torsdag 18 januari 2018

Lunchritt - överlycklig


Det snöade ordentligt och blåste en smula idag. Det var kallt. Det var jäkligt. Jag var ytterst omotiverad att släppa arbetsuppgifterna och ta Galishimo på en ensam lunchjogg ute i naturen. Han kan ju bli rädd för både det ena och det andra, både det synliga och det osynliga, under uteritter. Särskilt nu när det är kallt ute. Jag har väl lust att påstå att han fortfarande inte är ett under av stabilitet och trygghet när vi är helt ensamma. Det blir ibland väldigt många tvärnitar, halvhalter, och sidokast. Nu försöker han ju sällan vända hemåt, och han bjuder ju trots allt framåt, så vi tar oss ju dit vi ska. Man måste bara väldigt, väldigt alert om man ska hänga med honom.

Till min stora förvåning så blev det icket en endaste tvärnit! Det blev kanske fyra eller fem mindre halvhalter som han avbröt själv för att springa framåt igen, och nästan inget sidokast alls. Vi travade glatt på, både bortåt och på hemvägen! Han var ovanligt avspänd på hemvägen och han drabbades inte en endaste gång av akut hemlängtan eller omotiverat fjuck. Jag kunde vid flera tillfällen släppa tyglarna och låta honom länga på halsen och nöjt frusta i den snötäta luften.Till och med i traven kunde jag länga på tyglarna lite så han fick jobba lite mer i sin lägre och bekvämare form.


Jag är så glad. Jag är så glad. Jag betedde mig som en helt normal ryttare och Galishimo betedde sig som en helt normal häst. Han blir bara roligare och roligare att rida nu! Det är vid nio års ålder det händer! 

Mycket piggare!

Hej livet! Nu är jag tillbaka! Woop woop och vågen! Jag känner mig piggare. Jag orkar tänka. Jag orkar röra på mig. Jag ska börja träna snart igen. Allt börjar återgå till det normala!

Jag är glad att jag orkat arbeta heltid hela tiden. Jobbet ger inte bara en känsla av stolthet och att jag bidrar med något gott till samhället, utan är även min enda ekonomiska trygghet, och det som fritiden står och hänger på. Är man trött får allt annat stå åt sidan. Jobbet ska bara fixas. Det är viktigt!

Jag har bokat in mig för en kurs på AB om tio dagar och är väldigt taggad. Jag fick en hemläxa att skritta lätt sidvärtes mot ridhusväggen och tyckte det kändes väldigt jobbigt när AB föreslog det på kursen förra gången jag red för henne. Galishimo tyckte också det kändes väldigt jobbigt. Han gillar ju inte väggar. Vi provade litegrann på kursen i november men det kändes spänt. Dels är han ju rädd för väggen och dels så misstolkade han trycket med mitt yttre ben som att jag ville få honom bort från väggen, så han ville bara därifrån och blev lite ledsen i ögat och försökte backa sig ut ur situationen. 

Men jäklar i min låda vi har gjort övningen några gånger i veckan. Från början var jag nöjd med ETT avslappnat steg och nu kan han skritta på, lätt sidvärtes, hela raksidan om det behövs. Duktig kille!



måndag 15 januari 2018

Födelsedag och allt!

Jag fyllde ju 37 i söndags och är både förvånad och road över det här med att bli äldre. Till att börja med så känns det ganska skönt att bli äldre. Det var inte som jag tänkte mig det när jag var 20-någonting.

Man minns ju alla som sade att metabolismen i kroppen skulle ändras och hur man lättare skulle bli tjock, bland annat. Jag märker ingen som helst skillnad i min metabolism, däremot märker jag att jag är så nöjd med tillvaron så det är lätt att bli sittandes hemma och bara ta det lugnt, särskilt nu när jag inte har någon hund som kräver promenader. Då blir man lättare tjockare. Eller som i morse, när jag var ensam hos Björn och gjorde en taco-frukost åt mig i stället för frukostgröt. Sådant blir man ju också tjockare på. Det har inget alls med metabolismen att göra. Man väljer bara mat framför andra aktiviteter för att man blivit lite bekväm av sig. Börjar jag träna svarar kroppen direkt, precis som vanligt.

Nästa myt var väl den "biologiska klockan" som skulle ticka och plötsligt skulle man få en stark och okuvlig önskan efter barn. Den skulle vara PLÖTSLIG och OKUVLIG och den skulle betyda allt. Kan ju säga att jag upplever det precis tvärtom. Barn hade jag gärna haft som 20-åring. Men nu... jag har ett krävande jobb, jag har en häst... klämma in ett litet barn i de marginalerna... känns inte helt juste mot barnet. Jag känner ingen fruktan för att "dö ensam" heller. Det kommer att gå bra. Dö kommer man ju att göra hur som helst. Det är ju något som faktiskt alla klarar av.

