Ett litet problem med sadeltvång

 Galishimo  har återfått lite sadeltvångstendenser. Det var flera år sedan han hade det, jag kan faktiskt inte ens minnas när han senast hade det. Han kröker ryggen (ungefär som att han är på väg att skita) och blåser upp magen och blir spänd när sadelgjorden stramar runt magen på honom. Hela sadeln skjuts framåt mothårs och det känns som att man hamnar uppe på manken på honom utan att bakre delen av sadeln får kontakt med hästryggen. Det är en sån där grej som inte syns så mycket, om man inte vet vad man ska titta på, men gudarna ska veta att det känns när man sitter i sadeln. Det är inte jätteobehagligt men jag kallar det "första röda flaggan" om att det kan komma bockningar, om jag har otur. 

Det händer när jag precis suttit upp och satt mig i sadeln. Han har haft problem med det vid båda uppsittningarna i helgen och jag tror det beror på att han helt enkelt har haft sadelgjord för sällan nu. Efter ca 10-20 stapplande steg i skritt så lugnar han ned sig och slappnar av och släpper ner mig på ryggen igen, men jag hinner alltid bli rejält orolig över om det ska bli en bockserie eller inte. 

Problemet är väl inte jättestort men jag saknar de lugna uppsittningarna som han varit så duktig med i flera år. Hela sommaren hade vi en "stilla minut" då jag satt upp på honom då vi bara myste, innan jag började rida. Nu är det omöjligt med några "stilla minuter" och jag vill absolut inte börja härja med honom när han redan är spänd som en fiolsträng. När vi väl börjat jobba så är han mjuk som smör, igen. 

Men till veckan ska han få bära lite mer på sadeln och sadelgjorden, så hoppas vi att reflexen mattas ut. Galishimo tycker nog inte heller det är så roligt med sadeltvång. Han vill nog inte heller få kramp av snöret i armhålan. Såklart vi hjälps åt så det blir invant igen. 

Ursäkta den suddiga bilden men han är en riktig drömhäst att sitta på, när vi väl kommit igång. Anna filmade oss från sadeln när hon red Pride, och Galishimo hade världens gung i kroppen och spårade så fint. Tyvärr hade jag kvar oro i kroppen efter den lite spända uppsittningen och det tog väldigt lång tid innan jag vågade rida på med lite självförtroende. Vilken tur att jag blev peppad och fick så bra stöd av Anna! 

Efter flera gemensamma år så vet hon precis hur hon ska göra när jag blir orolig. Vi byter bara ämne en liten stund och så filmar jag när Anna rider, och så pratar vi om olika övningar, och så brukar vi så småningom komma till en punkt då jag blir sugen att rida på lite mer. Ibland kommer den punkten efter tre minuter, ibland efter en timme. Ingen som vet, det är lite av ett mysterium varenda gång. Det enda som vi vet inte fungerar är att jag pressar mig själv och försöker tvinga mig till ridning. Då rinner energin ur händerna på mig direkt. 

Men när jag väl red på idag, så var Galishimo med till 100% i varje hjälp jag gav. Man kan säga att sista kvarten på passet så sken vi i kapp! Han är verkligen en riktig pärla att rida. Nu hoppas jag att vi snart kommer igång lite bättre!