Här är vi!

 Jag var på dressyrkurs för första gången med Galishimo, på väldigt länge! Det har varit ganska skönt med en så lång paus. Jag har fått känna mig för själv med Galishimo, och jag har sänkt kraven ganska mycket. Vi ska ju bara ha trevligt ihop, han ska bara må bra och känna sig duktig när jag rider, jag likaså. 

Men nu var det dressyrkurs igen och det kändes riktigt bra. Det kändes ungefär som när jag gick in på gymmet nu efter upphållet. Jag gick in med lite självförtroende denna gång. Jag tycker själv att jag rider Galishimo hyfsat bra, och jag tycker även att han är fint på hjälperna. Vi har inte samma problem med rädsla och stress som förut, om än det självklart ligger och gror lite nerver hos oss båda emellanåt.

Men mitt självförtroende betyder att jag inte står i enormt behov av pepp och mentalt stöd från en tränare, och jag blir heller inte lika skadeskjuten om jag råkar få oväntad kritik om något. Jag känner mig mycket mer solid nu. Det är inte alls lika jobbigt att ta emot hjälp. 

"Här är vi!" liksom. Skit samma att jag rider i westernsadel och resten av hästarna är moderna sporthästar. 

Här är vi. 

Tränaren tyckte Galishimo var ambitiös och söt, och vi började med att träna på skänkelvikningar i galopp, så hon tyckte nog att jag hade hyfsat bra kontroll på alla hans fyra hovar, innan hon föreslog den övningen. Allt kändes jättebra och Galishimo fick blott ett litet fnatt när det kom bilar, barn, barnvagn och annat. Då blev halsen stel och griseknorren åkte upp. Men när han lugnat ned sig fortsatte han precis som att inget hänt. 

Duktiga killen!