Livet är förändring

  Det brallade lite hästar i hagen bredvid ridbanan, och Ares blev lite orolig. Hans första impuls är ju att sakta av och titta när han blir osäker. Så han slår ju i handbromsen och vill sakta in. Detta är en otroligt tacksam egenskap som jag inte känner igen hos någon häst jag hanterat förut. Jag är van att de växlar upp och börjar bralla när de blir osäkra. Inte att de vill stanna upp och betrakta. Jag vill absolut inte ta bort den egenskapen, den känns trygg att ha, men jag vill också utmana honom lite när jag tycker han verkar mogen.   "Nog klarar du detta." sade jag uppmuntrande till Ares. Han gick väldigt långsamt och segt och tittade sig omkring. Han tittade fundersamt mot skogen. Kanske kom det någon okänd lukt därifrån. Vi har älgar i området.  "Du är ju snart tre. Nog kan du gå på lite mer." sade jag och drev lite med pisken.  Han stod nästan stilla nu. Ena hästen i hagen lite längre bort brallade till och drog en galopp.  "Seså!" sade jag och vi

I natt drömde jag att jag befann mig i något slags kaos. Jag befann mig i min barndoms lekstuga, men den hade svämmat över och allt blev blött och vattenskadat. Mattor flöt runt, mina barndoms konstverk flöt runt. Leksaker. Skräp. Jag försökte knyta loss en liten svart flotte i den lilla stugan men översvämningen och vågorna gjorde det omöjligt. Jag kämpade med den våta, hårt slagna knuten, och blev allt mer stressad. Allt mer instängd, och förtvivlad. Omedveten om jag var vuxen eller ett barn.  Plötsligt stod han där. Galishimo. Med vatten upp över sina knän och en blöt filt från lekstugan på ryggen, och tittade på mig. Så många gånger jag lekte, och dagdrömde att jag hade en egen arabhäst, när jag var barn. Drömmen om Galishimo. Och nu stod han där. Och regnet och stormen i det lilla lekhuset upphörde och jag klev lättat fram till honom.  "Men där är du ju!" utbrast jag lättat.  "Mamma, kom hit och titta!" ropade jag. Allt blev stilla men var fortfarande blött och

  Man vet att man varit dålig länge när man börjar räkna friskdagar. Man vet att man varit under isen länge när man nästan inte vågar säga att man varit frisk ett tag, för man är rädd att bli besviken eller att andra ställer för höga krav på en, och man blir dålig igen.  Men fyra veckor! Jag har varit frisk i fyra veckor! Jag har haft en förkylning och lite luftvägsproblem men mot bakgrund av vad jag gått igenom så ingår det ändå i att vara "frisk" för mig. Eftersom jag kunde jobba, orkade engagera mig i hästen, och hade ett normalt sömnmönster (utan överdrivet och obehagligt tungt sovande).  Jag började gyma ganska tidigt när jag började känna mig frisk, men kroppen svarade med ledvärk och påminde mig om att jag är 42 och inte 24. Så jag fick vila de leder som gjorde ont och sedan började jag träna igen när värken gått över. Idag gick jag på fullt ös och ingen led värkte, jätteskönt! Dessutom svettas jag mycket mindre på gymet och det är jag ganska överraskad över.  Jag har

Jag fick en betalningsavi för min lokala ridklubb, för medlemskap och ridhuskort 2023, och jag tvekade lite om jag skulle betala årets medlemskap och ridhuskort. Jag trivs i ridklubben, gillar att volontärjobba, och det är bara 5 kilometer till ridhuset från där Ares står. Perfekt avstånd.  Men ÄR det viktigt för mig att lösa ridhuskort just i år? Jag bestämde mig för att sova på saken och efter att ha grubblat några dagar så kom jag fram till att det är kanske inte så viktigt just under 2023. Det finns så många andra saker som är viktiga att göra med Ares när han är tre år.  Som att lastträna. Nu tränade jag honom ganska mycket i november och han går in snällt. Det blev en bra förberedelse och det var lätt att lasta in honom när vi flyttade till det nya stallet. Ares stressade lite, han skapade oväsen i transporten, innan vi åkte till nya stallet, och han var ganska fuktig i pälsen och ångade lite när vi kommit fram. Men han skötte sig fint. Själv var jag ganska nervös och hade en klu

