Inlägg

Visar inlägg från april, 2014

Tidsmaskinen

Bild
Det är ett år sedan jag separerade nu. Jag önskar jag hade en tidsmaskin, då hade jag besökt den där ledsna och ensamma Katarinan i det tomma huset för ett år sedan, och lämnat över en lapp till henne: Du kommer att ha det ganska jävligt ett tag framöver. Lite jobbigare än vad du kunde föreställa dig.  Du kommer att få problem med bostad och ekonomi, och du kommer att gråta inför en främmande kostymnisse på banken.  Du kommer också att stå i en sölig sörja av blod i stallet och undra om din häst kommer att dö.  Du kommer att undra hur mycket det är tänkt att du ska behöva orka? Det är den dåliga delen av ditt liv.  Men den där tomma känslan du har nu, den kommer att ge med sig snabbare än vad du tror. .  Du kommer att bli glatt överraskad.  Du kommer att gå ned i vikt och slippa bekymra dig över dina extrakilon.  Du kommer att kunna dra på dig tighta jeans i provhytten och le.  Du kommer att lära dig grunderna i att flyga en helikopter.  Du kommer att upptäcka hur

Hjälplinor...

Bild
Jag var väldigt frisinnad när jag köpte Galishimo. Jag trodde inte jag skulle jobba honom särskilt mycket på volt, eftersom att voltarbete "sliter" på hästar. Jag trodde inte heller att jag skulle använda nosband och nosrem på min häst eftersom "en harmonisk häst som vet vad som begärs av den inte behöver tugga nervöst på bettet". Och det här med hjälplinor och inspänningslinor och allt det andra... jag trodde inte att jag skulle börja snärja in min stackars häst i ett linsystem. Jag tänkte att jag var tillräckligt kompetent och erfaren för att helt enkelt ge honom rätt guidning med rätt fingertoppskänsla. Tre år senare ser min häst ut som en julgran. Han är omsorgsfullt klädd i allsköns linor och hjälpsnören. Och det är så skönt. Så. Skönt. Förlåt alla hästvänner där ute som propagerar för fri dressyr och det otvingade samspelet mellan ryttare och häst, frihet och lydnad utan spända linor och tvång.  Förlåt, ty jag är en syndare. Efter att jag köpt det n

Om jag kunde sluta kämpa och leva i stället?

Bild
Jag fortsätter kämpa med Galishimo. Jag våndas och föraktar min egna ridrädsla. Jag försöker coacha mig mentalt med ljudband. Jag pratar ut om mina problem, och Pustar Ut när problemen tillfälligt lagt sig, för att sedan bli uppskruvad igen. Jag drömmer, jag hoppas, jag blir förtvivlad.  Jag intalar mig själv om och om igen att jag måste utmana mig själv och pressa mig själv och att framstegen kommer om jag inte ger upp utan kämpar, kämpar... kämpar.      Idag red jag inte, utan tömkörde Galishimo. Det var t u r, för han hade några rävar bakom örat. Han ville springa baklänges och snurra runt lite. Som en liten överraskning som han kanske tränat på i smyg, i hagen. Jag tömkörde ju honom och han trasslade genast in sig i linorna. Han blev stressad och fortsatte backa i trasslet av linor och han föll till slut på rumpan och ramlade över på sidan. Helt självförvållat. En helt logisk konsekvens av att ha drabbats av för många rävar bakom ö

Pustar ut

Bild
Galishimo har skött sig strålande ett par dagar, och jag pustar ut. Han har rusat iväg några gånger och varit lite skraj men lugnat ned sig väldigt snabbt. Jag har mestadels tömkört honom när jag känt mig osäker och tagit saker från marken i stället, utan att sitta upp. Men i det stora hela så pustar jag ut just nu... Det känns verkligen som att han börjar vänja sig vid ridbanan och som att han kommer bättre till ro med uppgifterna. Jag med för den delen... .

på hästfronten intet nytt

Bild

Det arabiska fullblodet

Vilken sorg och glädje att ha ett arabiskt fullblod. Ena sekunden tror jag att jag kommer att dö, och den andra sekunden så känns det som jag har en sårbar liten kyckling i handen, som bara vill göra rätt. En liten kyckling på 400 kilo som är relativt dyr i drift i jämförelse med ordinära kycklingar. Det är väl det som gör mig så fascinerad av honom. Idag kunde jag ha honom lös i paddocken, utan lina, och han ville verkligen inget hellre än att vara en duktig häst... Ena sekunden förundras jag över hur mycket jag skulle kunna lära honom lös, från marken, å andra sidan slår det mig hur så lätt det blir fel när jag börjar bli för målinriktad med honom. Nej. Bäst att leka lite prestigelöst med honom i stället för att träna...

