Livet är förändring

  Nu är den nya bilen här! Jag älskar den! Det är en Ford Ranger Wildtrak och trots att den har några år på nacken så ser den sprillans ny ut! Den måste vara pedantskött, för jag fick leta länge för att hitta någon repa eller annat tecken på användning. Jag älskar den! Ser ni så liten min BMW ser ut i jämförelse? Den där ska dra vår nya transport när vi är redo för det! Det har verkligen hänt mycket roligt detta år!  Sedan red jag Ares lite på ridbanan, och vi jobbar fortfarande på skritt och travövergångar då jag sitter ned i sadeln i traven. Jag försöker att inte nöta så länge på övningen, så han inte tröttnar på den. Han var jätteduktig, men jag märker att han tycker det är svårt att korta stegen och börja bära sig bättre. Så vi jobbar bara i ca 10 minuter på det innan vi rider ut i skogen. Jag tror att jag tog denna övning i rätt tid nu, för hade jag börjat göra detta är han var yngre så hade han nog inte blivit jätteglad över varför jag gasade och bromsade samtidigt. Nu n...

Han är som en skör viol, den här stadiga killen. Om än jag skrev tidigare att jag tyckte han började bli sig själv igen så var han ännu mer sig själv  idag. Det måste verkligen ha varit vaccinet som spökade och symtomen behövde tid på sig att klinga ut.  Han tyckte haglivet var tråkigt och ville ut och röra på sig. Jag tog honom på töm för säkerhets skull för att kolla vart jag hade honom, och det gick ju bra på ridbanan men blev katastrof i skogen då han drog mig som en vante på sin upptäcksfärd och matresa, med spetsade öron och sin gungande rumpa som gick upp i en hurtig trav titt som tätt! Livet var gott, tyckte han! Väldigt stor skillnad jämfört med i söndags förmiddag då han förskräckt tryckte sig mot boxväggen och inte ens ville att jag skulle röra honom, än mindre ta på honom grimma. Det är en sådan lättnad att han är sitt vanliga brötiga, buffliga jag!  Trots att jag inte är på topp själv med dåliga järnvärden så tycker jag att min 45-åriga kropp ändå börjar vara...

  Varför har jag så svårt att hålla inne med offentlig information i sociala medier?! Jag blir lite trött på mig själv. Jag har ju en ganska naiv bild av att människor mår bra och kan ge trevlig feedback, kanske även några kloka nya infallsvinklar, men det slutar alltid med att jag ångrar mig.  Jag har blivit betydligt bättre på detta de senaste åren och ett stort lyft är ju att jag inte är med i några hästforum på nätet. Varken anonyma eller öppna. Jag kan dela några bilder på typ Welsh cob-sidor men thats it. Jag har också lovat mig själv att inte lägga ut detaljer om Ares någonsin får fång igen, för det blev som en digital Stargate-portral för galna medelålders kvinnor att dyka upp från ingenstans och armbåga sig in med sina egna ovälkomna synpunkter. I hundratal. Det slog riktigt hårt. En armé av dysfunktionella kvinnor som i kör marscherade fram och sade: ”Jag vet att du inte vill ha tips MEN…”  Så vissa saker har jag lärt mig.  Men Ares betedde sig skumt i helg...

Åh, vad jag är besviken. Jag har fått dåliga järnvärden igen och har anemi! Igen! Jag som började gå på gym för en månad sedan och tyckte att det var läge att pressa mig lite. Jag hade ju dåliga järnvärden år 2022 också och det var en otroligt tuff tid, och jag blir ganska ledsen över att jag delvis är där igen.  Sedan kom ju den där följdeffekten av att jag inte känt mig jättetrött i vardagen, kanske har man vant sig när man långsamt blivit sämre, men när jag fick provresultaten svart på vitt så började jag plötsligt faktiskt känna mig trött och sliten. Typ som att jag hållit ihop mig och gnagt mig framåt men börjar erkänna att det är lite tufft och rasar ihop. Jag har ätit järntillskott varje dag och maken bjuder mig varje lördag på en underbar rejäl bit entré coté så jag blev överraskad att den järnrika kosten ändå inte hjälpt mig. Nu väntar jag på att få en läkartid om hur vi går vidare.  Jonatan och Ares kör sina söndagsintevaller! Men en sak som jag reagerat över, det är...

