Livet är förändring

Tränaren märkte snabbt att Galishimo är för smart för att jobba på samma övning mer än två gånger. Då gör han övningen själv på rätt plats och lär sig inte följa mina hjälper eller vänta in mig. Jag har också märkt det och försökt att åtgärda det lite halvdant med att få honom att vänta in mig mer. Men tränaren föreslog att jag skulle testa att hela tiden överraska och byta håll slumpartat i vändningarna och försöka förekomma Galishimo när jag rider. Vilket är lite roligt. Men det ser kanske inte så vackert ut. Typ "Kyras fyrkant" som den där tidigare övningen heter som jag visade en bild på blir "Kattas labyrint" eftersom jag byter riktning slumpartat. Så jag måste hela tiden klura och överraska i ridningen. Han ska aldrig veta vad som väntar. Så nu har jag lagt in slumpartade galoppfattningar här och var också. Vändning med bogen, galopp åt ena hållet, trav, vändning i slumpartad riktning, några galoppsteg till och så vidare. Galishimo verkar i alla fall

Jag och Galishimo pillar vidare med övningarna som vi fick från tränaren. Det är verkligen annorlunda i jämförelse med hur jag ridit hittills. Jag har ju jobbat mycket med att hålla honom lång och låg och med bra påskjut i bakvagnen och lite böjd som en banan efter spåret. Som punkt 7 och 2 här nedan på bilden. Jag har böjt honom i svängarna och försökt få honom någorlunda lika musklad åt båda hållen. Tränaren tyckte att det var ett utmärkt arbete och att det var dags att släppa detta och göra annat. Och det gör vi. De flesta övningar nu för tiden handlar om att kontrollera bogarna med små hjälper och att han ska springa rakt fram utan att böja sig åt någondera håll. Ingen mer banan. Nu ska han vara rak och bara vara mjuk och smidig med bogar och framben när han vänder. Som hästen som vänder på punkt 3, 4 och 5. Rent praktiskt har vi inte så svårt för oss, enligt tränaren. Galishimo är mjuk och fin i kroppen. Han är lyhörd och har inga låsningar och han har inga fysiska problem

Det går faktiskt lite framåt med Galishimo. I små små steg som man nästan inte märker om man inte jämför med ett år tillbaka. Midsommaraftonen stack jag ut med honom på en egen ridtur och tyckte faktiskt att det var den bästa vi varit på. Till att börja med så var han så avspänd i kroppen att jag väldigt tryggt kunde ge honom helt lösa tyglar och låta honom lulla på i skritt. Det känns rätt så ovanligt för att vara oss. Jag behöver ofta annars tygelkontakt och parera lite med sitsen och benen eftersom han brukar småskygga för lite allt möjligt. Jag kunde slappna av och titta mig omkring och njuta av vädret och fåglarna. Nästa stora upplevelse var att vi mötte både traktor och bil utan problem. Jag satt av eftersom Galishimo alltid blir tryggare om jag står med honom på marken. Ofta  brukar han ju bli så i gasen av dessa trafikerade möten att jag inte vill sitta upp igen, utan vi brukar gå hem. Men inte denna gång! Han stod lugnt och tittade på traktorn med den stora räfsan som brumma

Janne gengäldade ju tjänsten genom att ta bilder på mig och Galishimo nu, efter att jag fotograferat honom. Det var uppskattat! Vi red lite på ribanan först, men eftersom Galishimo verkade så lugn så red jag även lite utanför ridbanan för att få bra bilder. Vi galopperade lite fram och tillbaka på en grusväg och jag fick verkligen känslan av att Galishimo tyckte det var jättekul. Från början var han spänd och orolig och skyggade lite men den sista vändan visste han precis vad han skulle göra. Jag trodde att han skulle vilja spurta efter varje gång vi  vände hemåt; han kan få en väldigt hemlängtan när man byter färdriktning, men nu är han tydligen för tjock och däst för att orka spurta någonstans alls. Leve grönbetesmagen!

