Livet är förändring

3271 klick denna månad! Jag börjar bli så nyfiken på vilka som läser, så jag inte kan hålla ihop mig längre. Hoppas verkligen den nya inställningen fungerar! Du får även kommentera anonymt. Var snälla för guds skull! Jag är en känslig själ. Och Galishimo också. Han är en känslig själ han med. Överhuvudtaget är vi pyttemjuka personligheter och vi bryter ihop för ingenting. Tänk på det! Jag är ju jättedålig på att svara men lovar att bli bättre. Linda in oss i bomull och klappa oss på axeln. Eller på bogen. Beroende på vem av oss du vill klappa.

På söndagen tänkte jag lite diskret tömköra Galishimo. I skritt. Ensam. Det var en jättefin tanke. Jag hade den helt klart i mitt huvud. Följande problem lät sig tyvärr uppstå: 1. Galishimo tänkte inte diskret låta sig tömköras i skritt. 2. Vi var tyvärr inte heller ensamma. 3. Instruktören, som jag absolut inte hade för avsikt att störa, fick komma rusande till undsättning eftersom 4. Galishimo varken gick att få stopp på eller lät sig kontrolleras. Förlägen och med en lätt skam i kroppen stod jag lite handfallen med den vilda unghästen och jag fick ge över kontrollen till instruktören igen. Som om min stolthet inte redan var sårad efter gårdagen. Nu kändes det ännu värre eftersom detta inte ens var avsatt lektionstid. Han visslade en liten melodi för att lugna Galishimo och ledde honom tillbaka till stallet. Det var väldigt jobbigt att känna sig i tacksamhetsskuld och samtidigt sur på en och samma människa. "You'r okey?" frågade han och jag undvek ö

Andra kurstillfället gick åt skogen. Galishimo rusade runt. Till slut började han slå över i galopp i ren stress. "Let him canter, never mind, dont force him" sa tränaren allt eftersom jag långsamt tappade mer och mer kontroll. Till slut tappade jag styrsel, balans och slutligen började Galishimo bocka när han drog iväg med mig. Det kändes fruktansvärt hopplöst att vara "lugn som Buddah" och efter Galishimos sista utspel började jag nästan gråta. I grund och botten är jag inte helt av med ridrädslan och att frivilligt låta Galishimo få göra utspel kändes vansinnigt. Tränaren blev mer och mer irriterad och till slut stod han bara och viftade med armarna och orden kom i en forcerad ström. Vad han sa minns jag inte riktigt. Jag hade fullt upp med att sortera rädslan och kontrollförlusten och begripa hela konceptet. Orden fortsatte spruta i en strid ström. Jag försökte hänga med men mina återkopplingar passade inte i sammanhanget och tränaren utropade irriterat: &

Jag tittar på den portugisiska proffstränaren och försöker förklara på knagglig engelska hur situationen ser ut med Galishimo. Det är sent på kvällen och solen lyser i ögonen. Den enda publik var stallägaren som slagit sig ned på en grässlänt, arrangören och någon främmande person på läktaren. "I was riding for you one month ago and then we...." Började jag min redovisning men blev avbruten. "You dont think I remember you?! I remember you. That you can be sure of!" Skrattade han och lade handen på axeln på mig. "Can you handle this enviroment or shall we go inside?" Vi var utomhus. De hade imiterat en tävlingsmiljö med dressyrstaket, domarbord, stolar och prassel. Ridbanan dammade och stora dammoln rörde sig efter hästarna. Galishimo skyggade och trippade lite. Han kändes orolig och laddad. Oftast brukar jag rida honom i det tomma ridhuset. "Lets try this enviroment..." Sa jag tveksamt, det fick bära eller brista nu. Sedan började lektionen

Det här ensamlivet börjar krypa på lite mer nu när livet lugnat ned sig lite. Jag sover dåligt och skruvar på mig, på kvällarna. Jag känner oron i magen på mig. Inte så där överväldigande plågsamt, men bara tillräckligt för att jag inte somnar in. Som ett litet surr. Som att försöka somna när tvättmaskinen är på, i rummet bredvid. Så känns det just nu. Så har det varit hela veckan. I början gjorde jag ju inget annat än sov, jag kände mig helt utmattad och det kändes helt otroligt att bara få ligga ned, raklång, vart som helst. Ostörd. Jag somnade nästan redan innan huvudet nått kudden. Men nu känns det mer som att en liten fluga surrar runt i huvudet och smått irriterar mig hela tiden. Så jag vänder på mig, och vänder, och vänder. Biter ihop tänderna så jag får ont i käken, och måste påminna mig om att slappna av hela tiden. Det är otroligt skönt att jag har så många vänner som hör av sig titt som tätt. När jag bestämde mig igår för att gå kursen i helgen, och mailade arrangören

Westerntävlingen är inställd, men jag fortsätter väl rida för den portugisiske topptränaren? Det är väl lika bra? Förutom att jag tycker det är lite läskigt och känner mig lite dålig inför honom så gör nog träningen gott för mig.... Den gjorde ju gott senast... 

