Idag har jag mått bättre och börjat röra på mig lite mer. Väldigt skönt. Jag har småpysslat hemma och funnit en tredje nyckel som faktiskt passade bilen! Jag cyklade med den till bilverkstaden så de äntligen kunde starta min bil och felsöka den. Äntligen! Jag blev yr och matt av cykelturen så det blev att vila en stund på ett Café, och jag fick även tag på Freddan som inte heller hade mycket för sig nu under förmiddagen. Så vi satt i solen och pratade träning. Han har ett bra förhållningssätt till träning. Han gör det för sin egen skull och gör det som kroppen vill och kan. Man blir inspirerad att röra på sig lite... förutom då ridningen som självklart är träning.
Freddan vill bli av med en racercykel och tyckte att jag skulle testa den. Jag är onekligen lite frestad. Jag sade att jag kanske ska prova den när jag är helt frisk och orkar anstränga mig. Det ÄR roligt mer racercykel. Hur kass man än är så kan man relativt enkelt komma upp i lite snabbare hastigheter och känna sig som ett badass. Låt oss säga att jag kanske bara cyklar några gånger per år... det kanske ändå skulle vara värt det. En racercykel är ju en racercykel...
Jag har många goda minnen från min förra racercykel. Här från Stockholm triathlon för en herrans massa år sedan. Om vi sedan raskt hoppar tillbaka till nutiden så har jag ju inte direkt planerat att skaffa en racer men... tja, jag får fundera. under tiden jag funderade så fixade jag även till min mountainbike som hade tappat lite luft i däcken, slöpratade med Anita och Marie, och bara lullade på. I morgon är jag nog nästan helt återhämtad!
Den här febern som småputtrat i bakgrunden har nu lite vackert blommat ut till en fulländad frontalkrock. Jag har vilat i dagarna tre. Det som är jobbigt med att ha den här talangen att bli "avslappnings-sjuk", dvs att fysiskt kunna skjuta på infektioner, är att man aldrig känner någon belöning när man väl tar det lugnt. Man blir ju sjuk då. Vem vill det, liksom?
Det är små petitesser i livet som verkar ha vispat på anspänningen, när jag redan var stressad efter jobbet. Bilen blir inte lagad. Björn fick bogsera den genom staden. Mekanikern är sur eftersom jag inledningsvis bara ringde över att en gul motorlampa lyste och sedan kom med en okörbar bogserad bil. Originalnyckeln till bilen har hamnat hos fel mekanikerfirma (med samma namn) som har sommarstängt och kan inte lämna tillbaka nyckeln från inkastet. Min extranyckel var bara en prydnadsnyckel, enligt mekanikern. Andra små petitesser har varit att jag fick hyra en jättedyr bil som bara gått 500 mil, vilket kostade en hel del, och att jag blev för sjuk för att nyttja den. Så jag har hyrt en dyr bil som mest stått som prydnad på gästparkeringen utanför huset i tre dagar. För 2500 kronor. Utan att knappt användas.
Sedan små, små, saker som i sina enskilda händelser bara varit små droppar av missöden, men om bägaren redan är full med smådroppar så rinner bägaren över för minsta lilla.
Och jag FÖRSÖKER att slappna av men tittar oroligt på kalendern och tänker "Nu är det snart bara två veckor kvar av semestern... Snart har halva semestern gått" och känner mig besviken. Man har liksom fyra veckor på sig att ha det riktigt gott, per år. Och när de fyra veckorna inte flyter på så känns det oändligt tungt att man ska vänta 12 månader på nästa chans.
Men det är bara små, små, gupp på den här vägen som kallas vardag och livet. 14 mil härifrån har nio personer omkommit när ett flygplan med fallskärmshoppare kraschade. Jag slungas tillbaka till olyckan i Ope år 2004 då fyra personer omkom när planet kraschade. Micke som dog. All sorg som hängde kvar. Alla starka hoppare som byggde upp verksamheten igen. Anhöriga som förlorade sina barn eller syskon.
Vem hade inte hellre velat ha en trasig bil? Vem hade inte heller velat ha tre dagars återhämtning? Eller surat över en dyr hyrbil som inte använts?
Här hoppar jag ett låneplan i Ope, då deras ordinarie plan störtat, ca 400 meter bakom mig.
Jag har tröstat och stöttat min mamma många gånger då hon var orolig att något skulle hända mig. Jag har hoppat från liknande plan och det är så trångt, så trångt där inne. Man sitter på golvet och sitter sked med varandra. Planet gungar till varje gång av viktförändringen, när en hoppare lämnar det. Att planet stallat och hamnat i spin borde ha inneburit att man inne i planet sannolikt tryckts bakåt eller utåt mot flygplansväggen av G-kraften, hårt pressade mot varandra. Det måste ha varit fruktansvärt trångt. Och gått fruktansvärt snabbt.
