Livet är förändring

Jag fick hjälp med mina blodvärden i går med järninfusion och järndropp. Men det tar ju både dagar och veckor innan kroppen hunnit tillvara allt järn och gjort något vettigt av det, exempelvis tillverkat fler röda blodkroppar, ökat immunförsvaret och fyllt på järndepåerna.  Jag känner mig fortfarande väldigt, väldigt sjuk, som en lång nedförsbacke i allt mer sinande energi, och måste erkänna att nu, när jag varit dålig sedan augusti, så är det inte så lattjo längre.  Inte lattjo alls.  Extremt o-lattjo som vi säger här i västerbotten.  Enligt sjuksköterskan så kan man få influensaliknande symtom några dagar efter infusionen och det är väl det jag har nu. Och från att jag liksom stångat mig genom tillvaron och stångat mig upp i sadeln och vägrat vara för nere , och kämpat för en vardag och små glädjeämnen så är energin att stångas lite slut nu, och man blir mer uppgiven.  Men jag HAR ju fåt hjälp nu så det handlar ju bara om några dagar till!  Små hinder ...

Jag har ridit lite på Ares både på lördagen och söndagen. Det blir lite halvdant då jag är i en hälsodipp just nu med riktigt dåliga blodvärden, men det ger mig ändå lite mental energi och glädje att rida.  Tänk er att ni har en slö förkylningskänsla i kroppen, lite värk i kropp och muskler, får ofrivilliga muskelryckningar och hjärtklappning när man ska sova, man blir lätt andfådd, och väldigt ofta gnällig och så vill man ofta lägga sig ner under en värmefilt och blunda, men till skillnad från en förkylning så går det aldrig över och det kan kännas lite lättare för stunden om man kliver upp och rör på sig. Så känns det konstant för mig just nu, vecka efter vecka. Från början trodde jag att jag hade en tjurig förkylning som inte ville ge sig, men så var det alltså inte. Det går lite tungt att jobba också men lyckligtvis har jag ett stillasittande jobb och klarar mig bra på erfarenhet och struktur.  Nog om att känna sig konstant sjuk och ändå försöka leva sitt liv: Jag tycker ...

  Mamma skulle hjälpa sin systerson att flytta så helt plötsligt hade vi en liten valp hemma, vorsteh-valpen BamBam. Det som från början var "Det tar nog bara någon timme, han kan vara i bilen så länge" blev en heldag med övernattning här i Sjöbotten. Hon hade nog kunnat korta ned hjälpen, men det var mycket hon ville hjälpa till med, men jag klagar inte över en liten hundvalp!  Vi hade planerat höststäd i hagen så den lilla valpen knöt vi bara fast i hagen, ca fem meter från vindskyddet. Han fick sitta på Sessans bäbistäcke från 2024, och så fick han lite pinnar, mat och vatten. Min svärmor Marie tog våra egna bordercollies. Det kom lite skrik och bjäfs från trädet i början, men en liten valp orkar inte skrika och bjäfsa så länge, så till slut så vilade han och pysslade med sitt, vi var alltid i närheten.  Mamma behövde sova över, och en liten valp har ju inte den bästa kissblåsan, så vi flyttade in gästsängen i den större toaletten på markplan, så mamma och valp slapp s...

"När sökte du hjälp för första gången för din järnbrist?" frågade läkaren, och jag svarade:  "Jag tror det var 1994, ja för 32 år sedan." svarade jag eftertänksamt. Sedan insåg jag att den unga kvinnliga läkaren kanske inte ens fanns när jag sökte hjälp för mitt återkommande problem. Det är faktiskt en lång tid att ha problem. Väldigt lång tid. Den har kostat mig min varma passion för konditionsträning och multisportsäventyr som jag hade när jag var yngre. Man orkar inte träna på ständigt återkommande järnbrist.  Sedan har jag fått lite stödinsatser här och var men trots att jag försöker vara uppmärksam så upptäcker jag inte att jag har hälsoproblem igen förrän det börjar vara försent och man inser retrospektivt att man borde ha sökt hjälp för fem månader sedan.  Sedan har vi den långa plågsamma vandringen genom Golgatan av oförstående sjuksköterskor och läkare som alltid i första hand tror att jag är stressad och lider av psykisk ohälsa innan man, med vassa armbåga...

Det var ett riktigt regnigt oväder i lördags så vi bestämde oss för att ta den första turen med hästarna till det närmaste ridhuset. Och det var ju inte vilket ridhus som helst. Det var ett ridhus med flera minnen från min tid med Galishimo för 13 år sedan.  Här är jag 32 år och Galishimo tre år, lika gammal som Sessan, från tiden då vi höll till i ridhuset år 2013 Här är Sessan i samma ålder. Hon behövde inte ens ha träns på sig dagen till ära. Hon räcker fullt och gott och till 100% bara av att hänga med på resan med husse, titta förvånat på speglarna i ridhuset, och enbart existera. När man börjar hoppa lite fram och tillbaka mellan tider på det här viset så är det ju lätt att börja jämföra hör det var då och nu. Inte en enda ryttare från tiden för 13 år sedan är kvar. Inte en enda häst är kvar från tiden jag höll till där. Det är helt nya stallägare också. De nya stallägarna har gjort flera fina ekonomiska investeringar och det ser riktigt fint ut. Jag kan inte låta bli att tän...

Jag är otroligt nöjd med att jag vågade rida med pannlampa igår! Av flera orsaker! Jag vet ju att många rider i mörker utan problem och några få gånger var jag ute med Galishimo i tryggt sällskap, men det kändes som att det var en lång väg att börja rida i mörker med Ares.  Jag har varit ute och gått och ridit lite med honom i skymning och även promenerat med honom någon enstaka gång i mörker. Han har absolut varit duktig, men han blir ju förstås lite orolig när han ser en rörlig varselväst på håll och inte kan se eller förstå att det är en människa som bär den. Förra året var han väldigt skeptisk mot varselvästar så Jonatan har varit ute i hagen med varselväst och pannlampa och gosat med honom en stund, varje kväll när de gör kvällschecken, så nu är han positivare till varselvästar.  Sedan har vi ju ett problem med lite större skogsfåglar, jag tror det är ripor, som gärna går till sängs i buskarna vid skogsvägarna och självklart fladdrar upp precis när man är som närmast dem....