Han kommer ibland i drömmarna

I natt drömde jag att jag befann mig i något slags kaos. Jag befann mig i min barndoms lekstuga, men den hade svämmat över och allt blev blött och vattenskadat. Mattor flöt runt, mina barndoms konstverk flöt runt. Leksaker. Skräp. Jag försökte knyta loss en liten svart flotte i den lilla stugan men översvämningen och vågorna gjorde det omöjligt. Jag kämpade med den våta, hårt slagna knuten, och blev allt mer stressad. Allt mer instängd, och förtvivlad. Omedveten om jag var vuxen eller ett barn. 

Plötsligt stod han där. Galishimo. Med vatten upp över sina knän och en blöt filt från lekstugan på ryggen, och tittade på mig. Så många gånger jag lekte, och dagdrömde att jag hade en egen arabhäst, när jag var barn. Drömmen om Galishimo. Och nu stod han där. Och regnet och stormen i det lilla lekhuset upphörde och jag klev lättat fram till honom. 

"Men där är du ju!" utbrast jag lättat. 
"Mamma, kom hit och titta!" ropade jag. Allt blev stilla men var fortfarande blött och mamma kom in. 

"Tänk att jag får ha kvar honom!" log jag och smekte honom på mulen. 
"Tänk att han överlevde sommaren!" log jag och mamma nickade. 
"Gud vad vi var nära att förlora honom...." sade jag tacksamt och strök honom om och om igen på mulen. 

Han stod stilla och njöt över uppmärksamheten, precis som han brukade. Med den lilla välbekanta rosa fläcken mellan näsborrarna. Allt det mjuka och varma. Den fuktiga varma utandningsluften. Min Galishimo. 

Och mitt i strykningarna på mulen vaknar jag. Känner mig trött och lite tom. Snart har han varit borta i sju månader. 


Jag förundras över hur min hjärna lyckats 

återskapat honom så mycket mer levande när jag drömmer, 

än vad jag kan minnas honom när jag är vaken. 

Eller var det så, att han hälsade på? 


Kommentarer

  1. Anonym31 januari 2023 kl. 20:59

    Han hälsade på, kanske du släppt taget om honom och släppt honom fri och han sa adjö, det sägs så att man måst släppa dem, släppa taget liksom, men vem är jag och veta vad som är och inte är, man får välja själv, vad som känns bäst. Min häst dog 1999 och jag kan ännu drömma att han finns kvar och där är jag förundrad över att jag inte varit dit på flera år, men och rida skall jag men kommer aldrig dit ändå, kanske jag inte heller släppt taget? Jag var ju inte med då han for, min mamma var där, vi ägde båda honom, hon drömde sen att han kom galopperande på en äng lycklig och frisk o for iväg o blev en liten ljus prick, där var ett farväl och så kändes det sa min mamma då. Kram Camilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Katarina Bildström2 februari 2023 kl. 05:22

      Vilka kloka reflektioner. Jag tror nog jag kommer att drömma om honom då och då, och jag tror att drömmarna kommer att fortsätta bli mildare och mindre och mindre "laddade" med starka känslor. Det ingår nog i sorgeprocessen. Det känns fint att man kan drömma om honom ibland, jag tror det är bra att sörja och vara ledsen ibland, utan att känna att man måste "släppa taget". Jag har ju min nya ponny, så jag tänker ju framåt samtidigt som jag sörjer det som jag förlorat.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer