Livet är förändring

Det är vår i luften och solen skiner på världens finaste hund.

Jag har fått svar på mina frågor. Alla mina fråger. Tamejfan varenda endaste liten fråga. Helt underbart. Jag har varit på Lactlab och tittat på maxpuls och mjölksyretröskelvärden och ditten och datten. Jag har varit helt övertygad om att något inte är som det ska men har inte fattat vad eller varför. "Har du svårt att få upp pulsen?" frågade analytikern och jag såg ut som ett frågetecken och började febrilt bläddra i mitt sinne om det möjligtvis kan matcha mitt påstående "Jag fattar inte hur jag ska bete mig för att anstränga mig bättre." Kanske en matchning där, kanske. "Din maxpuls är nämligen 170. Följer du vanliga pulsintervaller utifrån din ålder så får du problem med din träning." fortsatte han. Aha. Alltså. Det kan kanske förklara varför jag... eller hur det kommer sig att jag... eller jo. Tamejfan. Det förklarar ALLT. Det förklarar till exempel varför jag alltid får lust att strypa folk som tittar på mina pulsvärden och säger: "Du kanske bord

Jag har anmält mig på Lactlab som är en klinik i Stockholm. På Lactlab så mäter de min uthållighet och mjölksyratröskel. De mäter blodtryck, puls, återhämtningspuls, vikt och fettprocent. Sedan går de igenom testresultat och föreslår pulsträningszoner. Efter detta så har jag beställt en träningsplanering på hur jag ska utforma min träning för att utvecklas mot mina mål. Jag planerar att genomföra detta test en gång per halvår i hopp om att se förbättringar. Jag tycker jag förtjänar en noggrann analys och ett professionellt träningsschema, precis som vilken elitidrottare som helst. Skit samma att jag joggar klumpigt och tafatt tragglar mig genom mina träningspass. Jag ska ha de absolut bästa möjliga förutsättningar jag med! Kosta vad det kosta vill! Det som känns bäst är att jag får axla av mig lite ansvar. Att få lämna över min träning till någon annans omdöme. Det känns som en enorm lättnad att sluta fundera på om jag tränar för mycket eller för lite i förhållande till min form. Det k

Jag kände förtvivlan över att jag inte blir snabbare och starkare trots att jag tränar så mycket som jag gör. Sedan kom jag på att om alla blev snabbare och starkare av att träna i en jämn kurva från år till år så skulle troligtvis alla träna. Det ligger liksom en gömd verklighet någonstans mellan raderna av alla käcka tillrop, en liten hes röst, som nästan ingen naiv nybörjare hör, och som viskar att det inte alls är lätt att träna. Det finns enormt många diken utöver det vanliga motivationsdiket . De andra dikena heter Löparknä, Muskelinflammationer, Ledinflammationer, Överbelastningsskador, Förkylningar, Stress, Influensor och Uteblivna Resultat. Lär Känna Dessa Nio Fiender Annars Golvar De Dig. Jag höll på att bli golvad av fienden Uteblivna Resultat igår. Jag har haft en period med löpningen då jag tvingats promenera mitt i passen eller så har jag flåsat så att en smärta i bröstet gjort sig påmind. Sådär vansinnigt mycket har inte hänt med min löpning sedan jag började för två år

Mitt Hjärta Ragnar har dött. Han sprang inte så snabbt och han tjänade inte sitt uppehälle. Tyvärr så finns det ingen A-kassa för travhästar så han blev avlivad. Det gör så ont att hjärtat vill brista. Jag skötte om honom år 2006 och jag slutade aldrig drömma om att kunna köpa in honom och ta hand om honom. Jag grät hela gårkvällen. Christian tittade mest förvirrat på mig och frågade: "Ragnar, vem då?" Jamen MIN Ragnar! Just han som var speciell för just mig! .

