Livet är förändring

  Alla som följer mig och min blogg vet ju att jag rider ut i naturen med Galishimo regelbundet och minst en gång i veckan. Han är trygg i sällskap (hästsällskap eller enbart människosällskap gör han inte skillnad på) men han är inte så festlig att rida ut helt ensam på. Ibland är han så ofestlig ensam ute att man måste sitta av och gå med honom. "Göra en Katarina" som Cecilia en gång sade när hon menade att man gett upp hästen och suttit av.  Det har varit svårt att planera sina ridpass ute, för de har slagit så olika och ibland har man kunnat rida och ibland har han känts så osäker och spänd, som om han ska explodera.  Men sedan vi flyttade till Anna i Medle i oktober, och blev helt utan ridhus, så förvandlades ju 1-2 uteritter i veckan till 4 uteritter i veckan, med betydligt längre sträckor, sällan under en mil, och då började det verkligen hända saker. Han är mycket mer avslappnad och verkar tycka att det är roligare att ridas ute ensam, för varje gång. Särskilt nu i dec

 Yes! Nu vågar jag väl äntligen tro att motgångarna börjar vända lite. Jag har haft flera ridpass nu, både helt ensamma och i sällskap, då det verkligen fungerat bra med Galishimo! Som passet nedan då vi var ute i 14 km ensamma. Vi travade 10 km och galopperade 1,5 km. Jag driver honom inte utan bromsar och gör förhållningar största tiden, han är otroligt pigg och väldigt glad. Det blir några grisnitar då han tvärstannar för diverse saker men de är lite mjukare och inte riktigt lika akuta som förut. Han har mycket mer egen framåtbjudning ensam ute, än vad han har haft för något år sedan.  Sedan överträffade vi det passet ovan, med ett kortare pass med 2,4 kilometers galopp i söndags. I stället för den väldigt lugna snitthastigheten 16,6 så låg vi över 18 km i timmen. Det är alltid en balansgång att driva honom i galoppen utan att han blir övertänd och börjar bocka, men vi börjar närma oss ett slags "lugn" i ökningarna och när jag varierar galoppen.  Sedan är det ju nästa bala

Jag var ganska sliten igår efter andra covidsprutan och bestämde mig för att sitta med Procreate och min Ipad som jag köpte för... två år sedan?! Jösses vad tiden går. Jag har inte tecknat så jättemycket med den men jag är väldigt rädd om den, och är väldigt tacksam över att den finns när jag känner för det. Nu har jag hittat Tutorials från  James Juliet Art Tutorials  på youtube och det var på en perfekt nivå för mig. Genomgångarna var ca 25 minuter och det tog mig hela kvällen efter jobbet att följa anvisningarna. Men det var precis lagom svårt och jag körde inte fast, och jag lärde mig mycket nytt. Jag kommer att fortsätta följa honom. Jag är så glad att jag haft råd med detta och har det hemma.  Jag köpte ju även ett digitalt piano i höstas och har samma känsla med det. Man behöver inte använda det varje dag men skönt att det finns hemma om jag vill vara kreativ.   

Galishimo börjar bli lättare att hantera nu och i helgen var vi på vår första ensamma, lite längre uteritt. Vi var ute efter vägar vi inte ridit förut och hade ridit precis en mil när jag avslutade ridpasset. Vi hade travat 7,5 km och galopperat 1 km. Anledningen till att det "bara" blev 1 km galopp var att han blev mer upphetsad ju längre vi galopperade så efter att han jagat upp sig uppför ett berg så beslutade jag att vi återgår till den lite tryggare traven i stället, så jag inte hamnar i en snödriva när det är 11 minusgrader och man är fem kilometer hemifrån.  Sedan plumsade han över ett fält i skritt, så man kan nog säga att han bara skrittar ca 300 meter i starten och sedan 500 meter i slutet på passet. Det är ju egentligen ovanligt och lite av ett framsteg att vi kan rida långt i det tempot, men vi har ju bättre förutsättningar för långa uteritter och han får en chans att pysa ur sin överskottsenergi.  Den största delen av sträckan får han alltså pinna på, jag bromsar

 Det är fortfarande tungt efter flytten till Anna i det lilla privatstallet. Galishimo är överpigg och hyperkänslig. Små, små triggers kan ge stora reaktioner och han är exempelvis inte alls trafiksäker längre. Sadeltvånget är starkt och han skjuter rygg och skjuter fram sadeln så man inte kommer ned ordentligt på ryggen på honom. Och gångarten skritt finns inte.  Jag har lagt undan problemen lite, och väntar ut att sadeltvånget ska lägga sig lite så han åtminstone slutar krumma ryggen som en kanin, innan jag växlar upp igen. Han mår ju inte bra av att man bråkar med honom så han får vara promenadhäst från marken en stund, då blir det minst bekymmer.  Jag fick ju loss några fler tusenlappar i månaden i alla fall, när jag bytte stall och slapp de lite större pendelkostnaderna, så jag målade om hallen och bytte lite möbler. Det blev grönt! Hela min etta är ju ganska färgglad så det kändes fel att gå in med en grå neutral färg i hallen. Hallen har ju ändå något slags uppdrag att "kny

 "Du är lite feg, du..." skämtade Galishimos nya hovslagare om mig och så var man där igen. Det jobbiga med att ha haft samma häst i tio år är att det liksom återupprepas samma dialoger om och om igen. Som en ständig loop som följer med att ha en reaktiv häst. Det är bara människorna som är nya.  Jag nickar och håller med och försöker bara svälja att de inte förstår. En man från Serbien som ridit problemhästar blev intresserad av Galishimo. "Jag rider gärna Galishimo! Jag har ridit svåra arabet förut, det är kul när det händer något!" sade han. Han red Galishimo en bra dag och de hade väldigt kul tillsammans och jag kunde konstatera att JA, han kan faktiskt rida och sitter väldigt stabilt och följsamt i sadeln. Han var lyhörd också.  "Vilken jättefin häst du har. Han är nog lugn med mig för att jag är lugn med honom. Det viktiga är att du är avslappnad och kan förmedla det till hästen. Du måste slappna av."  Jag nickade som vanligt artigt och som vanligt f

Jamen precis. Vilket magplask. Jag fixade inte både jobb och fritid och fick flytta Galishimo till en liten gård närmare hemmet. Läs inte in något drama här om att jag varit en dålig hyresgäst för det var jag absolut inte. Jag var där, pendlade till stallet, och skötte mina åtaganden. Jag tränade Galishimo, njöt av ridhuset, och fick ju se och prova riktiga kvalitetshästar. Men energin rann tyvärr ur mig. Jag tror det märktes mest på jobbet då jag började flexa ut tidigare på eftermiddagarna för att jag helt enkelt inte orkade prestera ända fram till kl 17.00, eller så behövde sova ut en timme mer på morgonen. Plötsligt så hade jag 20 arbetstimmar jag behövde ta igen och det började kännas som att problem långsamt hopade sig. När ska jag orka handla kläder? Orka städa och tvätta? Planera mat? Umgås med familj och vänner?  Sedan vandrade jag på Vitberget med Ebba sent en fredagkväll i höstmörkret och hörde plötsligt mig själv säga, lite som från ett utifrån-perspektiv, "Jag klarar

 Det är nu det märks mest att jag hamnat i ett nytt stall. Mörka höstkvällar då det annars var ganska stilla i förra stallet så kan man samlas och titta och prata med varandra i ridhuset, samtidigt som regnet öser ned. Jag brukar titta på en väldigt duktig ryttare som har en unghäst som kvalat till breeders trophy, för att se hur hon rider och utvecklar unghästen. Nu ska de nog inte iväg på breeders av andra skäl, men det säger ganska mycket om vilka kvaliteter hästen har. I torsdags fick även jag prova den fina unghästen. Jag blev fruktansvärt nervös men efter ett tag så började jag faktiskt känna mig lite tryggare med hästen.  Det är verkligen dubbla känslor att rida på en så fin häst. Jag känner ju att den har jättefin mentalitet och rör sig helt annorlunda jämfört med Galishimo, men det kommer så mycket ansvar med så fina hästar. Ansvar att utveckla dem, ansvar att rida dem rätt, ansvar att kunna rida fram dem om de tvekar, att ge dem trygghet och självförtroende. Kanske skulle jag

