Livet är förändring

Jag släppte på allvaret för en kväll. Det var inte ens planerat. Jag har knappt festat de senaste sex åren och när jag gjort det har jag absolut inte släppt loss och busat. Men nu gjorde jag det. Ena sekunden bjuder jag prydligt Maria på ett glas vin och pratar jobb & karriär. Andra sekunden så är jag småpackad på Vampire Lounge och raggar på en två meter lång karl med rakad skalle genom knacka honom på axeln och fråga honom: "Vad gör en flicka som du på ett ställe som detta?" .

Jag har tänkt efter en bra stund nu och kommit fram till att jag är jätteledsen och arg över allt jag förlorat. Relationen med Micke, jobbet i Gävle, alla vänner i simsällskapet, triathlonklubben jag grundade, alla andra vänner jag hade omkring mig, att jag trodde på Christians löften. Det är ju snart ett helt halvår sedan men jag är fortfarande jätteledsen och arg över att jag hamnade i en situation där jag tyvärr blev tvungen att flytta. Jag är jätteledsen över att jag satsade, blev dumpad, och hamnade här. Ensam. Varför trodde jag på de som sagt att framgång handlar om målfokusering, ansträngning och att våga ta risker?! I många avseenden handlar livet om att ha tur och att inte ha otur. Jag vill bränna alla självhjälpsböcker som tror att man med tankar, handlingar och hoppet kan kontrollera livet. Jag vill fixa ett stort jävla bål och dansa primitivt i cirklar runt elden och skrika okvädesord tills jag blir utmattad... Eller vänta nu. Det ska jag faktiskt göra. Jag har jättemånga b

Jag provred lite dressyr på en unghäst i helgen. Jag red kanske bara en kvart. Det kändes ljuvligt. Att rida dressyr handlar inte bara om sport och teknik utan om konst, kommunikation och givetvis behag. Jag hade hundra ideér om den hästen och vad jag skulle kunna utveckla och kände som vanligt att jag inte kan exprimentera med vad som helst på vem som helst, särskilt inte när jag inte äger den fina hästen. Jag är ju liksom tvungen att mer eller mindre kopiera ägarens ridstil och krav för att inte förvirra den nyinridna unghästen. Den var för övrigt jättefin och supermysig och positiv. Kanske borde jag försöka spara ihop till en egen häst, snart? Är det inte dags snart..?

Jag lovade mig själv att inte köpa fler böcker, eftersom min budget är rätt så tight. Jag minns inte exakt när jag gav mig det löftet, men det var väl ungefär sex veckor sedan. Jag tycker det går riktigt bra med mitt bokförbud. Jag köpte i och för sig en biografi av Madame De Pompadour men det var ju en ljudbok på 11 CD-skivor så den tycker jag inte riktigt räknas som "bok". Böcker läser man. Ljudböcker lyssnar man på. Sedan köpte jag "Dressyr med Kyra" och det är väl heller inte en bok i dess rätta bemärkelse. HANDBOK är det ju. En HANDBOK med anvisningar som man följer om man vill rida dressyr bra. Inte en LITTERÄR bok. Skillnaden är ju hårfin men jag är stolt och tycker att köpet var mycket givande. Det blev en biografi av Napoleon som naturlig följd av Madame De Pompadour, de levde ju lite sådär nästan samtidigt på nästan samma plats så det bokköpet räknas inte som ett bokköp utan en "förgrening" av den inköpta ljudboken. Boken "Den svenska målark

Nämen jag kan ju liksom börja måla. Liksom. Jag minns inte vad det var som fick mig att sluta måla för tio år sedan men eftersom jag inte kan träna eller på något annat vis leva det där Livet Jag Hade Tänkt Mig så fanns det liksom inte så många andra sätt att spendera helgen på. Så jag åkte till Uppsala och köpte färg och dukar och grejer. Efter halva tavlan kom jag på vad det var som fick mig att sluta måla för tio år sedan. Prestationsångest heter det visst. Jag har ju talang för det där och då blir jag uppenbarligen rätt så orolig. Jag hör min bildlärares ord eka i huvudet "Sluta aldrig att måla. Vad du än gör, sluta aldrig måla..." och så minns jag hur folk liksom åt upp mig med personliga uppdrag och att jag aldrig igentligen lyckades slutföra så värst många, och att jag ofta hade dåligt samvete för att inte leva upp till folks förväntningar. Det där dåliga samvetet kunde jag inte hantera för tio år sedan. Men nu är jag ju vuxen så självklart kan jag hantera lite gamla

Jag kan inte hjälpa att jag blir sjukare. Jag har varit borta från arbetet i en vecka, jag försökte arbeta på onsdagen men blev jättedålig och fick gå hem. Det är tungt. Jag har bara ett vikariat och jag vet inte vart jag ska ta vägen om jag inte får behålla jobbet. Jag har ingen aning alls om hur jag ska få ihop tillvaron, om allt rasar. Jag har inget skyddsnät alls, inget socialt nätverk alls. Uppenbarligen har jag inget immunförsvar alls heller. Det är tufft nu. Det är riktigt tufft. Fick ett brev för bara några minuter sedan, som svar på bloggen: "Du kommer att komma upp på fötterna igen. Jag har sett dig falla, och ställa dig upp om och om och om igen de senaste 1-2 åren. Och det är svårt varje gång, men jag tror inte att du KAN göra något annat. Du har inte det i dig att bara ligga kvar och ge upp." Jag hoppas hon har rätt, Denize. .

Jag har varit på akuten på akademiska sjukhuset. Jag har gjort ett visst symboliskt motstånd mot ett sånt där ryggmärgsprov där man tar vätska från ryggraden. Jag har hyperventilerat i panik och märkt hur nålen kommit åt nerverna i ryggen till benen så de skakat. Jag har gråtit själv ensam i ett litet provtagningsrum då kroppen vibrerat av adrenalinet och jag har önskat att jag inte var ensam. Jag har reagerat på tryckförändringarna i ryggen så att jag blivit yr, ostadig och jag har kräkts. Jag har förtvivlat letat med fingrarna efter värktabletterna i kräket för att inte förlora de värdefulla rosa värktabletterna. Så har jag gråtit lite till. Sedan har jag varit på en kurs i Saltsjöbaden med fantastisk natur och lyxigt hotell, i två dagar. Jag har varit mitt bland chefer och människor med högre befattningar och diskuterat stora administrativa förändringar som kommer med den nya propositionen i januari. Jag har pausat då och då för att ligga ned och försöka bli mindre yr och kräksjuk.

Nu har jag varit sjuk i sex veckor. Jag klarar jobbet och lättare promenader. Jag har träffat en tjejkompis också, som är läskigt lik mig. Vi behövde bara prata med varandra någon minut innan vi ivrigt bytte telefonnummer. Sedan har vi hört av oss till varandra dagligen. Det är skönt att det finns en till tjej. En till tjej som är uppväxt i norrland med en flock draghundar, en till tjej som flackat från ort till ort utan att stanna. En till tjej som trots allt lyckats bra med jobb och karriär. En till tjej som älskar hästsport. En till tjej med en rejäl tävlingsinstinkt. En till tjej som kan pressa kroppen lite utöver vad man brukar, både fysiskt och psykiskt. En till tjej som separerat flera gånger. En till tjej som inte orkar köpa så mycket möbler eftersom man aldrig vet när det kan bära iväg igen. En till tjej som faller för machomän. En till tjej i min ålder som är ensamstående. Vi bor bara 100 meter ifrån varandra. När jag ser henne så ser jag de bästa sidorna hos mig själv. Och h