Livet är förändring

  Det var inte jag och Jonatan som märkte att Super-Sessan hade en svullnad i hasen i somras, utan det var vår duktiga hovslagare Evelina som märkte det. Man skäms ju lite att man inte såg det själv, men Evelina märkte det då Sessan var på ovanligt avigt humör när hon skulle skos.  Men visst, när Evelina pekade och tryckte på hasen så såg vi ju att det inte stod helt rätt till. Sessan var inte halt och vi såg inget i hennes vanliga rörelsemönster som visade att hon hade ont, men det kändes ändå viktigt att kolla upp.  Veterinären höll med om att hon såg fräsch ut, när hon undersöktes. Hon haltade inte och var inte märkbart besvärad av svullnaden, men med ultraljud mot svullnaden, så kunde man se en pågående inflammation. Vi har ju lite i bakhuvudet att Sessan en gång lyckades gå med en hovböld också utan att vi märkte det, men som Evelina också märkte när hon verkade Sessan.  Sessan är med andra ord en häst som kanske biter ihop eller ignorerar smärta, det är svårt a...

  Nämen TITTA bara på den här killen! Jag älskar resan jag gjort med Ares! Inte tänkte jag mig att han skulle bli så här trevlig att rida! Nu är han ju fortfarande lite varierande i formen men man ser ju att han får fler och fler stadiga perioder. Det är lite då och då jag behöver korrigera honom, bara. Men han är ju bara sex år och haft ett avbrott med fång.  Tänk, att det är mycket som känts dåligt förut som visade sig bli så mycket bättre i backspegeln. Ursprungsplanen med Ares när han köptes in som unghäst, var ju att jag skulle ta hjälp av några duktiga ryttare som var orädda, men det blev förhinder och jag stod själv med honom. Det var ju det bästa som kunde hända mig. Jag är stoltare nu än vad jag hade varit om jag överlåtit de osäkra träningsmomenten på någon annan. Ingen kan säga att Ares blivit så här fin tack vare någon annan. I och för sig har min make varit den första att intervallträna Ares denna sommar, men det hade inte heller blivit ogjort utan maken, jag hade...

  Jag har lite svårt att tro att detta är sant, men i går kom vi hem med denna sprillans nya hästtransport! Det känns lite overkligt, faktiskt! Den är enorm! Det är en Forzab EQ3 och helt ny från fabriken!  Den här historien börjar ändå för sju år sedan, då jag tog BE-körkort, man kan läsa lite mer om det från september och oktober 2019 eller när jag kom i mål med projektet  HÄR.   Jag har ju alltid varit intresserad av att köra tung släpvagn, jag hade ju inte förutsättningarna med varken bil eller transport som krävde ett BE-körkort just då, men trots att jag aldrig visste om det var något som kunde realiseras till verkligheten, så var jag intresserad och ville kunna grunderna för att köra tungt släp om det blev aktuellt i framtiden.  Jag gillar ju att lära mig nya saker, också.  Men det här är första gången, på sju års BE-körkort, som jag kör ett ekipage som faktiskt kräver BE. Det vill säga, det var riktigt stort! Jag känner mig både överväldigad oc...

  Den här semestern är verkligen otroligt skön och återhämtande! Jag har betydligt mindre "måsten" i år och det känns skönt att lulla på i sin egen takt och nöjt tänka "Jag hinner det jag hinner." Så kändes det inte riktigt förut, förra året så kämpade vi ju väldigt hårt ända in till hösten för att kunna flytta hästarna till gården och för mig att städa ur bostadsrätten, samtidigt som Ares hade fång. Året innan dess så renoverade vi huset invändigt en hel del och det var ju kul men väldigt mycket jobb där med. Det var också lite tur för jag har varit lite skröpligare denna semester och velat vila lite mer än vad jag gjort tidigare. Jag tror det är förkylningen från innan semestern som inte riktigt gått ur kroppen.  I år kan jag dock fokusera lite mer på Ares och det har varit väldigt tacksamt. Han blir ju bara finare och finare. Han har burit mamma på en uteritt och det gjorde han verkligen med den äran. Tänk att för ett år sedan ville mamma också rida Ares, men då ...

Vi började ju fixa med byns gamla ridbana i maj i år, men blev tvungna att dra ned på tempot och avvakta vad föreningen tyckte vi skulle göra med sakerna i och utanför bomhuset.  Bomhuset var inte bara väldigt gammalt utan även överfullt med saker på insidan. Man kunde inte gå in dit och det välde ut saker genom presenningen.  Jag tror det kan bli så av flera orsaker. Den främsta orsaken är väl att de flesta bybor med häst nu bor en bit ifrån gamla ridbanan, och avstånd gör ju att man kanske inte besöker den lika ofta, eller märker när det håller på att bli för rörigt där. Många har också egna ridbanor hemma och då blir det inte så ofta man besöker byns gemensamma bana. Det blir inte heller så lätt att tvärt gå dit och reda upp i det man lämnat där om man bor på andra sidan byn. Den andra orsaken är väl att man fokuserat på den nya ridbanan som ska byggas, och då är det ju mindre motiverat att fixa med den gamla. Men jag och Jonatan har ju både ett nära avstånd och känner oss ...

Vi har ju börjat nosa lite på öppnor och skänkelvikningar och Ares verkar förstå det bra! Vi gör små, små, myrsteg i rätt riktning och han får många goseklappar när han gör rätt. Man kan väl säga att vi kommit halvvägs och att man ser fina kliv ungefär vid vartannat försök. De är lite ojämna, men det märks att han försöker!  Jag är väldigt tacksam över hur lätt han ändå snappar upp detta då han är en stadig grabb som har sin egen balans, som inte är helt lätt att rucka på i traven. Vilken tur jag hade Galishimo innan, och hade en känsla för att det tar ganska lång tid att få till fina skänkelvikningar och öppnor, så jag har haft ganska låga förhoppningar på hur utvecklingen ska bli. Det enda jag vet säkert är att man måste göra uppgiften och repetera regelbundet några veckor för att få resultat, annars händer ingenting. Det måste få ta tid. Ett halvårs träning är inte alls orimligt.  Jag gör bara skänkelvikningar i det varv som Ares borde ha svårast för, så det inte blir för t...