Mental träning

Bild
Jag har börjat lite med mental träning för min ridning. Säg det inte till någon. Jag tycker det hela är lite pinsamt. Det är väldigt flummigt. Och pinsamt. Man ska andas ut och in och känna lugnet. Och träna på att andas ut och in och känna lugnet. Det räcker tydligen inte med att andas ut och in en enda gång, utan det ska vara en intränad sinnesstämning som man ska lära sig att "nå" även när man är stressad. Och när hästen är stressad. Känns bara allmänt konstigt att träna sig på att andas för jag har hittills aldrig dött av syrebrist.  Överhuvudtaget känns det lite genant. Jag satt upp på Galishimo igår kväll och försökte andas ut och in och känna lugnet. Gick väl sådär efter som att mina jeans sprack, i ett ljudligt sprakande, när jag satte mig upp i sadeln. Bara där så är min fokus ganska förstörd... .

Äntligen verkar han skimla

Bild
Galishimo är ju "skimmel" på papperet vilket betyder att han ska bli ganska vit när han blir vuxen. Han har inte alls verkat "blekna" särskilt mycket i mina ögon, trots att jag haft honom i ett par år (inget fel med hans vackra mörkbruna färg men man börjar ändå 'vänta' på att de vita håren ska tränga fram, eftersom det står på papperna). Men nu när man verkligen ryktar bort vinterpälsen så verkar det vara betydligt fler vita hår som brutit fram. Särskilt om solen ligger på. Så nu ser han mer "smutsgrå" ut, eller vad man nu säger. Det börjar märkas att jag har en skimmel!

Inte nu, men sedan...

Bild
Idag hade jag rensat ur förrådet, sorterat sopor och slängt gamla minnen, tappat ut en flaska olivolja över förrådsgolvet, åkt två varv till återvinningscentralen, sanerat bilen samt precis suttit mig ned en sekund, för att sedan bege mig till stallet. Jag var trött och lite matt över gårdagens reaktion. Galishimo var inte trött och matt över gårdagen. Han var mer alert än någonsin. Han var rädd för allt. ALLT. Och så körde han sin berömda arabiska show-trav som gav hans far fantastiska rosetter en gång i tiden, med tindrande ögon och med näsan i vädret. Precis som på bilden mamma tog. Jag satte mig upp på honom ändå och efter en stund höll jag på att åka i backen då han "trodde han såg nåt" och bröt iväg i präriegalopp. Men denna gång hade jag westernsadeln. Så jag satt som en smäck. Älskade, älskade westernsadel. Tack fina, fina Maggie för att du sålde den till mig. Den där nyköpta dressyrsadeln ska jag smörja upp och putsa fin. Det kommer en tid för den också.

Himlen får vänta

Bild
Galishimo gör sin klassiska ducknings-manöver: "Jag Tror Att Jag Såg Nåt!" Jag har tänkt igenom det här med ridrädslan igen och kommit fram till att användandet av den nyköpta sadeln får vänta lite. Det är en enorm stressreaktion för kroppen. Jag får verkligen panik och blir matt flera timmar efter. När nu westernsadeln fungerar så bra för mig att rida i så kan jag ju fortsätta med det i några veckor. Det kanske bara kommer en tid när jag känner mig redo och att allt blir bra, precis som den tiden då jag plötsligt började svinga mig upp i sadeln på Galishimo, och slutade använda uppsittningspall. Bara för att det kändes enkelt och rätt. Dessutom är han ju lite speciell och har lite fuffens för sig, och snabbt går det. Det är viktigt att jag känner att jag sitter tryggt på honom ett tag till. .

Bilden på kontroll

Bild
Så här såg vi ut innan jag satt av! Det kommer att funka! Jag behöver bara lite tid!

Ridrädsla

Bild
Jag är fascinerad av min egen ridrädsla. Det känns som att den lever sitt helt egna liv. Den styrs av reptilhjärnan och slår igång alla alarmsystem som finns i huvudet och på några sekunder så börjar jag plötsligt skaka och känna panik. Nu har jag köpt en jättefin sadel till Galishimo ifall jag vill rida dressyr med honom. Det är ju bara en annan sadel. Men ändå inte. Den har stått helt oanvänd i över en vecka nu. Jag har knappt orkat titta på den. Sadeln som skulle vara en symbol för min dröm om att kunna rida dressyr med Galishimo förvandlades omedelbart till något helt annat: En relik för något jag aldrig kommer att våga. För jag vet ju att oavsett hur pigg och positiv jag är så kommer reptilhjärnan att slå igång alla alarmsystem som finns eftersom det var en sådan sadel jag flög av på, tidigare. Under morgonens promenad med hunden så vände jag ansiktet mot solen och tänkte: "Jag vill inte ge upp min dröm! Jag vill inte ha min sadel som relik, jag vill ha den som mål. Jag må

Words...

Bild
Så här såg vi inte ut hela tiden, nej... 

Vikten av tålamod

Bild
Igår hade Galishimo besök av sin medryktare och hennes son. Galishimo tog besöket på mycket stort allvar. Han visade stolt upp sina färdigheter som ridhäst. Som ridhäst är det viktigt att visa sin människa vem som bestämmer. Det är viktigt att människan inte får ta överhanden under ridningen, för det är då som farliga saker kan hända. Alltså gäller det som häst att vara mycket bestämd och konsekvent när man hanterar sin ryttare. Man måste visa vem som styr båten, helt enkelt. Galishimo visade pedagogiskt för sin publik att det inte är okej att tolerera sin människa när denne sparkar honom på magen. Det ingår i dåligt uppförande och ett mycket vanligt beteendeproblem hos människor. Galishimo förklarade att detta inte var något annat än ren trots från hans människas sida. Då ska man inte kasta av sin människa utan bara tålmodigt stå stilla och blåsa upp magen och vägra röra sig ur fläcken. Det kan ta tid för människan att förstå att hon håller på med ett beteende som inte är önskv

Varför är det viktigt med resultat?

Bild
Ibland måste jag stanna upp och fundera lite över varför det är så viktigt för mig att uppnå resultat. Det är som om jag lever i en liten egen föreställningsvärd där jag tror att resultaten kommer att ändra livet på något vis. Om jag bara gjorde lite bättre resultat och kunde komma ut på tävlingar, så kommer alla som fnyst åt mig och Galishimo att plötsligt fyllas av vördnad och respekt. Som om det någonsin skulle hända. Jag fantiserar om att de som säger att jag inte har kunskapen som krävs (eller nerverna som krävs) för att göra framsteg kommer att våndas i sin förtvivlan och plötsligt inse att de kastat paj på mig helt i onödan. Som om det också någonsin skulle hända. Det mest sannolika som skulle hända om resultaten plötsligt infann sig är troligen följande: Alla som fnyst åt mig kommer att fortsättningsvis strunta i mig, vifta bort mina framsteg som om de vore irriterande flugor, och fnysa på någon annan i stället. Det mindre sannolika, men fortfarande mycket möjliga

Att lyssna mer än lära ut

Bild
"För att leda måste man kunna följa" läste jag nyligen i boken "Hästar, män och andra djur". Och det blev en sådan dag idag. Det blåste igen. Jag bestämde mig för att inte rida utan att bara låta Galishimo springa på lina där han var som mest rädd förra gången. I stället för att göra övningar med honom så tänkte jag att han kunde få springa och titta på läskiga saker som rör sig i blåsten. Denna gång var han betydligt mindre rädd. Han sprätte till ett par gånger men hans spända kropp slappnade snart av. Hans ängsliga ögon blev snart lugna och nyfikna. Han började sänka huvudet i blåsten, han blinkade och slickade sig om munnen. Som om han var riktigt nöjd över att han inte var rädd  längre. Det kanske inte händer så mycket med ridningen just nu, men han blir mer avspänd, lugn och lydig. Att han är mindre orolig och mera avspänd när jag rider, kommer att ge bättre resultat, längre fram...

Okontrollerat skenande

Bild
Jag är nog inte så dum när allt kommer till kritan, som fantiserar om riskerna för okontrollerat skenande. Idag har Galishimo ägnat sig åt okontrollerat skenande. Jag märkte det redan när jag skulle ta in honom till stallet att han var i gasen. Det blåste ju lite. Så jag tog ingen sadel på honom utan lät honom löpa runt mig på en lång lina. Han skrek, sparkade, bockade, skenade, hoppade och skyggade. "Gör det du. Du får inte gå in förrän du är lugn." tänkte jag och stod stilla i mitten av cirkeln och frös. Det tog en timme innan han skrittade med huvudet sänkt och öronen framåt. Ridbanan har åter igen blivit ett slagfält av slirande spår liknande en jordfräs. Själv klarade jag att bevittna hans okontrollerande skenande enbart med hjälp av så mycket positiv energi från de andra hästtjejerna. Det här är några av kommentarerna som glatt duggade under kvällen: "Tur att han är så söt!" "Det där är inte dumheter, han är riktigt glad bara!" "Vad

