Uppresande tygeltag

 I dag kom jag mig äntligen iväg på lite ridning och fokus på ridpasset skulle vara uppresande tygeltag, så Galishimo kommer upp i formen mer så jag kan variera honom mer. 

Om det var svårt? Nja. Om Galishimo verkade tycka det var svårt? Absolut inte. 

Största skillnaden var väl att det blev lite mer vingligt i bakändan när jag höjde huvudet på honom, för det blev väl kanske lite jobbigare för honom att spåra. Ett annat alternativ var att vinglandet helt enkelt berodde på att han inte har blivit ordentligt riden denna höst och då är rakriktningen ofta det första att ryka. 

Jag är inte ett under av koordination. Att dra upp händerna betyder tydligen att jag även drar upp knäna. Det får jag fila på i morgon. Höjda armar betyder inte höjda knän. Skärpning! 

Nöjd häst, över att kunna gå i lite högre form, man fick passa bakbenen bara, tempoväxlingar, tempoväxlingar...! 

Det är så lätt att bli frustrerad när man rider. När man ser sig själv på film så tycker man alltid att man borde ha kommit längre i sin utveckling och så blir man lite lagom irriterad över hur man kan vara så dum i huvudet at man inte själv räknar ut det ena eller det andra. Exempelvis att det är fysiskt möjligt att höja händerna utan att även höja knäna. Jag förstår inte hur min hjärna kopplade där. 

Då måste jag backa tillbaka bandet lite och tänka efter. Varför rider jag egentligen? För att det är roligt eller för att prestera? Skulle jag hellre prestera än att ha roligt? Är ridning återhämtning eller är det där jag lägger min utvecklingspotential? Ska jag jobba 40 timmar i veckan med ett krävande jobb och sedan tro att jag kan utvecklas i raketfart på den lilla tid och energi jag får över? Nej. 

Dåså. Rid, gör misstag, och ha kul!

.