Livet är förändring

  Mamma skulle hjälpa sin systerson att flytta så helt plötsligt hade vi en liten valp hemma, vorsteh-valpen BamBam. Det som från början var "Det tar nog bara någon timme, han kan vara i bilen så länge" blev en heldag med övernattning här i Sjöbotten. Hon hade nog kunnat korta ned hjälpen, men det var mycket hon ville hjälpa till med, men jag klagar inte över en liten hundvalp!  Vi hade planerat höststäd i hagen så den lilla valpen knöt vi bara fast i hagen, ca fem meter från vindskyddet. Han fick sitta på Sessans bäbistäcke från 2024, och så fick han lite pinnar, mat och vatten. Min svärmor Marie tog våra egna bordercollies. Det kom lite skrik och bjäfs från trädet i början, men en liten valp orkar inte skrika och bjäfsa så länge, så till slut så vilade han och pysslade med sitt, vi var alltid i närheten.  Mamma behövde sova över, och en liten valp har ju inte den bästa kissblåsan, så vi flyttade in gästsängen i den större toaletten på markplan, så mamma och valp slapp s...

"När sökte du hjälp för första gången för din järnbrist?" frågade läkaren, och jag svarade:  "Jag tror det var 1994, ja för 32 år sedan." svarade jag eftertänksamt. Sedan insåg jag att den unga kvinnliga läkaren kanske inte ens fanns när jag sökte hjälp för mitt återkommande problem. Det är faktiskt en lång tid att ha problem. Väldigt lång tid. Den har kostat mig min varma passion för konditionsträning och multisportsäventyr som jag hade när jag var yngre. Man orkar inte träna på ständigt återkommande järnbrist.  Sedan har jag fått lite stödinsatser här och var men trots att jag försöker vara uppmärksam så upptäcker jag inte att jag har hälsoproblem igen förrän det börjar vara försent och man inser retrospektivt att man borde ha sökt hjälp för fem månader sedan.  Sedan har vi den långa plågsamma vandringen genom Golgatan av oförstående sjuksköterskor och läkare som alltid i första hand tror att jag är stressad och lider av psykisk ohälsa innan man, med vassa armbåga...

Det var ett riktigt regnigt oväder i lördags så vi bestämde oss för att ta den första turen med hästarna till det närmaste ridhuset. Och det var ju inte vilket ridhus som helst. Det var ett ridhus med flera minnen från min tid med Galishimo för 13 år sedan.  Här är jag 32 år och Galishimo tre år, lika gammal som Sessan, från tiden då vi höll till i ridhuset år 2013 Här är Sessan i samma ålder. Hon behövde inte ens ha träns på sig dagen till ära. Hon räcker fullt och gott och till 100% bara av att hänga med på resan med husse, titta förvånat på speglarna i ridhuset, och enbart existera. När man börjar hoppa lite fram och tillbaka mellan tider på det här viset så är det ju lätt att börja jämföra hör det var då och nu. Inte en enda ryttare från tiden för 13 år sedan är kvar. Inte en enda häst är kvar från tiden jag höll till där. Det är helt nya stallägare också. De nya stallägarna har gjort flera fina ekonomiska investeringar och det ser riktigt fint ut. Jag kan inte låta bli att tän...

Jag är otroligt nöjd med att jag vågade rida med pannlampa igår! Av flera orsaker! Jag vet ju att många rider i mörker utan problem och några få gånger var jag ute med Galishimo i tryggt sällskap, men det kändes som att det var en lång väg att börja rida i mörker med Ares.  Jag har varit ute och gått och ridit lite med honom i skymning och även promenerat med honom någon enstaka gång i mörker. Han har absolut varit duktig, men han blir ju förstås lite orolig när han ser en rörlig varselväst på håll och inte kan se eller förstå att det är en människa som bär den. Förra året var han väldigt skeptisk mot varselvästar så Jonatan har varit ute i hagen med varselväst och pannlampa och gosat med honom en stund, varje kväll när de gör kvällschecken, så nu är han positivare till varselvästar.  Sedan har vi ju ett problem med lite större skogsfåglar, jag tror det är ripor, som gärna går till sängs i buskarna vid skogsvägarna och självklart fladdrar upp precis när man är som närmast dem....

I tisdags tog jag semester från jobbet för att hjälpa till med gjutningen av stallgrunden. Det var väldigt lärorikt och gick otroligt bra! Jag kan knappt fatta att vi är klar med allt som hade med grunden att göra, men det är Jonatan som kämpat mest med att gräva ut, fylla med granulering, trycka till det med markvibrator, gräva avlopp, vattenledning, och planera el, lägga in ram och isolering, åskledare, armeringsjärn och fan och hans moster. Vi hann allt denna sommar och det känns lite overkligt att det faktiskt har kommit så långt att man kan "begrava" allt grundarbete med betong nu.  Det finns ju en liten oro ändå för om allt verkligen hållit måttet när betongen kommer. Kommer det att läcka ut betong mellan kanterna? Över kanterna? Kommer järn och avloppsrör att börja röra på sig? Blir det svårt att få det hela helt rakt? Men allt har bara fungerat jättebra, och jag blev väldigt imponerad.  Vi fick hjälp av några vänner och en pensionär som arbetat med gjutning för att få...

Nu har jag varit sjuk ett par dagar och Jonatan har tagit huvudansvaret om Ares och Sessan.  Jag har inte egentligen interagerat med så många de här dagarna, bara pratat lite häst med två vänner. Jag har fått en ny elektrisk filt av maken och ligger en hel del under den, samt låter tvättmaskinen gå några rundor här hemma.  Igår orkade jag hjälpa till med mockningen och reda ut Ares tjocka svans, men jag blev tyvärr lite sämre efteråt. Det är ganska lustigt ändå, hur perspektiven förändras. Vi flyttade hästarna till gården för snart ett år sedan och att mocka hagen var den största och jobbigaste omställningen. Men då hade vi ju bara skottkärra också så det tog ju mer tid. Men nu har vi ju en bra fyrhjuling och tippvagn så det går mycket snabbare och man passar också på att kratta och göra fint kring höbaren och i ligghallen utan att det blir så mycket tyngre jobb. Nu när jag var sjuk så längtade jag verkligen efter att få hjälpa till att städa i hagen. Det är ganska mysigt at...