Att stå vid sidan om när någon sörjer

Elin och Galishimo 2015

Jag håller lite kontakt med Elin och vi chattar lite då och då. Hon är förstås i chock fortfarande över sin försvunna mamma och jag försöker vara ett så vettigt stöd som möjligt. Det är svårt att vara ett vettigt stöd för situationen är väldigt ovettig. Hur kan en liten rund tant med krycka bara försvinna spårlöst från sin bil? Och trots att jag är 14 år äldre än Elin och ofta tar på mig en stöttande roll, som den lite mer erfarna i vår vänskap, så har hon redan upplevt en smärta och förlust som jag inte kan föreställa mig eller någonsin få erfarenhet av. 

Men jag försöker att vara så mycket mig själv som möjligt. Trots att det är svårt. För man vill analysera vartenda ord man säger och väga allt rätt, men samtidigt vara sig själv så mycket som möjligt. Elin bryr sig förstås inte så noga vad jag säger eller inte säger. Jag hade förmodligen kunnat skriva fullständigt osammanhängande meningar, överanalyserade och intrasslade i sig själva, så till den grad att det skulle misstänkas att jag fått en stroke, när jag chattar med henne, hon skulle bara bli tacksam för omtanken.  

Hon vill ju bara få hem sin mamma.