Inte min söndag

Igår kväll var jag hos Björn, han skulle åka och handla.
"Kan du köpa lite frukt till mig, så gör jag en fruktsmoothie!" frågade jag, och Björn kom hem med lite olika frukter. Mango, kiwi, banan och äpple. Med stor glädje mixade jag ihop hela härligheten med lite mjölk och drack smoothien som kvällsfika.
"Alltså det sticker och svider på läpparna och i munnen..." sade jag fundersamt och fortsatte:
"Ska jag dricka ändå? Det är ju inga stora besvär..."


Där skulle någon ha hindrat mig. Där skulle någon ha sagt något i stil med "Förmodligen kommer ditt immunförsvar att gå bananas om du känner stickningar vid direktkontakt, så ta en ostmacka i stället."


Björn trodde i sin enfald att jag var en vuxen människa, kapabel att fatta mogna beslut, och svarade att jag fick känna efter själv, hur jag ville göra. Jag drack gladeligen upp min goda smoothie, fräste lite åt stickningarna i munnen och halsen, och gick sedan glatt till sängs.

Okej. Då rullar vi fram bandet 12 timmar.

Då ligger jag i fosterställning på toalettgolvet och tror att jag ska svimma. Med håret på ända, och med ovärdigt lite kläder på mig, så hasar jag dubbelvikt till Björn i TV-rumssoffan och gnyr:
"Lämna mig inte! Du får inte gå längre bort än på ICA! Vad gör vi om jag svimmar?!" samtidigt som jag trycker pannan mot hans hand i soffan. Som en tjock, rödhårig Gollum, kletar jag mig fast mot Björn och har så ont i magen att jag periodvis tror jag måste åka på akuten.

Efter en liten stund blir det bättre men jag var fortfarande svimmningsfärdig, och fick lätt panik. Jag försökte finna någon logik i detta dåliga mående men hittade inte det från början. Tills någon sida på nätet specificerade hur man kan uppleva blodtrycksfall vid matallergi.

Så det blev ett kort besök till Galishimo idag. Björn följde med och körde bilen för jag kände mig jättekonstig. Jag fann tidigare i veckan ett jättefint vintertäcke som jag tror jag glömt bort att jag handlat, som var tvättat och fint undanstoppat i förrådet, som han fick ta på sig i stället för sitt lappade lagade blöta täcke. Galishimos fot är jättefin och själv är han jätteglad. Det är det viktigaste för mig. Att han mår bra.

Sedan dess har jag legat i sängen. Det blev sängdags redan klockan 15.00.

Det var den helgen, det...

Skadad och törstig häst

Direkt efter avverkad ledarskapsutbildning så blev det introduktion till vårt nya datasystem, som också satte igång myrorna i huvudet, och lite halvt utpumpad åkte jag för att titta till min häst. Han var glad och skadad. Ingen vet varför. Galishimo visste inte heller vad som hänt när han tillfrågades.

Jag fick panik. Tvättade såret massor i vanligt ljummet vatten, och har sedan promenerat honom i dagarna tre, för att såret ska blöda ut och att varet ska komma ut den naturliga vägen, och svullnaden ska gå ned. Såret har varit riktigt rinnigt och otäckt men idag, på lördag, så var såret torrt och fint med en hård skorpa, så jag har ridit på honom som vanligt. Jag är väldigt emot att stänga in sår i bandage och ställa honom på boxvila om han blir skadad. Jag försöker ha honom med sin flock som han är trygg med, och hålla igång honom så mycket som möjligt. Det har fungerat bra de senaste fem åren och han har aldrig varit skadad mer än ett par dagar, aldrig en vecka.

Mitt i paniken med jobb och jobbuppgifter, och viljan att smälta alla nya intryck, och vård av skadad häst, så blev det en plötslig vattenläcka nära stallet där Galishimo står. Detta fick vi reda på ca 12 timmar för sent när hästarna stått törstiga över natten. Kommunen hade kollat upp att det var fyra hushåll som blivit utan vatten och därför ställt ut en vattentank till dem. Kommunen hade ingen aning om att den lilla byn även innefattade 25 hästar med ett behov av att dricka 30 liter vatten per dag, vilket blir 750 liter vatten per dygn, och hade således inte ställt ut någon vattentank i stallet.

Så jag har skjutsat vattenhinkar i min Honda så det räckt och blivit över, på min fritid. På min lunch och mina fikaraster. Det var troligen det jag gjorde just samtidigt som ni besökte min blogg och undrade varför jag inte skrivit på ett tag. Troligen höll jag en lila vattenhink i ena kanten samtidigt som jag körde bilen inne i stan mot stallet, och tänkte "Helvete!" när det började skvätta. Händer det någonsin igen så ringer jag kommunen och ber om hjälp innan jag börjar slå på kranen hemma. Men nu fungerar allt som det ska igen!

