Inlägg

Visar inlägg från juli, 2011

Jag sa JA

Bild
Jag kommer att bli hästägare! Jag har sagt JA. Det känns lite overkligt och läskigt men samtidigt tryggt. Jag har alltid velat ha en häst, sedan jag var sju år. Jag har alltid velat ha en arab. Jag har alltid velat ha en unghäst. Jag har alltid drömt om en trevlig vallack. Jag har också alltid gillat keliga hästar som gillar att bli kliade. Fem poäng av fem möjliga, alltså. Är det någon gång jag ska våga ta steget ut så är det nu... Per har också visat ett fantastiskt stöd i att jag ska köpa honom, han har följt med och tittat på honom och har till och med bidragit med en liten lånesumma till inköpet. Det känns kanon. Allt känns toppen! .

En kotte i tutten

Bild
Terven har fått en kotte i tutten. Nära hennes jumske så upptäckte jag en hård knöl som verkar vara över fyra centimeter. Hon har inte ont av den och hon har inte slickat sig där heller. Hon äter och hänger med familjen precis som vanligt. Jag kände först skam över att jag inte upptäckt den, men hur ofta klämmer man på ljumsk-området på sin hund? Hon fyller 11 år till hösten så det är ju inte oväntat att hennes kropp inte funkar lika bra längre. Jag tänker be Per hjälpa mig att ta itu med det där, ringa veterinären och boka tid för henne. Redan nu märker jag hur terven blir orolig av att jag blir orolig. Hon behöver någon som är lite lugnare. Per passar bättre för detta. Det som känns skönt är att hon har haft det så bra de här tre månaderna jag har bott med Per. Från att ha varit ensamhund i ett par år så är hon nu familjehund. Hon har hängt med Per när han varit ledig på dagarna och precis när jag har kommit hem från arbetet så har han gått på sina kvällspass. Hon har haft taxen som

The art of staring

Jag har blivit lite kär. Tror jag. Jag har liksom gått omkring och sett belåten ut hela denna dag. Det började med att vi tog en semestertripp för att besöka ett närbeläget stuteri. Bara för att kolla. Liksom. Sedan dess har jag varit... ja, kanske mindre närvarande än vad jag brukar. Som om jag tänkte på något. Per åkte iväg för att löpträna intervaller och jag märkte knappt att han var borta. Sedan har jag suttit framför datorn. Jag har nämligen fått med mig lite film som Per skickat till mig från när vi stod i hagen. Vi tittade nämligen på en unghäst som bara är lite över två år och behöver en ny matte. Och plötsligt försvinner timmarna och jag bara stirrar. Jag ber Per lära mig hur man redigerar filmsnutten för jag MÅSTE se den i SLOW MOTION. Med fin musik till. Sedan fortsätter jag stirra. Och stirra. Och stirra. "Ska du inte ringa och säga att du vill ha honom?" säger Per lite uppmuntrande. "Är du galen?! Det vågar jag inte. Det här är värre än att fråga chans på n

Semester

Jag har äntligen semester i tre veckor. Världen ligger framför mina fötter. Jag och Per bor billigt. Vi har bra ekonomi. Vi har fått ihop några tusenlappar. Han vill erövra världen. Hans fantasi har inga begränsningar. Vi kan göra vad som helst dessa veckor, vi är fria och obundna och vi kan äntligen belöna oss för våra vedermödor. Vi kan bygga om verandan eller åka utomlands eller bestiga kebnekaise eller precis vad som helst. Själv vill jag göra potatismos. Per tittar lite förbryllat på mig. Vart tog hans häftiga actiontjej vägen? Jag förklarar att hans häftiga actiontjej stått i köket och skalat 31 potatisar. Så nu blir det potatismos. Massor av potatismos. Potatismos för flera dagar. Som en slags potatisfest. Per fortsätter titta förbryllat på mig. "Med smör, mjölk och basilika." konstaterar jag med en konstig glans i blicken. Jag tittar drömmande ut genom fönstret och undrar om jag ska använda den där handdrivna potatismosaren, eller handmixern, eller peta in alla potati

Trött var det, ja...

Bild
Stolt. Kraftfull. Och hiskelig heffaklumpig. Jag försökte jogga till gymet (ca 2 kilometer) och detta gick ICKE. Pulsen i taket, tunga ben, tung Katarina, jag var en hiskelig heffaklump. Jag fick svälja stoltheten och gå i stället för att jogga. Här är tjejen som just klarat en svensk klassiker och som befinner sig i sitt livs form. Vinglandes efter cykelvägen, tungt flåsandes och med en lite dräggeldroppe i mungipan. Jag trodde att min fantastiska cykelträning skulle ge mig lite gratiskondition när jag löpte men det gjorde den inte. Bara att börja om från början med löpträningen igen. Det vill säga, att gå och jogga lite omvartannat tills kroppen klarar av att springa flera minuter åt gången... Och hoppas att ingen känner igen mig... .

Livet måste få smaka

Bild
Efter att ha varit sjuk en vecka efter Vätternrundan, med efterföljande funderingar över hur jag skulle orka simma vansbrosimmet, så konstaterade jag att det är dags att ta en paus från motionsloppen. Detta TROTS att jag köpt mig och Per de coolaste våtdräkterna, och att jag av den anledningen aldrig varit så förberedd inför vansbrosimmet. Denna vår har jag blivit sambo, flyttat 70 mil, bytt arbete och fullföljt en svensk klassiker. Jag orkar inte mer. Jag tränar gärna i min våtdräkt för skojs skull, men något lopp orkar jag inte delta i! I helgen smakade livet bland annat renskav, eftersom min rara mamma bjöd på mat och en långpromenad med terven och varelsen . Det var skönt att slappa hos mamma utan att gräma sig över förlorade träningspass. Jag har även lagt ned lite extra tid på Pers varelse utan ben , som enligt uppgift ska vara en tax. Jag har försökt att försonas med varelsen genom att köpa den en liten pipleksak för att se om vi kunde bli kompisar. Varelsen blev fullständigt ga