Livet är förändring

Ursäkta den dåliga bildkvaliteten på ridbilderna numera. Det finns en väldigt bra förklaring, och det är ju att min ridrädsla lagt sig ett snäpp, likaså har Galishimo blivit lite tryggare i sig själv, så då är det förstås en naturlig utveckling att Björn inte står med oss på ridbanan, utan på läktaren. Annars har jag ju ridit nära Björn från början, och sedan gjort "utflykter" längre och längre ifrån honom. (Hemmaridbanan och ensamma uteritter klarar jag fint, men just utflykterna till ridhuset kan vara lite spännande.) Men nu är han uppe på läktaren från början till slut och då klarar inte mobilen att filma lika skarpt längre. Och alla vinklar blir ju därmed snett ovanifrån. Inte var jag mindre glad för detta! Dessutom var ju Galishimos klippa, angloaraben Pride, med på ridbanan, så helt ensam var han inte! Men jag fortsatte öva på Galishimos egentrygghet och vi var noggranna med att INTE följa efter Anna och Pride eller göra samma övningar, utan rida lite kors och tvä

Jag har backat bandet med G igen. Igen, alltså. på uteritterna. Jag har, egentligen ganska oengagerat och slött, följt "Heart & Horses" eller "Gubben med hatten" då och då på youtube. Det är inte en livsomvälvande filosofi men han sade något som fastnade hos mig vid ett avsnitt om lastträning av en islandshäst. Han pratade om Falsk lydnad. Falsk lydnad är när hästen gör det man ber den om fast den inte trivs med det. Exempelvis när islandshästen går in i en hästtransport trots att den är rädd, inte för att den tycker att det är en bra idé. Gubben med hatten tycker att man bara kommit halvvägs om man får hästen till en falsk lydnad, och andra problem kan ackumulera längre fram. Därför är det bra att jobba vidare på övningarna tills man har en äkta lydnad, det vill säga, när hästen är avspänd och nöjd över att få utföra sin uppgift. Det är ju Galishimo i ett nötskal på våra ensamma uteritter. Han trivs inte alls på dem, och vill ju oftast att jag ska finnas tryg

Nej, det blir inget stallbyte . Förklaringen till detta är att jag och Galishimo suger på uteritter så jag är inte säker på om jag lyckas nyttja de fina ridvägarna vintertid. Framför allt inte när det kommer till mörkerridning. Jag blev fruktansvärt irriterad över mina begränsningar men samtidigt lättad över att jag inte behöver utmana mig mer. Hade det funnits ett stall som både erbjöd lösdrift, ridhus och fina ridvägar hade jag nog flyttat men det finns ingen sådan plats i närheten, vad jag vet. Det går ju faktiskt att stoppa in Galishimo i transporten och åka iväg om jag vill till fina ridvägar. Till Anna är det exempelvis bara en kvarts bilkörning och då har jag tillgång till jättefina sandiga ridvägar. Jag åkte till henne i lördags och tog med mig Galishimo. Tyvärr var det lite mentalt jobbigare för mig än vad jag tänkte mig. Vi skulle bli tvungna att ta hästarna genom ett bostadsområde för att komma till ridvägarna, och jag har ingen erfarenhet av att Galishimo tar bostadsområd

Jag har fastnat i en fundering på att byta stall. Det känns lite märkligt nu då Galishimo bott i samma stall sedan 2013 och jag trivs toppen, men samtidigt är jag lite nyfiken på att flytta honom och se hur det går. Jag har funderat på att flytta honom lite mer ut "på landet" så vi inte träffar på lika många tåg och vältrafikerade bilvägar. Det stall jag funderat på har tyvärr en ridbana nära en väl trafikerad väg, så den kanske jag måste räkna bort. Jag var där i går och det brakade rejält när tunga lastbilar körde förbi. Men å andra sidan har den fina grusvägar med mindre trafik och kanske kan jag träna upp konditionen lite bättre på Galishimo då. Jag vill ju inte att han ska bli överviktig(are) och få problem med detta. En fördel med nuvarande stall är att det bara är fyra kilometer bort, det är lätt att komma sig iväg och det går även lunchrida om man har lite plus på flexen och är snabb. Det blir svårare i det andra stallet som är längre bort. Förra sommaren cyklade