Ledarskap och tillit

Denna vecka har varit rätt så pressad både arbetsmässigt och på fritiden. Jag har varit på en två dagars ledarskapsutbildning och fick väldigt mycket tankeväckande feedback om hur jag är som person. Man fick iscensätta olika situationer, och sedan blev mina reaktioner granskade, och jag fick feedback. Exempelvis: "Nu ska du förklara för en medarbetare att denne är en nonchalant översittare som ingen vill samarbeta med." och sedan får man sätta sig mitt emot en person som skådespelar denna medarbetare och försöka lösa situationen. Jag kan säga att jag misslyckades de femton första gångerna och började hamna rätt med kommunikationen på slutet.

Det hela var väldigt nyttigt och jag tror jag fått feedback kring min egen person, som kan vara hållbara för en livstid. Men man blir lite trött i huvudet av allt som väcker tankar. Hur får jag folk att lyssna på mig? Hur säger jag ifrån på ett bra sätt? Hur når jag fram till personer med kritik utan att de förlorar tilliten till mig?

Dessa tankar följde mig också kring min fritid och vilka tränare jag har när jag rider. Det finns nog en och annan ridtränare som skulle kunnat gå en ledarskapsutbildning och få lite guidning kring hur man ger feedback på ett bra sätt. En viktig förutsättning för en bra ridtränare är bland annat tillit. Att man verkligen litar på att tränaren tror på mig och min häst och att tränaren verkligen vill att vi ska utvecklas tillsammans. Har man den grunden, så kan kritiken vara betydligt rakare eller hårdare, än om man är misstänksam om att tränaren tycker att man bara borde byta häst eller bara ger en en timme för att man betalat för det.

Lika viktigt är det att man ger sitt mandat till tränaren och är beredd att ta till sig den kritik som beskrivs. Ibland kan jag vara dålig på det och när jag får feedback kan jag ibland tänka "Ja DET tipset fungerar ju på ett svenskt halvblod, men på min lilla nerviga arab så blir det bara drama..." och då tar jag ju ifrån tränaren sitt mandat att ge mig feedback.

Så det finns mycket att fundera över! 

En uteritt att komma ihåg

I dag när jag ledde in Galishimo var han ovanligt lugn. Man ser det i ögonen på honom, på en gång, när han har en lugn dag. Han står stilla. Han chillar. Han blinkar. Så det var definitivt läge att rida på honom.

Ibland känns det riktigt tungt med Galishimo. Riktigt, riktigt, tungt. Han är så känslig och kräver så mycket lyhördhet och respekt från min sida, för att allt ska bli bra. Nackdelen är att jag inte alltid kan göra det jag vill och drömmer om, med honom. Jag hade ju velat hoppa mer, eller tävlat lättare dressyr, och absolut velat köra in honom. Men riskerna är för stora och när han redan är konstaterat bakskygg så är det inte så bra att utsätta honom för en inkörning. Med respekt för hans natur. Hoppning gillar han ju inte. Vi kämpade ju på med knähöga kryss väldigt länge men han tyckte aldrig det var riktigt roligt, särskilt inte när han rev.

Fördelen med att ha en känslig häst är att jag blivit en klar talang på att läsa av honom och veta vilken nivå jag ska lägga hanteringen på.

En annan fördel är att jag blir så otroligt glad de tillfällen då allt flyter på. Som idag. Jag sadlade honom och red ut med Katarina och Anita. Jag kunde ha lösa tyglar hela ridturen. Jag kunde trava på lösa tyglar. Galishimo lyssande bara på min sits för att hålla rätt tempo. Han saktade genast av när jag ville, och gick största tiden med huvudet sänkt och nöjesfrustade. Även på hemvägen kunde jag trava hemåt i friskt tempo på långa tyglar. Vi red offroad i skogen och han blev inte stressad av vassa kvistar och buskage mot magen. Han trivdes med att gå först i ledet, han trivdes i mitten, och han trivdes sist i ledet. Han gick att placera precis vart som helst. Han var en kanonhäst helt enkelt!

Jag, som var väldigt sliten under helgen, och efter denna arbetsvecka, njöt i fulla drag av att bara kunna "åka" eller lägga in en växel på Galishimo och sedan veta att han skulle köra på den växel jag lade in. Det är ju drömmen. Att ha en häst som är trygg på uteritter.

Jag har ju märkt på sista tiden att han faktiskt allt oftare har en tryggare approach på uteritterna och inte är lika osäker längre. Förmodligen kommer detta att fortsätta att hända fler och fler gånger, och snart är det kanske till och med en självklarhet.

Efter väldigt många års träning.

Använd aldrig sax när du är trött

Nu har jag ju pysslat med flätor och manvård i ca åtta månader.

Vi har gått från this:

To this:

Det har fungerat alldeles utmärkt att fläta in manen i små paket och med jämna mellanrum lägga på lite "anti-bit"-medel och myggmedel. Än så länge. Det har fungerat än så länge. Kan man väl säga.

Det som inte fungerat är jag när jag hållit i en sax och klippt upp de små ihopflätade manpaketen i helgen. Jag var eventuellt lite tröttare igår, än vad jag ville erkänna, och jag kände mig väl inte som ett fyrverkeri av energi och livsglädje. Jag var rätt så slutkörd och tänkte "Jamen jag kan väl åtminstone fläta om manen på häststackarn..." som den minsta möjliga ansträngning för helgen.