Vad gör då tre extra vilodagar på min semester? Jag kommer att kunna sova gott i natt. Lite febrig, trött och sur. Men jag kommer att sova. Det kommer inte alla att göra i Umeå.
Björn följde mig och Galishimo på vår långtur, som vi tagit en hel del i sommar. Nu passade jag på att sätta igång Equielab på mobilen och mycket riktigt så var turen över 12 kilometer. Vi hade lite otur i början med en traktor som behövde köra fram och tillbaka för att sladda vägen vi red efter så det blev lite mer skritt än tänkt inledningsvis.
På vägen hem blev det lite mer galopp än tänkt också. Galishimo tvärvände så kraftigt att sadeln gled ur sitt fäste och det blev svårt för mig att få stopp på en vilt skenande liten arab samtidigt som sadeln hängde på trekvart. Men jag styrde ned honom mot diket och när han tvekade om han verkligen skulle fortsätta skena ned i diket så lyckades jag vända honom och sitta av. Det är lite intressant hur nervös jag kan vara när jag inte riktigt vet vart jag har Galishimo, men hur iskall jag blir när något väl händer. Jag hörde till och mig själv säga: "Lugn, det är ingen fara..." när han skenade.
Sedan klev jag av och så letade vi reda på Björn igen som stod en bit bort och sade förvånat:
"Galishimo, lämnade du mig i sticket? Bara sådär?!"
Galishimo såg ganska nöjd och upplivad ut.
"Ska bli intressant att se vad appen hann uppfatta av den där lilla extraturen..." mumlade jag och tittade på den. Det ser ut som att Galishimo bara travat och att färdvägslinjen slagit en liten knut på sig själv, eller har den delat sig själv? Man fattar inte riktigt vart den börjar och slutar. Men det speglar Galishimo ganska bra. Inte ens en satellit kan hålla koll på honom.
I övrigt så gick han ovanligt stabilt, så jag är hoppfull. Han håller en stabilare trav nu och har blivit lite mindre tittig. Vi passerade en bil, och blev förvirrade över ett högt oljud ganska nära oss utan att varken jag eller Björn förstod vad det var. Är det en motorsåg? Grästrimmer? Många små motorcross-cyklar? Det lät väldigt nära också, ca 50-100 meter. I skogen?! Jag klev av för säkerhets skull men Galishimo hade inga bekymmer med detta. När vi sedan nästan var hemma träffade vi på en farbror med en drönare på marken, som berättade att man gjorde en genomflygning med fotografering, för kommunens räkning. DÅ insåg vi att det nog var en drönare vi hörde i skogen. Nu kan man ju bara hoppas den fick med Galishimos tidigare skentur på bild! Hehe...Jag tror dock inte att det var en drönare han skenade för, om något så kan det ha varit en montéhäst med ryttare som han anade bakom en liten skogsdunge, för de kom fram lite senare.
Precis när vi kom hem så skymtade jag veterinärbilen och bad Björn cykla upp till den och säga att vi strax var på plats, när jag ledde Galishimo sista biten. Så där fick han sin vaccinationsspruta. Mycket skönt att ha detta gjort!
Jag bad även veterinären titta på hans hull och bedöma hur farlig hans nuvarande vikt och form är. Veterinären klämde igenom honom noggrant och sade att han inte är så farligt överviktig som man kan tro. Han hade inte så mycket fett på rumpan eller i nacken som är typiskt för hästar som är hälsovådligt överviktiga.
"Det mesta är bukfyllnad och det är ju inte fett utan bara en full mage." sade hon. Hon tyckte inte jag behövde ta honom från grönbetet, utan se till att motionera honom regelbundet, så var risken låg att han skulle få någon hälsorelaterad sjukdom, eller andra problem kopplade till hans övervikt. Väldigt skönt att höra!
Jag saknar min bil! Jag sov över hos Björn i natt och när vi skulle till stallet tog vi cyklarna. Det är ca 8,5 km till stallet från Björn, så det blir en ordentlig uppvärmning, om man säger så! I morgon ska dock bilen lämnas in för felsökning så äntligen är detta cyklande åtminstone valfritt!
Idag blev det löshoppning igen. Vi kör fortfarande den leken ungefär en gång i veckan och vi har väldigt få undantag. Det är inte alltid jag bloggar om den för den genomförs ofta utan några konstigheter. Men det är roligare att visa när Björn är med och filmar!
Jag kan bli lite full i skratt över hur jag låter när jag pratar med Galishimo, men de flesta kommandon betyder något. Kommandona är också lite "ologiska" eller märkligt valda för de har vuxit fram spontant när jag lekt med Galishimo och inget som egentligen var planerat.
Hög röst betyder att han ska öka farten, låg röst betyder att han ska sänka den. "Galopp" betyder förstås galopp och oftast måste jag förstärka det precis efter han hoppat, eftersom han förut var väldigt nervös inför att hoppa och då fick han stanna efter hindret och fick lite klappar och beröm. Så han har kvar intresset att bromsa efter hindret så då är det bra att förstärka att han ska framåt med galopp-kommandot. När han galopperar på med bra bjudning är jag helt tyst för då gör han ju rätt. Att börja prata med honom när han springer på, vore som att driva en häst som redan går med framåtbjudning, då tappar drivningen sitt värde.
"Kom" betyder oftast inte att han ska komma till mig, utan att han ska hålla sig på en cirkel runt mig och inte kuka ur på egna äventyr. "Duktig!" betyder inte att han är högt värderad utan betyder att övningen är helt slut och att han kan komma och få sin belöning för att han är klar. Jag använder ofta exakt samma röst och betoning i kommandot vilket får mig att låta lätt autistisk men jag försöker underlätta för honom vad jag menar. Och han förstår ju det mesta nu så någonstans blev det rätt.
Galishimo fick även jobba vidare med den lilla pallen han stod på igår. "Tiggarpallen" har Björn börjat kalla den eftersom Galishimo redan nu har upptäckt att han kan få godis om han ställer sig på den, och börjar tigga. Det bådar gott för fortsatt träning.
Idag nöjde vi oss inte med att han skulle stå på den och tigga utan även kliva på den med bakbenen. Både Björn och jag lyckades med detta. Galishimo verkar också nöjd med att vi tar lite träning i taget och inte kräver hur mycket som helst från början.
Jag hann även smörja upp min westernsadel ordentligt och upptäckte till min förvåning att någon slags sadelspik gått igenom lädret på insidan och tryckte in mot sadelpadden! Otäckt och vasst. Jag kunde knipa av spiken med en tång och hamra resterna av den trubbig, men jag blev väldigt medveten om att man måste visitera sin sadel ibland. Jag tror inte Galishimo märkt av "spiken" då hans sadelpaddar är väldigt tjocka, men tänk om man tagit något tunnare?!
Sedan hjälpte jag en tjej som trillat av sin häst. Hon fick vila foten och jag ledde ut hästen i hagen igen, och hästen såg lite förvirrad ut. Hästar är klokare än vad man tror, och jag tror inte många hästar vill tappa sina ryttare. De märker nog även när sina ryttare har ont och kan bli oroliga av det.
Sedan avslutades kvällen med att jag klippte av Ebba en hel del hår, hon ville inte ha en rak klippning utan en "U"-klippning och detta blev slutresultatet, jag blev nöjd. Det är intressant att klippa hår, och jag har aldrig klippt så långt och fint hår förut. Mycket roligt!
Om bara min feber ville ge med sig lite ytterligare. Den ligger och trycker i bakgrunden, och blommar ut när jag lägger mig för att vila. Den håller sig undan när jag aktiverar mig. Men den blir åtminstone inte värre, och med en febernedsättande tablett kan jag sova gott.
Vad härligt med semester! Trots lite mensvärk och lite småfeber som kommit och gått så får jag ändå ut en hel del av dagarna. Igår kontaktade jag veterinär för att planera in Galishimos vaccinationsspruta i tid, de blev ju strängare med vaccinationerna från och med den 1 juni i år och det får inte gå över 365 dagar mellan vaccinationerna. Pappa och Kristina ringde och ville ses, men jag hann i alla fall spola rent Galishimos paddar och lägga dem på tork, innan jag gick vända hemåt med cykeln. Väldigt enkla grejer att rengöra, man spolar bara med vatten.
Idag lade jag upp en trailbana åt Galishimo och han var hur cool som helst med det. Bommarna på marken verkar mindre skrämmande nu, sedan han löshoppar regelbundet. Jag kände honom inte tveka på samma sätt som han brukat.
Här är Galishimos extrema överlevnadsbana:
En extrem markbom extremt lömskt placerad.
Extrema koner extremt nära varandra i extrema hastigheter.
Svindlande högt bestigning av torn.
Livsfarliga dubbelbommar med dödsfälla i mitten
Mördarpottor (två stycken) som skapar en dödligt snäv port som måste tas i en S-kurva.
I går utforskade jag westernvärlden i några ytterligare trevande steg. Min bil är ju trasig så jag fick skjuts av Sara till ett ridhus där det hölls träning i westernridning. Detta var inte något som tydligt annonseras ut offentligt, och jag inte hade haft en aning om att träningstillfället ens fanns om det inte vore för Sara som berättade att hon skulle dit och titta, och bjöd mig att följa med henne. Så jag är mycket tacksam över detta.
