Livet är förändring

Slutet på oktober nu, det blev vintertid i söndags, och det är så vackert när vi tar fyrhjulingen över vår oanvända äng nere på gården. Den var ju ursprungligen tänkt som Ares och Sessans sommarbetes-äng, men Ares fick ju fång 2025 så den har inte använts, och har blivit lite vildvuxen nu. Man kan ju ha andra djur där, om man skulle vilja det, men oktober är ju ändå en månad då det inte kliar så mycket i fingrarna att köpa en till häst, eller shetlandsponnier, får, alpackor, eller kor...  Det är mörkt när vi hanterar hästarna på kvällarna, och mörkt när vi mockar. Det räcker med två hästar just nu.  Jag har ändå klarat omställningen ganska bra, när jag hade Galishimo så red jag ut under dagsljus på förlängda lunchraster och jobbade hemma på kvällarna, så jag fick dagsljus på ett annat sätt då, men nu är ju möjligheterna lite annorlunda, och det smidigaste blir för oss att ta båda hästarna på kvällarna, tillsammans. Från början tyckte jag att det var ganska otäckt men jag märke...

  Tredje miljöträningen på ridhuset denna höst, och det känns så otroligt bra. Jag minns inte riktigt när jag red i ett ridhus senast, jag tror att det var i december 2024, alltså för två år sedan, då Ares var fyra år. Sedan kom livet emellan. Först blev Sessan skadad efter att ha fått en broddspark, vi fick åka till Örnsköldsvik och även lägga fokus på henne under julledigheten, då jag egentligen hade planerat att vara mer i ridhuset. Sedan dog min moster i den fruktansvärda olyckan då hon blev påkörd av en bil i hög hastighet. Hela livet kom av sig. Ares blev skrämd av en travhäst och jag kunde plötsligt inte knappt rida ut med honom på flera veckor och fick backa grundträningen, jag hade långdragen feber efter min bältros, i flera månader, och när jag äntligen kom igång igen så fick Ares den farliga och smärtsamma sjukdomen fång. Vi bestämde oss att flytta hästarna till Sjöbotten och efter detta kom månader av hårt jobb. Renovera min egen lägenhet inför försäljning och fixa någo...

Wow, säger jag bara! Jag hade ändå tänkt att oktobermörkret, påverkat ork och inspiration, men det var inte vädret och det var inte min inställning. Det var järnet det med. Järnet!  Jag fick lite hybris i lördags och blev lite euforisk över hur lätt det gick att röra sig. Jag var i rörelse nästan hela dagen och kände bara hur otroligt skönt det var med blodet genom kroppen och att bara kunna gå runt och andas frisk luft utan att känna den här tyngden i kroppen! Som magi!  Jag har hoppat Ares med longeringslina igen och det går bra för honom! Ibland kommer han lite fel på hindret och måste kompensera som här ovan, men det är kul att se att han inte längre vill riva hindret utan förstår att hålla hovarna uppe. Annars har han ju tidigare varit lite slapp och inte brytt sig så mycket om en bom fallit till marken, det känns lovande, men jag ska jobba lite mer med markliggande bommar i galopp så han får träna på att komma rätt på dem. Det är också otroligt bra för att stärka hans ga...

Nu är jag baske mig över på den andra sidan. På den friska sidan. Sidan där jag inte behöver slå på mig själv och kämpa för att vara aktiv i vardagen! Tjoho!  Det är så svårt att beskriva känslan både att vara sjuk i järnbrist, och att tillfriskna från järnbrist. Det är några veckor kvar innan kroppen tillgodosett sig allt järn jag fick förra veckan, men jag märker verkligen att jag orkar vardagen på ett helt annat sätt. Jag behöver inte vila och ta pauser på samma sätt, och jag känner att det går mycket lättare att kliva upp ur soffan och göra något. Jag behöver inte ligga kvar där på soffan och peppa mig själv för att komma upp. Jag kliver liksom bara upp. Bara sådär.  Jag skriver sällan om mitt arbete men jobbet går bra och jag har tillbringat två dagar på ett hotell och utbildat mig i stabsmetodik och krisledning denna vecka. Det är ju helt otroligt att man får jobba i stora frågor och ständigt utveckla sig för varje år. Jag är väldigt tacksam. Det var inte alls detta jag ...

  Grejen med att ha järnbrist i ett par månader, är att man blir trött så långsamt att man inte riktigt märker hur illa det är förrän det är för sent. Och sedan när det är för sent så blir man väldigt försiktig med att notera framsteg. För man har stått där och harvat med bra och dåliga dagar lite för länge och är rädd att bli besviken. Det kan bli otroligt hoppfullt när man har en "bra" dag och så tror man att man börjar bli bra, och så kommer ett bakslag och man inser att så inte var fallet.  Men nu har jag försiktigt noterat några framsteg på lördagen, tredje dagen sedan järninfusionen. Jag noterar dem lite försiktigt och trevande och försöker inleda mina noterade framsteg med att börja säga till maken: "Det kan vara inbillning men..." eller "Det kan vara placebo men..." Men här kommer några upplevda framsteg. Som kan vara inbillning. Som kan vara placebo. Kanske bara känslor av hopp i ett tidigt skede. Men de upplevs i alla fall:  Jag kände mig inte sj...

Jag fick hjälp med mina blodvärden i går med järninfusion och järndropp. Men det tar ju både dagar och veckor innan kroppen hunnit tillvara allt järn och gjort något vettigt av det, exempelvis tillverkat fler röda blodkroppar, ökat immunförsvaret och fyllt på järndepåerna.  Jag känner mig fortfarande väldigt, väldigt sjuk, som en lång nedförsbacke i allt mer sinande energi, och måste erkänna att nu, när jag varit dålig sedan augusti, så är det inte så lattjo längre.  Inte lattjo alls.  Extremt o-lattjo som vi säger här i västerbotten.  Enligt sjuksköterskan så kan man få influensaliknande symtom några dagar efter infusionen och det är väl det jag har nu. Och från att jag liksom stångat mig genom tillvaron och stångat mig upp i sadeln och vägrat vara för nere , och kämpat för en vardag och små glädjeämnen så är energin att stångas lite slut nu, och man blir mer uppgiven.  Men jag HAR ju fåt hjälp nu så det handlar ju bara om några dagar till!  Små hinder ...