 Jag tokvilar. Jag har i och för sig varit i stallet i fyra timmar, hängt med stallkompisar och bland annat skurat den lilla sadelkammaren, men i övrigt har det varit sängläge. Jag har tittat på Ullared och Tunnelbanan och annat som inte kräver så mycket tanke och ätit hamburgare i sängen. Jag har blivit bättre på att återhämta mig.  Men Ares, min Ares! Jag är nästan besatt i honom. Så otroligt trevlig och fin unghäst. Jag provade tömköra med kapsonen igen. Fäste den för löst igen. Provade olika tömsättningar. Råkade göra tömkörningen onödigt komplicerad för Ares, men fann till slut något som verkade fungera.  Ares tvingas inte i låg form utan ska bara ha ett tryck som uppmuntrar till det genom kapsonen. Han ska förhoppningsvis vilja söka sig till den lägre formen när han slappnar av. Och det gör han. Nästan hälften av tiden går han i en jättefin låg form och det är mer än vad jag väntade mig.  Han rör sig så snyggt! Jag köpte honom ju för hans jättefina mentalitet, och mådde ju inte s

Jag insåg att jag var trött när jag hade ett avslutande möte angående ett projekt jag varit processledare för, under ett par månader. Jag har jobbat intensivt under veckan och började hoppas att fredagen skulle bli lugn.  En av deltagarna i projektet uttryckte sig otroligt varmt och positivt om mig, och plötsligt fick jag en motsatt impuls: "Åh nej, hur ska jag orka fokusera efter detta?" Jag blev full av känslor, tacksamhet, blev rörd över uppskattningen, och kände att det skulle bli svårt att gå tillbaka till djupfokus och sista skrivningarna.  "Kanske om jag åker hem och stänger av alla uttryck så borde jag kunna fokusera..." tänkte jag och åkte hem.  Jag blev med andra ord så glad, rörd och känslomässig att jag åkte hem. Ett starkt tecken på att jag behövde vila.  Sedan stängde jag av alla intryck och försökte fokusera på min skrivelse. Men det gick tungt. Hjärnan ville vila. Och hade jag inte glömt något? Något borde jag ha glömt. Vad kan det ha varit? Plötsli

  Nu har äntligen kapsonen kommit! Jag är så inspirerad. Den är från Taur och finns HÄR . Ringarna sitter framme vid nosen och jag kan nu i teorin sänka huvudet på honom. I teorin. När han har förstått de rätta signalerna. Jag kan också fästa ett bett i den och alterera träningen med både bettverkan och ringar. Det blir bra!  Han har fått ett underlägg till Galishimos tömkörningsgjord så den känns lite mildare för honom. Också från Taur och hittas HÄR . Hans tömkörningsgjord är tyngre, hårdare och mindre flexibel än den mjuka travgjorden vi lånat från stallkompisen. Så jag lånade travgjorden tills det kommit ett trevligt och fluffigt underlägg till däckeln.  Jag tog på honom tömkörningsgjorden i stallet i går kväll, och han var lite spänd till en början och blåste ut magen, då åkte gjorden lite mothårs fram mot armhålan, och det tyckte han var lite läskigt. Men det kommer han att komma över! Nu han alltså även "sin egen" tömkörningsgjord, och den har ringar som sitter betydli