Jättedålig idé. Jättedålig. Eftersom jag höll i en sax. Och hade dålig koncentration.

Jag råkade helt resolut klippa bort sju centimeter av en fläta. Sju centimeter av hans vackra man är borta. För att jag är dum i huvudet.

"Hur kan jag vara så galet ouppmärksam?! Hur klipper man bort en sådan tofs utan att märka något förrän den hamnar på marken? Vad är det för FEL PÅ MIIIG!?" skrek min inre röst. Jag försökte först tänka "Men det är ju bara EN fläta. Det kanske inte syns när jag kammar ut det hela." vilket jag försökte göra och tro på.

Sedan kom verkligheten ikapp. Pälsen har ett tydligt avbrott. Omöjligt att missa.

Innerst inne ville jag slänga mig på marken och sparka med benen och skrika ut min besvikelse i ett gutturalt primalskri. Men det är ju inte direkt socialt accepterat att bete sig så i en offentlig stallmiljö och förmodligen hade man skamset fått be om ursäkt efteråt. Folk hade ju blivit oroade.

Sedan gick jag hem och muttrade
"Det är bara en man. Det är bara lite hår. Det finns större världsliga problem som vår planet står inför. Inte för att jag kan komma på något värre just nu. Jag får väl scrolla igenom aftonbladet eller något... "

Två våldtäktsförsök utefter min joggingrunda

Jag joggar ju några kvällar i veckan och har varit väldigt stolt över att min stad är en trygg stad att jogga i. Jag brukar välja att springa vid vattnet som löper genom staden, och jag har inga som helst problem med att springa ensam i mörkret med pannlampa på områden som inte är belysta. Jag känner mig trygg. Dessutom har jag haft ovanligt bra rutin på höstens jogging. Denna vecka har jag joggat 1,5 mil fördelat på tre pass. För att kunna följa vattnet fram och tillbaka så passerar jag två broar, en vacker träbro nära mitt hem och en bro närmare centrum.

Men, vad gör man nu när det har blivit två polisanmälda försök till våldtäkt efter min joggingrunda? Vid bron vid centrum?

I helgen var det överraskande skönt med en 'ordentlig hund' på joggingturerna. Tvekar inte alls om att helghunden skulle sätta krokodiltänderna i någon som ville göra mig illa.

Å ena sidan så verkar mönstret vara att våldtäkterna sker sent på lördagsnätter. Man kan gissa att mannen som skapar detta kaos förmodligen är ute på något av de närliggande uteställena, hoppas på att få träffa en drömkvinna, blir avvisad, och får sedan något slags sjukligt kvinnoförakt som föranlett detta sjuka beteende. Så om jag inte är en ensam tjej som hämtar luft efter en utekväll, ca 01.00 en lördagnatt, så borde jag vara säker.

Eller?

Är jag det?

Vad händer i denna mans liv? Bor han i närheten? Kan han se personers joggingrutiner från sitt fönster? Kan det hända något annat i hans liv som gör att han plötsligt går på  jakt efter en kvinna... låt oss säga...  sent en onsdagkväll? Hur mycket ska jag anpassa mig? Ska jag börja jogga på löpband i stället? Ska jag byta joggingrutt? För en främmande mans skull? Har jag inte anpassat mig tillräckligt, för dysfunktionella män, tidigare i livet?  

Bilden är från norran.se

Hur är en Amstaff?

Björn har varit i Boden med jobbet i helgen, så jag har fått ta hand om vår nya helghund från torsdag till nu på söndag. Vilken hund! Otroligt snäll och lättsam. Jag har dock hittat några egenskaper som jag tror är typiska för hennes ras, American Staffordshire terrier. Jag kan ha fel men jag får känslan av att det kan höra ihop med hennes ras. Jag blir gärna rättad om jag har fel, av dem som kan rasen bättre.

1. Hon vill gärna vara riktigt nära. Hela tiden. Helst vill hon sova omvänd sked på nätterna med rumpan på huvudkudden (läs: i mitt ansikte).

2. Hon vill gärna brottas och blir stimulerad och väldigt busig om man börjar småputta i henne.

                                Min söta mamma  kom med systemkameran och fotade henne lite.

3. Hon har inget problem med att vara i mitt ansikte. Både med att man kan pussa henne och att hon gärna tvättar mig (lite väl) kärleksfullt. Vissa hundar kan tycka det är obehagligt om man är i deras ansikten...

4. Väldigt matglad. Man måste se till att hon inte sväljer för stora saker hela i ren entusiasm.

Alltså är hon en väldigt fysisk hund. Hon har fått mig att fnittra över det, flera gånger. Sedan gör hon andra saker som jag inte vet är typiska för rasen... bland annat så tittar hon väldigt mycket på mig och väldigt länge. Jag känner att hon försöker läsa av mig ganska mycket, och checkar av att vi är ett team, hon och jag. Kanske blir det mindre när vi vant oss vid varandra men just nu är det mycket tittande, med stora bruna runda snälla ögon...