Livet är förändring

Nu är jag baske mig över på den andra sidan. På den friska sidan. Sidan där jag inte behöver slå på mig själv och kämpa för att vara aktiv i vardagen! Tjoho!  Det är så svårt att beskriva känslan både att vara sjuk i järnbrist, och att tillfriskna från järnbrist. Det är några veckor kvar innan kroppen tillgodosett sig allt järn jag fick förra veckan, men jag märker verkligen att jag orkar vardagen på ett helt annat sätt. Jag behöver inte vila och ta pauser på samma sätt, och jag känner att det går mycket lättare att kliva upp ur soffan och göra något. Jag behöver inte ligga kvar där på soffan och peppa mig själv för att komma upp. Jag kliver liksom bara upp. Bara sådär.  Jag skriver sällan om mitt arbete men jobbet går bra och jag har tillbringat två dagar på ett hotell och utbildat mig i stabsmetodik och krisledning denna vecka. Det är ju helt otroligt att man får jobba i stora frågor och ständigt utveckla sig för varje år. Jag är väldigt tacksam. Det var inte alls detta jag ...

  Grejen med att ha järnbrist i ett par månader, är att man blir trött så långsamt att man inte riktigt märker hur illa det är förrän det är för sent. Och sedan när det är för sent så blir man väldigt försiktig med att notera framsteg. För man har stått där och harvat med bra och dåliga dagar lite för länge och är rädd att bli besviken. Det kan bli otroligt hoppfullt när man har en "bra" dag och så tror man att man börjar bli bra, och så kommer ett bakslag och man inser att så inte var fallet.  Men nu har jag försiktigt noterat några framsteg på lördagen, tredje dagen sedan järninfusionen. Jag noterar dem lite försiktigt och trevande och försöker inleda mina noterade framsteg med att börja säga till maken: "Det kan vara inbillning men..." eller "Det kan vara placebo men..." Men här kommer några upplevda framsteg. Som kan vara inbillning. Som kan vara placebo. Kanske bara känslor av hopp i ett tidigt skede. Men de upplevs i alla fall:  Jag kände mig inte sj...

Jag fick hjälp med mina blodvärden i går med järninfusion och järndropp. Men det tar ju både dagar och veckor innan kroppen hunnit tillvara allt järn och gjort något vettigt av det, exempelvis tillverkat fler röda blodkroppar, ökat immunförsvaret och fyllt på järndepåerna.  Jag känner mig fortfarande väldigt, väldigt sjuk, som en lång nedförsbacke i allt mer sinande energi, och måste erkänna att nu, när jag varit dålig sedan augusti, så är det inte så lattjo längre.  Inte lattjo alls.  Extremt o-lattjo som vi säger här i västerbotten.  Enligt sjuksköterskan så kan man få influensaliknande symtom några dagar efter infusionen och det är väl det jag har nu. Och från att jag liksom stångat mig genom tillvaron och stångat mig upp i sadeln och vägrat vara för nere , och kämpat för en vardag och små glädjeämnen så är energin att stångas lite slut nu, och man blir mer uppgiven.  Men jag HAR ju fåt hjälp nu så det handlar ju bara om några dagar till!  Små hinder ...

Jag har ridit lite på Ares både på lördagen och söndagen. Det blir lite halvdant då jag är i en hälsodipp just nu med riktigt dåliga blodvärden, men det ger mig ändå lite mental energi och glädje att rida.  Tänk er att ni har en slö förkylningskänsla i kroppen, lite värk i kropp och muskler, får ofrivilliga muskelryckningar och hjärtklappning när man ska sova, man blir lätt andfådd, och väldigt ofta gnällig och så vill man ofta lägga sig ner under en värmefilt och blunda, men till skillnad från en förkylning så går det aldrig över och det kan kännas lite lättare för stunden om man kliver upp och rör på sig. Så känns det konstant för mig just nu, vecka efter vecka. Från början trodde jag att jag hade en tjurig förkylning som inte ville ge sig, men så var det alltså inte. Det går lite tungt att jobba också men lyckligtvis har jag ett stillasittande jobb och klarar mig bra på erfarenhet och struktur.  Nog om att känna sig konstant sjuk och ändå försöka leva sitt liv: Jag tycker ...