Nu har jag gått över tretusen besökare på min blogg de senaste 30 dagarna. Över tre tusen! Shit. Förmodligen står min mamma för hälften, men ändå... Tack alla ni. Att en 32-årig norrländska med ett ordinärt liv, nyseparerad och halvdan sådär... Att jag tydligen är intressant för andra är ganska häftigt. Eller så är det Galishimo som är den stora publikdragaren. Jag vet inte. Jag tittar bara på statistiken och känner mig förvånad.  Igår bar han mig, i alla fall, Galishimo. Han blir klokare och finare för varje dag. Jag funderar på att följa hans uppfödare på en westerntävling till helgen.  Jag tänkte inte tävla, utan titta lite vad det är för något och om det skulle fungera för mig och Galishimo. Utrustningen har vi ju, i alla fall... Han skulle kanske bli en söt westernponny... Vi får se vad jag tycker... 

Nu är hela historien klarlagd om hur jag fick min bostad. Kvinnan som sålde bostadsrätten var djupt troende och det uppdagades senare under gårkvällen att hon hade ett väldigt stort hjärta. Hon hade -tillsammans med några församlingsmedlemmar-  bett för att rätt person skulle köpa bostaden under helgen. Hon hade bett för att den som skulle bo där skulle vara ”rätt”. Hon ville låta magkänslan styra vem som skulle bo i bostaden.   Hon fick flera mail om intressenter på bostaden men reagerade då hon såg mitt efternamn (Bildström). En av hennes tidigare goda församlingsmedlemmar hade haft samma efternamn (faktiskt min farbrors fru) och hon blev genast nyfiken på vem jag var, och om vi kunde vara släkt. Dessutom hade jag lite kort skrivit till henne att jag var nyseparerad, och att jag var angelägen om en snabb affär. Det reagerade hon också på då hon också gått igenom en uppslitande separation.   Så. Hon kom på, att det måste vara jag som behövde bostaden. Hon ville helt enkelt a

Nästan 3000 gånger har min blogg blivit läst denna månad. Helt galet. Nästan hundra gånger per dag har någon gått in på min blogg. Helt otroligt. Måste ju säga att det känns ganska tryggt att veta att jag inte är ensam. Nu har jag förlorat budgivning nummer sex. Budgivningen gjorde ett uppehåll över helgen men satte igång igen på måndagmorgon. Jag fick en knut i magen men försökte kämpa vidare. Jag kunde ju prova att ringa en privat dam som valt att inte anlita mäklare. Världens finaste röst hade hon. "Jamen självklart måste du ju få någonstans att bo. Jag vet hur jobbigt det är med separationer, jag separerade själv för en tid sedan. Den här ettan, som jag säljer för min dotters räkning, får du första tjing på, det är bara att komma och titta." sa hon varmt. "Är det sant?" frågade jag. "Javisst. Du får köpa den om du vill. För priset du erbjöd." "Är. Det. Sant?" frågade jag igen. Hon skrattade lite. Sådär som man skrattar när man blir g

Trots allt, så kan man inte låta bli att le åt Galishimo. Jag åkte till stallet på fredagkvällen och träffade Michaela. "Kan jag få låna din stora, bombsäkra häst, så kan du rida min lilla pigga häst? Vi kan ju rida ut!" föreslog jag. Michaela är nämligen väldigt modig och har agerat testpilot förut. Detta gick hon med på. Och min lilla pigga häst skötte sig utmärkt! Jag vet att han ser fruktansvärt liten ut på filmen. Men jag satt på ryggen på ett MONSTER, och filmade. En enormt stor häst. Åtminstone i mina ögon.. Men han tyckte verkligen att det var spännande, det här med uteritt...

Ja, de här bilderna säger väl mer än det mesta.. Jag är så otroligt stolt och glad över min häst och jag är så tacksam över att han finns. Han är verkligen anledningen till att jag skrattar, kämpar och orkar just nu. Han är ju bara för underbar! Har inte fyllt fyra ännu och är ändå så fin...