Jag hade inte tänkt rida idag, men Angelika ville låna min bil och transport för att övningsköra inför utökat B-körkort, så jag åkte till stallet i alla fall. Jag var mycket varmt klädd eftersom det blåste och regnade. När vi skulle åka kom Ebba och satte sig i bilen och åkte med oss. Hur roligt som helst med tre personer i en bil när en backtränar. Det är ju just detta med att backa runt hörn och räta ut transporten sedan som är lite krångligt och kräver lite träning. Eftersom man kan köra både min bil och transport på vanligt B-körkort, så är det en bra kombination att träna med. "Nu är du nästan där! Räta ut transporten nu!" utbrast jag till Angelika som körde. "Men låt henne få tänka själv! Var tyst!" sade Ebba till mig. "Jag kan hantera att Katarina pratar." sade Angelika. "Jag är bara engagerad... Vänd dig inte om! Uppkörningssläpet är så stort så du kommer inte att se något av av att vända dig om!" hojtade jag. "Tyst Katarina, A

Yes! Jag klarade denna arbetsdag och är väldigt nöjd. Jag har färdigställt ett motionssvar som ska upp till kommunfullmäktige, en utredning som jag mer eller mindre jobbat med i ett år nu. "Nu kan du ta det lugnt, så tar jag över." sade ledningssekreteraren och jag kände mig tio kilo lättare när jag äntligen kunde lämna ifrån mig utredningen. Jag har förresten en ovana att skilja så strikt på jobb och fritid att jag ibland inte förstår varför jag är trött på min fritid, fast om jag tänker på vilket jobb jag utfört under en arbetsvecka så är det inte konstigt alls. Nu när jag varit trött och småkrasslig ett tag så kom jag på att jag behöver bli bättre på att prioritera återhämtning, så jag har tagit ledigt onsdag och fredag. Eftersom torsdagen är röd så innebär det att jag strax får fem lediga dagar på raken. Det blir riktigt välbehövligt! Ibland kan jag avundas de som har barn. Eller inte barnen just, men föräldraledigheten. Att familjen får betyda så mycket att man har

Vilken vidrig sjuka jag haft. Jag hade precis börjat träna och kände mig helt symtomfri men lördagkväll och söndagväll har inte varit helt symtomfria, tyvärr. Huvudvärk, trötthet och tandvärk i typ hela käkarna. Det känns verkligen som mitt immunförsvar gått bananas och kör lite hittepå-angrepp här och var. Som om typ alla andra har väldrillade försvarsstyrkor i sina kroppar, och jag har några desertörer och spridda lägereldar här och var och jättedålig kommunikation mellan de olika grupperna. Några immunförsvars-soldater undrar om vi är i krig fortfarande och andra har släppt försvarlinjerna och dansar på TikTok i stället. Ingen organisk centralstation i hjärnkontoret vet hur det ser ut med min kroppshälsa, och jag slår vad om att vilda diskussioner förs med mitt immunförsvar. Har jag virus eller inte? Är detta en nervtråd eller en fiende? Ska den där käken ligga sådär mitt i ansiktet eller behöver vi inflammera den? Den där muskeln ser suspekt ut. Kan vi angripa något annat och se