Elin har ju som sagt fått en kotkompression av Galishimo, där i april. Och nej, hon är inte helt på fötterna ännu. Hon är fortfarande strålande positiv men man märker att hon börjar bli lite sliten av att inte vara smärtfri ännu, och att inte kunna göra det hon vill. Det är ju sommar. Det är festivaler. Hon älskar att hänga med vänner. Det är jobbigt att se en nära vän kämpa på så mycket som hon gör i vardagen och särskilt jobbigt är det när det är min häst som orsakat det.  Elins röntgenbild på kotkompressionen Tur att Elin är Elin i alla fall. Hon är inte arg eller besviken på varken mig eller Galishimo. Sedan blir hon ju frustrerad över att hon har ont men det verkar alltid gå över väldigt snabbt. Hon längtar fortfarande efter att rida igen och jag har väl börjat inse att Galishimo förtjänar att få en medryttare med tiden igen, i alla fall vid några enstaka tillfällen. I början ville jag ju inte låta någon rida honom och jag har inte vågat släppa upp någon på honom. Men d

Fotografering är aldrig tråkigt, och det spelar verkligen ingen roll vem man fotar och vilken nivå de är på. Alla bilder blir intressanta om man bara anstränger sig lite och är beredd att försöka fånga vad som är speciellt för just detta team. Här kommer Janne och Alladin!

Den där transporten. Jag ångrar att jag köpte den. Lite. Jag ångrar LITE att jag köpte den. Det blev lite krångligare i verkligheten än vad det var i min fantasi. Som att hitta en gummimatta till den. Det trodde jag man kunde lösa på en kvarts surfande men det gör man ju inte, eftersom alla andra också renoverar sina transporter på sommaren. Så de flesta lager med gummimattor var slut. Till slut fann jag en firma som kunde skicka en matta. Tyvärr kommer den inte förrän i slutet på juli så det kommer inte att hända något med transporten innan dess. Men mattan är beställd! Den kommer! Min pappa överraskade mig stort med att erbjuda sig att köpa mattan, så jag kommer bara att behöva betala frakten på den! Väldigt roligt känns det! Pappa har aldrig varit särskilt intresserad av hästar och jag tror han har haft lite svårt att sätta sig in i vad jag egentligen håller på med som är så viktigt där i stallet. Men nu börjar han förstå att Galishimo ÄR viktig. Så jag märker att jag får me

Jag satte ut en annons på stallets facebooksida om jag kunde få bli fotograferad i utbyte mot att fotografera själv och det tog exakt 26 minuter innan vi hade en deal. Jag ska fota Janne och araben Alladin på måndag och på tisdag blir jag fotograferad själv! Så svårt var det!

Även i helgen har jag ridit för C-tränaren i dressyr och jag är otroligt nöjd med henne! Jag är väldigt tacksam för jag har fått ett otroligt bra stöd i att acceptera Galishimo för den han är. För han är en klurig häst att hantera, och det är riktigt svårt att se för ett otränat öga. Den portugisiske tränaren jag red för förut, såg också hur svår Galishimo var och jag kände stöd från honom också. Men de stöttade mig på olika sätt och den här nya C-tränaren känner jag mig tryggare med. En stor del i den positiva upplevelsen med henne är att hon ger uppgifter som är på exakt rätt nivå för mig. De är enkla övningar som jag i princip inte kan misslyckas med, om jag bara övar på dem. Det har gjort enormt mycket för självförtroendet och Galishimo tycker också det är trevligt. Det ser inte så vackert ut men det är roligt och stimulerande. Det är mycket smått pill som handlar om att kontrollera bogen på honom på små signaler. Idag så tränade jag bland annat på att rida Galishimo

Till min stora glädje så har Mari flyttat till mitt stall! Det känns extra bra efter förlusten av Anna och angloaraben Pride som flyttade, att ett känt ansikte kommit till stallet. Mari har hjälpt mig med inridningen som ni kan läsa om ni klickar här och när jag var knäckt över diverse bakslag i inridningen så fick jag rida hennes fina häst Macke som ni kan läsa om ni klickar här . Det var hela fyra år sedan jag var på det stallet och kämpade på med inridningen. Hur som helst! Denna fina vita häst Macke fick vandra vidare till hästhimlen av hälsoskäl, och Mari köpte efter detta en arab som heter Blanche! Så vi har ridit tillsammans nu på morgonen och även promenerat lite i skogen. Denna Blanche. Så fin, lugn och klok. Jag hoppas att hennes mjuka trygga uppsyn har en positiv effekt på Galishimo, om det inte händer så vet jag ju att Mari har en väldigt positiv effekt på mig. Det är inte fy skam det heller! Vi får se om Mari stannar på stallet eller bara är på genomresa men jag hop