  Mamma skulle hjälpa sin systerson att flytta så helt plötsligt hade vi en liten valp hemma, vorsteh-valpen BamBam. Det som från början var "Det tar nog bara någon timme, han kan vara i bilen så länge" blev en heldag med övernattning här i Sjöbotten. Hon hade nog kunnat korta ned hjälpen, men det var mycket hon ville hjälpa till med, men jag klagar inte över en liten hundvalp!  Vi hade planerat höststäd i hagen så den lilla valpen knöt vi bara fast i hagen, ca fem meter från vindskyddet. Han fick sitta på Sessans bäbistäcke från 2024, och så fick han lite pinnar, mat och vatten. Min svärmor Marie tog våra egna bordercollies. Det kom lite skrik och bjäfs från trädet i början, men en liten valp orkar inte skrika och bjäfsa så länge, så till slut så vilade han och pysslade med sitt, vi var alltid i närheten.  Mamma behövde sova över, och en liten valp har ju inte den bästa kissblåsan, så vi flyttade in gästsängen i den större toaletten på markplan, så mamma och valp slapp s...

"När sökte du hjälp för första gången för din järnbrist?" frågade läkaren, och jag svarade:  "Jag tror det var 1994, ja för 32 år sedan." svarade jag eftertänksamt. Sedan insåg jag att den unga kvinnliga läkaren kanske inte ens fanns när jag sökte hjälp för mitt återkommande problem. Det är faktiskt en lång tid att ha problem. Väldigt lång tid. Den har kostat mig min varma passion för konditionsträning och multisportsäventyr som jag hade när jag var yngre. Man orkar inte träna på ständigt återkommande järnbrist.  Sedan har jag fått lite stödinsatser här och var men trots att jag försöker vara uppmärksam så upptäcker jag inte att jag har hälsoproblem igen förrän det börjar vara försent och man inser retrospektivt att man borde ha sökt hjälp för fem månader sedan.  Sedan har vi den långa plågsamma vandringen genom Golgatan av oförstående sjuksköterskor och läkare som alltid i första hand tror att jag är stressad och lider av psykisk ohälsa innan man, med vassa armbåga...

Det var ett riktigt regnigt oväder i lördags så vi bestämde oss för att ta den första turen med hästarna till det närmaste ridhuset. Och det var ju inte vilket ridhus som helst. Det var ett ridhus med flera minnen från min tid med Galishimo för 13 år sedan.  Här är jag 32 år och Galishimo tre år, lika gammal som Sessan, från tiden då vi höll till i ridhuset år 2013 Här är Sessan i samma ålder. Hon behövde inte ens ha träns på sig dagen till ära. Hon räcker fullt och gott och till 100% bara av att hänga med på resan med husse, titta förvånat på speglarna i ridhuset, och enbart existera. När man börjar hoppa lite fram och tillbaka mellan tider på det här viset så är det ju lätt att börja jämföra hör det var då och nu. Inte en enda ryttare från tiden för 13 år sedan är kvar. Inte en enda häst är kvar från tiden jag höll till där. Det är helt nya stallägare också. De nya stallägarna har gjort flera fina ekonomiska investeringar och det ser riktigt fint ut. Jag kan inte låta bli att tän...