Dagens Galishimo

Bild

Igår skötte sig inte matte

Bild
Igår skötte sig Galishimo utmärkt. Det gjorde inte matte. Det var en traktor som jobbade vid ridbanan. Jag fick panik. Galishimo gäspade. "RackelRACKELrackelBRUM" härjade traktorn på och jag såg för min inre syn Galishimos okotrollerande skenande och hur jag föll baklänges och knäckte nacken. Marken skulle slå rakt mot min lilla bärande "Atlaskota". I ett litet snäpp eller ett mindre "plupp" så skulle huvudet vara frigjort från nacken. Och så skulle jag stå där och med huvudet dinglandes och tänka "Jaha. Det blev så här det slutade, alltså." Så jag vågade knappt rida. Jag satte mig upp och av ett par gånger. Jag skrittade runt lite och tittade ängsligt på traktorn. Ingen träning blev dock genomförd. Galishimo tittade INTE ängsligt på traktorn. Han tittade på annat. Som sin egen skugga. Och så tittade han hungrigt på några grässtrån. Nu är det ju så här att jag intellektuellt börjar inse att traktorns ägare är inne lite titt som tätt i hästh

Framstegen

Bild
18 månaders arbete mellan ovanstående och nedanstående bild. Han blir bara stadigare! Tänk vad skönt att jag inte längre sitter på en ostadig treåring utan en klart mindre ostadig unghäst. Idag red jag honom ensam på ridbanan i mörkret. Vilket också kändes som ett framsteg, då han under igångsättningen var fullständigt bananas första två passen. Nu kunde jag sitta upp själv från marken också. Ensam i mörkret. Stoltare än någonsin. Vi tog det väldigt lugnt, skrittade massor och jag hade inte så  höga krav på honom. Jag har börjat träna lite mer på att han ska flytta sig för mitt ben (skänkeln) och kunna gå lite bättre sidvärtes. Just nu räcker det bara med ett steg i rätt riktning för att jag ska vara nöjd. Han behöver inte ta flera steg. Bara jag får den där känslan att jag trycker med hälen mot hans mage, och plötsligt flyttar alla 400 kilon man sitter på, 40 cm åt sidan. Det är ganska häftigt. Jag såg hur han lyfte huvudet och sneglade på mig efter varje sidoförfl

Omotiverade Presenter!

Bild
Helt utan anledning har jag fått en hel del presenter i helgen. Gud vad jag är bortskämd. I mina ögon förtjänar jag dem inte då jag mest gått runt och surat, eftersom jag fortfarande är lite smått trött. Tröttheten är i och för sig lite bättre än för en vecka sedan.   Men jag sprudlar inte direkt av energi, om man säger så.    Men tydligen är kärlek ovillkorlig, och tydligen så kan även en halvsur, småtrött, halvgrinig kvinna få känna sig riktigt värdefull. Helt utan anledning.

Nöjd!

Bild
Mamma följde mig även idag, och nu hade jag en klart lugnare häst. En annan häst var i närheten, en motorsåg arbetade i närheten, en fyrhjuling drog lite kvistar, han var jättefin. Han var klart mindre nervös och tuffade på riktigt fint. Mycket handlar fortfarande om att få honom och mig lugn, men vi kommer dit. Långsamt och säkert!

Den makalösa uppsittningen

Bild
Nu du skriver jag till DIG, min gamla hästkompis Karin i Gävle, som läser min blogg och så ofta hejjar på mig: NU kommer filmbeviset på den makalösa uppsittningen som jag bloggat om tidigare, Karin. Den makalösa uppsittningen går att tolka på två sätt. Antingen kan man se det som en något osäker ryttare som sätter sig upp på en häst och blir alldeles förbluffad över detta. Ryttaren börjar intensivt fippla med tyglarna och upprymt klappa sin häst. Kan vara så att ryttaren är alldeles fantastiskt feg, och har hoppats på att klara denna akrobatik under ett års tid nu, Karin. Ryttaren ler ett strålande och glädjefyllt leende och stoltheten syns långa vägar. Eller så kan man även se det som en något osäker unghäst som tycker att det här med uppsittningar är något läskiga. Så hans matte har hjälpt honom genom att träna uppsittning i evigheters evighet. Först hängde hon på honom i löjligt många veckor. Sedan har hon tagit hjälp av pall så att "skuttet" upp inte ska bli så hög