  Allt går ju verkligen enligt plan med Galishimo. Det är så otroligt tydligt att han mår bättre och blir mer harmonisk om han får bättre möjligheter till motion. Det var jättefint på förra stallet men den här herren behöver verkligen få jogga grusvägar.  Jag måste nästan säga att det är ganska svårt att misslyckas nu för tiden. Förut fick jag ju kliva av och ge upp ibland när jag red honom för att han var överladdad. Sedan kunde det dyka upp tåg som stressade honom, eller så var det så pass dåligt underlag eller dålig terräng att jag var tvungen att skritta. Och Galishimo blir inte trött av att skritta. Han behöver få pysa ur sig lite.  Visst kan även stressmoment hända här på nya stallet, men absolut inte i samma utsträckning, och det går alltid planera in ett långpass åt honom under helgen, så han får komma till ro.  Sedan är alla så kompetenta här och jag får så bra feedback och inspiration. I onsdags var Galishimo lite nipprig och jag blev osäker, och då satte sig stallägaren spon

Jag har ju haft Galishimo i tio år nu. Jag har köpt honom, ridit in honom, lasttränat, fallit av honom, blivit ridrädd, kommit vidare. Om jag fick träffa Katarina för tio år sedan så... ja vette tusan vad jag skulle säga. Kanske "våga dumpa energitjuvarna" eller "umgås bara med de ryttare du verkligen ser upp till".  Eller varför inte "Blanda inte in för många i din ridning och hästhantering - de flesta förtjänar inte förtroendet."  Nu låter det som jag ogillar andra ryttare men det gör jag inte. De flesta är kloka och stöttande men vilka var det som tog ens energi? Jo de som fällde krokben för en. De som sade "Har du provat att slappna av?" eller "Den där hästen är för svår för dig." eller "Du har inte kompetens för en unghäst." Jag kan säga att nästan ingen har kompetens för Galishimo. Han är one of a kind, och att ornda en medryttare finns inte på kartan.   Det var otroligt tuffa första år, då jag hade enormt mycket problem

 Jag red Galishimo på ridbanan och blev lite filmad. Det kändes bra. Mer galopp ger starkare häst. Man behöver inte ens detaljpilla så mycket. Styrkan kommer bara han får puttra på i sin galopp och stärka sig. Sedan flyttar jag honom lite då och då och ändrar viktläget så han får balansera sig. Jag försöker ändra tempot men det blir lätt bara uppskruvat. Men det gör inget. Det känns jättetrevligt att rida honom nu.  Det blev en liten skentur på ridbanan idag då både jag och Galishimo missade en bil som backade ur ett garage vid ridbanan, men det är lätt hänt, och skönt att Galishimo lugnade ned sig så snabbt ändå. Sedan råkade han glömma av att lyfta fötterna och för omväxlings skull fick vi det på bild, se här nedan. Han kom snabbt upp igen och jag behövde inte sitta av. Vi gosade lite och körde på som vanligt sedan igen.  Trots skentur och seriöst snubbel så blev jag aldrig riktigt rädd. Det är en så skön känsla att jag saknar ord för det. Efter alla år av ridrädsla och osäkerhet så

 Det har hänt väldigt mycket med min ridrädsla efter flytten till det nya stallet. Delvis så beror det på att Galishimo fått mer motion, både i hagen med sina busiga kompisar, och ute. Men jag tror inte det är hela sanningen. Jag tror faktiskt att ljudspåret som jag rider till i ridhuset hjälpt enormt. Jag lyssnar på "aukustisk sommar" på spotify de flesta ridpassen, med underbara lugna covers, och visst ger det mig lite ro i kroppen. Ljudspåren följer varandra och jag sjunger för Galishimo ibland när jag rider. Låtarna är fina och berör mig in i ryggmärgen.  Men det känns som musiken når reptilhjärnan bättre än ord och tankar. Att tänka att "allt blir bra" har inte alls samma effekt på känslorna, som att lyssna på mjuk musik. Det är som att musiken går genom öronen och tar källarvägen till känslocentrat.  Musik har väl egentligen alltid varit ganska viktig för mig. Men det har inte riktigt varit ett behov som jag tagit hänsyn till.  Sedan vaknade jag bara en morg

Jag hade en lite tuff tisdag igår. Det var högt tempo på jobbet och annat som tog energi. Jag kom iväg lite sent till stallet och det kändes kallt och ruggigt ute, med begynnande regn och lite kalla vindar. Jag hade alldeles för tunna ridbyxor och det kändes som vinden blåste rätt igenom dem. Energin var inte riktigt på topp, men det kändes viktigt att åtminstone röra lite på Galishimo och checka av att han mår bra i kropp och knopp.  Det är så skönt att slå på lite mjuk musik i högtalarna och börja mjuka upp honom i ridhuset. Galoppen blir stabilare och trots att han slängde sig åt sidan och skyggade för väggen ett par gånger så kände jag ändå att han var lugn i grunden och att jag inte skulle hänga löst i sadeln. Jag behöver inte samla energi för att mentalt "orka" galoppera med honom längre.  Jag har ett lite lättare program nu med honom då jag först galopperar flera varv i galopp på ganska lösa tyglar, åt båda hållen, och låter honom få gå i lite mer fri form utan krav. J

