Livet är förändring

Nu har jag ätit apmycket i två veckor. Jag är inte helt säker på vad vågen säger men jag verkar ha gått upp ungefär tre kilo, men jag är inte helt säker.  Ni som varit lite uppmärksamma har nog räknat ut om detta stora kaloriintag varit bra eller dåligt. Jag har ju renoverat mitt kök! Jag har betydligt mer energi och orkar betydligt mer både på heltidsjobb och fritid. Galishimo har jag hunnit med också. Jag har en mindre lång "uppstartssträcka" och det går snabbare från tanke till handling, för köket hade jag verkligen inte planerat att fixa.  Dessutom har min långvariga sjukdomskänsla, som jag haft hela våren och under min semester, nästan gett med sig helt och hållet. Det enda jag har kvar är lite halsont emellanåt men inga övriga symptom. Jag har alltid sovit bra, men nu vaknar jag faktiskt ännu piggare än förut.  Nu ska jag försöka skruva lite mer i VAD jag äter så jag inte fortsätter skena upp i vikt. Jag ska se till att ha gott om frukt, nötter och keso samt havregrynsg

 Jag fortsätter vara i Lillskogen ofta, ensam med Galishimo, och tycker väl det är lite oklart hur mycket det går framåt, eller inte. Galishimo är väldigt spänd emellanåt och jag blir också väldigt ridrädd. Vi försöker vara där 2-3 gånger i veckan och många gånger får jag sitta av för människor, bärplockare och annat. Han går alltid framåt men han blir stel som en pinne och andas väldigt stötvis och håller andan däremellan. Det är tydligt att han tycker det är jobbigt. I sällskap är han ju mycket lugnare men vi blir ju så beroende av den andra hästen och ryttaren och det känns inte som det stärker oss som team.  Vi har haft lite otur för vi måste passera en lada där man just nu renoverar gamla altanfönster eller något liknande. Det bankas lite och låter när de använder verktygen och det är precis bakom ett hörn så Galishimo ser inte att det är folk där utan hör bara plötsliga höga ljud. Grannarna har ju inte heller en chans att se att det är en häst på väg bakom laduknuten om de ska dr

 Björn bytte bänkskivor och hjälpte mig upp med luckorna idag. Snart har jag mitt kök tillbaka igen! Vi har en lucka och en låda som står och torkar i hobbyrummet och jag har bättrat på med färg där det råkat lossna vid borttagning av tejp. På vissa vita områden kommer jag att behöva måla några gånger till. Men i det stora hela så får man en jättefin känsla för köket nu!  Här är inget kvar av färgerna för två veckor sedan. Jag har målat den bruna basen, målat in den på baksidan av luckorna (nix, det är inte vägg där) samt målat kaklet, luckorna och luckväggarna vita. Sedan blev det turkosa detaljer och hyllor. Så sjukt mysigt det blev!  Björn har bytt bänkskivorna och tog även skärbrädan till jobbet och slipade upp den, innan han lämnade tillbaka den, den blev som ny! Jag har aldrig använt skärbrädorna i mitt kök för de har alltid varit ganska ofräscha och välanvända. Men nu är de ju hur fina som helst!  Jag är så glad att jag gjorde mig det lilla extra besväret att måla insidorna av l

 Jag har gått in i mitt kök flera gånger nu, och bara njutit av förändringen. Det är fortfarande listtejp överallt så en bild ger inte köket rättvisa ännu. Inga skåpluckor har kommit upp heller. Men jag kan se och ANA att detta är på väg att bli ett mysigt, fräscht kök som kommer att ge känslan av att vara fräscht trots att jag bara slipat lite och bättrat på med färg.  Det är ju detta som är grejen med projekt och som gör livet så roligt. Man kan bita ihop och vara sur och gnaga sig igenom en herrans massa timmar men det man får tillbaka har man glädje av så länge. Jag har en tendens att misströsta att jag kommer att komma i mål med projektet trots att jag faktiskt aldrig egentligen anser mig ha misslyckats med ett eget projekt i hela mitt liv.  Certifierad fallskärmshoppare, socionomexamen, triathlon, En svensk klassiker, att rida in en arab, att klara kniviga situationer på jobbet, att ta BE-körkort, jag har målat om tre sovrum sedan innan och jag har aldrig behövt ge upp. Jag har a

