Livet är förändring

  På många sätt förtjänar jag och Galishimo varandra. Han har behövt lite tid på sig att vänja sig vid den nya miljön och det har verkligen jag också behövt. Så vi har behövt ge varandra tid.  Men jag KÄNNER verkligen hur jag sjunker ned bättre i sadeln på uteritterna nu och jag KÄNNER verkligen hur jag instinktivt slutat ta stöd i stigbyglarna för att ha något slags onödigt beredskapsläge. Jag KAN mjukt gunga med, med kropp och mjuka bäcken, när han taktar och jag KAN bara åka och njuta av hans glada energi och att han är frisk.  Idag var jag ute i två timmar med två ryttare jag aldrig ridit med förut och det gick hur bra som helst. De behövde inte anpassa sig efter mig och Galishimo utan vi kunde hänga med utan problem. Jag hade mycket energi över efteråt, och kände mig inte alls så mentalt trött som jag brukar, efter att ha varit ute med honom länge. Så skönt att komma tillbaka, full med inspiration!  Galishimo var så lugn och hans hovslagare hoppade spontant upp barbacka på honom o

 Galishimo, ja! Han har gått ned lite i vikt, som det verkar. Jag har ju trappat upp ridningen men jag tror den största förtjänsten är hans kompishäst Boris som vallar och leker en hel del med honom. Han ser riktigt trevlig ut nu!  Jag inser ju att jag behöver köpa lite nya ridkläder också. Just nu blir det ofta ett par lite trasiga tights och joggingskor med liten klack. Jag började med joggingskor för att jag behövde kliva av en hel del nu i början när han var spänd, och jag ville inte få skavsår av att promenera i ridstövlar, och nu känns det jättekonstigt att återgå till stövlar igen. Jag känner mig även lite obekväm i westernstövlarna som verkligen tar en evighet att gå in. De är fortfarande inte mjuka. Jag känner mig för stel i vaderna i stövlar nu, det känns som jag får mycket bättre kontakt med Galishimo om jag har full rörlighet i hälarna och anklarna. Så jag får väl försöka hitta några jodphurs och fräscha upp garderoben lite.  Vi är fortfarande inte där vi var träningsmässig

Inläggen kommer inte regelbundet längre och jag måste erkänna att jag varit väldigt trött detta år. Trött i kroppen och trött i psyket, och ibland även uppvarvad på ett lite obehagligt sätt. Jag har också haft en hel del problem med magen och ibland undrar jag inte om det är någon form av Post -Covid som vissa beskriver att de fått efter virusinfektionen.  Trötthet är bara ett problem för mig om jag inte har utrymme för den, och jag har gott om utrymme. Jag har ju bara jobbet och hästen och mina vänner. Jag kan vila däremellan.  Galishimo mår i alla fall jättebra och han får mer motion av mig än vad han brukar. Jag har skavsår på sittbenen som skvallrar om att min hud inte alls är van all denna tid i sadeln. Jag orkar inte riktigt ta upp ridningen där jag avslutade den men vi rör på oss tillsammans. Jag lösgör honom. Rider ut med honom. Pysslar och flätar honom.  Snart kommer en tid när jag växlar upp igen.  .