En ny helghund

Jag skrev om det på facebook, men fröken H är avlivad. Hon dog för en månad sedan och det var där någonstans jag färgade håret rött. Jag ville skriva lite om det men det är alltid lite svårt att skriva om andras djur. Hon tillhörde ju inte oss och tog bara lite semester till oss vissa helger. Men hon lämnade ändå ett tomrum efter sig. Hon var en mild och mjuk hund som älskade Björn och ... ja.. accepterade mig, åtminstone. Hon var en väldigt lyckad korsning mellan schäfer och rottweiler, mamma skrev ut en bild på fröken H och Björn, och så ramade vi in bilden och gav den till honom. Hon var Björns hund. Hon hade valt honom. Mer än vad hon valde sina egna ägare. Dom var ett team, och det var därför han ofta tog hem henne till sig. Men nu är de inget team längre. Nu är hon borta.

I helgen har jag varit sjuk och mestadels legat i sängen. Mina stallvänner har tittat till Galishimo och skickat bilder på honom där han står i sitt täcke och trycker i sig mat, i regnet. Det är åtminstone dåligt väder så det är väl ingen jättestor förlust att ligga i Björns soffa och gnälla över febern och förkylningen.

Men några nya tassar rasslade in på hallgolvet i lördags. Jag fick först en ordentlig tackling, och sedan hade jag ivrigt sällskap hela helgen. Det är en american staffordshire terrier, vi kan kalla henne Tackla här på bloggen. Tackla lever ensam med sin husse, som ibland kan behöva lite avlastning.

Och Tackla gillar faktiskt mig.

Fröken H brukade ju artigt le mot mig och lätt ofrivilligt låta sig klappas, men Tackla tycker att det är awesome med en tjejkväll. Hon studsade glatt över till Björn när det vankades mat eller promenader, men sedan lade hon sig där jag var, som om jag vore hennes basecamp. Ibland låg hon bara och tittade på mig med stora, runda ögon. En gång i tiden hade hon en alldeles egen matte, och kanske påminde jag henne om det.

Att jag var sjuk och tämligen ospännande, det hade hon inget emot.
.

Jag har köpt tailbags

Ja. De kom på posten igår. Små svanspåsar som håller Galishimos svans fri från lera och nötning när han skruttar runt i hagen på dagarna. Påsarna är åtminstone svarta och förhoppningvis märker inte Galishimo, eller någon annan på stallet, av dem. Resultatet lär väl inte synas på förrän om något år men alla kommer att se resultatet av Galishimos märkliga matte förmodligen redan i helgen. Jag ser redan nu hur Galishimos svans kommer att få sitt livs grundligaste schamponering och omsorgsfulla flätning innan den stoppas i sin påse. För varje år blir jag mer och mer en crazy horse lady. 

Men å andra sidan - Galishimo har många showhästar i sin stamtavla. Det är därför han är så söt och uttrycksfull och känslig. Ska man jobba EMOT alla hans showegenskaper hela livet, genom att bara fokusera på dressyr och knepiga sadellägen och läskiga uteritter, eller ska man vara tacksam över att han är så söt och alert och göra honom extra fin, om man ändå har tid och energi till det?

Lägg till att jag lagt självhäftande bandage om Galishimos flätor så att de inte ska gå upp och nötas. Detta ser jättelöjligt ut, och till råga på allt så är hälften av bandagen i manen svarta och hälften gröna. Men GREJEN är ju den att det innebär betydligt mindre jobb om jag inte behöver pyssla med manen förrän... ja... förrän jag ska på någon viktig ridkurs och skäms över att åka dit med gröna bandage i manen på honom... 

Vart får jag alla märkliga ideér ifrån då? YOUTUBE säger jag bara!

Helt okej!

Galishimo gick med på att ta på sig ett täcke igår, och jag drog en lättnadens suck. Om han inte får psykbryt över täcket så betyder det att han inte är lika öm i pälsen, och om man kan ha på honom ett täcke så kan man även hålla länd och rygg lite varmare från höstrusket, och då blir han i sin tur mindre öm, och då är den positiva spiralen igång, så det är en vinst på så många plan! Söndags när jag tog på honom täcket så vände han sig om och slet argt i det innan jag ens hunnit knäppa fast det, men i går när jag täckade honom så såg han helt okej ut.

En annan, mycket prestigefull, vinst, är att jag nu stickat min första raggsocka! Den blev faktiskt lite bättre än vad jag väntade mig. Jag trodde inte direkt att jag skulle lyckas med en socka som faktiskt skulle gå att bära på foten, men den verkar vara fullt användbar. Jag ska nog börja med den andra sockan till helgen och hoppas resultatet blir ännu bättre.

Det longeras mycket nu

Denna tid på året.. jag menar hästen, suger nu. Jag har inte alls lust att longera honom i cirklar. Jag vill hemskt gärna göra det som alla andra ryttare gör. Rida. I skogen. På ridbanan. Överallt!

Jag försöker trösta mig med att jag verkligen har en kärnfrisk häst som alltid är stark och mjuk i kroppen, och att det kan vara värt någon veckas longering till. Dessutom så står han i hagen och skriker glatt till mig när jag kommer för att hämta honom. På 100 meters håll börjar han med sin välkomstscen och sin lilla välkommsdans (som innefattar mycket slängande med huvudet) för att det är roligt att matte äntligen kommer.