  Jaa, herregud vilken ångest jag hade. Jag måste vika mig och erkänna mina svagheter. Som jag sagt tidigare så hatar jag att greja med bakhovar. Och Ares är ändå ganska snäll om än han kan protestera lite. Men han hetsar inte upp sig. Han säger bara "tack men nej tack" med bestämdhet.  Men så övervägde jag att beställa scootboots, och tog mått på hans hovar... och så kom plötsligt de rackarna på posten. Väldigt snabbt kom de på posten. Jag var inte mentalt redo. Det var ångest och förtvivlan att bara ta ut hans mått. Och nu hade jag plötsligt plastskor åt honom. Som jag borde sätta fast.  Jag stirrade på Ares sprillans nya scootbots och tänkte på hur Galishimo skulle reagera om något satt fast på hans hovar. Galishimo hade nog sparkat sig hela vägen till Haparanda.  Logiken säger att Ares är annorlunda. Logiken säger att för Ares är det mer en fråga om samtycke och integritet, än vad det är en fråga om att få fast lite plast på hovarna.  Men känslomässigt blir jag nervös.  O

Jag kände mig lite dålig igår efter jobbet, och lade mig tidigt för att vila. Men i stället för att krascha och somna med en intensitet som liknar medvetslöshet, som varit mitt ledmotiv halva 2022, så var jag vaken och lekte lite med mobilen. Det är skillnad på trötthet och utmattning, och jag är otroligt tacksam över att mitt lägsta läge ändå är så mycket mycket högre än förut. Många är trötta i januari. Och jag har ju möjlighet att lyssna på kroppen och vila när det behövs.  Jag gjorde i alla fall en liten enkel film med voiceover kring mitt pyssel med Ares, och satte ut på forumet "Vi med unghästar" på Facebook, och fick överraskande positiv feedback. Det fanns många med samma tänk som jag hade och som berömde metoden och förhållningssättet. Mycket frihet, mycket rörelse, inga inspänningstyglar, försiktighet med invänjning av bett, många gillade vad de såg! Och så får Ares beröm för sina fina rörelser! Jag såg ju på honom att han rörde sig fint när jag köpte honom, men det

 Igår fyllde jag 42! Jag låg lite lågt med det. Jag satte inte ut det på sociala medier eller så. Jag gillar förstås positiv uppmärksamhet, men en födelsedag känns lite som en forcerad uppmärksamhet där man bestämt sig för att ge varandra uppmärksamhet ett visst datum. Och så får jag lite bråttom att svara och tacka varmt för gratulationer och det har blivit lite av en stress ibland.  Men några lojala vänner luskade ut att jag fyllde år idag. Och det blev inte stressigt att tacka dem.  Att bli äldre är för övrigt ganska skönt. Såklart kroppen blir lite annorlunda men det är ändå marginellt. Fettet under huden är lite gropigt. Huden är inte lika slät. Jag blir lite stelare och klumpigare i vissa rörelser, och jag kan få lite mer ont i lederna om jag inte värmer upp innan jag gör något krävande. Jag behöver mina glasögon oftare. Men jag bryr mig inte om det. Jag är stolt att jag är frisk och normalviktig. Jag kunde ha gått upp mycket mer i vikt på ett halvårs vila och utmattningskänslor

  Jag och Måns i januari 2018 I tisdags när jag åkte till stallet stod en ny häst på stallgången. Eller ny och ny. Det var ju Ebbas häst Måns! Ebba har sålt honom till en stallkompis till mig, så nu är Måns i samma stall som mig igen. Det har han inte varit över två år. Jag blev glad och ledsen på samma gång över förändringen. Samtidigt så är jag icket oskyldig till försäljningen då det var jag som tipsade min stallkompis om att Måns säkert skulle gå att köpa loss från Ebba. Måns är ju verkligen min favorithäst, efter min egen.   Nu har jag lovat mig själv att inte vara allt för emotionellt engagerad. Jag ska anstränga mig för att ge den nya ägaren utrymme och space att hitta sin egen kontakt med Måns. Jag vill verkligen inte vara den som säger "Du borde..." eller "Han gillar inte att..." eller "Sådär gjorde inte Ebba när..." utan verkligen låta dem skapa sin egen bubbla.  Det är så viktigt när man skaffar sin egna häst att få skapa relationen till dem sjä

  Så snabbt allt plötsligt känns gå. Det kändes som det var precis alldeles nyss jag lärde honom grundläggande röstkommandon på longeringen, vi hade ju inget gemensamt språk till en början. Och så bett-träningen som tog två veckor då jag fick lirka och fundera på lite speciallösningar. Nu har han sele på sig och tömkörs i snöovädret och känns plötsligt ganska vuxen.  Ares har förresten alltid bettet i munnen nu när vi jobbar, men jag rör det inte ännu. Jag fäster tömmarna i grimman i stället. Han är ju så snäll just nu så då behövs det inte någon nödbroms i form av bettverkan. Och han kan få lära sig att svänga i lugn och ro innan jag fäster tömmarna i bettet. Man ska vara rädd om munnen.  Han blev lite förvirrad nu i början, när jag började tömköra honom utan ledhjälp. Han testade först med att försöka ta sig tillbaka till ledhjälpen, så helhjärtat han kunde. När det inte gick så testade han att gå några varv runt mig, precis som när man longerar honom. Det syntes tydligt att han inte

Jag beställde en liten hjärtformad lykta i keramik med Galishimos namn på, från Ebbas Keramik. Den är designad så att man rymmer ett litet värmeljus i den, som lyser upp hjärtformen. Jag fick en bild på den igår och jag blev så nöjd. Älskade, älskade, Galishimo.  Den näst sista uteritten jag hade med honom fick jag kliva av och gå hem med honom för att det prasslade läskigt i löven den dagen. Jag kände hur hans puls slog kraftigt och hur han samlade på sig adrenalin. Han var inte trygg. Han var rädd.  När jag var yngre blev jag irriterad över att han inte alltid gick att rida, särskilt när vi var ute ensamma. Det var lätt att känna det som ett personligt misslyckande, folk gapade ständigt om att en bra ryttare blott med avspänning och tankeöverföring kan få en orolig häst att bli lugn. "Hästar spelar bara rädda för att slippa jobba!" skanderades också som en allmän sanning. Och där stod jag. På marken. Med en orolig häst som tacksamt lade mulen på min axel för att tanka trygg

  Jag fick hjälp av min stallkompis (på bilden) att börja tömköra Ares, igår. Ares är ju verkligen en liten myspropp som bara gillar att vara med. Teddybjörnen Fredriksson. Jag trädde tömmarna till grimman och så gick vi några varv på ridbanan. Jag gick passivt bakom honom och gjorde några start och stopp med ljud, och inte genom att dra i tömmarna. Och så gjorde vi snett igenom med hjälp av stallkompisen. Jag drog aldrig i tömmarna, höll bara i dem och rörde dem. I slutet viftade jag med dem och slängde dem ömsom på hans högra rumpdel, ömsom på hans vänstra. Drog dem upp och ned efter hans sidor, medhårs och mothårs. Styrningen kan vi ta en annan dag.  Det är tyvärr halkigt underlag på banan så vi måste ta det försiktigt. Han har inga broddar bak.  Han till och med gäspade när vi gick runt på ridbanan igår. "Det här var väl inget... det blir alltså inte mer spännande än så här?" verkade han säga och myste på med sänkt huvud.  Och det är nu som jag har upptäckt, på vänliga m

