Livet är förändring

  Nu har jag börjat tömköra lite mer seriöst med Ares, och börjat finlira med form och respons. Han har vant sig vid bettet och förstår mer vad olika signaler betyder, och hur han ska svara. Det är en otroligt stor skillnad jämfört med Galishimo,  visst anade jag att andra hästägare hade det lättare,  men inte så här lätt! Galishimo var ju känslig i munnen och ivrig att göra rätt. Man fick inte ta för hårt i tömmarna, man fick inte ta för mjukt i tömmarna, man behövde ge eftergift i exakt rätt sekund och den lilla, lilla ruta av "mjuk kontakt" med honom var väldigt svår att  balansera för att det varken skulle bli för mycket eller för lite. Samtidigt som jag sprang eller joggade bredvid för att ge honom utrymme och inte en för snäv volt. Det var ungefär "tömmens tyngt och en liten plutt kontakt till det" som jag jobbade med. Med precision och koncentration.  Ares "kontaktruta" för hur mycket jag får ta kontakt med tömmen, är otroligt mycket större. Nästan

Nu har vi varit på Brönet i två veckor och det börjar kännas mycket lugnare. Det är lättare att komma ut i naturen nu. På förra stallet behövde man följa en väl trafikerad väg, mitt i en kurva, där bussar går var 15:e minut, för att komma ifrån stallet, och det kändes olustigt att halka runt där på en oskodd unghäst, vintertid. Här finns det små stigar och skogspartier lite överallt. Man behöver inte följa någon större väg för att komma ut. Bilisterna är vana hästar och kör långsamt om de passerar.  Ett litet skogsparti ligger lite närmare staden och kallas för Lillskogen. Det finns tre trafikerade vägar omkring skogspartiet, men själva skogen är en liten oas av lugn. Man hör dock trafikbruset från tre olika väderstreck. Många har uppskattat Lillskogen på grund av alla små stigar som går kors och tvärs, man kan verkligen snurra på och välja stig lite slumpartat, eller ta en kort galopp efter den lite bredare skoterleden.  Jag och Galishimo kom aldrig till ro i Lillskogen. Jag kämpade s

  Ares fortsätter bli allt mer lugn, och det börjar kännas allt bättre att ställa upp honom i spiltan och rykta honom. Jag försöker vara i stallet lite udda tider så att det inte är så stökigt där nu, som i går när jag åkte dit på en långlunch. Jag älskar hans fina sommarpäls och kan rykta den länge.  "Lite pälsglans på det här!" sade jag glatt, första gången jag såg hans fina gulbruna färg, för snart ett år sedan. Och nu börjar han acceptera sprutan med myggmedel och då är det ju även läge att spraya med lite pälsglans. Han vet nu att han får en liten pellets om han står stilla när jag sprayar honom, så hans överläpp börjar hoppfullt röra sig när jag börjar spraya honom. Han är inte svår att motivera.  I övrigt så har jag själv inte riktigt landat. Galishimo fattas detta stall, på något vis. Flytten känns bra på många sätt och Ares har verkligen landat bättre. Jag har gått två promenader i naturen med honom nu, och han är väldigt mycket enklare att promenera med än Galishimo

Ares har varit väldigt uppblåst och spänd sedan han kom till Brönet. Jag tror helt enkelt det har varit för många hästar omkring honom än vad han är van vid, och han har känt sig osäker. I lördags tog jag med mig Ebba för jag var lite osäker på om jag skulle kunna hantera honom själv, och för att få lite stöttande feedback från henne. Vi tog honom till ridbanan och han var väldigt spänd på vägen dit, men han fick sin tid på sig att titta och tänka. Väl på ridbanan var han lydig men bjöd ju på lite extra av allt.  Jag blev ändå lite tryggare med honom, jag såg ju exempelvis att han slappnade av mer i spiltan denna gång, än vad han gjorde tidigare dagar, och att han inte vill lämna mig och Ebba, trots att han var spänd. Vilken tur att Ebba hunnit hälsa på honom lite på förra stallet för det kändes verkligen som han kände igen henne. Ebba kliade honom och myste med honom, och sade att han minsann var en riktig snygging, och att han kommer att bli en riktig liten drömhäst när han blir stor

 Jag har haft pirr i magen och verkligen velat visa upp hur otroligt fin Ares är inför mina gamla stallvänner. Min bruna lilla stabila ponny. Jag glömde dock av att han bara är strax tre och precis bytt stallmiljö. Så även han hade bråttom att visa upp hur fin ponny han var, fast på ett annat sätt. Han skriker, blåser upp sig, vallar och flänger runt. Jag är en onödig liten apa som verkar sitta fast i ett snöre bredvid honom. Inte har han tid med mig längre.  Jag försökte ta in honom i stallet och rykta honom när fyra andra hästar var där och två hundar, och han klarade inte av det. Han var självsäker och osäker samtidigt, ryttare sprang kors och tvärs och fixade med sina hästar och miljön var lite rörig. Långt ifrån den otroligt lugna, fina och harmoniska miljö jag och Sara skapat med honom och hans lilla flock. Det hela slutade i lite kaos då han försökte slita sig från uppbindningen ett litet tag.  Jag kände mig lite dum, här har jag sagt att jag haft världens snällaste och lugnaste

Idag var dagen Ares skulle flytta till Brönet. Jag var lite nervös över lite allt möjligt. En av sakerna jag var nervös över var att transportera honom. Jag kände mig inte helt färdig med träningen med transporten. Vi är helt klara med lastmomentet då han går in glatt och tryggt. Vi var även helt klara med momentet att stänga rampen och övre luckan och att han var trygg med det. Jag har inte hunnit träna på att stänga in honom ensam där och börja köra honom. Så vi hade planerat att den mycket trygga ponnyn Karsk skulle följa med Ares som sällskap.  När vi väl skulle lasta Karsk visade det sig att Ares inte alls ville ha sällskap i transporten. Han markerade tydligt att han inte ville ha sällskap alls. Kanske för att vi matat honom för mycket där och han ville försvara maten.  "Nåväl. Då får han skylla sig själv. Då får han åka ensam." konstaterade jag och så satte vi oss i bilen och åkte iväg. Jag, Sara, mamma och Ebba. I samlad trupp.  Det visade sig vara ett mycket bra besl