Livet är förändring

Jag har tecknat mer under 2020 än vad jag gjort föregående år. Detta beror ju på att jag köpte mig en Ipad och ett riktigt bra ritprogram! Det har varit lätt att plocka fram de digitala verktygen och jag slängde alla mina tidigare målarprylar. Det har varit riktigt givande och jag har njutit över att lära mig nytt och finna nya färdigheter.  Året började lite otäckt med en oförklarlig smärta som jag aldrig känt varken förr eller senare. Jag blev inlagd på akuten men läkarna såg ut som frågetecken när jag beskrev smärtan och när testerna genomfördes. Till slut fick jag väldigt stark smärtlindring och allt gav med sig. Jag höll mig så optimistisk som jag kunde, men jag blev lite rädd. Eftersom läkarna inte fann någon logisk förklaring på smärtan så har jag nog hittat mina egna påhittade förklaringsmodeller, och jag har bland annat tränat mindre på gym, av rädsla att gymträningen stressat kroppen på något vis, och jag har även slutat med gluten. Man vet ju aldrig. Det viktigaste är ju att

Galishimo har varit på utflykt både lördagen och söndagen. Lördagen var en väldigt stökig dag på ridhuset med många olika ryttare och ambitioner. Det galopperades kors och tvärs och det låg ute hinder och travbommar på marken. Det var en otroligt fin treårig häst där, ett fuxsto, som verkade oerhört stabil och nöjd med sig själv, trots att hon inte kan ha blivit riden så mycket innan. Vilka bra förutsättningar de verkade ha! Det var en enorm skillnad jämfört med Galishimos oro och sprattlighet som han hade vid samma ålder.  Men nu har den mesta sprattligheten vuxit bort! Vi har tränat halter och han har gjort jättefina halter bara på sitsen. Han går från en rask trav till att stå blixt stilla på kort tid, utan att jag drar i tyglarna . Oftast står han dessutom fint kvadratiskt med benen också. Vi kör det oftast från traven men har även provat i galopp också.  Tanken var att jag skulle fortsätta träna i ridhuset idag söndag, tillsammans med Anna, men fick ett förtvivlat telefonsamtal ju

Elin och Galishimo 2015 Jag håller lite kontakt med Elin och vi chattar lite då och då. Hon är förstås i chock fortfarande över sin försvunna mamma och jag försöker vara ett så vettigt stöd som möjligt. Det är svårt att vara ett vettigt stöd för situationen är väldigt ovettig. Hur kan en liten rund tant med krycka bara försvinna spårlöst från sin bil? Och trots att jag är 14 år äldre än Elin och ofta tar på mig en stöttande roll, som den lite mer erfarna i vår vänskap, så har hon redan upplevt en smärta och förlust som jag inte kan föreställa mig eller någonsin få erfarenhet av.  Men jag försöker att vara så mycket mig själv som möjligt. Trots att det är svårt. För man vill analysera vartenda ord man säger och väga allt rätt, men samtidigt vara sig själv så mycket som möjligt. Elin bryr sig förstås inte så noga vad jag säger eller inte säger. Jag hade förmodligen kunnat skriva fullständigt osammanhängande meningar, överanalyserade och intrasslade i sig själva, så till den grad att det

  Vi körde det säkra före det osäkra: Jag och mamma firade jul själva, vilket vi gjort i många år tidigare. Vi har en anhörig som går igenom en hård cancerbehandling och corona härjar fritt så det blev säkrast att bara vara hemma och inte mingla runt så mycket.  Julen kan väl bäst summeras med att jag (39 år) regriderade 30 år bakåt i tiden och blev mentalt 9 år och fick färdigbredda mackor serverade framför näsan på mig. Det värsta var att jag inte protesterade utan nöjt stoppade i mig allt möjligt som lades fram. Sedan tog vi promenader och åkte skidor, så vi skulle få upp aptiten så vi kunde äta ännu mer. För att få i sig enorma mängder mat så krävdes det minimalt med ansträngning från min sida. Jag behövde i princip bara låta bli att göra motstånd. Ja, så blir det väl kanske när man som vuxen åker till sitt barndomshem och får tid med sin mamma. Det är en form av kärlek det också.  Det som slog mig var hur otroligt trött jag var, och att det ofta slår mig just kring julen, att jag

Elin och Galishimo december 2015 Jag var med på ett organiserat sök även i går och det blir ju bara värre. Inte ett spår av Elins mamma. Inte en handske, ett fotspår, glasögon. Ingenting. Området är finkammat och den senaste skallgången var extremt väl genomförd med en gruppledare som hade lett grupper hela veckan och hälften av dem som gått skallgången hade oupphörligt gått varje dag sedan försvinnandet. Solen har inte kikat fram under hela december och snön har lagt sig i små tunna blöta lager som glider in bakom kragen, när man går genom snåren, och blöter sig igenom lager på lager. Jag försöker balansera jobbet med att hoppa in här och var och min lägenhet börjar se allt mer rörig ut. Ungefär som själen.  "Snart är det väl dags att sluta organisera sökningar för... ja... julen kommer ju och folk vill ju vara hemma med sina familjer..." sade Elin och såg blek och helt tom ut. Hennes livs absolut värsta jul närmar sig, hennes mammas favorithögtid, och hon kommer inte längre

Jag fick frågan om jag blivit utredd för min ofta återkommande feber och det har jag. Jag har väldigt fina blodvärden och läkare har konstaterat att jag är vältränad och "på papperet" frisk för min ålder. Den preliminära diagnosen är helt enkelt att jag får sänkt immunförsvar när jag stressar. När jag väl lutar mig tillbaka en stund så finns det en massa små virus och infektionen som immunförsvaret behöver jobba ikapp med, som immunförsvaret i naturliga fall skulle ha gjort under vardagarna. Så man kan säga att feber är ett tecken på att jag stannar av och reparerar mig, och det verkliga problemet är när jag inte förstår att jag utmanar mig för hårt. En egen diagnos som jag satt på mig själv är också att sluta med gluten. Men det är lite oklart om det fungerade så bra då jag ändå blev sjuk.  Detta kan hänga ihop med att jag är lite av ett jobbmonster på jobbet. Jag älskar att jobba hårt. Jag kan även säga att det finns jättemycket intressant att jobba hårt med som utvecklare

Jag har fått lite privata mail och frågor om det är "min" Elin som förlorat sin mamma spårlöst. Och ja visst, visst är det "min" Elin. Det är Elin som köpte Galishimos helsyster Gezzina 2011 (som hon senare sålde) och vi har varit vänner sedan dess.  När Elin var yngre och hade sin häst hemma hos föräldrarna hälsade jag ibland på, och jag har med detta lärt känna hennes föräldrar Carola och Ola. Det hela är fruktansvärt tragiskt och helt obegripligt. Polis har nu avbrutit sökandet efter Carola och Missing People har finkammat området och närområdet där den tomma bilen hittats i Boviken. Jag har alltid gillat Carola, hon har alltid varit snäll, omtänksam och satt familjens behov först. Ingen förtjänar att ha det som hennes anhöriga just nu.   Försvunnen Carola Hällberg Saknas sedan 12/12. Bil försvunnen i Boviken. Hon är 53 år, glasögon, ca 160 cm, väger ca 95 kilo samt har svårigheter att gå. Vid tips ring Polisen: 11414 Och Missing People: 031-7609060. Vill du hjäl

 Jag har fått tillbaka febern litegrann och känner mig dålig igen. Jag var ju sjukskriven hela förra veckan och att plumsa i ospårad terräng i skogen i snön en hel dag verkade inte riktigt ha varit välgörande för kroppen, så jag vågade inte anmäla mig för fortsatt skallgång. Man får inte vara med om man känner sig dålig.  Jag är så arg och besviken på mig själv. Det känns som att min skitkropp sviker mig när jag behöver den som mest. Sedan tänker jag att jag kanske inte bara behövs som mest just idag, utan att det kommer en morgondag också. Det kommer en vecka till. Det kommer en månad till. Då jag också kan göra gott.  Men.  Skitkropp.  Skit.  Kropp.  . 

Jag flexade ut från jobbet för att delta i det organiserade sökandet efter en bekant som försvunnit. Det är svårt att sätta ord på hur det känns att klä på sig och åka iväg. Det känns framför allt lite ensamt. Det känns overkligt att hoppas att man träffar någon som man känner som kan skänka lite trygghet. Det känns konstigt att inte riktigt veta hur man ska bete sig, vad ska man säga när något sådant händer? Det känns jobbigt att inte riktigt veta om man kan hålla sig från att gråta bland alla främmande människor, jag har alltid varit lite blödig av mig och haft lätt för tårar. Jag ställer mig bland de som verkar lite glada och skämtsamma och motiverade att få göra en skillnad. Jag behöver lite glättigare energi om jag ska orka hålla på ett par timmar.  Det känns overkligt att ta på sig en väst, att vänta på karta och anvisningar om hur man ska göra. De flesta personerna omkring mig är helt okända men jag har inga större problem att stå ensam, och det är inte heller allt för svårt för