Det jag är mest förvånad över är att jag känner mig så allmänt nöjd med tillvaron. Så kände jag inte när jag var yngre. För varje år blir jag nöjdare med livet, tillvaron, hästen, vännerna, släkten. Livet behöver inte ändras, förbättras eller optimeras. Jag tillhör den EXTREMT lilla procentenhet kvinnor här i världen som är högt utbildad och kan leva självständigt med egen lön, egen pytteliten bostad, och helt egen valfrihet om mina livsval. Jag har till och med lyxen att ha råd med en liten häst som jag kan träna med. Det är ju underbart precis som det är!


söndag 14 januari 2018

Lördagens ridlektion

Jag fick en ridlektion av Björn i lördags. Den blev... tveksam...  ;)



onsdag 10 januari 2018

Inte utbränd men rökt

Jag har fortfarande lätt skröppelsjuka. Förmodligen för att jag jobbat på som vanligt, trots skröppelsjuka, och nu fått förlängd skröppelsjuka, som straff för att jag inte respekterat tidigare skröppelsjuka, och inte vilat ut ordentligt från första början. Så nu är jag i en period då jag helst sover upp till tio timmar per natt och inte klarar av minsta lilla oplanerade händelse utan att bryta ihop.

Jag vill inte säga att jag är utbränd eftersom jag arbetar helt godkänt, och klarar vardagen hyfsat, med några genvägar. Jag kan dock inte träna, och ibland fungerar inte promenader heller, utan att jag känner mig matt och dålig. Jag skulle vilja säga att jag är lite svärtad i kanten, bara. Eller kanske rökt?! Jag är rökt. Ja. Det passar. Jag är rökt.

Men jag är på väg tillbaka. Jobbet är lite lugnare och varje morgon efter att jag sovit ut så känns det lite bättre. Det är ju inte första gången jag blivit rökt, om man säger så.


Idag flexade jag ut under lunchen och red Galishimo. Eftersom jag inte orkar med så mycket stress så anlitade jag Sara och den evinnerligt trygga hästen Juan som sällskap, så jag skulle slippa utmana mig. Jag har ridit med dem förut och de hade en lugnande inverkan på oss. Det var ett mycket smart drag. Det blev en jättelugn och trevlig tur och Galishimo skötte sig till och med när vi passerade en arbetande grävskopa, 50 meter i skogen. Han slank bara lite hit och dit, men hamnade aldrig i diket. Klart godkänt!

Sedan så inspirerades vi av Juan som minsann kunde stå på en lastpall, och efter extremt lite övertalning så gick även Galishimos framtassar upp på pallen. Vilken hjälte! Vilken extremsportare han blivit! Det går bara bättre!



Vi tog även cavalettibommar på ett försök, under tiden jag red honom, men Galishimo blev så glad och pigg att jag blev lite stressad då, så det fick gott och väl räcka med en gång. Det är ju ändå ett framsteg motför förra gången då vi inte tog cavalettin uppsuttet. Det är då inga problem för honom att ta sig över, han vet precis vad som gäller. Han blev bara lite i gasen. När matte rökt färdigt ska hon minsann bygga vidare på detta!

måndag 8 januari 2018

Lilla räkstjärten och trolleri


Galishmo för nästan fyra år sedan, då han var fem år gammal. Han var mörk. Han var söt. Han hade världens charmigaste tunna lilla räkrumpa. Spolar vi fram bandet ett par år och visar samma arabhäst och ryttare så har det hänt grejer. TADAA! Som ett trolleri! Jag vill sätta ut denna fantastiska (men ändå fullt naturligt biologiska utveckling) på både facebook och instagram, i otaliga varianter, men jag har för många följare där. Här är det lite mer anonymt. Den lilla skara som faktiskt gör sig besväret att följa bloggen ber ju i princip om Galishimos före- och efterbilder. Hoppas jag.




Uteritt och cavaletti


På söndagen var jag mindre motiverad att rida men jag hade så tur att Katarina och arabhästen Alladin skulle ut samtidigt som oss. Katarina har haft Alladin i bara några månader, och de har hittat varandra så fint och är så samspelta. Själv har jag haft Galishimo i sju år och vi famlar fortfarande i mörkret efter varandra, ibland. Men det finns en charm med det med!

I tryggt sällskap så förvandlas ju lyckligtvis Galishimo till "snälla farbror Melker" och blir snäll som en ridskolehäst. Nästan. Det är ju lite minusgrader ute...

Tänk er "farbror Melker"... Som glömt morgonens medicinering av ritalin och sedan dubblar dosen men fortfarande är snälla farbror Melker. Fast med lite oregelbunden hjärtrytm och lite konstiga tics. Där har ni Galishimo.

Vi red förbi platsen där Elin och Galishimo mötte en älg tidigare och det var färska älgspår precis i det skogsbrynet.

Hela ridturen gick kanonbra och vi red även lite dressyr. Jag ledde honom över lite cavalettibommar, som låg på marken, vilket han tyckte var jätteroligt. Man får göra sina avvägningar när man ska ta Galishimo över cavaletti. Om jag rider så måste jag vara beredd på att han sprätter till lite och då får jag inte vara så spänd och oföljsam att jag saboterar hans sköra glädje över att springa över bommar. För den glädjen är väldigt skör för araben, och kan snabbt förbytas till bottenlös förtvivlan, om saker inte går som araben tänkt. Då kan det vara klokare att inledningsvis leda honom, så man vet att han inte blir hindrat på något sätt, och berömma med rösten. Nästa gång så rider jag dem!