Jag är otroligt nöjd med att jag vågade rida med pannlampa igår! Av flera orsaker! Jag vet ju att många rider i mörker utan problem och några få gånger var jag ute med Galishimo i tryggt sällskap, men det kändes som att det var en lång väg att börja rida i mörker med Ares.  Jag har varit ute och gått och ridit lite med honom i skymning och även promenerat med honom någon enstaka gång i mörker. Han har absolut varit duktig, men han blir ju förstås lite orolig när han ser en rörlig varselväst på håll och inte kan se eller förstå att det är en människa som bär den. Förra året var han väldigt skeptisk mot varselvästar så Jonatan har varit ute i hagen med varselväst och pannlampa och gosat med honom en stund, varje kväll när de gör kvällschecken, så nu är han positivare till varselvästar.  Sedan har vi ju ett problem med lite större skogsfåglar, jag tror det är ripor, som gärna går till sängs i buskarna vid skogsvägarna och självklart fladdrar upp precis när man är som närmast dem....

I tisdags tog jag semester från jobbet för att hjälpa till med gjutningen av stallgrunden. Det var väldigt lärorikt och gick otroligt bra! Jag kan knappt fatta att vi är klar med allt som hade med grunden att göra, men det är Jonatan som kämpat mest med att gräva ut, fylla med granulering, trycka till det med markvibrator, gräva avlopp, vattenledning, och planera el, lägga in ram och isolering, åskledare, armeringsjärn och fan och hans moster. Vi hann allt denna sommar och det känns lite overkligt att det faktiskt har kommit så långt att man kan "begrava" allt grundarbete med betong nu.  Det finns ju en liten oro ändå för om allt verkligen hållit måttet när betongen kommer. Kommer det att läcka ut betong mellan kanterna? Över kanterna? Kommer järn och avloppsrör att börja röra på sig? Blir det svårt att få det hela helt rakt? Men allt har bara fungerat jättebra, och jag blev väldigt imponerad.  Vi fick hjälp av några vänner och en pensionär som arbetat med gjutning för att få...

Nu har jag varit sjuk ett par dagar och Jonatan har tagit huvudansvaret om Ares och Sessan.  Jag har inte egentligen interagerat med så många de här dagarna, bara pratat lite häst med två vänner. Jag har fått en ny elektrisk filt av maken och ligger en hel del under den, samt låter tvättmaskinen gå några rundor här hemma.  Igår orkade jag hjälpa till med mockningen och reda ut Ares tjocka svans, men jag blev tyvärr lite sämre efteråt. Det är ganska lustigt ändå, hur perspektiven förändras. Vi flyttade hästarna till gården för snart ett år sedan och att mocka hagen var den största och jobbigaste omställningen. Men då hade vi ju bara skottkärra också så det tog ju mer tid. Men nu har vi ju en bra fyrhjuling och tippvagn så det går mycket snabbare och man passar också på att kratta och göra fint kring höbaren och i ligghallen utan att det blir så mycket tyngre jobb. Nu när jag var sjuk så längtade jag verkligen efter att få hjälpa till att städa i hagen. Det är ganska mysigt at...

I helgen har jag haft höstens obligatoriska förkylning och behövt vila. Jag kände mig sjuk redan i torsdags men haltade mig igenom fredagens arbetsuppgifter, och på fredagkvällen så ryckte jag upp mig och bjöd Jonatan på en trerätters middag på Kork och vinbaren. Han har nämligen gjort ett fantastiskt arbete med gjutgrunden till stallet och trots att jag kände mig trött så ville jag verkligen hylla jobbet han gjort och visa hur mycket jag uppskattade honom.  Det är så otroligt mycket jobb med stallgrunden, jag hade ingen aning. Alla avlopp som ska dras och grävas ned med rätt storlek på rören och i rätt vinkel och lutning, och så allt armeringsgjärn som läggas på små plast-tassar och najas ihop så det inte glider iväg när själva betongen kommer. Sedan behöver man för-gjuta vissa områden kring vissa rör och avlopp så inte även det börjar luta eller skeva när betongen kommer rinnandes, samt installera en åsk-avledare, eller vad det nu heter, som ska föra eventuella blixtar som kan sl...

