Livet är förändring

Jag har provkört en "hästbil" nyligen. En brungrå Honda RD8! Den hade nybytt kamrem och nya vinter och sommardäck. Lite pirr kände jag i magen. Jag verkar ha lite tur för privatsäljaren "har redan sex bilar" och har utöver detta inte alls bråttom att göra en snabb och smidig affär, utan han kunde överväga att vänta tills jag besiktat och sålt min lilla Skoda. Äntligen vågar jag känna att jag kommer närmare min dröm om att ha en hästtransport och en bra dragbil. Det har tagit fem år för min ekonomi är inte den bästa men allt går framåt. Med små, små steg. Sedan hörde säljaren av sig igår också och sa: "Du, du såg så glad ut när du fick provköra Hondan, vill du låna den i helgen och köra lite mer? Du binder dig inte till att köpa den." och jag sa "JAAA!" Sedan fick jag förstås ångest och tänkte att jag kommer aldrig någonsin våga mig iväg på kurser och grejer med en häst som Galishimo, och efter våra år av motgångar. Men det kanske lossnar det

Jahopp. För fem år sedan tog man hem den här lilla räkan...

En sak jag är väldigt nöjd över nu när jag haft Galishimo i fem år är att han aldrig haft någon diffus hälta (förutom när han gjort sig allvarligt illa i olyckor). Han har aldrig varit stel någonstans, aldrig haft en låsning någonstans, aldrig en inflammation som uppkommit genom ridningen, han har aldrig blivit överbelastad någonstans. Och då har han ändå gått massor på ridbanan och tyvärr ganska lite i skogen. Han är jämnt musklad på båda sidorna. Han är relativt liksidig att jobba med och han har egentligen inte någon ridmässig teknisk svårighet, förutom psyket som är lite speciellt att jobba med. Och det måste väl ändå vara det grundläggande syftet med dressyr? En hållbar häst som är frisk och mår bra? .

Jag har släppt prestationerna på hyllan, som ni vet, och motionsrider Galishimo mest. Men även motionsridning utvecklas man på. Han börjar få en otroligt bekväm galopp. De första två åren så kändes han så svag i galoppen att jag hela tiden stod i lätt sits för att hjälpa honom att komma upp med ryggen, men nu sitter man bekvämt och han är stark och stadig. Han har tidigare fallit ganska hårt på frambenen och det har blivit en liten "stöt" i galoppen när han gjort det men nu bär han sig bättre och tar emot sig bättre vilket gör galoppen flytande och mjuk. Lite lat är han kanske. Men stark och stadig. Och lat. Snart är det dressyrkurs efter sommaruppehållet och vi är kanske inte så "vässade" som tränaren önskat. Men... ja. Jag har haft honom i fem år. Det finns massor av år kvar för oss att vässa oss..

När jag var liten så berättade min mammas morfar Magnus mycket om en olycka som han bevittnade när han var värnpliktig. Jag har aldrig riktigt hunnit kolla upp vad det handlade om men nu har man semester så nu finns det tid!  Efter lite googlande så kom jag fram till följande: Det var den 24 oktober år 1940 innan andra världskriget, och Magnus tillhörde Bodens regemente, han var stationerad vid Haparanda men befann sig vid tidpunkten vid Armasjärvisjön. Gammelmorfar hette alltså Magnus Berg och jag vet inte när han var född.  Men han var förmodligen kring 20 år på den tiden. Själva olyckan handlade om att ett regemente skulle fraktas över sjön med en liten färja. Problemet var att regementet bestod av 102 personer och färjkarlen sa att färjan bara rymde 40-50 personer. Och efter lite sökande på internet så tycker man väl spontant att den där lilla träflotten ens borde ha rymt 40 beväpnade personer. Befälet fänrik Ivan Pellijeff skämtade bort problemet och beordrade ut alla 102 a

Puh! Jag är helt färdig! Precis så här ser min etta ut nu! Till min stora förtjusning! Tavlan jag målade i början på semestern är ännu inte torr och släppte ifrån sig färg när jag satte upp den på hyllan, vilket fick mig att le fånigt; Allt är så fräscht! Tavlan passar så bra också, trots att jag inte hade en färdig bild av detta för en vecka sedan när jag målade den. Nattduksborden är färdigmonterade och är näst intill perfekt ihopmonterade, jag fixade det! Hyllan fick jag hjälp med och blev uppsatt igår kväll. Allt blev precis så bra som jag hoppats på! En liten favorit är kudden med stränga gula fågelögon, vars färg går ihop med väggfärgen. De poppar fram och är lite annorlunda, så det blev perfekt att jag köpte den! Nu ska jag bara slappa en stund och återhämta mig från projektet. Det här är hittills den bästa semestern jag haft på flera år! Så här såg ju rummet ut för en vecka sedan... ...och jag kommer aldrig att glömma att jag sov i två månader på en luftmadras