Det har regnat en vecka men jag har tittat på lite bilder på Ares från förra veckan och är så otroligt nöjd! Det känns verkligen som att Ares har allt jag vill ha, resten som kommer efter detta är bara bonus. Han har arbetsviljan, trevlig storlek, energi och bärighet. Jag kan ändå ha en liten röst i bakhuvudet som säger "får jag verkligen behålla honom?" för det är svårt att föreställa sig att jag ska få ha det så här bra i... låt oss säga 20 år till?  Kanske är det för att jag behövt kämpa så mycket tidigare, som jag ändå kan känna lite osäkerhet över livets vändningar, och ni som följde resan med araben Galishimo märkte nog att sista året med honom var otroligt fint. Då hade vi verkligen hittat varandra, och trots att jag var trött och sjuk det året så gjorde Galishimo fina stadiga framsteg på både kurser och på uteritter, innan han plötsligt dog.  Man är kanske lite vaksam ändå, om att när livet är som bäst så rasar det. Ibland har jag också tanken om "Vad gör jag om ...

  Det var inte jag och Jonatan som märkte att Super-Sessan hade en svullnad i hasen i somras, utan det var vår duktiga hovslagare Evelina som märkte det. Man skäms ju lite att man inte såg det själv, men Evelina märkte det då Sessan var på ovanligt avigt humör när hon skulle skos.  Men visst, när Evelina pekade och tryckte på hasen så såg vi ju att det inte stod helt rätt till. Sessan var inte halt och vi såg inget i hennes vanliga rörelsemönster som visade att hon hade ont, men det kändes ändå viktigt att kolla upp.  Veterinären höll med om att hon såg fräsch ut, när hon undersöktes. Hon haltade inte och var inte märkbart besvärad av svullnaden, men med ultraljud mot svullnaden, så kunde man se en pågående inflammation. Vi har ju lite i bakhuvudet att Sessan en gång lyckades gå med en hovböld också utan att vi märkte det, men som Evelina också märkte när hon verkade Sessan.  Sessan är med andra ord en häst som kanske biter ihop eller ignorerar smärta, det är svårt a...

  Nämen TITTA bara på den här killen! Jag älskar resan jag gjort med Ares! Inte tänkte jag mig att han skulle bli så här trevlig att rida! Nu är han ju fortfarande lite varierande i formen men man ser ju att han får fler och fler stadiga perioder. Det är lite då och då jag behöver korrigera honom, bara. Men han är ju bara sex år och haft ett avbrott med fång.  Tänk, att det är mycket som känts dåligt förut som visade sig bli så mycket bättre i backspegeln. Ursprungsplanen med Ares när han köptes in som unghäst, var ju att jag skulle ta hjälp av några duktiga ryttare som var orädda, men det blev förhinder och jag stod själv med honom. Det var ju det bästa som kunde hända mig. Jag är stoltare nu än vad jag hade varit om jag överlåtit de osäkra träningsmomenten på någon annan. Ingen kan säga att Ares blivit så här fin tack vare någon annan. I och för sig har min make varit den första att intervallträna Ares denna sommar, men det hade inte heller blivit ogjort utan maken, jag hade...