  Tur att man inte alltid vet hur mycket jobb ett projekt innebär. Min lista var naiv av flera skäl. Till att börja med så klarar jag inte av att jobba två timmar innan jobbet och två timmar på kvällen. Jag hann inte ens med att duscha, och varvade aldrig ned mentalt. Jag fick ta ledigt på jobbet på fredagen för att försöka jobba bort lite med köket.  För det andra tog de flesta uppgifter längre tid än planerat. Exempelvis när jag skrivit "Måla skåpluckor 2 timmar" och inte förstått att största arbetet var att rengöra dem, slipa dem och eventuellt spackla dem innan jag kunde måla dem. Målningen var ju bara en liten del av renoveringen. Om jag någonsin gör om detta igen så borde det stå "Preparera skåpluckor 2 timmar" och sedan "Måla skåpluckor 1 timme" (planerat på fyra skåpluckor). Samma problem, fast snäppet värre, uppkom när jag började preparera insidan av skåpluckorna, och det var då jag tog ledigt från jobbet för att kavla upp ärmarna på allvar. Så s

 Fy vad less jag är på skåpluckor! Det är det första jag ägnar mig åt när jag vaknar och det sista jag gör innan jag lägger mig. Jag har nu färdigmålat fyra stora och fem små skåpluckor och jag har fyra stora och en liten skåplucka kvar. Lite för sent att ändra sig, med andra ord. Dessutom har jag insett att jag behöver måla om handtagen i en ny färg så jag är mindre pepp, om man säger så. När jag är klar med skåpluckorna så blir det ännu värre, då måste jag plocka ut allt från köksskåpen och måla där. Det kommer verkligen att vara kaos här i min lilla etta resten av augusti, med tallrikar och porslin och skåpluckor i "sovrummet".  Det är med blandade känslor jag stryker vad jag gjort på listan. Det är en enorm hjälp att jag har mitt schema så jag inte överjobbar, schemat är tufft som det är eftersom jag även rider Galishimo. Men samtidigt blir jag påmind varje dag om hur mycket jag har kvar att göra. Nåja, efter helgen känns det kanske bättre för då har jag förhoppningsvis

Jag råkade gå bananas igår och började måla handtagen vita på köksluckorna, och även de mindre luckorna för småskåpen. Dessutom hade jag köpt en ny väggfärg på Coop och kunde inte vänta tills senare utan var bara tvungen att börja måla väggen i köket ett varv på kvällen. Sedan började det sakta krypa på mig hur mycket jobb det faktiskt innebär att måla om köket, särskilt om det ska bli som jag vill ha det. Bland annat är innerskåpen inte festliga någonstans och någon har verkligen slarvigt hafsat på med färg här och var, där den blå underfärgen skinit igenom, och ibland inte målat alls. Det märks ju inte när skåpen är stängda, men när man öppnar dem så ser det lite skabbigt ut.  Att måla köksluckorna kommer ju att ta mycket tid. Först måste jag rengöra och sandpappra dem på ena sidan, sedan måla ett varv, låta torka i åtta timmar, måla ett varv till - sedan VÄNDA på skåpluckorna och göra samma process en gång till. Måla, torka, måla igen. Alltså måste varje enskild skåplucka målas fyra

"Björn, visst luktar det lite illa i mitt kök...?! Jag vågar inte dra ut spisen..." mumlade jag i söndags, när Björn tittade förbi. Björn, som har en betydligt mindre känslig näsa för mögel, gick till köket och drog ut spisen.  "Nu vet vi vart lukten kommer ifrån." konstaterade han och visade mig en fuktskadad sidoplatta där diskvatten från sinken skvittrat ned mellan spisen. Det ska vara en liten luftglipa mellan spis och sink, men vattnet har fått träet att svälla och slutligen har det blivit så tätt i luftglipan att skvittret från disken inte runnit vidare, utan fastnat och skapat en rätt så otrevlig grogrund för mögel. Nåja, vi drog ut spisen och lät plattan lufta sig och ganska snabbt gick det pilla loss de värsta delarna. Lukten försvann.  "Jag tar med mig slipen nästan helg och så slipar vi upp plattan och spacklar lite, innan vi målar på ett lager färg. Sedan får vi finna en lösning så att vattnet inte rinner dit." konstaterade Björn.  "Vi kan

