Livet är förändring

  Jag var fortsatt smärtfri hela förmiddagen och börjar väl känna att de här fruktansvärda dagarna äntligen är till sin ände. Det enda jag är lite orolig över är, att om smärtan berodde på njursten, så kanske det blir problem när stenen ska komma ut ur kroppen "den naturliga vägen". Så jag dricker enorma mängder vatten och hoppas att stenen spolas ut naturligt och smärtfritt. Om det nu finns någon sten. Ingen som vet. Jag satt ju hemma och led, med medicinerna som jag fått vid behov. Jonatan har nu bestämt sig för att nästa gång jag har så här ont så tar han mig till akuten oavsett vad jag själv tycker. För det är för mycket oklarheter när jag bara använder "vid-behovs"-medicinen som jag har hemma.  Men jag har varit på western-clinic och tittat på duktiga ryttare och fantastiskt fina quarterhästar. Jag har lite slut ork i knopp och kropp och orkade inte träna mina egna hästar så då sätter man sig bekvämt på en läktare, med en kaffe i handen, och tittar på andras! J...

Ja, den där helt vanliga förkylningen fuckade ur storskaligt. Jag fick fruktansvärda smärtor i ryggen eller kanske njurarna, och fick äta riktigt starka mediciner för att orka med. Detta har hänt mig förut så det var tyvärr inte första gången. In med Oxynorm och Oxycontin och muskelavslappnande. Jag hade regelbunden kontakt med sjukvården och vi var överens om att jag skulle åka på akuten lördag morgon om smärtan inte ger sig trots medicineringen.  Förutom att stark smärta är jobbig att uppleva så är jag lite rädd för medicinerna och tycker inte om att känna mig påverkad och lullig. Det leder i sin tur att jag undviker smärtlindring i ett par timmar, och det är en jätte-jätte-dålig idé varje gång. Det är mycket bättre att planera medicinen och ta den preventivt så man kan surfa på en liten stabil våg av smärtlindring över dygnet. Inte vägra ta den och sedan bli en liten blöt fläck på marken av smärta. Jag blir rädd för att gå i trappen på grund av att jag känner mig yr och påverkad...

Idag är jag sjuk och kan inte jobba. Det är en vanlig förkylning som slagit lite hårdare. Jag har legat i samma soffa nu i tv-rummet i två dagar och snyter ur mig toappersrulle efter toapappersrulle, och kan egentligen inte ta mig någonstans, trots att det är sol och magiskt fint vårvinter-väder ute. Vintersolen ligger lågt och kastar ljusa strålar in i TV-rummet trots att klockan snart är tre. Det känns så hoppfullt. Jag kan inte säga att jag är jättemissnöjd för jag har inte varit så här sjuk på länge nu, och det är skönt att vara ordentligt sjuk på ett sätt som kräver vila, och inte "småsjuk" och kämpa och jobba ändå.  Om man jämför med den här forskarstudien jag ingår i om PMDS så mår jag mycket sämre de dagarna, för de sätter sig på huvudet och jag får kämpa mycket mer för att hålla ihop mig. Nu kan jag ändå dricka kaffe och titta på YouTube och ha det ganska bra.  ...och fönstershoppa hästar!  Den här är på absoluta toppen på min unghästlista nu! Quarterhästen TQR J...

Tre och ett halvt år var det sedan jag tittade på unghingsten Ares, nyfyllda två år gammal, tillsammans med mamma. Jag mådde uselt på så många plan. Jag var jättetrött över en långvarig infektion i kroppen, hade ordentlig järnbrist, var singel vid 41 och det kändes som mitt bäst-före-datum utgått. Men att vara personligt utdaterad var inte mitt största bekymmer, jag var djupt förtvivlad över att Galishimo plötsligt lämnat mig i kolik. Jag hade mestadels legat i sängen i tre veckor och alldeles i slutet på semestern så peppade mamma mig att åka och titta på en ny häst. Vi tittade på den här lilla ponnyn på två år, som inte var sådär jättemycket hanterad, och vi tyckte att han verkade jättetrevlig. Jag mådde ju väldigt dåligt då och ville bara ha en häst som ger mig lite sinnesfrid och återhämtning. Det var verkligen inte dåliga kriterier, för det var precis vad jag behövde.  Och nu rider min mamma honom! Hon är ju pensionär nu och det känns extra viktigt att hon får en trygg uppleve...

 "Du har fått bättre vardagskondition!" sade Jonatan häromdagen och jag förstår vad han menar. Det tar ju en stund att ställa om sig från det liv jag hade före jag träffade Jonatan och nu.  Till att börja med så är det inte så mycket jobb med att bo i en etta på 34 kvm, som jag gjorde i 12 år. Man behöver inte göra så stora städinsatser för det mesta går att fixa på några minuter, och man "glömmer" inte en garderob eller ett rum för man ser ju allt framför sig. Jag hade ju inga djur där heller på tio år så dammsugaren behövde jag inte plocka fram särskilt ofta, typ var sjätte vecka. Så trots att jag inte hade diskmaskin i ettan så har det inte varit mycket hemma att ta hänsyn till. Att bo i en etta är otroligt bra om man vill förenkla livet. Det var absolut inte den dålig tid. En helt egen plats för återhämtning efter jobbet.  Sedan har jag alltid haft mina hästar på inhyrning och det har inte heller inneburit så mycket jobb. Man har åkt dit och ridit och sedan släp...

  Gissa vem som, under okontrollerat fniss, red en stund på Ares, både barbacka och bettlöst ute idag?! Jo jag. Moi. Ares var väldigt kontrollerad och hade inget emot att få slippa bett idag också. Han är lätt att både starta, styra och stoppa. Jag satte ut det i sociala medier och fick ju trevlig och positiv feedback för att jag kan rida min femåring ute på det här sättet, det känns ju jätteroligt! Särskilt med tanke på att Ares var jätterädd för uteritter förra vintern, efter att ett travekipage passerat oss i intervaller och skrämde slag på Ares. Jag kunde inte rida ut med honom efter den vägen på flera månader.  Men då var då och nu är nu. Och ingen är gladare än jag.  Här är barbacka-paden! En Horsedream barbackasadel Iberica Plus Grafit M-L. Den satt verkligen jättebra på Ares. Jag är så glad att jag köpte den!  Det som jag kan reagera lite på är att många tycker det generellt är "bra" med barbackasadel och bettlöst, och det tycker ju jag med. På Ares. Just nu....