon undersöktes. Hon haltade inte och var inte märkbart besvärad av svullnaden, men med ultraljud mot svullnaden, så kunde man se en pågående inflammation. Vi har ju lite i bakhuvudet att Sessan en gång lyckades gå med en hovböld också utan att vi märkte det, men som Evelina också märkte när hon verkade Sessan.  Sessan är med andra ord en häst som kanske biter ihop eller ignorerar smärta, det är svårt a...

  Nämen TITTA bara på den här killen! Jag älskar resan jag gjort med Ares! Inte tänkte jag mig att han skulle bli så här trevlig att rida! Nu är han ju fortfarande lite varierande i formen men man ser ju att han får fler och fler stadiga perioder. Det är lite då och då jag behöver korrigera honom, bara. Men han är ju bara sex år och haft ett avbrott med fång.  Tänk, att det är mycket som känts dåligt förut som visade sig bli så mycket bättre i backspegeln. Ursprungsplanen med Ares när han köptes in som unghäst, var ju att jag skulle ta hjälp av några duktiga ryttare som var orädda, men det blev förhinder och jag stod själv med honom. Det var ju det bästa som kunde hända mig. Jag är stoltare nu än vad jag hade varit om jag överlåtit de osäkra träningsmomenten på någon annan. Ingen kan säga att Ares blivit så här fin tack vare någon annan. I och för sig har min make varit den första att intervallträna Ares denna sommar, men det hade inte heller blivit ogjort utan maken, jag hade...

  Jag har lite svårt att tro att detta är sant, men i går kom vi hem med denna sprillans nya hästtransport! Det känns lite overkligt, faktiskt! Den är enorm! Det är en Forzab EQ3 och helt ny från fabriken!  Den här historien börjar ändå för sju år sedan, då jag tog BE-körkort, man kan läsa lite mer om det från september och oktober 2019 eller när jag kom i mål med projektet  HÄR.   Jag har ju alltid varit intresserad av att köra tung släpvagn, jag hade ju inte förutsättningarna med varken bil eller transport som krävde ett BE-körkort just då, men trots att jag aldrig visste om det var något som kunde realiseras till verkligheten, så var jag intresserad och ville kunna grunderna för att köra tungt släp om det blev aktuellt i framtiden.  Jag gillar ju att lära mig nya saker, också.  Men det här är första gången, på sju års BE-körkort, som jag kör ett ekipage som faktiskt kräver BE. Det vill säga, det var riktigt stort! Jag känner mig både överväldigad oc...

  Den här semestern är verkligen otroligt skön och återhämtande! Jag har betydligt mindre "måsten" i år och det känns skönt att lulla på i sin egen takt och nöjt tänka "Jag hinner det jag hinner." Så kändes det inte riktigt förut, förra året så kämpade vi ju väldigt hårt ända in till hösten för att kunna flytta hästarna till gården och för mig att städa ur bostadsrätten, samtidigt som Ares hade fång. Året innan dess så renoverade vi huset invändigt en hel del och det var ju kul men väldigt mycket jobb där med. Det var också lite tur för jag har varit lite skröpligare denna semester och velat vila lite mer än vad jag gjort tidigare. Jag tror det är förkylningen från innan semestern som inte riktigt gått ur kroppen.  I år kan jag dock fokusera lite mer på Ares och det har varit väldigt tacksamt. Han blir ju bara finare och finare. Han har burit mamma på en uteritt och det gjorde han verkligen med den äran. Tänk att för ett år sedan ville mamma också rida Ares, men då ...