Livet är förändring

I helgen har jag varit sjuk igen. Det känns lite tråkigt då solen äntligen börjat komma fram. Alla längtar efter solen. Jag gjorde det bästa av dagen genom att fotografera mina blommor här hemma. Det känns märkligt att jag bara för två år sedan var jag ointresserad av blommor. Nu njuter jag av dem. . . .

Jag kämpar vidare med att lära mig min kamera. Det är svårt med avancerade kameror för det finns så många (fel) inställningar. Den här gången hade jag lite problem med skärpan och min vackra fotomodell var som vanligt inte så intresserad av att ligga stilla... .

Ja. Ställ dig den här frågan. Du har inga kläder på dig. Det är snö ute. Det är lite mörkt och mulet. Det enda du har att roa dig med är en handske. Hur kul skulle du ha då? Jag kan med stor säkerhet säga att du troligen inte har lika kul som terven...

Jag fyllde 30 nyligen. Födelsedagsfirandet bjöd på rätt många intryck. Jag har simmat och instruerat Per i en kort lektion att crawla ordentligt, detta som ett led i att manipulera honom att bli triathlet. Jag har badat bastu och bubblat. Jag blev bjuden på spinningpass och fick jättemysig massage efteråt. Jag fick också klä upp mig och gå på en fin restaurang med Per och vi lullade på hejdlöst med vin och trerättersmiddag. Vid ca 20.30 så tyckte vi att vi festat färdigt, troligen på grund av att vi båda börjar bli gamla, och avrundade kvällen med film och godis. Förutom att jag blev kungligt bortskämd så fick jag två mycket uppskattade presenter av Per. Ena presenten var en guidad fjälltur till Kebnekaise och den andra presenten var en anmälan till Midnattsloppet i Stockholm. Av hans föräldrar fick jag presentkort på träningsprylar. Mamma och pappa gav mig en riktigt spännande present. En Nikon D200. Nu är det slutpillrat på småkameror. Nu har jag fått en riktigt kamera. Jag grejade

. . . Jag kan inte låta bli. Jag följer trenden och gör som alla andra bloggare. Jag summerar år 2010. . Från början var jag sjuk. Jag var trött och hade svårt att andas och det började sommaren 2009. Jag fick en borreliainfektion och sedan gick månaderna utan att jag återhämtade mig. Jag blev remitterad lite här och var inom sjukvården i början på år 2010. Jag kunde knappt ta promenader med Terven. Skulle jag aldrig bli bättre?! . . . Eftersom träning inte var att tänka på så fokuserade jag på att finna ett trevligt hem. Jag hade bott i ett år i en tillfällig hyreslägenhet. Den hade jag inte valt själv, utan snabbt som sjutton anskaffat efter en separation. Nu ville jag leta efter ett riktigt hem. Jag var riktigt nära att skriva på kontrakt på denna fina drömstuga på en miljon kronor. Jag backade i sista sekund efter att jag pratat med miljökontoret som var skeptiska till bygget och sa att det saknades några tillstånd... . . . Jag hade varit singel i ett år men kände mig rätt så dub

Jag fyller snart 30. Det betyder att jag är mindre attraktiv på arbetsmarknaden eftersom arbetsgivare förväntar sig att jag ska bli gravid. Det betyder att huden tappar lite elasticitet. Det betyder att jag inte betraktas som 'ung' längre (så länge jag inte baserar mina relationer på folk i pensionsåldern). Samtidigt kan jag inte låta bli att känna lite stolthet och värdighet. Jag älskar de förändringar som långsamt kommer krypande. De här förändringarna har jag värdesatt högst: 1. De tråkiga städrutiner som var självaste döden när jag var 25 år är numera mysiga. Jag sjunger lite för mig själv och vandrar rofyllt runt i mitt hem när jag städar. 2. Jag hämtar energi i ensamhet och stillhet. Detta väckte ångest för fem år sedan. Nu är det kvalitetstid. 3. Jag har inte svårt för att träna min fysik längre. Jag måste inte kämpa med motivationen. Träningen hör till livet. 4. Jag har lärt mig vilka människor jag ska vara med och vilka jag ska hålla på avstånd. Förut höll jag en öppen

Det var fredagkväll, jag var ensam, och klockan började närma sig 23.00. Jag hade tre alternativ att välja mellan. Antingen skulle jag slå på DVD-filmen jag hyrde igår, men inte hunnit se, eller så skulle jag gå och lägga mig i god tid. Eller så kan man ju bygga en snölykta. Det blev det sistnämnda. Mina grannar tror redan att jag har en skruv lös så jag har ändå ingen image att upprätthålla.

För mig handlar skidåkning mycket om att få uppleva vintern, och naturen. Att nästan ljudlöst ta sig fram genom skog och mark gör att man kommer nära naturen. Jag hörde ett högfrekvent pip och trodde att det var små möss tills jag insåg att det var en galet liten gulgrön fågel, säkerligen en kungsfågel. Den var hur liten som helst och flög alldeles intill mig som en kollibri, mellan små grankvistar. Först blev jag förundrad över hur en så liten fågel kan överleva, sedan insåg jag att det var nog därför den inte brydde sig ett skvatt om mig: Den letade mat och sket högaktningsfullt i skidåkare. Jag tyckte synd om den. Men den kanske klarar sig. Den har ju klarat sig hittills och det är ju faktiskt januari. Efter 15,6 kilometrar hade jag fått nog av naturen. Då kändes det skönt att komma hem, svepa in sig i en varm filt, och äta lite kebabsallad. Men jag kunde inte låta bli att skänka en ödmjuk tanke till den lilla kungsfågeln som är kvar där ute. Kämpa, lilla pippi!! .

Terven smet idag igen. Som en blixt smet hon iväg och satte fart på en Golden Retriver och dess ägare. "Hon är tio år! Jag orkar inte fostra henne mer. Hon blev inte bättre än så här." sa jag utan alltför skuldbelagd röst. Jag lät henne rusa runt några varv och sätta sprätt på paret innan jag haffade fast henne i halsbandet när hon susade förbi mig. När vi gick därifrån tänkte jag att vi börjar bli gamla: Jag har slutat försöka vara en perfekt hundägare och hon har slutat lyda. Gamla tervar behöver inte lyda... .

Nu har jag efter mycket gnäll och självömkan lyckats besegra influensan. Jag har även varit i Norrland och träffat min familj, Pers familj samt nästan blivit kompis med den lilla råttliknande varelsen som saknar ben . Jag har även börjat titta framåt. År 2011 kommer att bli ett bra år. Jag är alldeles, alldeles säker. Förutsättningarna känns bra. Livet går på glid. Himlen är stjärnklar och snön ligger vit. Luften känns frisk i lugnorna och hjärtat känns lätt. Kroppen vill och orkar. Nu är jag redo att ha roligt. Nu ska jag förbereda mig för Vasaloppet. Jag har ju träffat Per också och inspirationen flödar. Det finns så mycket kul som vi kan göra! År 2011 ska jag starta med glid. Så här såg min onsdagkväll ut. Så här ska vinterkvällarna fortsätta.