Jo, på youtube förklarar två influensers lite i förbifarten att det förut var populärt med bloggar, "den här tjejen var populär på den tiden bloggar var stora" förklarar dom i förbifarten, och jag inser att jag är väldigt out of date, igen. Vad hände? Jag försökte vara inne. Tio år försvann snabbare än en gris blinkade, jag blev ute igen. Hehe... Nåja. Jag har kanske varit bättre på att uppdatera mig på instagram än på bloggen, det måste jag erkänna. Däremot kommer jag att göra en liten återgång till bloggen igen. En del av förklaringen till detta är att det är så otroligt lätt att bli avundsjuk på både bättre ryttare och bättre hästar på instagram. Jag tar ett exempel; Jag gillar hingstarna Sibelius och Fürstenball. Det är maffiga dressyrhingstar som är kända för att lämna mentalt stabila avkommor. Alltså har jag följt hashtagen #sibelius och #fürstenball på instagram. Plötsligt blir jag bombad av dessa otroliga hingstar samt deras avkommor. Fürstenball Och vilken

I helgen har det snöat och varit dåligt väder, så det blev ridhuset båda dagarna. Första dagen var Galishimo ensam häst i ridhuset och väldigt spänd. Han tuggade frenetiskt på bettet, var spänd som en stålfjäder, och lyssnade inte riktigt på mig. Har insett att detta är ett litet problem och inte ett stort, eftersom han i denna spänning i det stora hela gör allt han kan för att vara en lydig häst, jag sitter inte löst i sadeln direkt, och behöver inte sitta av. Man kan nästan inte se hur spänd han är på filmerna, den största skillnaden märks i sadeln, att han inte släpper ned mig på ryggen, blir tittig och stum i nacken, och att han absolut vägrade fatta galopp. Det gör han ju även ute om han är osäker och spänd. Energin går uppåt i stället och han börjar studsa på stället. Det andra tecknet är det frenetiska gnagande på bettet som blir någon slags överslagshandling. Jag pressade honom inte att fatta galopp. Men jag var väldigt osäker över mitt beslut att inte pressa på honom. "

Tredje promenaden på tre dagar och jag börjar känna igen mig själv! Det var enkelt att kliva upp 05.00 i morse och jag kände mig mycket mer utvilad på morgonen. Jag är mycket gladare än innan. Jag stannade av länge och lyssnade på vårfåglarna och kände morgonsolen värma mig i nacken.  Jag joggade lite lätt i varje uppförsbacke för att känna hur jag reagerade på att bli lite mer andfådd. Jag blev lite yr men det gick snabbt över. Till frukosten lade jag till en liten efterrätt med jordgubbar, clementiner och vispgrädde . Jag passade på att byta sängkläder och slänga in lite tvätt i maskinen, som jag inte orkat ta itu med på länge. Igår kväll använde jag den lilla billiga dammsugaren från Biltema och städade upp bilen från Galishimos alla vita hästhår. Det gick snabbt och smidigt. Två westernpaddar blev grundligt rengjorda också med dammsugaren och det allra mesta hästhåret och dammet försvann. Den där svarta padden… den där svindyra märkespadden jag köpte, för typ 1800 kr? Ja d

Ja, som texten lyder. Det tar tid att komma tillbaka. Jag tog min första långpromenad i går, sedan februari, det är den lite längre rundan på 7 km till Mobackendammen, över Skellefteåälven och sedan tillbaka till Lejonströmsbron och hem igen. Jag tog den även i morse innan jobbet. Nu har jag blåsor på fötterna, för huden har blivit tunn igen och fötterna är ovana att gå 14 km inom ett dygn. Märkligt vad snabbt man kommer ur form! Jag har ridit Galishimo hjälpligt, men jag är lite räddare på honom än vad jag brukar, och de tre senaste uteritterna har jag suttit av och lett honom i stället. En gång var det mer än väl befogat, då han extatiskt studsade sig fram i en halvtimme och var så överväldigad av intryck att han högljutt snubblade sig fram över stock och sten med buller och brak. Han var oerhört glad så det var svårt att klaga på honom. De andra gångerna har jag bara suttit av i förebyggande syfte, för att jag inte orkar kämpa med honom ifall han blir upptrissad. Så jag hål