 Ni som följt mig de senaste dagarna läste nog att jag hade bokat en PT för lite mer knävänlig träning på gymet, för att slippa inflammation i knäet. Det blev både sagt och gjort.  PT:n var en trevlig och mycket musklig och senig tjej som uppenbart älskar att träna. Jag kände redan där en lätt krock. Själv är mitt träningsintresse lite diffust, det går lite på autopilot och jag blir inte stressad om jag gör ett uppehåll på några månader. Hon gav mig i alla fall ett gediget program och gick igenom en uppsjö övningar för att jag skulle träna upp min bål. Bland annat övningar som liknar dessa:  Det är bål, det är höfter, det är rumpa. Det är sneda magmuskler och lite av varje. Alla övningar jag brukar skippa var där. Hon anade intuitivt vart jag fuskat. Min insida suckade men jag insåg att jag ju betalat för ett träningsprogram och hon gav mig precis vad jag betalat för att få. Hon gav mig övningar jag inte brukar göra och instruerade mig i dem. Det hade väl knappast varit värt om hon bar

 Min mamma kom idag och tanken var att hon skulle rida Galishimo på ridbanan. Det brukar bli mest skritt då och det passar bra då Galishimo behöver en vilodag. Vi bestämde oss dock för att promenera i Lillskogen igen, och trots att jag inte planerat att rida, så blev jag inspirerad och lånade mammas hjälm och satte mig upp. När Galishimo är avslappnad så är han FIN och det finns absolut inget att klaga på hos honom. Jag red honom ordentligt igår och han var verkligen kanonfin från början till slut på fredagskvällen. Mjuk och följsam och han blir starkare för varje vecka.  Mamma gick iväg en bra bit för att fotografera oss, samtidigt som vår stallkompis Barbro red förbi med sin häst åt det andra hållet. Galishimo var så lugn och uppmärksam på mig, jag kunde tryggt sätta mig upp i sadeln från marken på lösa tyglar, trots att han blev ensam kvar med både hästar och människor som gick åt vardera håll. Det är vinsten med att stå stilla en minut efter varje uppsittning. Jag fattade nog inte

 Jag gjorde ett litet experiment och ändrade om min mat igår. Jag känner mig ofta trött, magen krånglar ganska ofta, men jag går in lite i ett zombie-mode och gör saker på rent pannben. Det där med att jag går runt som en zombie händer ganska ofta, exempelvis när jag går på gymet på morgonen och ibland när jag är i stallet. Dessutom så har jag, inte bara en gång, beskrivit hur jag "tagit slut" mentalt när Galishimo varit svår att rida, och då suttit av och promenerat honom i stället. Självklart så beror det ju på fler faktorer än trötthet, men ibland blir jag förundrad över hur lite jag tolererar innan energin är puts väck.  Jag brukar skylla på att man FÅR mental soppatorsk om man kliver upp 05.00 på morgonen, knegar sig till gymet, jobbar heltid, och sedan tror man har energi över att studsa runt i stallet.  Men ÄR soppatorsken verkligen bara mental?  Detta behövde utforskas, så jag bestämde mig för att äta mer kött och fler mellanmål. Jag undviker annars kött på vardagar o

På hästfronten så har jag uträttat storverk. Från mitt perspektiv.  Det var fullt ös på stallet när jag åkte dit i tisdags. Det var någon form av utbildning i att mäta hästar, och vårt stall har ju alla möjliga hästar och storlekar, så det blev en naturlig utbildningsplats. Det var många främmande människor utanför stallet, några främmande hästar som kom utifrån, och lite transporter och annat på stallplanen.  Jag sadlade och ledde ut Galishimo och satte mig upp vid stallplanen. Jag klappade Galishimo, lät honom kika lite, tog stigbyglarna i lugn och ro och skrittade sedan förbi allt. Vilken tur att jag tränat på att han ska stå stilla en minut innan vi börjar rida, efter uppsittningen. Jag tyckte han var ovanligt lugn och stillsam och väntade på nästa signal, trots att det var rörelse runt honom. När vi passerat hästar och folk så skrittade vi ut ensamma genom den lilla byn (tre hus) till Lillskogen. Det låter ganska trivialt men jag har inte ridit ensam på asfalt förbi de husen någon

  Galishimo är så rolig att rida nu och det händer massor nu när vi galopperar mer! Förut har galoppen varit "avslutningen" av ett ridpass och detta har vi självklart haft skäl för. Men livet är ju förändring och nu är galoppen huvuddelen av passet, och traven är uppvärmningen och avslutet.  Det roligaste med galoppen är att den blivit bekvämare! Den är mindre skumpig, stabilare och med bättre bjudning. Jag antar att den helt enkelt blivit bärigare. Det betyder att jag kan galoppera och göra mitt galopp-program och samtidigt prata lite med de andra på ridbanan eftersom Galishimo både är självgående, bekväm och stabil. Inte såhär att jag gör en muntlig avhandling om högmedeltida ekonomi, men att jag kan säga "Går det bra om jag kommer  förbi här på utsidan? Jag tänkte göra en mindre volt där borta vid konen..." och även hinna höra svaret. Förut har jag varit tyst och koncentrerad för att få till galoppen rätt. Nu åker jag mer.  Sedan följer ju allt med den förbättra

Hej och hå vad snabbt det gick att dra på sig en skada. Jag har genomfört 7 försiktiga pass och vaknade i natt av att jag hade ont i höger knä, så pass att Alvedon eller Ipren inte hjälpte. Kanske även relaterat till att jag tagit cykel i stället för bil både till jobb och stall, nu under jobbstarten. Trots bara fem timmars sömn så blev det omöjligt att somna om, på grund av smärtan.   På ett sätt är detta lite tråkigt, men på ett annat sätt lite skönt. Jag har cyklat till jobbet och till stallet och sade igår kväll till en kompis att det kändes lite väl mastigt att cykla in till stan, träna på gymet, jobba heltid, cykla hem, cykla till stallet, rida och cykla hem igen. Men jag hade lite svårt att veta vad jag skulle plocka bort. Nu kom svaret av sig själv: Allt knärelaterat måste plockas bort. Omedelbart. Jag räknar dock inte ridningen som knärelaterad aktivitet.  Jag hoppas dock kunna börja cykla till jobbet så snart som möjligt då det är lite billigare. Jag tog bilen till gymet n

Andra träningsveckan påbörjad och det känns lite bättre än vad det kändes förra veckan. Förra veckan fick jag kliva upp 05.00 och kämpa mig upp ur sängen och iväg till gymet på morgonen. Jag hade inte lyckats vända på dygnet och var vaken till 23.00 på kvällarna. Jag gick upp kl 05.00 för att hinna träna och duscha innan jobbet, och hade lite svårt att motivera mig till varje steg. Från början vägde jag länge och väl om jag ens skulle iväg eller inte, på morgonen. Ett visst inslag av ångest och motvilja var konstant. Men jag fixade alla fem dagar.  Men nu är det andra veckan och jag fick mig i säng vid 21.00 och somnade nog vid 22.00. Jag kunde vänta till 05.30 med att stiga upp eftersom jag kommit in i morgonrutinerna. Träningen gick också mycket bättre och jag känner mig redan sugen på att öka motståndet vid vissa stationer. Men jag tänker vänta augusti ut så att jag fått in rutinerna bättre, innan jag ökar på allt för mycket.   Sedan kommer jag in nytränad, nyduschad och nysminkad t

En av Sveriges bästa quarteruppfödare, Allstar Ranch,   jobbar med någon slags förändring, och har nu utförsäljning av de flesta av sina hästar, både föl, unghästar och avelsmärrar. Jag har följt dem i flera år och älskar hur fina avkommor de lyckas avla fram, säsong efter säsong. Ranchen ligger i Umeå och förutom att deras hästar är kända för att vara väldigt lugna och stabila och bra tävlingshuvuden, så har de även lite intressanta färger, många av dem har fina stora vita lyktor i ansiktet. Bland annat är denna lilla quarterkille med i utförsäljningen.  Visserligen så är det ett lyxproblem att ha en jättefin häst och vilja ha två jättefina hästar, men det hindrar mig inte från att känna en tyngd i bröstkorgen. Det hade varit härligt att ha en häst att kunna lita lite mer på. Att inte behöva mentalt ligga steget före i alla moment. Att kanske bara kunna skritta på lösa tyglar i skogen med, eller att enklare kunna gå på kurser med. En häst att lätt hitta en passande sadel till, bara de