Det räcker med kunskap om ryttaren

Bild
Idag blåste det och jag hade INTE suttit mig upp på Galishimo, i vanliga fall. Men nu hade jag min coachande mamma med mig. Mamma kan absolut ingenting om hästar. Men hon kan allt om mig. Och då gör det inget att man inte kan något om hästar. "Ta det lugnt! Ge dig och hästen tid! Du kan ju låta honom springa runt en halvtimme eller så, om det känns jobbigt att sitta upp!" peppade hon. Så Galishimo sprang runt "en halvtimme eller så" enligt coachens principer.  Och sedan satte jag mig faktiskt upp.  I blåsten.  Trots att jag var ganska rädd.  Galishimo betedde sig föredömligt, förutom några mindre infall av panik när det blåste i rumpan på honom. Mamma peppade, fotograferade och filmade. Det kändes väldigt tryggt. När jag såg på bilderna så trillade det ner en och annan polett. Det GÅR framåt, vi BLIR bättre. Jag blir absolut mer avslappnad och Galishimo är en väldans trevlig prick. Om än han är lite vild emellanåt. Jag har slutat "dra ihop" kro

Några utbrott senare

Bild
Några utbrott senare så har Galishimo faktiskt lugnat ned sig. Men ridbanan blir aldrig densamma igen. Han har upptäckt att han kan galoppera jätte-jätte-jätte-snabbt runt mig om han lutar sig riktigt ordentligt inåt i kurvorna. Men hovarna gräver djupt i marken och sanden flyger åt alla håll. Sedan så lugnade han plötsligt ned sig och var min bästaste kompis. Han såg nöjd och glad ut och slickade sig om munnen med sin rosa tunga och blinkade med de stora ögonen och gjorde allt jag bad honom om. Märkligt nog smälte hjärtat omedelbart. Jag har ingen motståndskraft mot honom. Alls. .

Igångsättning

Bild
Jag har inte återhämtat mig helt ännu och är väldigt trött fortfarande. Galishimo har fått vila i tio dagar och nu satte jag lite försiktigt igång honom igen, utan att sitta upp. Han var understimulerad och fullständigt i gasen. Jag gav honom 45 minuters sanslöst springande innan jag gav upp. Han bara sprang och sprang, skyggade och bockade... Det känns tungt med honom nu. Jag hoppas han kommer till ro snart så jag kan rida honom. Måste låta honom få röra på sig kontinuerligt igen... Jag kan inte låta bli att känna att jag gör ett dåligt jobb med honom. Jag borde vara modigare, piggare och rida honom mer. Det hade gjort susen med det mesta. Men jag har bara inte fixat det. Det grämer mig. Och får mig att skämmas lite.

April, april...

Bild
Jag har ju all möjlig statistik på min blogg. Jag har ju statistik över följare och antal besök per månad och nu har jag ju även ekonomisk statistik då jag tjänat hela femton kronor förra månaden på mitt bloggande. Femton kronor! Det ni! Jag har flera funktioner jag inte kan med ännu, såsom "plattformar" och Europakartor och så vidare. Man kan dra ut statistik på hur många som använder Ipad eller mobil eller vilka sökmotorer de använt när de hittat min blogg. Det mesta går att finna. Men just denna funktion var lite spännande att granska just idag.. Tänk att man numera får besök från Topplaneter och Månar...

Att ha en gammal hund

Bild
Pojkvännen trivs med terven. "Hon är så lydig. Man behöver aldrig ha koppel på henne. Jag kan ha henne lös överallt. Hon kommer alltid när jag ropar." ler han ofta. Han tar henne gärna på långa promenader och fortsätter lovprisa henne. "Idag tog jag cykeln och hon fick springa lös efter. Vi mötte joggare och jag kände mig så stolt över att hon gick så lydigt med mig. Ibland stannar hon och nosar men så fort man säger hennes namn så kommer hon på direkten." Hon är ju verkligen en lydig hund..Jag glömmer det för jag har haft henne så länge men det är ju som pojkvännen säger. Man kan ofta ha henne lös på promenader. Hon vill alltid göra rätt. Nu börjar hon bli lite stel i nacken och igår natt kunde hon inte sova. Hon är ju 13 år nu. Jag har haft henne under hela mitt vuxna liv. Jag var lika bekymrad över henne när hon var ung, som jag är bekymrad över Galishimo idag. Hon var också vild. Alldeles i början. Men "vild" har hon verkligen inte varit de senas