 Galishimo  har återfått lite sadeltvångstendenser. Det var flera år sedan han hade det, jag kan faktiskt inte ens minnas när han senast hade det. Han kröker ryggen (ungefär som att han är på väg att skita) och blåser upp magen och blir spänd när sadelgjorden stramar runt magen på honom. Hela sadeln skjuts framåt mothårs och det känns som att man hamnar uppe på manken på honom utan att bakre delen av sadeln får kontakt med hästryggen. Det är en sån där grej som inte syns så mycket, om man inte vet vad man ska titta på, men gudarna ska veta att det känns när man sitter i sadeln. Det är inte jätteobehagligt men jag kallar det "första röda flaggan" om att det kan komma bockningar, om jag har otur.  Det händer när jag precis suttit upp och satt mig i sadeln. Han har haft problem med det vid båda uppsittningarna i helgen och jag tror det beror på att han helt enkelt har haft sadelgjord för sällan nu. Efter ca 10-20 stapplande steg i skritt så lugnar han ned sig och slappnar av och

 I dag kom jag mig äntligen iväg på lite ridning och fokus på ridpasset skulle vara uppresande tygeltag, så Galishimo kommer upp i formen mer så jag kan variera honom mer.  Om det var svårt? Nja. Om Galishimo verkade tycka det var svårt? Absolut inte.  Största skillnaden var väl att det blev lite mer vingligt i bakändan när jag höjde huvudet på honom, för det blev väl kanske lite jobbigare för honom att spåra. Ett annat alternativ var att vinglandet helt enkelt berodde på att han inte har blivit ordentligt riden denna höst och då är rakriktningen ofta det första att ryka.  Jag är inte ett under av koordination. Att dra upp händerna betyder tydligen att jag även drar upp knäna. Det får jag fila på i morgon. Höjda armar betyder inte höjda knän. Skärpning!  Nöjd häst, över att kunna gå i lite högre form, man fick passa bakbenen bara, tempoväxlingar, tempoväxlingar...!  Det är så lätt att bli frustrerad när man rider. När man ser sig själv på film så tycker man alltid att man borde ha komm

 Katharsis betyder rening på grekiska. Om man böjer ordet rening till "att rena" så kommer man till det grekiska ordet kathairein, så kommer man väldigt nära mitt namn Katarina, eller hur? Det är därifrån man säger att namnet Katarina betyder den rena. Första gången jag hörde det så låg förklaringen på ett sexuellt plan med den förtydligande texten "oskuld", och då blev det bara skrattretande och löjligt. Plockar man bort den sexualiserade allt för omoderna normen (som förmodligen en man har varit med och tyckt till om), som på något vis påtvingar hur en bra kvinna ska vara (oskuld) och fokuserar på själva ordet i stället (ren) så har jag lättare att ta till mig namnets betydelse.  Särskilt nu. För nu ar jag legat sjuk i en vecka och börjar precis komma på fötterna. Renad från det lilla tjuriga virus som satt kroppen i obalans. Jag har genomgått en katharsis. Jag är renad från den ohälsosamma invasionen.  Sedan hinner jag tänka en hel del också när jag är sjuk en ve

Har ni lite pengar över, och är nyfikna på islandshästar, eller bara hästar generellt, så är faktiskt sidan toltriding.se  en klart sevärd kanal. Den kostar 88 kr i månaden utan bindningstid. Från början tänkte jag: "Det här kan ju inte vara värt pengarna. Jag har ju inte ens en islandshäst. Och vad tusan kan ett så avgränsat område bjuda på för 88 spänn?"  men sedan kom jag på att jag ju faktiskt är sjuk och 88 kronor inte är så mycket i det stora sammanhanget. Jag kan ju avbryta prenumerationen när jag är frisk. Så jag registrerade mina betaluppgifter och loggade in.  Inget jag har ångrat hittills! Det är jättemysiga klipp. Jag älskar klipp där folk rider och har en mick så de kan berätta hur de rider sina hästar. Det är både givande och lite avslappnande. Det är inte särskilt stor skillnad jämfört med hur man rider vanliga hästar, men det är tydligt att många islandshästar har lite "Måns-motor" (nu refererar jag till den fantastiska Måns som jag får rida ibland)

 Det har varit tyst här några dagar men jag är sjuk och isolerar mig. Ibland har jag tagit bilen för att åka förbi stallet och spionera på Galishimo men jag har inte gjort det varje dag för det känns inte juste att flåsa sig igenom hela trapphuset och sprida eventuella virus. För flåsar gör jag. Jag är jättetrött. Men ingen hosta. Jag tror inte att jag har corona. Det här är väldigt likt min vanliga sjuka jag brukar få en eller två gånger på vintern, det brukar ta någon vecka innan jag är på fötterna igen.  En stallkompis ringde dock och berättade att Galishimo varit orolig i flera dagar nu och ringde mig för att undra hur det var fatt med honom. Jag förklarade att han fått lite för lite kärlek och att jag kommer så snart jag kan. Det svider lite att jag inte kan ta in honom, men som ni vet så kan han stegra, takta och härja ganska bra när han inte får motion, och om jag är sjuk så kommer jag inte att klara av honom.  Jag har roat mig med att sova mycket, och så har jag gjort ett skrit

 Jag har funderat lite på om det ska bli en häst till i framtiden. Jag har ju dels vägt om jag verkligen har tid och dels om jag har råd. Med åren fortsätter ju framstegen i mitt yrke och jag får bättre och bättre lön. Det blir ju också enklare och enklare att jobba, allt eftersom jag drar på mig erfarenhet. Jag har ju jobbat heltid konstant i 17 år nu.  Samtidigt förändras mina värderingar lite och jag har vandrat mentalt från att vilja ha en PRE, till att vilja ha ett välstammat svenskt halvblod, till att ha en Quarterhäst, eller något helt annat. Med helgens hjärnsläpp i färskt minne så har jag funderat på de hästar som har stabil mentalitet så jag får en chans att öka tryggheten. Måns gav mig ju väldigt mycket trygghet, trots att han är både pigg och med power, så det verkar som en egen grundtrygghet hos hästar, hjälper mig massor.  Så jag har tittat på islandshästar. Och tittat. Och tittat. Som på denna hingst; Kveikur fra Stangarlaek. Han ser ut som en rockstjärna från 80-talet.

 Fastan går det sådär med. Jag skulle ju vila magen i 18 timmar och äta under ett "ätfönster" på 6 timmar, per dygn. Det har gått lite bättre på vardagarna men på helgen, då jag aktiverar mig mer, så fungerar det sämre.  I praktiken kan man säga att jag äter inte när jag vill äta, när magen kurrar och när jag exempelvis ska till ridhuset så åker jag dit på tom mage. Det känns sådär och jag är orolig att jag inte har energi att orka göra mitt bästa i sadeln. Irriterad har jag också varit.  Sedan öppnar ju ätfönstret, efter mina 18 timmar, och då har hela magen gett upp och typ stannat av. Då är jag inte hungrig alls. Nästan illamående. Då trycker jag i mig mat på ett väldigt stressat och forcerat sätt, trots att kroppen inte vill, och så tar jag ytterligare lite mer, bara för att täcka upp inför de kommande 18 fastatimmarna som väntar. Och så somnar jag, och vaknar med en kurrande mage.  Det gick dåligt i helgen, vilket var min andra helg med intermittent fasta, och i lördags

 Jag fick hjärnsläpp idag när jag skulle rida Galishimo i gamla ridhuset. Det var flera andra ryttare där och alla var duktiga ryttare som utnyttjade hela ridhuset, och satte lite fart i sina hästar, självklart med hänsyn. Det såg jättefint ut.  Själv blev jag väldigt osäker. När de galopperade så skrittade jag ängsligt fram till Björn och höll mig nära honom när de dundrade förbi. Det var svårt att inte känna sig i vägen. Jag ville hålla ett öga på allihopa, men det var förstås omöjligt. Det blev mycket lamt travande i små åttor för mig och Galishimo, under tiden jag sneglade mig över axeln. Det blev inte alls de övningar jag hade tänkt. Eftersom alla var så snälla och trevliga, och eftersom Galishimo var lugnet själv, så blev det lätt för mig att slå på mig själv. Varför fokuserade jag inte bättre?  Ja, varför presterade jag inte bättre?  Det är precis för sådana frågor som denna blogg är till för. För man kan enkelt ställa den frågan högt, sedan gå in i bloggen, som en spåkula över

 Jag tog Galishimo till ridhuset i lördags. Nu skulle han premiärridas! Jag har longerat honom och försökt att aktivera honom så gott som möjligt under veckan, trots det hårda underlaget, bara för att få honom lite snällare. Jag hade med mig både Angelika och hästen Minn och Anna och Pride, så vi var i gott sällskap.  Han gick toppenfint in i transporten, och jag märkte redan när vi tog in honom i gästboxen att han var väldigt lugn. Han var faktiskt lugnare än både Pride och Minn. De andra hästarna trampade runt och ville veta vad som pågick. och Galishimo stod som ett ljus och väntade på att få jobba.  Från början var tanken att vi skulle skritta mest, eftersom Anna rehabtränade Pride, men Galishimo ville inte skritta. Han ville trava. Han har stått i en frusen hage och knappt kunnat röra på sig så han ville inget hellre än att få göra sig av med energin. Sagt och gjort. Jag gjorde en ny övning som jag inte riktigt kunnat göra förut, eftersom Galishimo har varit spänd när man ridit nä