Tömkörning med Ares

 

Så snabbt allt plötsligt känns gå. Det kändes som det var precis alldeles nyss jag lärde honom grundläggande röstkommandon på longeringen, vi hade ju inget gemensamt språk till en början. Och så bett-träningen som tog två veckor då jag fick lirka och fundera på lite speciallösningar. Nu har han sele på sig och tömkörs i snöovädret och känns plötsligt ganska vuxen. 

Ares har förresten alltid bettet i munnen nu när vi jobbar, men jag rör det inte ännu. Jag fäster tömmarna i grimman i stället. Han är ju så snäll just nu så då behövs det inte någon nödbroms i form av bettverkan. Och han kan få lära sig att svänga i lugn och ro innan jag fäster tömmarna i bettet. Man ska vara rädd om munnen. 

Han blev lite förvirrad nu i början, när jag började tömköra honom utan ledhjälp. Han testade först med att försöka ta sig tillbaka till ledhjälpen, så helhjärtat han kunde. När det inte gick så testade han att gå några varv runt mig, precis som när man longerar honom. Det syntes tydligt att han inte ville bråka utan bara försökte luska ut vad som förväntades av honom. Men när han insåg att det inte var det jag var ute efter heller, så provade han att gå rakt fram, och fick mycket beröm och jubel. Då trillade poletten ned och han gick snällt framför mig och lät sig styras. Han hetsade inte upp sig utan funderade och provade olika lösningar. Det hela blev så lugnt och lättsamt. 

Jag har aldrig haft med en så enkel häst att göra. Jag vågar knappt säga det för då kommer kanske bakslagen, men han gör verkligen så gott han kan och litar på mig. Jag är så tacksam.