  Äntligen kan vi galoppjobba igen! Galoppjobbet har gått sisådär i ridhuset efter flytten, då han spänt sig och skyggat en hel del, framför allt när vi varit ensamma, men nu tycker jag det lossnat mycket bättre.  Det har alltså tagit ca tre månader att få honom att slappna av så mycket ensam i ridhuset att vi kan jobba ordentligt och följa en metod eller övning. Trots att det mesta gått över förväntan med flytten, och han varit otroligt lugn och trevlig (för att vara honom), så har jag saknat den där sista lösgjordheten och uppmärksamheten från honom som gör att dressyren blir riktigt bra och mjuk. Men det brukar lösa sig om man ger honom tid.  Första tecknet på att han är mentalt spänd är att han vägrar ta höger galopp (hans svaga galopp, hur ska man kunna tvärvända och fly järnet om man har den, liksom?!) så högergaloppen var ju i princip borta i åtta veckor ungefär, men den kom alltid tillbaka om vädret var fint och han hade tryggt sällskap, så jag förstod att det var psykiskt och

 Jag var på dressyrkurs för första gången med Galishimo, på väldigt länge! Det har varit ganska skönt med en så lång paus. Jag har fått känna mig för själv med Galishimo, och jag har sänkt kraven ganska mycket. Vi ska ju bara ha trevligt ihop, han ska bara må bra och känna sig duktig när jag rider, jag likaså.  Men nu var det dressyrkurs igen och det kändes riktigt bra. Det kändes ungefär som när jag gick in på gymmet nu efter upphållet. Jag gick in med lite självförtroende denna gång. Jag tycker själv att jag rider Galishimo hyfsat bra, och jag tycker även att han är fint på hjälperna. Vi har inte samma problem med rädsla och stress som förut, om än det självklart ligger och gror lite nerver hos oss båda emellanåt. Men mitt självförtroende betyder att jag inte står i enormt behov av pepp och mentalt stöd från en tränare, och jag blir heller inte lika skadeskjuten om jag råkar få oväntad kritik om något. Jag känner mig mycket mer solid nu. Det är inte alls lika jobbigt att ta emot hjäl

  Jag har ju varit singel ett par månader och försöker dejta ibland. Men gud vad jag tappar kraft! Allt slås på ända och jag blir mer och mer intresserad av att inte dejta något mera alls.   Ni som följt bloggen några år ser det uppenbart och för er andra så säger jag det tydligt: Jag går ned i vikt när jag är singel. Eftersom jag bara äter när jag behöver äta, och dessutom har tid och intresse att skruva på maten. Detta är i princip omöjligt i en relation, för män äter mycket mer, och man börjar äta med dem när de gör i ordning kvällsfika. Man känner sig tråkig när man säger nej till mat.  Och så sväller man.  Ofrånkomligt.  Får jag vara ensam så hör jag min egen kropp och hör mycket bättre vad den behöver.   När det blir tyst omkring mig och jag hör min egen kropp så förändras kostvanorna till det bättre, och det syns ganska snabbt.  Ett annat tungt vägande argument: Jag sover mycket mer när jag är singel. Samma sak där. Ingen annans behov som överröstar mina. Jag somnar när jag behö

  Yes! Jag tog mig iväg! Det var faktiskt med lite bättre självförtroende än tidigare. Jag gick direkt till receptionisten och förklarade att det var första passet sedan pandemin och frågade om hon kunde hjälpa mig korrigera min biocircuit-bana så jag lättare skulle komma igång.  Hon hade tid direkt och det var bara att sätta igång!.Biocircuit är ju förinställda maskiner som korrigerar sig efter min längd och anpassar motståndet efter min styrka. Jag behöver bara logga in med min app så säger den "Hej Katarina, börja att cykla med cykel 1B i 3 minuter" och så när jag går dit så är sätet förinställt och motståndet likaså. Sedan säger den typ "Du har 25 sekunder på att sätta dig i benpressmaskinen" och så går man dit och även där är allt förinställt så jag bara kan börja pumpa. Bra grejer, helt enkelt.  Jag har ett helt annat självförtroende nu än vad jag brukar ha efter ett gymuppehåll. Jag vet inte riktigt varför men det känns bara bekvämt och bra att sätta igång ig

Det är helt ofattbart vad Huel gör med kroppen. Jag kan inte riktigt förstå varför det inte blir en enorm skräll om detta. Jag dricker det regelbundet utan att egentligen tänka på det och efter att ha gjort det i... jag vet inte, ungefär två år, så fortsätter de positiva effekterna. Jag får renare hy, mindre finnar, bättre mage och trots att jag inte tränar så ser det ut som jag tränar. Jag är ändå 40 och att inte träna vid 40 borde synas mer. Ibland kan jag strunta i Huel några veckor och ibland tar jag väldigt ofta, men utifrån mina beställningar av produkten så blir det Huel oftare och oftare. De beställningar som förut räckte i över ett halvår räcker kanske bara 3-4 månader numera.  Jag har blivit av med ledvärk och mår i allmänhet bättre än vad jag mått på väldigt många år. Jag kan på riktigt inte fatta att det inte liksom.... att inte... att inte folk blir helt galna i det. Att det bara är jag.  Men såklart. Du måste överge dina tidigare tankar på mat och matens funktion. Du kan

Årets sista föl poppade nyligen ut på stallet dit Galishimo flyttat. Jag har tagit hand om den gravida mamman några gånger innan hon fölade. Jag har ryktat henne, kliat henne, och svalkat henne med en fuktig svamp under största värmeböljan, så vi är kompisar nu. Därför bjöd ägaren in mig att gå in i boxen när fölet bara var några timmar gammalt. Han var så nyfödd att han inte riktigt knäckt koden hur man diar ännu, och mamman hummade och pratade med honom hela tiden.  Det kändes helt galet att få vara så nära en så liten nyföding, och trots att mamman är jättesnäll, så kändes det som att jag inte ville vara särskilt närgången. Mammorna har ju säkert en hel del hormoner, och det är så mycket nytt, så det vore inte konstigt om mamman skulle vilja vakta den lille. Så jag smög mig ut ganska snart. Lillfölet hade bara på några timmar lärt sig dia, och när jag lämnade stallet, för att åka hem igen, så hörde jag ljudliga sugljud och klunkar från fölboxen.  Sedan har jag ridit Galishimo i ridh

 Idag hade vi lite otur. Det blåste ute och jag red på uteridbanan och tappade långsamt lite självförtroende av stormvindarna. Galishimo var ganska nöjd men jag känner ju honom och vet att det kan vända mycket snabbare än man tror, så jag hamnade i något slags mentalt beredskapsläge och då blir det dränerande att rida.  MEN vi har ju ett ridhus nu för tiden så jag tänkte att jag kunde testa ridhuset i stället, trots att det både viner och knakar i det när vinden går.  Tyvärr det utfördes något slags borrarbete alldeles bredvid ridhuset som liksom fortplantade sig genom plåtväggarna och fick hela ridhuset att förstärka ljudet som en resonanslåda. Det kraftiga borrljudet startade precis när vi gick in, och upphörde en timme senare, precis när jag gick ut. Och då var jag ganska färdig mentalt och mindre motiverad. Jag hade i princip bara gått in i ridhuset och sedan satt mig på en pall och låtit Galishimo vara upprörd för sig själv över ljudet, utan krav eller guidning från mig. Förutom a

  Jag har fortfarande svårt att uppdatera mig på bloggen, men jag skriver ju mest för min skull så jag förlåter mig själv. Det är som att jag vuxit ur mitt skal och behövt omdefiniera mig själv.  Jag omdefinierar kanske min träning med Galishimo också. Jag går mycket mer på intuition med honom och jag låter honom verkligen vara den han är nu. Jag ser honom inte längre som ett projekt som jag haft i tio år, mot ständig förbättring, utan som en del av mig och en vän som jag vill sköta hälsan på. Motion behöver vi! Balans behöver vi! Bärighet behöver vi. Men bara för vår skull. Mest för hans skull. För att han ska få en trevlig stund på jorden. För att vi ska få en trevlig stund på jorden.  "När fan blir gammal så blir han religiös" sade man förut och jag verkar ha gjort en lightvariant av samma resa nu när jag fyllde 40. Men inte mot religion utan bara lite mer mot mig själv. Lite mer vidgad i vyerna, uppluckrad i kanterna. Jag kan se på mig själv lite bättre utifrån och känna

  På många sätt förtjänar jag och Galishimo varandra. Han har behövt lite tid på sig att vänja sig vid den nya miljön och det har verkligen jag också behövt. Så vi har behövt ge varandra tid.  Men jag KÄNNER verkligen hur jag sjunker ned bättre i sadeln på uteritterna nu och jag KÄNNER verkligen hur jag instinktivt slutat ta stöd i stigbyglarna för att ha något slags onödigt beredskapsläge. Jag KAN mjukt gunga med, med kropp och mjuka bäcken, när han taktar och jag KAN bara åka och njuta av hans glada energi och att han är frisk.  Idag var jag ute i två timmar med två ryttare jag aldrig ridit med förut och det gick hur bra som helst. De behövde inte anpassa sig efter mig och Galishimo utan vi kunde hänga med utan problem. Jag hade mycket energi över efteråt, och kände mig inte alls så mentalt trött som jag brukar, efter att ha varit ute med honom länge. Så skönt att komma tillbaka, full med inspiration!  Galishimo var så lugn och hans hovslagare hoppade spontant upp barbacka på honom o

 Galishimo, ja! Han har gått ned lite i vikt, som det verkar. Jag har ju trappat upp ridningen men jag tror den största förtjänsten är hans kompishäst Boris som vallar och leker en hel del med honom. Han ser riktigt trevlig ut nu!  Jag inser ju att jag behöver köpa lite nya ridkläder också. Just nu blir det ofta ett par lite trasiga tights och joggingskor med liten klack. Jag började med joggingskor för att jag behövde kliva av en hel del nu i början när han var spänd, och jag ville inte få skavsår av att promenera i ridstövlar, och nu känns det jättekonstigt att återgå till stövlar igen. Jag känner mig även lite obekväm i westernstövlarna som verkligen tar en evighet att gå in. De är fortfarande inte mjuka. Jag känner mig för stel i vaderna i stövlar nu, det känns som jag får mycket bättre kontakt med Galishimo om jag har full rörlighet i hälarna och anklarna. Så jag får väl försöka hitta några jodphurs och fräscha upp garderoben lite.  Vi är fortfarande inte där vi var träningsmässig

Inläggen kommer inte regelbundet längre och jag måste erkänna att jag varit väldigt trött detta år. Trött i kroppen och trött i psyket, och ibland även uppvarvad på ett lite obehagligt sätt. Jag har också haft en hel del problem med magen och ibland undrar jag inte om det är någon form av Post -Covid som vissa beskriver att de fått efter virusinfektionen.  Trötthet är bara ett problem för mig om jag inte har utrymme för den, och jag har gott om utrymme. Jag har ju bara jobbet och hästen och mina vänner. Jag kan vila däremellan.  Galishimo mår i alla fall jättebra och han får mer motion av mig än vad han brukar. Jag har skavsår på sittbenen som skvallrar om att min hud inte alls är van all denna tid i sadeln. Jag orkar inte riktigt ta upp ridningen där jag avslutade den men vi rör på oss tillsammans. Jag lösgör honom. Rider ut med honom. Pysslar och flätar honom.  Snart kommer en tid när jag växlar upp igen.  . 

 Det är alltid lite jobbigt att finna nya vänner när man är på ett nytt stall. Vissa personlighetstyper fungerar jag bättre med än andra. Om jag rider med de där riktigt modiga och duktiga ryttarna som gillar lite fart och fläkt så känner jag mig lätt som en tråkig stoppkloss, alternativt sällskapets Party-pooper, som drar ned festligheterna och föreslår skritt. Ofta brukar inte de andra ryttarna bry sig om detta men själv kan jag känna mig tråkig. Och så det där med att jag sitter av ibland. När man träffar bilar, när något spännande verkar hända, eller när jag bara känner att Galishimo är spänd utan att riktigt kunna få honom att släppa ner mig på ryggen igen. Det känns lätt som ett misslyckande att inte våga sitta kvar.  "Nämen vad klokt att kliva av!" utbrast min nya ryttarkompis när jag satte av efter att Galishimo upptäckt en räv en bit bort. Jag tittade förvånat på henne.  Nya ryttarkompisen fortsatte glatt:  "Det gör nog jag också, jag behöver få lite bättre blod

 Galishimo fick vara läromästare åt Ebba i lördags. Jag värmde upp honom och galopperade honom och kände att han var mjuk och fin i kroppen innan Ebba satt upp. Jag vill inte att han ska ha några spänningar innan hon börjar rida.  Sedan tappade jag en dynggrep mot plåtväggen så det small till och Galishimo sprattlade till och Ebba tittade anklagande på mig:  "Du är aldrig försiktig när andra sitter på din häst! Bara när du själv sitter på honom!" och jag fick be gruvligt om ursäkt både en och två gånger. Sedan höll jag mig lydigt undan både grepar och plåtväggar. Sedan skulle jag väl vilja summera Galishimos uppdrag som läromästare med att han periodvis gick som en kratta. Han kan verkligen, verkligen, gå som att han aldrig blivit ordentligt riden. Huvudet upp och noll framåtbjudning och ena örat fram och andra örat bak. Hans första test när någon ny sätter sig på ryggen är om han kan strunta i vederbörande. En riktig rövhatt. Han höjer inte självförtroendet hos någon. Och nä

 Jag gick ju en kurs i "Självbärig ryttare" precis innan pandemin. Du hittar lite kort om detta i inlägget HÄR.  Så jag tänkte damma av de kunskaperna och övningar på Anna som ville sitsträna med angloaraben Pride.  På ett sätt så kändes det som att vi initierade till en lek. Jag "lekte" tränare och Anna "lekte" elev. Så kändes det, för inte hade jag erfarenhet av att leda någon form av sitsträning och inte visste jag heller om det skulle fungera, bara för att min egen ridlärare kunnat redovisa vinsterna rent teoretiskt och med pedagogiska bilder. Jag har ingen fantastisk sits själv, men de som känner mig brukar säga att jag har en väldigt nördig sida och jag tar till mig teoretisk fakta snabbt. Så varför inte testa? Jag kom ihåg de flesta övningar tränaren gick igenom och rent teoretiskt varför de kunde ge en positiv effekt.  Jag är väldigt bekväm i min expertis i mitt arbete, men kände mig som vanligt väldigt obekväm med att ta på mig "expertmössan&

 Jag ändrade ju mitt matmönster för att gå ned i vikt, som jag skrivit en hel del om, och på helgerna har jag alltid haft föreställningen att det är då jag kan släppa på spärrarna och äta vad jag vill. Det är ju det som gör att man orkar hålla kontroll på maten på veckodagarna - man kan släppa loss på helgerna.  Det tråkiga med detta är dock att min mage inte gillar helger längre. Jag har haft någon form av magsjuka varje helg i minst fyra veckor nu.  Mat som jag inte längre verkar tåla:   Bröd Mjölk Pasta Pizza  Feta såser Glass Mat som gör livet värt att leva:  Bröd Mjölk Pasta  Pizza  Feta såser Glass Så... i går hängde jag med Anna och Pride på ridhuset och Ebba fick även rida en ridlektion med Galishimo. Jag värmde upp helgen med en otroligt god, färdig, kycklingbaugette och innan vi bytte stall från det lokala ridhuset i stan till att åka iväg till Galishimos stall utanför stan, så köpte jag en färdig korv med bröd till mig och Ebba på macken. Och jag vet att det inte kan ha vari

Man får verkligen träna på sitt tålamod med Galishimo. Han behöver tid på sig för att landa. Och jag med, för den delen. Han har varit otrygg i ridhuset och det var inte förrän för några dagar sedan bara, som jag kunde skritta honom på lösa tyglar efter fyrkantsspåret i ridhuset. Men när jag väl kunde göra det, och samtidigt överösa honom med beröm för att han kunde länga på sig, så gick utvecklingen snabbt och han började snabbt slappna av allt mer. Jag tror jag kommer att ha ett grundligt upplägg framöver med mycket skritt på lösa tyglar efter fyrkantsspåret och en försiktig upptrappning från detta.  Men vi har även börjat lägga in galopp nu, när jag känner att han är med mig, och han känns precis lika fin som vanligt.  Eftersom stallet jag är på nu är mindre, med färre andra hästar och ryttare, så är det också lättare för mig att "bubbla in mig" och hantera Galishimo på det sätt som passar mig bäst. Ofta väldigt långsamt och metodiskt, utan att jag behöver ursäkta mig elle