  Sex månader sedan Galishimo dog och fem månader med järntabletter.  Jag börjar bli människa igen! Sömnbehovet har sjunkit från 9-12 timmar per dygn till de mer normala 7-8 timmarna! Jag har alltså fått fler timmar på dygnet. Jag orkar städa mycket mer, tvättar oftare, och i morse kröp jag spontant under badkaret med en trasa och allrengöringsmedel. Jag dammsuger obehindrat och plockar och fixar. Jag orkar göra det där lilla extra och målar naglarna, sminkar mig noggrannare och pysslar med mig själv. Jag går på gymet ibland men ser till att inte rivstarta. Jag jobbar inte hemifrån längre för att kunna vila i pauser och på luncher, utan dyker glatt upp på arbetsplatsen på morgonen. Jag lyssnar mer på musik, och sjunger till och med ibland. Allt som jag räknat upp här ovan  har varit tungt tidigare.  Jag jobbar otroligt mycket bättre och mer fokuserat. Det är så mycket roligare nu!  "Nu blir jag besvärligare på jobbet igen!" varnade jag min chef som skakade på huvudet med ett

Jag har funderingar på att köpa Scootboots till Ares. Jag har inte riktigt gillat de boots jag sett på marknaden tidigare, för att inte nämna att Galishimo hatade beröring på fötterna, men när jag var hos Rolf och fick testa körning så hade han jättefina, lätta och lätt-tvättade boots på sina unghästar. Inget tyg. Ingen karborre. Det skulle kunna bli bra!  Men det är ju det där med storleken. Hovens bredd kan bootsen flexa ganska bra med, men längden på hoven måste passa perfekt. Först provade jag en stor kartongbit och att rita av hans avtryck med hoven med en penna. Jag blev för osäker. Det kändes som Ares skulle sladda runt på kartongen och det var svårt att få honom att lägga hoven rätt och så länge på kartongbiten. Lägg till att han inte är helt bekväm med att stå uppbunden länge, heller. Jag gav upp ganska snabbt i stallet när jag stod där med min kartong och penna och funderade.  Sedan kom försök nummer två. Att mäta hans avtryck i snön. Det kändes riktigt enkelt men samtidigt f

Ares går ute på lösdriften året runt, och har verkligen den mysigaste och fluffigaste halmbädden i sin lilla koja, som jag någonsin tror jag sett. Den är torr och det är så mysigt att gå in där. Vi fyller på den regelbundet med halm, och halmen når till knäna på honom och luktar ljuvligt. Så skönt det ska vara att sova där.  Men han ska ju kunna stå på box också ibland, och det går inte leva på andras boxbäddar när vi lånar boxplats, så jag gjorde en rejäl städning i en av boxarna, och testade att köpa in och skapa ett lager torv i den. Egentligen ska man grunda lagret med Stalosan som ytterligare hjälper till att göra bädden fin och ph-neutral, men jag tänkte att eftersom hästarna bara är i boxen några timmar då och då, så kan nog ett lite tunnare lager torv fånga upp urin och dålig lukt ganska bra. Det var tungt att bära och lägga in i boxen, jag är alldeles färdig i hela kroppen nu. Men det dammade inget och det luktade behagligt.  Spån har ju en tendens att sprida ett ljust damm so

Första dagen på nya året startar med träningsvärk. Jag hade velat träna men jag hittar ingen muskelgrupp som inte värker. Allt värker. Låren. Armarna. Triceps. Rubbet. Så det blir att vila och känna sig nöjd.  Och det är ju för att jag orkar röra på mig nu och tycker det är skönt att pressa kroppen igen, som all värk kommer. Det är ju en sund värk som känns bra. Det är inte bara gymträningen som resulterat till träningsvärk utan även att jag bara spontant använt kroppen mer än vanligt. Exempelvis finns det en liten tjej i stallet som är sex år, och jag har kånkat henne på ryggen och gjort lite spontana benböj, som väckte fnitter hos oss båda, och rejäl träningsvärk i mina ben.  På nyårsafton stekte jag lite hamburgare till mig själv, såg på Netflix, och höll lite kontakt med mina närmaste. Jag ville vakna pigg och utvilad årets första dag. Det gjorde jag!  Ares och hans ponnykompis Kaktus har ju lite tendenser att rymma ibland, så han fick flytta till en rejäl trähage med kameraövervak