Jag har nu förlorat min femte budgivning. Jag har budat på små lägenheter och börjat bli plågsamt medveten om att bostadsmarknaden inte var som jag trodde. I de flesta fall är utgångspriserna alldeles för låga och de flesta slutpriser ligger på det dubbla. Jag har fast tjänst och hyfsad lön. Jag har jobbat i åtta år och aldrig varit arbetslös eller sjuk i mer än en vecka. Jag har inga skulder eller anmärkningar. Jag har gått till flera banker och fått helt avslag från en bank, den andra banken gick med på 400.000. Jag börjar inse att den summan inte täcker för en etta. Den typiska motbudaren just nu verkar vara köpstarka äldre föräldrar som köper bostäder till sina barn. Jag har inte en suck. Inte en chans. Två av bostäderna jag budat på har varit i direkt impopulära områden som var väldigt billiga för bara tre år sedan, men nu är det kört, åtminstone för min del. Jobbet går inte heller bra, jag har jobbat i sex år på andra platser i samma bransch men här kommer jag aldrig riktigt in

Stämningen i stallet har förändrats märkbart, de senaste veckorna. Förut fick jag höra kommentarer som gjorde riktigt ont att höra: "Det är inte bra att du håller fast vid en unghäst du inte kan hantera" "Man får inte vara rädd när man hanterar unghästar, det blir bara värre då." "Du borde sälja honom och köpa en erfaren läromästare i stället." "Du kanske skulle lämna bort Pålle till någon som faktiskt kan rida honom? Så tar du tillbaka Pålle efter några månader. Ni är ingen bra kombination." De senaste tre gångerna jag varit i stallet har jag hört följande kommentarer: "Är det okej om jag tittar en stund. Så fin han är!" (från en hoppryttare) "Nämen vad FINT han går!" (från en dressyrryttare) "Kan jag inte få titta på er någon kväll? Det skulle vara så intressant att se!" (stallkompis) "Neej, du ska alltså inte rida ikväll? Vad synd, jag hade gärna tittat på er en liten stund..." (hopprytta

Jag såg min sambos bil utanför hans jobb, så jag passade på att åka till bostaden för att se om han lagt någon post till mig i brevlådan. Nyckeln har jag fått lämna tillbaka sedan länge. Grannarna som jag alltid glatt pratat med tittade generat bort. Den pratglada tanten som alltid vill prata allt för länge, skyndade sig att locka in hunden, efter att hon kort hälsat på mig. De vet inte vad de ska säga. Jag går förbi min egen rabatt som jag planerat inför våren och mina egna lyktor och krukor jag ställt fram, och jag rotar i min egen brevlåda som om jag vore en tjuv. Jag går alldeles för stelt och spänt för att det inte ska synas på långt håll att det är fruktansvärt känslosamt, att jag inte vill vara där. Innanför finns bostaden som jag själv renoverat, vartenda rum, där står alla möbler jag själv valt ut. Jag känner så starkt att det här är mitt hem men ändå känner jag mig som en främling som rotar. Hjärtat brast när jag tänkte på att världens finaste lilla strävhåriga tax trol

Jag budade en ny bostad med det angivna utgångspriset. Vi var få spekulanter. På en liten bostad. Jag har som sagt inte så mycket pengar. Och så fick jag ett motbud på 90.000 kr över det bud jag hade budat. Alltså. Nittiotusen över det bud... alltså. Brukar man inte krypa lite försiktigt och ta några nuffror i taget? Det är helt kört för min del nu. Det går inte fortsätta. Jag hatar verkligen det här, med att hitta någonstans att bo. Jag försöker hålla distans men blir väldigt hoppfull och uppskruvad varje gång. Men det är så ohyggligt svårt för mig att inte tappa masken, och jag blir jätteledsen när det skiter sig...

Min mamma har ju, någon gång för länge sedan, bytt otaliga blöjor på mig, och min bror. Jag minns det inte, men jag räknar ju ut rent logiskt, att det måste ha varit så. Ett ständigt bortforslande av bajs. Och det kan ju verkligen inte vara en mysig uppgift. Sedan har hon jobbat heltid som dagmamma och dagisfröken och säkert bytt otaliga blöjor i sin profession. Som jobb, alltså. På fritiden åkte hon hela vägen till mig för att hälsa på mig och hästen. Till min förvåning märker jag hur hon glatt, på ren insinkt, genast plockade upp hästskiten som vi råkade lämna efter oss. Man hann knappt vända sig om så var hon där med sop och spade och städade upp. Som att hon ser det som lite av sin livsuppgift att hålla undan skit efter både folk och fän. Dessutom gör hon det med glatt humör. Jag tror det finns en särskilt plats för min mamma i himlen. I övrigt så förändras långsamt ridningen med Galishimo. Jag blir allt mer avspänd och då blir ju Galishimo också det. Vilket i sin tur ka

Jag bor 20 km från jobbet och 34 km från stallet. Dagarna går åt att köra bilen och tanka bilen. Det blir otroligt höga bensinkostnader. Jag har tillfälligt hyrt ett helt hus som jag knappt har råd med. Jag har inga möbler från hemmet utan har fått låna en soffa och tv. Tv:n funkar inte riktigt och jag har bara fyrans kanal. Den visar enbart hockey-vm och alla som känner mig vet att jag inte gillar hockey... Matlagningen blir lite krystad då bara en platta fungerar och bara undre ugnsdelen, som dessutom är svår att stänga helt. Det finns inga gardiner och inga lampor. Det finns inget bord och inga stolar. Det finns inte internet men jag kan surfa från mobilen. Det finns ingen micro och jag har inte råd med någon ny just nu. Jag åker på olika lägenhetsvisningar men blir överbjuden då jag inte har så mycket pengar. Nu hoppas jag på en pytteliten etta med ett rekordlitet pentry. Mindre än de lägenheter jag haft som studentboende för tio år sedan. Jag kan inte ens ta hand om min hund på

Inte hänga som i att "dingla" då. Utan hänga som i att vistas på ett ställe ofta. Vitberget. Inget dinglande här inte. Men jogga blir bra. Komma i ordning och bli lite stabilare. Och sätta lite fart på rumpan. Jag var där i helgen men då blev det en hel del promenerande. Men som vanligt kommer kroppen att vänja sig, och så är man igång igen. Fortare än man själv anar. Jag längtar...  

Idag har jag gått på gymet, solat, köpt hamburgare, pysslat med hästen, åkt hem, köpt en hästtidning, noggrant smörjt mina stövlar, tvättat två maskiner med kläder, varav hälften hästkläder. Jag har rengjort golvet i det lilla huset jag tillfälligt bor i. Jag har massor med tid och energi kvar, och det är långt till läggdags.  Sockor och trosor hänger på tork på elementen. Allt känns bra. Det är ju precis så här jag vill ha det. Jag vill göra det som jag blir glad av, och bara pilla på. Oavsett hur ledsamt eller stressigt det varit med separationen så har jag aldrig sovit så bra och så länge som jag gör när jag sover ensam. Kroppen och själen återhämtar sig snabbt och hela dagen har varit bra. När jag var yngre var det en kamp att finna sinnesro efter ett uppbrott, men ju äldre jag blir, desto närmare finns den. Sinnesron. Lite trasor, skitiga ridstövlar och Läderolja, så är jag glatt upptagen med pill. Inte svårare än så. För fyra år sedan så krävdes det ett antal självhjälpsb

Nej, nu vill jag inte vara stark längre. Nu vill jag sluta jobba och ligga inbäddad i rosa fluff. Jag vill bli kramad och ömkad. Jag vill bli liten och passiv och att alla ska bry sig om mig. Ingen ska tycka att jag gjort fel och alla ska tycka att jag är fantastisk. Och duktig. Och bra. Tyvärr funkar inte livet så. Inte efter att man fyllt 30 i alla fall. Då måste man jobba och le och visa framfötterna. Och hålla lagomt mycket på sin integritet. Och uttrycka sig ödmjukt och diplomatiskt. Och en massa andra saker. Krossa rutor och springa ut naken på stan samtidigt som man ger ifrån sig gutturala avgrundsvrål känns inte heller okej. Inte efter att man fyllt tre i alla fall.

Jag skulle egentligen träna Galishimo men kände inte att jag orkade. Jag drog på mig ett par blommiga stövlar i stället för ridstövlarna. Jag stövlade iväg till bilen och körde till stallet. Galishimo gnäggade glatt när han såg mig. Jag tog in honom och borstade upp honom. Han var lite het och trampade runt. Kanske lite läskigt att komma upp i sadeln idag... och jag har ju inte ridkläderna på mig. Men ändå. Lite sugen blev jag. Jag bad en stalltjej hålla fast Galishimo när jag satte mig upp. Han trampade lite och var taggad att röra på sig. Jag trädde in stövlarna i westernbyglarna, och så tackade jag stalltjejen för att hon hållit fast honom. Så red vi runt. Jag var för trött för att träna honom. Jag var för omotiverad för att kräva något av honom. I stället gick han runt med mig på ryggen, i skritt, efter fyrkantsspåret och så småpratade jag mest med honom. Jag pratade om hur fin han var, och hur duktiga vi skulle bli. Han gick runt med öronen riktade mot min röst. Jag pratade