En vän på facebook skickade ett intressant inlägg om valacken Valegro. För den oinvigde så kan man säga att Valegro är världens bästa dressyrhäst i dagsläget. Han har blivit världschampion i dressyr flera gånger och satt flera olympiska rekord i dressyr och anses av många vara oslagbar i dagsläget. Han rider med den fantastiska dressyrryttaren Charlotte Dujardin som är känd för att alltid ha hjälm när hon tävlar dressyr, och inte hatt, som man traditionsenligt brukar ha i de högre klasserna. Detta gör Charlotte eftersom hon är rädd om sitt huvud. Och hon vet om att även världens mest väldresserade häst kan göra oförutsedda saker. Var smart. Var som Charlotte. Nog om moralpredikan.  Men om man tittar på valacken Valegro såhär lite mer kritiskt så... Har inte han lite mage? Det har han väl? Sedan så ska ju dressyrhästar på elitnivå jobba mycket med magen och det är ju odiskutabelt att den där hästkroppen är ultimat för dressyrrörelser. Eftersom han bevisligen vunnit allt han kan vinna

I måndags var det dags att träna på att våga driva ostadig liten häst i galoppen igen. Är det något jag lärt mig så är det att svåra övningar måste man göra två dagar på raken. Minst. En målmedveten ryttare med nervöst uttryck i ansiktet leder in sin lilla grå arab på ridbanan. Sammanbitet stegar ekipaget fram till närmaste pall. Ryttaren ser lite blek ut och har något sammanpressade läppar. Är det inte en polisväst hon har på sig också? En sån där väst finns väl inte i hästsportsbutikerna? Och varför håller hon så stint i paniksnöret i sadeln? Målmedvetet sätter sig den nervösa ryttaren upp på den lilla araben med spända axlar. De skrittar fram till några små hinder som en liten tjej satt upp på ridbanan. Damn it. Allt är förstört. Hur vågar man galoppera en istadig häst när det finns hinder att skygga för? Ryttaren stirrar på hindrena och glömmer av att andas för en stund. Sedan kommer hon på sig och kippar in lite luft. Det finns andra hästar på ridbanan också. Två fina, dyra hä

Galishimo har lärt sig en olat sedan olyckorna i våras. Och det är att om han slänger upp huvudet, tränger med bogen, och galopperar istadigt, så blir jag rädd, blir passiv och bryter av till trav. Hästar utbildar man ju med hjälp av eftergift och det betyder att man slutar putta/klämma/peta när de gör något bra. Genom att sluta inverka på hästen så talar man om för hästen att den gjort rätt. När Galishimo galopperar som en idiot så har jag slutat ge honom hjälper och avbrutit övningen eftersom jag blivit rädd att åka av, och det är ju en eftergift. Så det är ju inte så konstigt att han lärt sig denna dramatiskt istadiga galoppen. Jag slutar ju rida. Sedan är han inte så lätt att sitta kvar på när han gör sådär och jag tappar all tygelverkan när han slänger upp huvudet. Det går snabbt att lära honom rätt övningar och det går snabbt att lära honom fel övningar. Galishimo sätter ingen värdering i det. Han vet förmodligen inte själv vad som är "rätt" eller "fel" öv

Nu när jag fått lite lugn och ro har jag hunnit titta igenom bilderna ett par vändor till från betessläppet. Här är andra bilder jag är nöjd över! Caritas unga sto Lillja, ett år gammal, av rasen Welsh Cob! Hon fick inte gå med killarna utan i stohagen. Adventure, baby!

Efter betessläppet har mamma haft det stora hjärtat att hjälpa mig med renoveringen av hästtransporten. Jag är evinnerligt tacksam för detta initiativ! Jag hade tejp för att skydda listerna och vi behövde måla ett andra lager färg på väggarna, och ett första lager färg på taket. Sagt och gjort. Vi målade glatt så färgen yrde. Det är så mycket lättare att göra när man är två. Det tog flera timmar men slutresultatet blev kanonfint! Taket var ju lite ojämnt i färgen i en kall vit kulör med grå partier där grundlagret av glasfiber sken igenom. Som bilden här ovan. Men nu blev taket målat i en tät jämn varmt gräddvit färg som lyfte hela transporttaket på ett fantastiskt sätt. Att olika vita färger kan göra så stor skillnad! Jag hade inte en aning! Dessutom fann jag en glädjande bonus när vi var på affären och köpte färg.  Det finns nämligen en färg på Jula som heter "hamrad metall". Färgen är ojämn, glansig, och ser faktiskt ut som hamrad metall. Den kostade ett par hu