 Vi har ett litet skogsparti bredvid stallet som kallas för "Lillskogen". Partiet är inte så stort men det finns gott om stigar där att rida på. Och människor. Och cyklister. Och Bärplockare. Och buskar. Och andra ryttare. Det finns även en liten "sinnenas stig" med små tänkvärda skyltar efter stigen för allmänheten att promenera och begrunda. Och inte så långt därifrån finns två relativt vältrafikerade vägar. De flesta ryttare och hästar tycker att slingorna är trivsamma att rida på. Jag och Galishimo är de två gyllene undantagen.   Lillskogen är inget område som jag känt mig särskilt intresserad att rida efter. Jag har dåligt med överblick om vad som händer omkring mig när jag rider vilket hindrar mig från att ligga steget före Galishimo. Jag har promenerat där med Galishimo ibland och han reagerar lite olika beroende på vad vi träffar på. Men reagerar gör han. Särskilt när jag hanterar honom ensam, vilket medför att jag kan inte kan visa någon hur spänningarna ar

 "Den där hästen kommer bara att bli finare och finare för varje år." konstaterade stallägaren häromdagen när jag pratade om Galishimo. Jo, hon har sett många hästar genom åren, och trots att hon inte är intresserad av dressyr så ser hon att Galishimo fortsätter mogna och stabilisera sig. Lite i taget.  Det som är riktigt svårt för mig är dock att ändra om min inställning till honom och rida honom annorlunda. Tidigare har jag varit väldigt försiktig och tagit väldigt mycket hänsyn. Mycket har handlat om lösgjordhet och avslappning. I princip allt har handlat om lösgjordhet och avslappning. Vi har "yoga-ridit" hela hans liv och försökt hitta en gemensam balans och harmoni. Han är ju fortfarande inget säkert kort att sitta på under ensamma uteritter, men på ridbanan på hemmaplan är han i princip som vilken häst som helst. Han är så rolig, fokuserad och duktig på att jobba.  Om jag vill fortsätta utvecklas med honom så behöver jag med andra ord dra ned på lösgjordhetsö

Ebba som rider Måns frågade om jag hade något nytt blogginlägg på gång, så jag klämmer ur mig detta för dig. Varsågod Ebba, här har du något att tugga dig igenom. Det blir lite moralpredikan eftersom det var vad jag hade närmast till hands. Sorry! ;)  "Har du börjat träna igen?" frågade en kollega när jag kom till kontoret med gymväskan.  "Ja, efter den här långa perioden av krasslighet så är det dags att starta upp igen." log jag.  "Kul! Går du några särskilda pass?" "Nej." "Har du något särskilt mål?"  "Nej." svarade jag igen.  "Brukar du träna med kompisar?"  "Nix."  Sedan så uppkom en lite lätt obekväm tystnad och jag insåg att min snälla kollega ansträngde sig ordentligt för att skapa en dialog, och att jag inte riktigt bidrog i samma utsträckning. Så jag utvecklade mig lite: "För mig är träning väldigt personligt. Det är ju min kropp som jag försöker ta hand om... med alla dess egenheter och ja..

Jag försöker planera för det ökade galoppjobbet med Galishimo då han blivit så lätt att påverka i galoppen. Jag har haft funderingar att dela upp galoppträningen i två pass: ett rakt pass då jag jobbar med rakhet och bogförflyttningar, lätta bakdelsvändningar och så vidare, i galoppen. Och ett runt pass då jag ligger på volt, gör lite mer övningar som liknar öppna och sluta, och så vidare.  Detta med ett rakriktande galopp-pass är ju för att jag är en dålig ryttare och böjer för mycket på honom ibland, när jag rider. Så då vore det bra med fokus på ett rakt pass under ett helt pass så jag får lära om mig att inte leda för mycket med inner tygel. Typ sätta ihop mina händer med karborrebanden på motsvarande arms ärmslut. Går det förresten? Har någon provat?  Sluta leda din lilla arab med inner tygel! NU! Pronto!  Men jag har inte riktigt bestämt mig ännu, hur jag ska komponera passen. Jag tror verkligen på att följa ett förutbestämt program i ridningen, allt mer. Det fungerar bra för