Livet är förändring

I dag när jag gick till Galishimo så stod han och väntade. Kanske börjar han känna igen min bil. Och trots att han hade både mat och bästisen hos sig i hagen, så gav han ifrån sig ett gällt och högt gnäggande när han såg mig. Ett litet högt bäbisgnägg. Ingen mörk frustning här inte, utan ett högt och barnsligt "Ihhhh!!". Och så ställde han sig vid utgången och trampade av och an. Ja. Då var ju liksom den dagen gjord. Det behövs inte mer än så, för att jag ska bli riktigt själaglad. Ett "Ihhhh!!" betyder så mycket.  Ridningen tog också andan ur halsen på mig. Han vill visa hur duktig han är och han kämpar på som bara den! Jag lotsar honom lite försiktigt och försöker liksom "rama in" honom tillräckligt mycket för att han ska lära sig litegrann, men jag är väldigt försiktig med korrigeringarna för att inte dämpa hans entusiasm. Han gör verkligen sitt allra, allra bästa, just nu. Det märks på hela honom. Gullehästen. Vem kunde tro vilken guldklimp som l

"The stretch": Min favoritövning. En basövning i "vanlig dressyr". Övningen är för unghästar, eller "remonter" som man sa, förr i tiden. Därför kallas övningen även "remontform" sedan gammalt. Hästen ska gå lång och med lågt huvud, ryggen ska vara rundad som en regnbåge och bakbenen ska sträckas långt in under magen. Jag och Galishimo har tränat jättemycket på denna övning! Remontövningen kan man rida hästen i 1-3 år, men sedan är det dags för den att långsamt gå i en allt högre form, med nacken som högsta punkt.

Jag ville ju gärna visa min mamma hur långt jag och Galishimo har kommit. Mamma har följt med mig massor av gånger när jag varit orolig och knappt fixat att rida. Känslan att bara sätta sig upp i sadeln och glatt rida runt, inför min mamma, kändes som en enorm triumf. Jag har roligt i sadeln, igen. Jag skrattar, klappar och berömmer honom. Jag strålar med hela ansiktet och kan inte sluta prata när jag suttit av.   "Vad härligt att få se dig RIDA igen. Nu är du ju dig själv igen." log mamma... Galishimo tog dessutom andan ur halsen på mig, stundvis. Han är så fin! Han är ett sådant otroligt nöje att sitta på.  Som om han också var stolt, och också ville visa våra framsteg. Finaste guldklimpen!    

Mamma kom för att hälsa på. Vi fikade, gick på stan. Mamma pysslade om taxen. Vi strosade omkring på affärer och åt en ordentlig lunch på en lokal restaurang. Jag köpte mig en ny mobil då min gamla är trasig. Jag kan inget om mobiler och har undvikit detta i snart två veckor men med stöd från min kära moder, så kände jag att nu var det verkligen dags. På ostadiga ben gick jag till mobilaffären. Helt utanför min komfortzon, men med min mammas stöd. Jag höll dessutom på att tråka ihjäl expediten, tror jag. "Jag vill ha en mobil." sa jag. "Då har du kommit rätt." sa hon. "Ja." sa jag. Expediten tittade på mig. "Vad bra." försökte jag med igen. "Ja." sa expediten. "Får jag titta på någon?" sa jag tveksamt. "Självklart." sa expediten. *tystnad* "Vad finns det för något då?"prövade jag. "En massa mobiler." sa expediten. "Jasså?" sa jag och började flacka med blicken. "

Jag säger inte att taxen ÄR konstig. Jag säger bara att hon förefaller SE konstig ut . När man fotograferar henne. Ganska ofta. Händer det. Faktiskt.   Titta på örat och svansen. Rakt ut åt vänster. Och det blåste inte ens!!!   .

Ett annat nerderi är ju de där smultronfröna som jag med omsorg och kärlek planterat. De ska stå mörkt. Men jag ställer dem ändå framme vid köksfönstret. Med en svart filt över sig och den lilla rosa blomsprutan bredvid så jag kan duscha dem emellanåt. Om jag lägger dem i en garderob finns risken att jag glömmer bort dem lagom till midsommar...

     Eftersom min kära sambo är på äventyr i påsken, och eftersom jag själv inte har något bokat, så har jag helhjärtat ägnat mig åt det jag är bäst på: Nerderi. Eller Nörderi. Inte helt säker på hur det stavas. Beror väl på om man vill vara international eller om man vill försvenska ordet.         För mig innebär det i alla fall att jag har hela dagarna på  mig att ägna mig helhjärtat åt oväsentligheter. Ta långa promenader med hundarna, pyssla hemma, pussa hästen. Eller tvätta min bil. Bilen blev föredömligt tvättad. Den blev pedantiskt dammsugad, torkad, putsad och fejad. Sedan slog nörderiet in då jag inte riktigt kunde hejda mig i projektet och kände mig manad att pådriva det hela ytterligare en nivå. Jag åkte till Biltema och köpte överdrag till bilklädseln, för att undvika hundhår, hästsmuts och fläckar i min perfekta bil.     Sådärja! Sedan passerade jag en gummiartad rattmuff ett par gånger. På Biltema. Den såg väldigt nerdig ut. Men blommig. Jag

I onsdags fixade sambon internet, innan han åkte iväg till sveriges södrare delar, för att vara borta över påsken. Dessvärre orkade jag inte njuta av slösurfandets ädla konst i onsdags. Jag hade feber och låg under täcket och gnydde. Samtidigt är det svårt att känna sig ynklig när kroppen i övrigt känns kanon. Den här bilden är en vecka gammal. Rock on!

Efter ett litet riduppehåll i helgen så tog jag mig till stallet. Jag förväntade mig en överladdad häst att rida då han inte blivit aktiverad på ett tag. Tänk så fel man kan ha. Han var bättre än någonsin. Han var otroligt bekväm, trygg och trevlig att rida på. Jag kunde inte somna när jag kom hem på kvällen. Jag är så lycklig över honom och tycker att han är så fin nu. Vi har en lång väg kvar, men det går verkligen åt rätt håll! Ridningen från början...   ...fyra månader senare.

Vi saknar internet hemma just nu. Känns lite tråkigt då jag gärna velat blogga om min träning som bara rullar på bättre och bättre, de böcker jag läst, de små smultronfrön jag planterat och det här helt otroligt underbara med att solen börjat rulla över himlavalvet igen. Men samtidigt är det skönt. Hade jag haft internet hade jag nog inte planterat smultronfrön. Det är en sån där bisyssla och ett småpill som bara kommer från tomrummet som bloggandet lämnat efter sig. Det kanske blir bra att vara utan internet. En liten stund.   Hoppas det blir något av dessa frön!

Igår åkte jag och sambon till Umeå för att bo på hotell Uman. Vi checkade in, satte oss på ett Café och tittade ut genom fönstret. Sedan gick vi och shoppade. Eller jag shoppade. Han följde med. Och betalade. Alla kassörskor tittade på honom med beundran och tindrande ögon, när han insisterade på att betala och utan knussel öppnade plånboken. (Han skulle troligen ha fått ligga med dem allihopa.) Efter att "jag" "handlat" en tröja, ett par jeans och ett par nya svarta stövlar så trallade jag glatt runt med diverse plastpåsar i vardera hand. Helt uppdaterad och uppsnofsad. "Har du tänkt på hur snygg jag troligen hade varit om jag inte haft hästen att lägga pengarna på?" frågade jag. "Ja. Det har jag tänkt på." svarade han. Lite sammanbitet, sådär. Jag är inte bortskämd. Sedan så såg vi Björn och Henrik på kvällen, skrattade tills kinderna värkte, åkte tillbaka till hotellet och slocknade som stockar i de sköna sängarna

Igår kvälls så var ridhuset upptaget till sent på kvällen, så jag hasade dit i min vinteroverall klockan 20.00 i stället. Och tog in Galishimo från hagen. Så red vi en stund i ridhuset. Helt ensamma. Jag kan fortfarande inte med ord beskriva glädjen över att inte få panik varje gång jag ska sätta mig upp. Nu när jag tänker tillbaka på det, så har jag nästan svårt att relatera till, att det hela varit så jobbigt att jag skakat i hela kroppen. Nu känns det ju förståss lite smått läskigt att vara ensam med sin unghäst i ridhuset, men det är ju sunt att man är extra försiktig när man rider honom själv, och ingen finns i närheten. Den här förlamande paniken är helt borta. Jag måste ju säga att jag börjar lita på honom, allt mer. Han blir också allt mer avspänd för varje ridpass och gårdagen var inget undantag. Han kändes ännu lugnare och mer fokuserad än vad han varit förut. Vi har en lång väg kvar, men ändå... Vilken härlig kille! Jag blir så glad av honom!

...så hittar man det här i sambons mobikameras filmrulle. Bara ett litet ögonblick av perfektion.  Jag behöver verkligen inte ha en så elegant ponny i framtiden. Men bara bilden. Min Galishimo. Så vacker han är!

Jag kunde inte sluta skratta när jag red idag. Vi försökte dressyra utomhus för omväxlings skull, och Galishimo kämpade på otroligt bra. Han är fantastiskt energisk och samarbetsvillig, sedan kan han ju inte så mycket ännu, och lite ostyrigt och vingligt blir det ibland, men han är ändå en helt otrolig unghäst. Han är ett rent nöje att rida... Jag kan fortfarande nästan inte tro mina egna ögon. Tack till underbara sambon som fotade!            

      Jag startade dagen med att åka till stallet och rida på min häst. Jag har fortfarande väldigt svårt att begripa det. Jag har ridit en ett arabiskt fullblod. Det är klart. Han är inriden. Jag kan knappt tro det själv. Det är nu det roliga börjar! Idag red vi runt lite i cirklar och tränade på lite grejer. I trav. Han har glömt skritt just nu och vill bara trava. Han kan väl få det då , tänkte jag, och lät honom pinna på i ett överambitiöst övertempo, med spetsade öron. Han var ett stort nöje att rida! För två månader sedan var jag så rädd så att jag skakade när jag skulle sitta upp. Det tog nästan hela vintern att ta sig igenom, men nu är det över. Nu är jag "mig själv" igen i sadeln. Lagom nervös, lagom osäker, lagom trygg. Har inga problem med att rida honom. Jag är äntligen där!     Sedan hem, och tjata på sambon att han måste fotografera mig nu, när jag gått ned i vikt. Jag väger nämligen 59 kilo nu! Det är tio kilo mindre än vad jag vägde i oktober

Måste erkänna att min sambo tycker att det känns lite sådär att vara tillsammans med mig, ibland. Men jag har mutat honom med choklad och hoppas på att han kommer på andra tankar...

Jag kunde inte riktigt sluta tänka på lördagens nöjes-pass på gymet. Det kändes väldigt bra. Väldigt. Bra. Jag har ju gått ned åtta kilo i vikt så jag känner inte obehag över att gå dit. Brösten skumpar inte längre när jag joggar. Jag känner mig inte tung. Ärligt talat så känner jag mig smashing. Det var skönt att känna musklerna också, i lördags. Hur blodet rinner dit och skapar värme och hur muskeln sväller något, efter sista repetitionen. Det var skönt att andas också. Jogga. Försiktigt. Bara tre eller fyra kilometer. Så jag tog flexledigt och åkte till gymet på lunchen. (JA, kära sambo, jag åkte hem och rastade hundarna också. De sitter inte kissnödiga i lägenheten och väntar på matte). Och det var precis samma sköna känsla idag. Det var skönt att bli anfådd och rosig om kinderna. Det var skönt att känna blodet som jobbade sig till varje muskelgrupp jag tränade. Jag använde små vikter. Bara en tredjedel av de vikter jag hade förut. Tog benpressövningen på blank stång, utan nå

Jag tillber, som jag tidigare skrivit, De Små Tingens Gud. Denne Gud kan välsigna mig med förmågan att glädjas över Små Ting. Denna förmåga har jag blivit välsignad med under våren. Ett väldigt litet glädjeämne är att jag lyckats få min orkidé att blomma IGEN. Again! Jag, tidigare kallad Blomdödaren Från Norr , har fått en orkidé att trivas i min vård. Med torka och regnperioder och väldigt lite sol. Där satt den! Jag försöker få alla att förundras över detta mirakel men "folk generellt" (läs: min samob) tycker väl inte direkt att det är läge att ringa Expressen och be dem stoppa pressarna. Men jag blir glad. Varje gång jag tittar på blomman så blir jag glad... .

           

Dagen började fantastiskt med en långpromenad med hundarna i solskenet. Minusgraderna känns knappt när det är lä och solen ligger på. Snart kommer våren. Snaaart. Iskalla om våra näsor så väckte jag och hundarna sambon, med kalla pussar. Han blev väl inte sådär märkbart glad över att bli väckt av tre fuktiga och kalla näsor. Men han kanske blev glad innerst inne. Inte ytterst ute. Vi åkte tillsammans till gymet och tränade också. Jag har ju tappat några kilon och plötsligt känner jag mig hemma i gym-miljön igen. Så där struttade jag runt. Och grejade. Det kändes skönt. Jag var snäll mot kroppen och tog låga vikter. Blev ändå varm och trött efteråt. Sambon var glad över sällskapet. Sedan åt vi lunch tillsammans och gick på stan och shoppade lite. Vi hyrde en film och slötittade på den. Sedan var det helgens höjdpunkt. