Livet är förändring

Äntligen kom jag mig för att boka en akuttid till en tandläkare. Jag har ju fått ett inflammerat tandkött som Makrofagerna inte verkar få bukt med. Ni som läser (mamma) vet ju att jag har lite tandläkarskräck och att varje tandläkarbesök därför blir ytterst märkvärdigt, och alltid dokumenteras noggrannt på bloggen. Jag fick komma med fyra timmars varsel. Jag blev kungligt bemött. Jag fick solglasögon för att slippa det skarpa ljuset från lamporna (helsmart, jag visste nog inte själv hur jobbigt det varit med det skarpa ljuset). Jag fick tanden grundligt rengjord samt ett litet "rengöringskitt" att använda mig av framöver för att förebygga framtida inflammationer. Dessutom var tandläkaren jättetrevlig. Han hittade skräpet som fastnat och orsakat inflammationen. Han visade på röntkenplåtarna hur inflammationen spridit sig ända ned till tandroten. Att något så litet kan skapa så mycket besvär. Jag hann inte ens bli rädd. Inte ens när han pillade där det gjorde som allra mest

Ja, det blir tandläkaren idag. Inflammationen blir bara värre och inatt kunde jag inte sova av värken. Jag har inte ätit heller då det gör för ont. "Kan man inte äta kan man inte jobba." är lite av dagens slogan så jag sjukskrev mig. Vilken skitmånad september blev! Ingen löpträning och väldigt lite hästträning. Hunden blev halt, hästen blev halt, jag blev långdraget sjuk. Men nu kan det bara bli bättre!   Saknar att träna med buskillen.       Crazy Eeeyes!   Crazy Eeeeyes!   .

Jag är fortfarande sjuk, eller om jag nu hann bli frisk däremellan. Galishimo är fortfarande en aning halt men det har blivit mycket bättre, men nu är även terven halt. På samma ben som Galishimo, dessutom. Hon får vila hon med. Vila och ligga i soffan. Sveriges dyraste hundbädd är den kompletta soffan som vi nygen inhandlat. Nåja. Hon är gammal. Hon får förmåner. Jag hostar och jag har fått feber. Halsmandlarna är svullna. Jag snorar och harklar mig. Jag har en inflammerad visdomstand också. Och jag börjar bli less. Jag undrar om jag ska kontakta en vårdcentral för att jag känner mig sjuk fortfarande eller om jag ska kontakta en tandläkare för att göra något åt den inflammerade visdomstanden. Trött är jag i alla fall. Jag har inte alls lust att ringa runt och styra upp saker. Jag vill sova riktigt djupt riktigt länge och vakna pigg. Har jag nämnt att det för övrigt är jättesynd om mig?   Jag saknar tjockisarna på lösdriften...     .

   För lite över ett år sedan så klappade mamma ytterst tveksamt Galishimo. Trots att han var fastbunden så höll hon sig på behörigt avstånd och ville helst ha honom på en armlängds avstånd. Nu har det gått över ett år och mamma har helhjärtat tagit på sig uppgiften att lära sig hantera honom. Och vilken skillnad det har blivit! Idag stegar hon orädd in i lösdriftshagen bland tre hästar, där ingen unghäst är äldre än fyra år, och blir inte alls orolig när Galishimo kommer nära. Trots att han inte är fastbunden.   Själv förnekar hon att hon var rädd för honom från början. Tur att man har bildbevis...       Galishimo och mamma 2011.     Galishimo och mamma 2012.

Galishimo var mycket piggare idag och svullnaden hade gått ned betydligt. Utifrån vad jag lärt mig om svullnader och makrofager så betyder det alltså inte att skadan är läkt utan att området är rengjort, skadad vävnad är uppäten, och skadan är fri från bakterier. Nu släpps blodet igenom och det är dags för satelitcellerna att reparera. Galishimo haltar inte särskilt mycket längre. Vilken lättnad. Jag fick rådet att sätta honom ensam i en sjukhage för att förhindra rörelse, och att ringa veterinär. Jag fick rådet att dämpa svullnaden och lägga på diverse mirakelkurer och is. Jag fick rådet att ställa in honom på boxvila och att linda knäet ordentligt. Jag fick flera välvilliga råd från olika håll. Det har varit jobbigt för mig att ha is i magen och bara avvakta (och möjligtvis framstå som nonchalant), men han har fått stanna med sina kompisar på lösdriften och bara vara ifred. Och hittills verkar det fungera. Det är bara att fortsätta hålla tummarna och låta honom få fortsätta vila e

Vi har vita blodkroppar som kallas storätare, eller mer vetenskapligt "makrofager". de lullar omkring i blodomloppet tillsammans med en massa andra ämnen. Deras uppgift är att äta främmande celler och bakterier. De söker upp skadad vävnad, sliter loss den och äter upp allt som inte är friskt. När Storätarna stöter på ett omfattande renoveringsarbete vid en skada så skapar de cytokiner. Cytokinerna blir vakter som ser till att släppa in fler storätare och stoppa upp blodflödet så storätarna inte spolas vidare av blodomloppet. Typ som poliser som spärrar av ett område och bara släpper in dom som ska vara där. Och då blir det väldigt svullet när hela hopen storätare stannar kvar kring skadan, omringad av cytokiner, och äter loss den skadade vävnaden. Det är det som är själva ballongen i Galishimos knä: Ett julbord för storätare, med cytokiner som står vid dörrarna och bara släpper in VIP-gästerna. Sedan ger sig inte svullnaden förrän storätarna ätit upp allt som är skadat. N

Usch. Idag är Galishimos ben ännu mer svullet. Kanske inte så oväntat då det oftast är andra och tredje dagen en svullnad brukar vara som värst, även för människor. Men jag gjorde en ÄLT-analys på Galishimo. Äter - Leker - Tigger. Så länge han Äter med god aptit, Leker med lösdriftskojans plastremsor (flugskydd), och Tigger godis genom att gnägga och genast komma fram och med blicken glittrande av förväntan, så känner jag inte att jag vill ringa akut till en veterinär. Han står även på benet och lägger sin vanliga vikt på det, när han står stilla. Annars haltar han. Jag får nog räkna med en månads vila, eller så. Och kanske veterinär på måndag. Så väldigt tråkigt nu, när det just var på väg att gå så bra för oss. Han har ju blivit riden tre gånger, och allt verkade toppen. Jag som juuust skulle börja sitta upp på honom. Jaja, den som väntar på något gott... .

Jaha. Galishimos knä är stort som en ballong. Jag hade bara för någon dag sedan avtackat tjejen som ridit Galishimo tre gånger och jag skulle precis hem och boka ridhuset för att rida själv. Sedan ringde det från stallet och det var bara för mig att sätta mig i bilen och åka dit. Galishimo gnäggade när han såg mig, och haltade fram till mig med sitt svullna knä. Ett sår på framsidan får mig att misstänka att den järnskodda hästen i lösdriften gett honom en rejäl spark rakt på knäet. Järn mot knä är ju en dålig kombination. De andra hästarna är ju barfota och då kan de inte skada varandra lika illa. Galishimo verkade för övrigt inte särskilt ledsen. Han har ju tydligen tre andra ben att stå på. Han tiggde som vanligt och var vaken och nyfiken på vad jag hade för mig. Jag fick klämma och peta på det svullna knäet och han verkade inte ha jätteont på någon särskild plats. Stallägaren undrade om jag ville isolera honom från lösdriftshagen och låta honom stå i en liten "sjukhage&quo

Jag köpte min sambo en Nespressomaskin när han fyllde år, i somras. Han blev jätteglad och tyckte det var jättemysigt med en liten gräddvit maskin i köket som lovade gott kaffe. Han drack ur den fem eller sex gånger och log nöjt över min påhittighet. Själv så dricker jag varje dag ur den. Gärna flera gånger om dagen. Nu när jag är sjuk, och sambons kvarlämnade godis är slängt i soporna, så är Nespressomaskinen min enda riktiga vän. Den är min snuttefilt och mitt sjukmys. Det går flera koppar om dagen. Kaffet är väl inte fantastiskt. Jag har druckit godare kaffe.  Men hela PROCESSEN är mysig. Man tar en kapsel i valfri färg, stoppar den i automaten, man trycker på en knapp, maskinen ger i från sig ett brummande och hummande, och ut kommer det kaffe med en lite gräddig slutkläm som lägger sig uppepå. Som en leksak för vuxna. Åh, gud vad jag älskar den. .

Jag försökte jobba igår men det resulterade bara till att jag sabbade stämbanden. Så det är lika bra att vara hemma idag och bli friskare. I morgon ska jag föreläsa på stadshuset (jobbrelaterat). Jag älskar verkligen att föreläsa och kommer att ge allt jag har. Med eller utan stämband. Ska försöka låta bli att nysa i micken. Jag ser framför mig hur nysningen orsakar rundgång i högtalarna och alla åhörare får tinitus samtidigt som jag står där i strålkastarljuset med en glittrande, rinnande snorsträng. Om inte annat så skulle det vara väldigt underhållande. Nästan artistiskt... Som en rockkonsert. Fast utan rock. Och utan konsert. Eller hur det nu var. .

Nu har jag fått min höstförkylning. Det är andra dagen jag är sjuk från jobbet. Det är lite otur i oturen att sambon är borta halva veckan utan möjlighet att handmata mig med praliner och kärlek. (Jag kan åtminstone låtsas det. I själva verket så är han ju en elefant som är rätt så misstänksam mot loppans krämpor. Hade han varit  här just nu hade han sagt: "Orkar du blogga så kan du ju inte vara särskilt sjuk?!" och sedan hade han troligen sagt: "Det ligger ju snytpapper överallt. Kan du inte åtminstone försöka att lägga dem i en plastpåse? Hur jobbigt kan det vara? Fan nu trampade jag ju på ett slemmigt snytpapper! Vad äckligt! Hur mycket slem rymmer din näsa egentligen? Det är ju helt sjukt mycket. Va? Du måste ju ha någon genetisk mutation som gör att du producerar mer slem än vad som är mänskligt." och sedan hade den lilla sjuka loppan troligen fått ett vredesutbrott och tvingat fram sina oanade super-loppe-krafter och attackerat elefanten tills han tvin

Jag lyssnar fortfarande på ljudboken "I huvudet på en seriemördare". Det är 17 CD-skivor och 22 timmars lästid... så. Ja. Jag har en bit kvar. Särskilt när jag oftast lyssnar på den i bilen. Förutom att det är den mest bizarra bok jag läst (lyssnat på), med fallstudier och intervjuer med seriemördare, så har boken även förlett mig i situationer då jag känt mig väldigt besvärad. Som när jag erbjöd mig att skjutsa en kollega på arbetet i min bil, mest för att visa upp min fina bil. När vi startar bilen så hörs genast en gravallvarlig röst i högtalarna: "Många seriemördare skiljer på arten av mord såsom mord för att få det man vill ha, så kallade custom-killings, vid situationer då exempelvis pengar står på spel eller för att undanröja vittnen." Jag blir nervös och börjar nervöst leta efter stoppknappen samtidigt som kollegan stirrar lite förvånat på mig och rösten obönhörligt fortsätter: "Dessa mord skiljer sig avsevärt från de rena lustmorden där mördandet

Efter diverse klängande, pustande och frustande så tänkte jag att NU är det verkligen dags att prova rida Galishimo igen. NU är han verkligen redo. Han är så lugn och positiv. Jag har tömkört honom nästan 100 gånger. Vi har vandrat runt varv på varv i ridhuset helt utan krav. Han har blivit kungligt bortskämd i tre veckor varje gång han burit sadel och träns. Vi har knallat runt och ätit godis och stått vid pallar och hoppat och väsnats med sadeln. Det är bara det att de där avkastningarna fortfarande ligger kvar i färskt minne. Och smärtan i höften som höll i sig i flera månader, den minns jag väldigt väl. Så jag förklarade läget för en annan tjej, och bad helt enkelt henne sitta upp på Galishimo. Det gjorde hon så gärna. Först ångrade jag mig ett par gånger då jag egentligen ville sköta hela inridningen själv, men vad tusan. Det viktigaste är inte att behålla sin prestige. Det viktiga är att göra något roligt med Galishimo. Står hjälpen där borta i form av en 19-årig orädd tjej,

Den senaste veckan har allting varit sirap. Jobbet har varit sirap. Verkligen jättesirap. Jag väntar på förstärkning för att få mina arbetsuppgifter att fungera och har fastnat med en känsla av att stå ensam på en öde ö och vänta på en räddningsbåt. Det har inte varit roligt. Träningen med Galishimo har också varit sirap. Ju mer avspänd han blir, ju dåligare sitter sadeln när jag försöker klänga på den. Så sadeln börjar glida åt sidan när jag försöker sitta upp. Stigbygeln drar ned sadeln ur sitt läge när jag tynger min vikt på den. Så Galishimo tycker inte att uppsitningsträningen är sådär jättekul längre. Inte jag heller. Jag är trött på denna oändliga inridnig. Det flyter liksom aldrig på. Projekt köttbulle går inte sådär fantastiskt heller. 67,7 kilo väger jag nu. Två kilo mer än när jag startade mitt projekt att gå ned i vikt. Det har i alla fall slutat skena uppåt. Men nu verkar "Projekt Köttbulle" i första hand gå ut på att jag ska återfå min "startvikt"

Jag har några osorterade intryck från helgen som jag inte riktigt fått ordning på. 1. Sambon bjuder mig på First Hotel i Örnsköldsvik, på torsdagskvällen. Vi har åkt bil från Skellefteå direkt efter jobbet. Vi somnar det första vi kliver in i hotellrummet. Sedan vaknar vi, äter frukost och drar vidare. Sammanlagda vakna tid på hotellet var nog ca 40 minuter. Det var dyra 40 minuter. Vi kunde väl ha sovit mindre. Eller åtminstone vaknat till någon gång på natten. Så man hann vara medveten om att man var där, liksom. 2. Jag sitter på Barista i Gränby Centrum, Uppsala, och pratar glatt och energiskt med min gamla kollega Sandra, från Östhammartiden. Vi myser med Kaffe Latte och har inte bråttom någonstans. Regnet slår mot rutorna på Cafeet, och jag är så lycklig över att få återse Sandra. (Vid denna tidpunkt spelar sambon tydligen golf i hällregnet på Sveriges finaste golfbana. Plask.) 3. Jag och min gamla träningskompis Karin går på en djuraffär (Uppsala) och Karin suckar när jag f