Jag fortsätter ju träna på övergångar, att skritta och trava om vartannat, och det har varit så otroligt roligt, om än övningen låter jättetråkig och inte ser så märkvärdig ut heller. Jonatan filmade lite och jag tänkte att detta är ju egentligen inget särskilt att se, en ponny som skrittar och travar lite, men jag blev ändå jätteglad när jag såg filmen! Ares är mjuk och har fin bjudning, han svarar bättre och bättre på avsaktningarna, inget stretande med munnen och inget bråk, han har blivit mer lugn i traven, inväntar nästa signal lite mer uppmärksamt, och jag tycker verkligen att han dessutom är en snygg kille .  Han luftsnappade en hel del innan träningen, men vad gör väl det egentligen, nära han var så stilla och trevlig i ridningen? Lite trasig och knasig får han väl vara, han gör så många fler rätt än fel!  Upplevelsen är verkligen att han är ganska välriden nu ändå. Och det känns så otroligt roligt att det bara kommer att bli bättre och bättre för oss, i alla fall så l...

  Nu är den nya bilen här! Jag älskar den! Det är en Ford Ranger Wildtrak och trots att den har några år på nacken så ser den sprillans ny ut! Den måste vara pedantskött, för jag fick leta länge för att hitta någon repa eller annat tecken på användning. Jag älskar den! Ser ni så liten min BMW ser ut i jämförelse? Den där ska dra vår nya transport när vi är redo för det! Det har verkligen hänt mycket roligt detta år!  Sedan red jag Ares lite på ridbanan, och vi jobbar fortfarande på skritt och travövergångar då jag sitter ned i sadeln i traven. Jag försöker att inte nöta så länge på övningen, så han inte tröttnar på den. Han var jätteduktig, men jag märker att han tycker det är svårt att korta stegen och börja bära sig bättre. Så vi jobbar bara i ca 10 minuter på det innan vi rider ut i skogen. Jag tror att jag tog denna övning i rätt tid nu, för hade jag börjat göra detta är han var yngre så hade han nog inte blivit jätteglad över varför jag gasade och bromsade samtidigt. Nu n...

Han är som en skör viol, den här stadiga killen. Om än jag skrev tidigare att jag tyckte han började bli sig själv igen så var han ännu mer sig själv  idag. Det måste verkligen ha varit vaccinet som spökade och symtomen behövde tid på sig att klinga ut.  Han tyckte haglivet var tråkigt och ville ut och röra på sig. Jag tog honom på töm för säkerhets skull för att kolla vart jag hade honom, och det gick ju bra på ridbanan men blev katastrof i skogen då han drog mig som en vante på sin upptäcksfärd och matresa, med spetsade öron och sin gungande rumpa som gick upp i en hurtig trav titt som tätt! Livet var gott, tyckte han! Väldigt stor skillnad jämfört med i söndags förmiddag då han förskräckt tryckte sig mot boxväggen och inte ens ville att jag skulle röra honom, än mindre ta på honom grimma. Det är en sådan lättnad att han är sitt vanliga brötiga, buffliga jag!  Trots att jag inte är på topp själv med dåliga järnvärden så tycker jag att min 45-åriga kropp ändå börjar vara...

  Varför har jag så svårt att hålla inne med offentlig information i sociala medier?! Jag blir lite trött på mig själv. Jag har ju en ganska naiv bild av att människor mår bra och kan ge trevlig feedback, kanske även några kloka nya infallsvinklar, men det slutar alltid med att jag ångrar mig.  Jag har blivit betydligt bättre på detta de senaste åren och ett stort lyft är ju att jag inte är med i några hästforum på nätet. Varken anonyma eller öppna. Jag kan dela några bilder på typ Welsh cob-sidor men thats it. Jag har också lovat mig själv att inte lägga ut detaljer om Ares någonsin får fång igen, för det blev som en digital Stargate-portral för galna medelålders kvinnor att dyka upp från ingenstans och armbåga sig in med sina egna ovälkomna synpunkter. I hundratal. Det slog riktigt hårt. En armé av dysfunktionella kvinnor som i kör marscherade fram och sade: ”Jag vet att du inte vill ha tips MEN…”  Så vissa saker har jag lärt mig.  Men Ares betedde sig skumt i helg...