Det är inget fel på westernryttares välvilja åtminstone. Det gäller tydligen bara att få en fot in.
Sedan spenderades hela förmiddagen på en läktare. Mitt vanliga intryck av att vara på en läktare på en clinic, eller en träning, är att man sitter tyst och lyssnar på tränaren som hjälper olika ekipage och förklarar hur man kan få hjälp med vad, på vilket sätt. Just denna clinic var annorlunda. Jag vet inte om den var representativ för alla träningar eller om den var ett undantag; Läktaren var en plats för alla westernentusiaster att ses och livligt prata om vad som hänt med deras hästar och deras träning på sista tiden. Onekligen roande anekdoter och väldigt positiva tillrop. Jag tror jag varit på fester som varit mer lågmälda när folk minglat. Jag har definitivt varit på fester med tråkigare människor än denna färgglada hop. Addera tre glada hundar. Några blev nyfikna på min arab och mitt nya intresse för westernridning. Några var nya för varandra och pratade entusiastiskt om sina hästar. Det fikades och skrattades.
Någonstans i bakgrunden kunde man ana en ganska tystlåten tränare stå med en kaffe i handen och med långsam norrländska instruera ekipagen som kom och gick. Utan att använda allt för målande ord. Många ekipage såg riktigt vassa ut och man blev inspirerad av mycket välskolade och lydiga westernhästar, det var verkligen ingen lekstuga på ridbanan utan tydlig struktur och tydliga övningar. Vad tränaren dock sade och tyckte kunde jag inte riktigt urskilja. Det verkade vara mellan honom och ekipagen.
Ska jag summera mitt intryck av att ha tittat på kursen så verkar det vara ganska uppsluppen kultur jämfört med den engelska ridningen. Det kan kännas lite befriande. Det verkar inte ligga lika mycket prestige och status i dyra hästar med fin utrustning. Kallblod, varmblod och korsningar samsades med quarterhästar. Uttryck, aktion och benlyft var inte prioriterade områden. Det kändes också lite befriande.
Sedan fick jag skjuts hem, cyklade till stallet, och tog hand om Galishimo och Cecilias häst Quattro. Jag kände mig lite febrig och trött igen men Galishimo gnäggade lyckligt och överväldigat över att få se sin matte igen så det mesta släppte. Vi red lite på ridbanan och jag hade kvar lite av den goda, lugna, magkänslan jag förut hade när jag red Ebbas häst Rand. Så jag skulle vilja säga att passet kändes avspänt och hyfsat kontrollerat. Verkligen något jag hade vågat presentera inför westernvärldens läktare. Med fika, hundar och allt. Jag vet ju nu att ingen tittar särskilt noggrant eller dömande.
Just när jag hade det som mest hektiskt på jobbet förra veckan, så började motorlampan i bilen lysa gult. Något är alltså fel på min bil och jag kontaktade genast en bilfirma. Jag fick rådet att köra så lite som möjligt och fick en tid för felsökning nu på torsdag.
"Jag är hemskt ledsen, men första lediga tiden är inte förrän nästa vecka." beklagande sig gubben på reparationsfirman och lät nästan förberedd på att få ett irriterat svar från mig. Jag undrar hur ofta folk blir stressade över sådana besked.
"Det blir toppen!" svarade jag lättat.
Jag har någonstans i min livsplan och vardagsbudget konstaterat att bilar går sönder med jämna mellanrum, och det ingår även i min budget att oväntade utgifter alltid kommer att hända. Jag har också valt att leva ensam i egen bostad och det betyder att jag inte har någon sambo att luta mig mot, ekonomiskt. Björn lutar jag mig bara mot emotionellt.
Det är därför jag bor i en etta precis mellan stallet och mitt arbete. Jag kan cykla både till jobbet och stallet utan att förta mig alldeles, eller förlora för mycket tid. Jag har också ett "katastrofkonto" där jag just nu har 20.000 kr som är avsedda för just bilreparationer, om kylen går sönder, om hästen akut behöver något, eller liknande. Ibland så nallar jag av det kontot, men jag försöker fylla på det igen så snabbt jag kan.
Alltså kan jag känna mig ganska lugn, ändå. Skulle bilen mot all förmodan vara fallfärdig och redo för bilskroten så borde jag även ha budget för att ta ett lån och lösa det problemet också. Det känns skönt att inte låta oväntade händelser falla över mig och skapa stress. Att vara lagom förberedd har varit klokt.
Kanske lite tur att jag inte köpte den där fantastiska PRE-hästen jag blev förälskad i, i vintras. Jag har svårt att föreställa mig att jag kunnat hantera en gul motorlampa så avslappnat med en tightare budget.
.