Och det är väl ett gott betyg om något. Frisk och glad i sin matte.

Men jag vill rida! Helst rida utan att vara rädd, också. Det hade varit awesome. Just nu.

Att lära mig sticka raggsockor

I helgen har jag gjort mitt livs andra försök att lära mig sticka. Första försöket gjorde jag under våren 2013 men kom inte längre när hälen skulle påbörjas. Men idag har det kommit lite mer youtubeklipp och annat informativt så nu ska det väl ändå gå lättare.  

Fast det finns inga perfekta exempel på youtube. En är vänsterhänt och ber åhörarna göra som henne fast tvärtom. Många verkar tycka att svart tråd är en bra färg att använda när man ska visa hur man stickar. Många säger glatt "Och så upprepar ni detta tills..." och jag får härdsmälta av att försöka luska ut när upprepningen ska påbörjas. Upprepa sen när? 
 

I början var det riktigt krångligt och jag fick ralla upp strumporna ett par gånger och börja om igen, för att få till det. Sedan så flöt det på ganska bra. Och efter många om och men så lyckades jag improvisera ihop ett slags hälsteg. Jag antar att man måste göra ett par sockor innan det verkligen sitter, men jag är mycket nöjd över att ha kommit så långt!

Varför tilltalas jag av stickning då? Jo. Jag blir lugnare av det. (Efter att jag svurit mig igenom vänsterhänta guiden, damen som använder svart tråd så att allt ser ut som en svart blobba på film, samt tjejen som glatt tycker att jag ska upprepa något utan närmare definition.)

Jag har ganska svårt att sitta stilla utan att ha en uppgift. Jag är inte typen som studsar på stolen och hela tiden pratar på högvarv, jag kan vara väldigt tyst och hålla mig kortfattad för det mesta, men jag vill verkligen ha uppdrag. Det är en jättebra egenskap på jobbet då jag är känd för att arbeta ganska länge och fokuserat. Nackdelen med att vilja ha en uppgift hela tiden är att det blir svårt att varva ned och att jag lätt blir stressad. Så jag tror att jag behöver ett "pyssel" som håller mig sysselsatt men som jag inte kan högprestera inom, tävla med andra om, eller göra mig utmattad av. Att följa ett mönster borde alltså fungera ganska avslappnande, kan jag tycka.

Sedan började min mamma, som är precis likadan, att sticka i höstas, och då kom jag på att även jag velat lära mig det.

Jag återkommer om det fungerar! :)

"Hä lönsch int"

"Hä lönsch int" är ett klassiskt uttryck från norrlands glesbygd om att något "inte lönar sig". Jag tycker alltid att jag pratar norrländska strålande men mamma brukar se förtvivlad ut över att jag inte pratar det flytande. Jag låtsas att jag gör det och hon får se hur förtvivlad ut hon vill.

Hä lönsch i alla fall int att rida Galishimo nu för han är ovanligt hyper över sin päls. Och livet. Jag brukar ju longera honom en hel del denna period på året och det har vi återgått till. Snart kommer säkert snön och då går det snabbare att få honom trött och lugn. När jag ryktat honom så har han ryckt till som av elektriska stötar av varje rykttag och han har även varit lite ryggöm när man klämt honom där.

Han fick ett täcke igår och enligt uppgift så hade han stått och gnagt på täcket från bogen och även de andra hästarna i hagen förstod den akuta situationen och försökte slita i täcket. För mig var det ett täcke, för Galishimo var det en tvångströja. Även detta var ett märkligt beteende med tanke på att han haft täcke väldigt ofta förut.

Idag hämtade jag honom med ett trasigt täcke och utebliven ryggömhet.

Men alltså, om han inte kan ha ett helt täcke i 24 timmar.... lönsch hä å sätta på honom ett täcke igen?

Bad hair day

Galishimo är inte riktigt sig själv just nu. Jag tror han har ont i skinnet nu när han håller på att få vinterpäls. Förutom att han rycker till direkt man rör honom, eller ryktar honom, så sänker han även ryggen när jag trycker med handen på ryggen. Alltså verkar han inte bara pälsöm utan även ryggöm. Han har ju stått på lösdrift utan täcke i höst, och han har klarat det bra förut. Men nu satte jag på honom täcke igen och hoppas att lite värme gör att han slappnar av lite. En ordentlig rykt blev det också.

Vi hade egentligen planerat för ridhuset men det känns inte okej om inte Galishimo är 100 % okej. Så i morgon blir det nog lite hästspa då jag får passa på att duscha honom och pyssla lite med honom. Fixa flätor och greja. Vi tar nog en promenad också.

Sedan har jag grubblat lite över svansen, och kommit fram till att även den kommer att få ett litet "manvårdsprojekt". Jag har beställt påsar för hästsvansar och tänker fläta in den och stoppa in den i en liten påse, så den inte blir så lerig och nött. Det kommer att se roligt ut när han går runt i hagen och skrotar med sin lilla svanspåse, men det kommer att bli vackrare med tiden!