Mamma följde traditionsenligt med på årets betessläpp och jag måste säga att detta år var det lamare än någonsin. Alla hästar är trygga. Flockarna är stabila. Stona tjuter lite åt varandra nu när det går i en större grupp, men ingen nämvärd dramatik. Ingen vill springa, alla vill äta. Galishimo sprang två repor och sedan åt han. Alla hästar var glada och dök med näsorna rakt ned i det gröna, fina gräset. Men trygga hästar är bättre än uppvarvade hästar som rasar runt. Det var bara svårt att få fina bilder på dem. Men min lilla kaka kom förstås på bild. Jag håller alltid ett öga på just honom med kameran. Följer honom noggrant från linsen. Jag klickar när han sträcker ut på benen och tänker att det får räcka med några få bilder idag. Det räcker med att han är glad. Sedan kom Anita och jag mutade in henne och hennes barnbarn till fikarummet med kaffe och choklad. Din yngre fick choklad och den äldre fick kaffe. Som vanligt så såg Anita tryggt och nyktert på att Monty var borta.

I morgon kommer en häst att saknas extra mycket på betessläppet. Det är Anitas häst Monty. Han har varit i samma stall som jag har varit sedan Galishimo var två år. När Monty bytte stall till den nuvarande lösdriften så var det Anita som inspirerade mig att även flytta Galishimo. Anita har under våra fem år tillsammans alltid gett mig kloka råd, så  jag tänkte att det var lika bra att följa med dem. Det blev ju närmare min nya lägenhet också, då när jag hade separerat år 2013. Under förra sommaren och sommaren innan dess har jag alltid följt Anita och Monty hack i häl just när det är betessläpp. Vi har gått till sommarhagen lite tidigare, ställt oss lite avsides från de andra hästarna, och har båda med hjärtat i halsgropen tänkt "Spring inte ihjäl er nu!" när hästarna rockat loss. Men i år kunde inte Monty rocka loss. Krämporna har smygit sig på. Han har haft artros sedan flera år tillbaka och det har varit svårt att motionera honom då han även har väldigt känsliga

Vilken varm känsla man får i magen när andra i stallet säger att Galishimo är lättaste hästen att hantera när man ska forsla in och ut hästarna för att vänja dom vid grönbetet. I kväll när jag skulle hämta in sju hästar på grönbete. De har inte fått äta grönt gräs dygnet runt ännu eftersom deras magar kan få svårt att ställa om sig från hö. Alltså får de äta grönt gräs några timmar om dagen och sedan gå in i den gräslösa vinterhagen och äta lite hö så deras magar ställer om sig. Hästar brukar inte gilla att tvingas från en grön äng till en torr hage med hö i. Men när jag skulle hämta in hästarna idag så skyndade sig Galishimo fram till hagporten och såg ut att säga: "Hallå alla, vi ska in från betet nu. Det är kväll!" och så gick han lydigt direkt in till den gräslösa hagen med öronen spetsade. De andra hästarna tittade på honom som om han var dum i huvudet. Galishimo såg ut som ett naivt frågetecken: "Men är det ingen annan som förstått att människorna tar in oss ef

Äntligen börjar det lossna för mig och Galishimo efter olyckorna. Det tog bara.. sex veckor! Fy vad jag har fått slita. Jag har bara taggat ned, lagt besvikelserna åt sidan, och gjort övningarna tränaren sagt åt mig att göra och jobbat honom mest från marken och med longerlina. Jag har inte pressat mig att rida mer än några minuter i skritt på slutet. Men idag var jag sugen på att skippa några av övningarna och bara nöjesrida. Det var fyra andra ekipage på ridbanan men livet är ju så lyxigt just nu att alla fyra på ridbanan känner till mig mer än väl, och alla ger mig och Galishimo gott om utrymme på ridbanan! Jag behöver inte ens säga till dem och jag behöver inte ens ursäkta mig. Jag och Galishimo är som vi är och det är inget mer att säga om det. Alla bara håller lite avstånd och ingen kommer i galopp bakifrån. Det kanske inte betyder så mycket för dem men det betyder hela världen för mig. Just ikväll betydde det hela världen. Så jag nöjesred med Galishimo. Vi travade och galopper