Nu red jag det tredje passet på Galishimo med halsringen. Det är det där vita runda repet han har runt halsen. Jag behåller ju tränset och tyglarna så jag kan ta tag i honom, ifall det är något han inte förstår eller ifall han blir orolig. Mamma var med och coachade och filmade! Tack mamma! Nu när jag red med halsring för den tredje gången så var han inte ett dugg orolig över den utan helt trygg med den. Vi provade även att trava litegrann och så kontrollerade jag att bromsen, backen och svängarna fungerade, trots att jag inte tar i tyglarna. Det börjar gå bra nu. Jag känner mig mindre osäker också.  

Jag har ju kanske glömt att skriva att jag fick min semester 1 augusti och att jag nu haft min första semestervecka! Det är därför bloggen plötsligt kommit till liv igen. Helt plötsligt är tid inte ett problem längre, och det blir mycket fixat här hemma. Som nattduksbord. De är fixade här hemma. Det tog bara eoner av tid och två kortare ljudböcker innan jag var klar. Min slappa små bortskämda kontorsfingrar värkte, ryggen värkte och men sinnet blommade. Jag har haft så svårt att lägga pengar och unna mig att göra det fint och personligt åt mig själv här hemma de tre åren jag bott här. När jag flyttade hit så hade jag ju separerat och lite väl frikostigt lagt en hel del av mina pengar på relationen. Efter separationen så hade jag periodvis dubbla hyror, både när jag letade hem och flyttade Galishimo. Det blev ju lite av en ekonomisk chock. Sedan hade jag inte så mycket pengar i början då Galishimo också skadade sig allvarligt i samma veva. Men nu så blir ekonomin långsam

I dag har jag och Galishimo varit på en fjärdedels uteritt. Vi skulle följa två trygga hästtanter med deras trygga ryttare och njuta av det fina vädret. Jag och Galishimo njöt av det fina vädret och det trevliga sällskapet. Ett tag. Sedan blev han orolig. Och ännu mer orolig. Och ännu mer orolig. Nu är han ju en fantastisk kille som håller ihop sig och gör som jag säger, men ett säkert tecken på att han är väldigt orolig är att det börjar rycka i pälsen på honom. Typ som om någon kittlade honom på magen, och så drar han in rumpan lite under sig. I övrigt så ser han glad och trevlig ut. Men jag vet att något är på tok. Att han är på väg att bli lite överstimulerad av alla intryck och att det kan smälla. Chansen är inte stor att han exploderar eller slänger sig. Men låt oss säga att chansen är 30 procent. Tre gånger av tio som han är så här nervös så kan det bli en kraftig reaktion som är svår att sitta kvar på. Är det värt att rida då om ändå sannolikheten är absolut störst att det går

Det blev ju så bra! Så här såg det ut i morse.. Jag har ju hatat tapeten men det har varit mycket annat som jag velat lägga pengar på så jag har inte riktigt kommit mig för att åtgärda det. Jag är så glad att jag valde GULT för det är en ganska ovanlig färg som man inte ser hemma hos folk vanligtvis. Men den är glad och man blir pigg av den och den nyans jag fann kändes lugnande också. Perfekt om man vill ha något lite annorlunda i sitt hem. Sedan gick jag på JYSK och handlade en sängrygg till sängen. De hade sängryggen som jag var intresserad av inne på lager och i stället för att försöka klämma in den i min lilla stackars Skoda Fabia, eller innan jag försökte klämma in den i någon stackars kompis bil, så bestämde jag mig för att be om hemleverans i stället. Innan jag kommit mig ut ur affären så fick jag besked om att de var på väg att leverera hem den till mig! Det gick snabbt! Jag vill ge beröm till JYSK där för att de var så snabba och trevliga. Sååå just nu ser min

Färgen verkar bli precis vad jag hoppats på! Bara den inte blir för mörk när jag målar andra lagret, jag är så nöjd! Jag känner mig så glad nu och den gula färgen känns så passande för mig just nu. Jag hade förut tänkt på att göra en jämn grå färg men jag ångrar inte att jag chansade på gult!

När jag bodde med min sambo för fyra år sedan så renoverade jag hela hans tvåa. Köket, hallen, sovrummet, vardagsrummet, vissa möbler... Nästan allt! Jag lade ned hela min själ på att renovera de gånger han var bortrest i arbetet och jag älskade att se honom överraskad när han kom hem. Det blev han. Sedan tog det ju slut och han sålde snabbt därefter sin bostad med en rejäl vinst och jag kände mig lite... ja jag kände mig lite snuvad. Sedan dess har jag ju haft sämre ekonomi och somrarna har inte blivit som jag tänkt. Första sommaren i min etta var jag urfattig och fick låna pengar av mamma för att få ihop det. Andra sommaren avlivade jag hunden och grät i floder. Tredje sommaren hjälpte jag även där en pojkvän att inreda sitt hem i stället för att göra det fint åt mig själv. Och blev singel igen.  Exsambons kök innan jag renoverade det år 2012.  Exsambons kök efter. Sedan har jag haft den där lilla associationen med att renovera och bli utnyttjad. Att man gett av sig själ

Idag så har jag testat att rida Galishimo med halsring. Det går till sådär att man behåller tyglarna och styret men försöker manövrera den förvirrade häststackarn med en liten ring av flätat rep som den har kring halsen. Så i stället för att Galishimo ska knalla åt det håll man drar honom i munnen så ska man i stället dra honom i halsringen. Enkelt uttryckt. Riktigt duktiga ryttare använder inte träns och tyglar överhuvudtaget och då ser det, i de allra bästa av världar, ut så här: Nu är ju Galishimo väldigt nervöst lagd så det lär ju dröja innan vi skippar tränset helt. Det är bra att ha som säkerhet. Men något nytt måste man ju pilla på med så vi kan gott träna lite halsringsridning några minuter per pass. Sedan har vi kvar huvudlag och tyglar och allt det andra ifall det behövs. Galishimos första reaktion var ju förstås att han blev rädd för den vita repringen och orolig. Det gick inte sitta upp på honom från början. Han var för ängslig när jag rörde vid ringen och han u

Hur länge kan man göra skrittövningar utan att varken häst eller människa blir tokiga? Fruktansvärt länge, måste jag erkänna! Man kan hålla på precis hur länge som helst och ändå störa sig på smådetaljer man inte fått grepp om. Typ att jag ibland viker midjan när jag svänger inåt för vikten och då hamnar vikten snett i sadeln och Galishimo svänger inte lika bra för vikten. Näpp, man ska vara lite små stel och "tippa" hästen dit man ska. Men samtidigt gunga med i skritten och inte stoppa upp dem. Jag koncentrerar mig sanslöst på detaljer som verkar fullständigt osynliga för utomstående. Tur att jag har en engagerad arab som lydigt och engagerat knallar runt med mig. På det viset passar vi faktiskt ihop för vi är båda finlirare!  Vi varvar med promenader i naturen också. Men historien om det lilla krysset har vi släppt. Han har kämpat med det i två år. Kryss är bara inte hans grej...

Jag har haft lite sinnesfrid nu ett tag och har kunnat ägna mig åt lite måleri. Att måla är att försonas med mig själv. Jag är väldigt känslig. Jag blir lätt överstimulerad och då blir jag ju väldigt trött också och vill vara för mig själv. Jag har också ett krävande arbete som kräver lite extra då jag bland annat utreder verksamhetsbrister enligt Lex Sarah sedan några år tillbaka. Det går väldigt bra, jag är otroligt tacksam över min karriär, och känsligheten är oftast ett bra verktyg för att lättare sniffa upp "pudelns kärna" om något i en verksamhet gått riktigt tokigt. Men jag blir väldigt trött efteråt. Jag är ju känslig för nyanser också. Det är därför jag kan måla. Jag känner av vad jag ska göra och när. Trots att jag bara målar någon gång vartannat år och inte alls håller på regelbundet. Jag känner ändå av hur hårt jag ska trycka på penseln och hur jag ska blanda färger. Så ibland när jag är trött efter arbetet eller inte orkar med allt jag tänkt, så brukar jag

Galishimo älskar att få tag på saker och hålla fast dem. Det vanligaste kommandot som jag ger Galishimo är sannolikt "Loss!" (och det vanligaste svaret är oftast "NÄ!"). Man får inte vifta för mycket med longeringspisken för får han tag på den så håller han fast den och släpper inte taget. Och så ser han sådär glad och småfnissandes ut under tiden man sliter och sliter. En stängd hästmun är en stängd hästmun. Galishimo märker direkt om jag försöker hålla mig för skratt och låtsas vara arg, eller om jag är arg på riktigt. Är jag arg på riktigt så slutar han. Är jag "låtsasarg" så får jag trixa länge för att få honom att släppa taget. Oftast kan jag inte bli arg på riktigt. Det är helt enkelt bara omöjligt...