Livet är förändring

Galishimo har blivit otroligt cool med att vistas i ridhuset och jag börjar verkligen kunna lita på honom i alla moment. Björn var med och filmade och visst ser man hur Galishimo kopplar av. Han ser till och med lite uttråkad ut ibland och det är ett stort plus, för att vara honom. Vi körde på lite galopparbete och sedan avslutade vi faktiskt passet med att rida några minuter på uteridbanan. Galishimo är allt jag kunde önska mig av honom just nu. Han är ganska trött i galoppen nu men vi har ju kört på fyra gånger denna vecka. Under vinterhalvåret har han ju inte alls gått så här mycket på ridbana så det är säkert lite tufft. I morgon förtjänar han dock lite vila. Jag kan inte vara mer nöjd över honom än vad jag är nu! Just denna dag är det faktiskt exakt ett år sedan jag för första gången åkte till ridhuset med honom! På ett år har vi åkt iväg ca 35 gånger och han börjar bli väldigt bekväm med rutinerna. Han har gått ned i vikt också, sedan förra året, det ser man tydligt o

Jag försöker att stärka Galishimos vänstergalopp då hans högergalopp fått godkänt av AB. Elin följde med och fotograferade och peppade. Om ni undrar vad som är i bakgrunden vid staketet så är det en ca 1,5 meter hög snövall. Vi har snö fortfarande. Ordentligt med snö. Men ridbanan håller på att tina fram och sånär som en liten sjö på mitten av en långsida så är den ridbar. Och så var det vänstergaloppen. Den ska vi köra hela sommaren. Like we mean it. Jag tror redan den blivit lite bättre redan nu för han tippar mindre inåt i svängarna, men det är nog något års finslip vi har framöver. Då får man se till att ha roligt på vägen helt enkelt. Med Elin, exempelvis. Elin tog sig verkligen tid att ge mig positiv feedback också. Hon tycker jag rider mycket mer aktivt i galoppen nu då jag tidigare år varit lite skeptisk till att Galishimos galopp, den har inte känts riktigt säker, och därmed har jag blivit lite passiv. Men nu har det mesta lossnat. Högergaloppen är däremot Pepp s

Jag och Björn blev tvungna att avsäga oss helgpassningen med fröken H. Orsaken är att vi båda blev allergiska mot henne. Båda två. Fördelen med dubbel allergi är att vi inte kan skylla ut någon besvikelse på den andre. Björn blir snorig och trött och jag får samma symtom och dessutom svårt att andas. (I ärlighetens namn är jag lite allergisk mot Galishimo också, men det blir aldrig ett problem. Jag behöver bara se till att tvätta händerna grundligt efter stallet, och se till att tvätta stallkläderna då och då... Så länge han inte sover i vardagsrummet!) Nackdelen är ju... ja. Det var trevligt med fröken H. Hon var hos Björn under tre eller fyra helger och jag stormtrivdes. Jag är ju uppvuxen med hund. Min mamma har två hundar, pappa har två hundar, brorsan har två hundar. Vi hade draghundar när vi var små och födde upp jakthundar. Stora, rufsiga, arbetshundar har alltid varit med. Livet är inte helt komplett utan en hund. Det ska finnas spår efter tassar i hallen om livet ska var

Bild från april förra året. I år har Galishimo fått gå väldigt mycket utan täcke... Idag blev det dressyr på sommarridbanan. Vilken vinter vi haft! Ridbanans kanter består fortfarande meterhöga i snödrivor och underlaget är blött. Men Galishimo är lugnare än någonsin. Några grannar buskörde med en fyrhjuling 300 meter bort och Galishimo brydde sig inte ett smack. Jag brydde mig, för jag tyckte inte det kändes roligt när de brände på, men klarade av att göra några galoppövningar  med Galishimo i alla fall. Det känns lätt overkligt att jag ensam kan träna galopp på Galishimo samtidigt som en fyrhjuling bränner runt en bit bort. För ett år sedan hade jag nog inte ens suttit upp på honom, under de omständigheterna. Jag är så förvånad att jag nästan vill nypa mig själv i armen. Det är mycket rakriktning i galoppen nu, särskilt i vänstervarv. Rakrikta och lyfta honom lite. Galishimo kämpar på jättebra och trivselfrustar. Det känns verkligen att han tappat vikt och orkar kämpa på med g

Tim "Avicii" Bergling dog för några dagar sedan, och jag tror inte Sverige förstått hur populär han varit förrän hela världen hedrat minnet av honom. Kyrkklockor ringer hans musik. Människor samlas på Sergels torg för att sörja. I Oman släpper man ljuslyktor. Mellan år 2012-2016 omsatte han nästan 170 miljoner kronor. Jag brukar inte bli tagen av när kändisar dör men Avicii kändes ändå lite speciell. En typiskt högkänslig introvert personlighetstyp som under flera år försökte leva efter extroverta ideal. Det är hög igenkänningsfaktor på den biten, trots att han var en världsstjärna. Avicii var ju inte en man som sökte uppmärksamhet för sina prestationer, utan han ville helt enkelt göra det han tyckte om - musik. Och blev en världsartist. En lågmäld, känslig och extrem kontrast till exempelvis Zlatan som löser problem med att blåsa upp sig och skalla dagen mot nya äventyr. Tittar jag på vart jag själv befann mig vid 28 års ålder, exempelvis här på bloggen, så fanns det

När jag red för AB på kursen i söndags så sade tränaren: "Du anar nog inte hur många som är avundsjuka på dig som har en så känslig häst." Jag log lite men tänkte att de flesta vill nog ha en känslig häst, men ingen vill rida in eller miljöträna en känslig häst. För det tar sin lilla tid. Milt uttryckt. Nu var det precis två år sedan jag red för tränaren AB för första gången. För två år sedan var det lite mindre festligt på ridkursen, den här bilden togs den 23 april 2016. Det är skönt att den där tiden är förbi... det tycker nog Elin också som skadade ryggen rejält.

Nu på söndag var det månadens dressyrträning för AB. Det går bara bättre och bättre. Så orädd som jag varit denna gång har jag aldrig varit. Det var dessutom helt underbart att köra transporten på bar asfaltväg och inte i snö och is som jag kämpat på med, hela vintern! Galishimo var jättenöjd och lugn. Han fick beröm för sin fina skritt. Vi tränade tempoväxlingar i skritt och trav, skänkelvikningar och så visade jag min PEPP-galopp. Vi fick godkänt i höger galopp men behöver peppa upp vänstersidan lite mer också. Fast det blir lättare nu när ridbanan tinat fram. Herre-guuud vad jag hinner galoppera och ha mig, till nästa månad.  Sedan ska jag jobba mer med att ställa honom rätt och böja honom lagom mycket i skänkelvikningarna. Och så ska jag ge fan i övningen "sluta" ett tag, för han orkar inte göra dem ännu och jag kommer bara att ställa övermäktiga krav på honom. Han kommer dit, och gör det med glädje för mig, när han har muskler för det. Tur att jag har en tränare

I lördags var jag domarsekreterare i några dressyrklasser i lokala ridklubben. Detta innebär att jag hade VIP-platsen bredvid domaren, med full utsikt över ridbanan, och förde protokoll över domarens muntliga bedömning av de olika dressyrekipagen. Jag protokollförde lite svårare dressyrklasser som hette LA:3 och MSVC. Detta var på många sätt väldigt lärorikt och jag skulle vilja summera intrycken i följande lista. Ridhus är alltid kalla. Oavsett vilket väder det är utanför så är ridhus alltid kalla. Alltid. Kalla. Man måste klä sig ordentligt om man ska sitta stilla där i några timmar. Många ekipage fick nedslag på att deras hästar inte hade "påskjut". Jag tolkar det som att det önskas lite mer gas i rumpan. Detta borde ju inte vara allt för avancerat att träna på, även på uteritter, så det ska jag ha i bakhuvudet när jag rider. Det här lösa snacket om att det, inom den moderna dressyren, anses okej att rida hästar "bakom lod" (ihopkrullade i halsen)

    Jag tittade på två bilder med ca ett års mellanrum och det är riktigt skönt att se att Galishimo blivit smalare om magen! Ju lugnare han varit, ju längre och snabbare vågar jag rida honom. Ju längre och snabbare jag rider ju lugnare blir han. Och smalare. Och så är den positiva spiralen igång. Jag hade det på känn sedan flera år tillbaka. Det är ju väldigt vanligt att oroliga individer blir lugnare av ordentligt med träning (det gäller nog både hästar, hundar och människor) men det var svårt att få till i praktiken då jag blev så trött mentalt av att sitta på honom när han var så orolig och reaktiv, och jag satt ju ofta av för att leda honom i stället, efter 20-30 minuter. Det är jätteskönt att han mognat så fint och att jag äntligen kunna ro i hamn med det. Han har dock tappat lite "överlinje" men vette tusan om det var så dåligt om överlinjen till stor del bestod av fett. Till sommaren längtar jag efter långa ridturer i naturen igen. Just nu är det lite för m

Äntligen börjar sommar-ridbanan tina fram och man kan börja rida på den, om man undviker de mest blöta områdena. Galishimo är lugnare än någonsin. Han är inåt bombens snäll och rätt så bekväm. Jag måste använda rösten och peta med spöet och peppa. Han börjar å andra sidan bli starkare i galoppen så det kanske hänger ihop. Han peppar mer när vi galopperar och då kanske han inte har så mycket krut kvar att göra annat efteråt. Han tycker väl han har gjort sitt då... Hittade denna bild från i lördags och det är nog den mesta PEPP-bild jag lyckats åstadkomma med honom. Det går framåt! Nu ska vi bara få till lika mycket PEPP i vänster varv... Det är jätteskönt att ha Galishimo på Brönet nu. Det är så otroligt trevlig stämning och ibland när jag känner mig omotiverad så brukar jag tänka att jag kanske hittar trevligt sällskap där, bara jag kommer mig iväg, och det gör jag nästan alltid. Idag var det det tre glada hästar i var sin färg på stallgången, och på ridbanan. Galishimo, Måns oc

Som ni vet så har jag sparat pengar till en ny dressyrsadel till Galishimo, och fått ihop en hyfsat respektabel summa för ändamålet. MEN... nu när det börjar bli verkstad av mina planer så har jag känt en vag osäkerhetskänsla. Behöver jag verkligen en sadel eller har jag i själva verket endast drabbats av Gear Acquisition Syndrome (GAS)? Begreppet GAS används mest i musiker-kretsar och är ett tillstånd då man tror att allt i livet blir bättre bara man byter utrustning. Det börjar med att man känner missnöje med det man i vanliga fall brukar vara nöjd med, exempelvis ens tidigare älskade gitarr. Eller häst. Sedan så får man en längtan efter en ny gitarr, eller varför inte en ny häst? Sedan börjar söka en massa på internet och köper till slut något som är onödigt dyrt. Eventuellt påverkar detta dyra inköp ens vardagsekonomi och i värsta fall ens nära relationer. Efter inköpet kan en vag skuldkänsla infinna sig om att sökandet inför den rätta gitarren, högtalarsystemet, trumsetet elle

Okej. Jag borde lära mig knoppa min häst. Galishimo borde även lära sig att bli knoppad. Han gav mig 90 sekunder att göra en knopp i pannan och sedan fick det fan vara, enligt honom. Nu fick han ingen knopp i pannan. Han fick ett litet horn. Men han såg bedrövligt söt ut ändå så det fick bli ett litet enhörningshorn idag. Jag och Galishimo blir mindre och mindre spända åtminstone. Men det är fortfarande lite läskigt att galoppera, för oss båda. Han spänner sig och jag spänner mig, jag driver honom framåt men sitter tungt tillbaka eftersom jag vill klara en "duckning" om den kommer. Idag tyckte jag att jag och Galishimo sprängde alla barriärer med en väldigt snabb och PEPP galopp. Jag var lyrisk. Tyvärr så blev jag filmad av Björn och insåg att min PEPP-galopp egentligen var en "sömnig-söndagsjogg-galopp" och inte alls ett monstruöst supergalopperande. Men vi får jobba vidare. Skönt att veta vad jag ska jobba på åtminstone. Slappna av och rida på!

Jag brukar försöka boka in en tisdagsritt med Katarina och arabhästen Alladin så ofta jag kan. Tisdagseftermiddagar är den dag i veckan då jag har svårast att ta mig till stallet. Så jag vet att det är mer sannolikt för mig att komma till ridning, om jag har trevligt och tryggt sällskap, samt ett klockslag då jag förväntas vara (någorlunda) färdig för avgång. Detta var särskilt tacksamt i vintras när det var -17 grader ute och vi red ändå. Nu har vi åtminstone vädret och någon plusgrad på vår sida! Vi brukar ofta trava jämsides när vi joggar hästarna och i tisdags försökte vi även att galoppera lite jämsides. Galishimo tyckte idén var rolig, men Alladin såg ytterst förolämpad ut och tyckte inte att någon av oss tre andra verkade göra vad som skulle göras. Men vi ska prova igen! Sedan ser jag små, små framsteg, hela tiden. Områden där jag vanligtvis brukar vilja kliva av och leda Galishimo, som exempelvis när vi stöter på nytt vägarbetsbråte som här, känns det inte alls b

Jag var så trött efter arbetet idag och fruktansvärt omotiverad att rida. Men försökte ändå tvinga mig iväg för att se om energin skulle komma tillbaka när jag väl var i stallet. Det gjorde den! Det är så otroligt trevliga hästtjejer på Brönet och väldigt god stämning. Trots att det var slaskigt på ridbanan så kämpade Galishimo på jättefint och gjorde sitt yttersta. Sidoförflyttningarna blir bara finare och finare. Jag log och berömde honom storartat och känner verkligen hur han blir starkare och smidigare av övningarna. Denna vår och sommar kan ju bli hur härlig som helst! Nu ska jag bara se till att åka till ridhuset till helgen och träna på hemläxan från tränaren, inför nästa kurs. Han skulle ju peppas i galoppen. Det gör han inte gärna i slask. Lite bättre fäste än så vill han ha under hovarna.

I och med att jag bor i en etta så behöver jag rensa ur den, och förråden, ganska ofta. Efter att ha blivit ordentligt inspirerad av sadelhängarna i förrådet så har jag även börjat rensa ut förråden från annat. Det är sjukt vad mycket man samlar på sig genom livet, men ändå ganska intressant att jag lyckas inrymma mitt 37-åriga liv i en etta och två mindre förråd. Jag är mer trendig än jag tror. Det som jag ägnar mig åt kallas tydligen: minimalism, prylbantning, downshifting, frivillig enkelhet, downsizing och så vidare. Dessutom kan man, om man har ett behov av att identifiera sig själv med sina handlingar, kalla sig själv för en "downshifter". Detta är alltså inte bara något man gör utan även något man är. Den stora frågan återstår dock om man tidigare måste ha haft ett stort hus med många rum och prylar och bytt ner sig, för att räknas som en "downshiftare". Om man kom på att man ville ha få prylar redan innan man köpte huset, och alltså downshiftat redan fr

När Galishimo var yngre så tömkörde jag ju honom en hel del. Nu längtar jag plötsligt efter att få tömköra honom igen! Åh, skulle vilja ha en tömkörningsgjord i läder och fastare öglor, som den här fina prylen här nedan för 4300 kronor... fast kanske svart då, så jag inte måste köpa ljust träns och ljusa tömmar också... Måste nog sätta igång med tömkörningen igen nu till våren och se vart vi befinner oss, nu när han blivit både äldre och klokare!

Äntligen är jag lite piggare och det var så härligt att åka till stallet. Vatten rinner från takrännorna och de första svanarna flyger över fälten. Enligt rykten så har Galishimo motionerat sig själv i hagen de dagar jag varit borta, och bjudit på högklassig underhållning för alla och envar.  "Man tittar hellre ut i hagen än tittar på TV!" skrattade Gunilla som äger stallet. Så det är ju bra, att han håller sig i form. Utan någon tomte på ryggen.  När jag kom till stallet så blev det en grundlig borstning för att få bort Galishimos vinterpäls och det verkar som om ännu mera vita strån börjar bryta fram. Sedan verkar manen fortsatt hålla sig mörk och svart för det är få vita strån som bryter fram där. Fantastiskt vackert. Sedan var Galishimo en riktig goding att rida. Lugn, mjuk i hela kroppen, lite lat, ville inte jobba mer än nödvändigt och hade en lite halvdan ryttare som inte heller riktigt ville ställa så mycket krav på honom. Det var ju fint väder och så skön

Arbetsveckan blev ganska intensiv och jag behöver fortfarande återhämta mig. Jag älskar mitt arbete och tycker det är enormt utvecklande men det är ju krävande också. Det går liksom inte utvecklas utan att man måste anstränga sig lite extra. Det är någon slags naturlag. Utveckling kommer inte som en semla framför näsan och fluffar upp allt. Nä. Nu börjar jag lära mig att det inte går att bita ihop och köra på, om jag behöver återhämtning. Jag måste ta det lugnt tills energin kommer tillbaka. Så det blev inget hästande idag heller. Jag provade jogga men blev utmattad efter halva vägen och fick gå långsamt hemåt de sista två kilometerna. Energin är med andra ord låg.  Foto: Carita Ilomeri Jag saknar Galishimo men vet att han har det bra på lösdriften med daglig tillsyn och massor med kompisar. I morgon kan jag nog åka dit och förhoppningsvis rida! Mamma har kikat förbi med Sicko och vi har fikat och lullat runt lite. Sedan har hon och Björn hjälpt mig fixa till mitt förråd. Jag

Idag har jag jobbat åtskilliga timmars övertid och dessutom har jag feberkänningar på kvällarna. I morgon har jag planeringsdag som jag ska så gott som nästan ska delta helhjärtat i, eftersom jag måste springa iväg och interjvua en arbetsgrupp utifrån lex Sarah. Utöver detta så blir det förfärligt dåligt väder med mycket snö och snöblandat regn, som byts av med blåst, under dagarna som kommer. Då passar det med hästvila, tycker jag. Han får ett täcke och en lyckönskning och så några dagars vildhästliv. Det får vi båda hantera så gott vi kan, med gott humör!

Jag har en bättre ekonomi på intågande. Jag har pratat om detta länge men det är inte förrän nu det börjar kännas riktigt nära. Det är två lån som jag haft, som jag snart har betalat tillbaka. Det är inga "Lyxfällan"-lån utan lån jag behövt, det ena lånet är topplånet på bostaden. Jag minns förresten när jag var nyseparerad och lite i halv chock, för fem år sedan, år 2013. Banken hade, lite på nåder, beviljat mig lånet till min lilla etta, trots att jag saknade kontantinsats. "Ja, och så gör vi en avbetalning på topplånet så du är klar om fem år." sa bankmannen och jag stirrade på honom som om jag just fått en fängelsedom på fem år. Lite förvånat tänkte jag: "What?! Är det vad som förväntas av mig? Att jag ska bo i en liten etta när jag är TRETTIOSJU?!" Först kändes det spontant som att han skämtade med mig, och sedan fick jag en vag känsla av att livet var över. Men så var det inte. Det var bara livet, som jag tidigare kände till det, som var över

"Vad är du rädd för?" frågar tränare ibland när jag är lite nervös. "Han är en jäkel på att ducka..." brukar jag då svara och då får jag något slags undrande skratt från tränarna som inte riktigt fattar att han faktiskt kan ducka. Ena sekunden rider man på helt obehindrat, nästa sekund så är hästen 20 centimeter längre ned och dessutom i en nedåtgående riktning med kraftig inbromsning. Som en rutchbana. Att ingen fallit av hittills under en duckning är inget annat än ett under. Här har jag gjort en samling av Galishimos dokumenterade duckningskarriär och som ni alla ser så blir han skickligare och skickligare med åren. Det gäller bara att luta sig bakåt och hoppas på att han inte ändrar riktning!  

Idag blev det uteritt med Galishimo. Han var inte sugen. Det var obefintlig framåtbjudning och diverse tvärstopp. Det är väldigt olikt Galishimo att sakna framåtbjudning så jag hade en misstanke om att han var lite osäker på ridvägen då det var där vi träffade en travhäst i onsdags, han blev ju ganska rädd av detta. Och det minns han förstås. Det är inget fel på hästminnet. Galishimo generaliserar ju ganska generöst. Nej, han blev inte bara rädd för kallblodstravare, eller travhästar generellt, eller snabba möten generellt. Nä. Han har dissat hela ridvägen som vi använder oss av. Alla fyra kilometerna dissar han. Eftersom han mött en travhäst där i för snabbt tempo och blivit kränkt. Han tycker vi bojkottar hela skiten... Redan när vi lämnade stallplanen visade han sig ytterst tveksam till vårt äventyr.  Att rida Galishimo idag var som att köra en bil som när som helst skulle kunna få punktering, hamna lite på sniskan efter vägkanten, och orsaka en seriekrock med ekipaget bakom.

Jag kände mig ännu piggare och försökte jogga ute med fröken Hund i morse. Alla hundar gillar ju att springa, tänkte jag. Jag har fortfarande färska minnen av tervens outröttliga längtan efter rörelse och hur hon alltid höll täten och blev alldeles tossig bara jag tog på mig löparskorna. Så jag ville ju givetvis ge samma upplevelse till fröken Hund. Jag tog på mig mina icebugs och tog på mig hörlurarna och sa "Nu du! Nu blir det springa av!" med förväntan av en överlycklig hund som skulle längta efter att springa ut. "Jaha... Eh. Om det gör dig lycklig så..." sa fröken hund. Efter fem minuters joggande så låg hon längst bak i kopplet och bromsade lite. "Går det bra?" frågade jag. "Ja. Eh. Lite draghjälp tar jag gärna emot." sa hon. "Men är du frisk? Har du ont någonstans?" frågade jag. Men hon verkade liksom halvnöjd med att strosa på i den långsamma trav hon själv valt. Lite osäker på fröken hunds skick och kondition så blev