"Why does my heart make a fool of me?" sjunger Pink självömkande i min Ipod och jag står flåsandes på joggingspåret klockan 05.45 med snö upp till anklarna och flåsar, spottar och snorar. Kiara står bredvid och tittar på mig. Det går jättetungt idag och när jag tar i det insta lilla med små korta steg i snön så stegras pulsen maximalt så att det kniper i bröstet. Min kondition är fortfarande inte den bästa och kanske borde Pink veta att hjärtat inte bara är en drös känslor utan den där pumpen som också kan få mig att snora och snubbla och känna mig klumpig jag också. Sedan kommer jag på plogad bana och när snön inte längre hindrar mina steg så flyger jag fram. .

Okej då. Det är lite rörigt nu, då. Jätterörigt. Jag måste gå upp en timme tidigare på morgonen för att hitta allt jag behöver i olika flyttkartonger och ändå har jag likförbannat glömt något när jag väl kommit mig iväg på arbetet. Som nycklarna. Jag glömde nycklarna idag. Men jag glömde inte min Ipod. Jag hade dessutom avslappningsmusik i den. Bara för att landa i röran och kaoset. Relaxation heter den och musiken heter "echoes from the ocean". Jättebra. Det kunde ha varit en varningsskylt på den också. Så jag var förberedd på de ständiga delfinskriken. Med spända axlar och tomt stirrandes på dataskärmen pluggade jag in hörlurarna i öronen, och tre minuter senare tänkte jag förtvivlat "Vad GÖR de med delfinstackarna?!" Delfinskrik. Ständiga delfinskrik. Ständiga delfinskrik intill vansinne. Delfinkravaller. Herregud. Folk som kan slappna av till det där måste vara tokiga. Kom några delfiner till skada under ljudinspelningen? .

Jag stirrar på hyllorna. Sedan stirrar jag på min fulla necessär. Christian vandrar runt i undervåningen och skruvar fast en hatthylla med skruvborr. Jag stirrar på min necessär igen. Och på hyllorna. Sex hyllplan. Vi har köpt badrumshyllan Rönnskär på IKEA för 300 kronor. Så nu har den fyllt upp ett litet hörn i det rätt så rymliga badrummet. Det ekar lite i huset. Vi har inte så mycket att fylla upp huset med. Inte ännu. Christian hamrar med någon byrå som han försöker montera ihop i undervåningen. Det finns en toalett till i undervåningen. Man kan nästan säga att vi har var sin toalett, om vi skulle vilja välja att ha den uppdelningen. Och om jag vill ha det så, så har jag hela hyllan för mig själv. Med alla sex hyllplan. Vilket känns helt galet. Det är så ofattbart mycket plats. Jag har alltid trängt ihop mig på trånga ytor och det här är verkligen inget som jag är van i. Så jag tar två ljus och sätter dem på översta planet. Sådärja. Sedan tar jag min enda parfymflaska och ställer

Vattentornet i Östhammar. Den gjorde intryck på mig redan när jag var 15 år och rymde ut i kvällsnatten med Veronica. Vi var på projektresa till Forsmark år 1996 och det var ju självklart för två unga norrländskor att slinka ut efter att ledarna gått och lagt sig. Det var för övrigt även första gången jag såg en segelbåt. .

Igår bestämde jag mig för att göra min löpträning lite roligare. Jag tror jag har haft lite svårt för att roa mig med min träning på sista tiden. Jag har haft en svacka efter den vinterlånga sjukdomsperioden och de träningspass jag genomfört har känts tunga. Nu försöker jag piffa upp mina träningspass lite. Till att börja med har jag slutat tänka på tempo och träningsmängd, och i stället börjat arbeta mer med min teknik. Jag vill ha spänstigare avstamp. Träningsvärken har inte låtit vänta på sig, mina vader skriker! Det känns ganska kul och det känns som om det är en förändring på gång. Sedan har jag faktiskt köpt en ohyggligt onödig leksak till mig själv, jag har köpt en Ipod. En söt liten rosa att ladda ned musik och ljudböcker i. Sedan har jag med omsorg valt ut speciella örlurar som jag tror kommer att sitta kvar i mina öron under löpningen samt ett litet fäste på min armbåge för min lilla Ipod så den inte skumpar runt i fickan när jag löper. Sedan har jag Christian hjälpt mig ladd