  Jag har lite svårt att tro att detta är sant, men i går kom vi hem med denna sprillans nya hästtransport! Det känns lite overkligt, faktiskt! Den är enorm! Det är en Forzab EQ3 och helt ny från fabriken!  Den här historien börjar ändå för sju år sedan, då jag tog BE-körkort, man kan läsa lite mer om det från september och oktober 2019 eller när jag kom i mål med projektet  HÄR.   Jag har ju alltid varit intresserad av att köra tung släpvagn, jag hade ju inte förutsättningarna med varken bil eller transport som krävde ett BE-körkort just då, men trots att jag aldrig visste om det var något som kunde realiseras till verkligheten, så var jag intresserad och ville kunna grunderna för att köra tungt släp om det blev aktuellt i framtiden.  Jag gillar ju att lära mig nya saker, också.  Men det här är första gången, på sju års BE-körkort, som jag kör ett ekipage som faktiskt kräver BE. Det vill säga, det var riktigt stort! Jag känner mig både överväldigad oc...

  Den här semestern är verkligen otroligt skön och återhämtande! Jag har betydligt mindre "måsten" i år och det känns skönt att lulla på i sin egen takt och nöjt tänka "Jag hinner det jag hinner." Så kändes det inte riktigt förut, förra året så kämpade vi ju väldigt hårt ända in till hösten för att kunna flytta hästarna till gården och för mig att städa ur bostadsrätten, samtidigt som Ares hade fång. Året innan dess så renoverade vi huset invändigt en hel del och det var ju kul men väldigt mycket jobb där med. Det var också lite tur för jag har varit lite skröpligare denna semester och velat vila lite mer än vad jag gjort tidigare. Jag tror det är förkylningen från innan semestern som inte riktigt gått ur kroppen.  I år kan jag dock fokusera lite mer på Ares och det har varit väldigt tacksamt. Han blir ju bara finare och finare. Han har burit mamma på en uteritt och det gjorde han verkligen med den äran. Tänk att för ett år sedan ville mamma också rida Ares, men då ...

Vi började ju fixa med byns gamla ridbana i maj i år, men blev tvungna att dra ned på tempot och avvakta vad föreningen tyckte vi skulle göra med sakerna i och utanför bomhuset.  Bomhuset var inte bara väldigt gammalt utan även överfullt med saker på insidan. Man kunde inte gå in dit och det välde ut saker genom presenningen.  Jag tror det kan bli så av flera orsaker. Den främsta orsaken är väl att de flesta bybor med häst nu bor en bit ifrån gamla ridbanan, och avstånd gör ju att man kanske inte besöker den lika ofta, eller märker när det håller på att bli för rörigt där. Många har också egna ridbanor hemma och då blir det inte så ofta man besöker byns gemensamma bana. Det blir inte heller så lätt att tvärt gå dit och reda upp i det man lämnat där om man bor på andra sidan byn. Den andra orsaken är väl att man fokuserat på den nya ridbanan som ska byggas, och då är det ju mindre motiverat att fixa med den gamla. Men jag och Jonatan har ju både ett nära avstånd och känner oss ...

Vi har ju börjat nosa lite på öppnor och skänkelvikningar och Ares verkar förstå det bra! Vi gör små, små, myrsteg i rätt riktning och han får många goseklappar när han gör rätt. Man kan väl säga att vi kommit halvvägs och att man ser fina kliv ungefär vid vartannat försök. De är lite ojämna, men det märks att han försöker!  Jag är väldigt tacksam över hur lätt han ändå snappar upp detta då han är en stadig grabb som har sin egen balans, som inte är helt lätt att rucka på i traven. Vilken tur jag hade Galishimo innan, och hade en känsla för att det tar ganska lång tid att få till fina skänkelvikningar och öppnor, så jag har haft ganska låga förhoppningar på hur utvecklingen ska bli. Det enda jag vet säkert är att man måste göra uppgiften och repetera regelbundet några veckor för att få resultat, annars händer ingenting. Det måste få ta tid. Ett halvårs träning är inte alls orimligt.  Jag gör bara skänkelvikningar i det varv som Ares borde ha svårast för, så det inte blir för t...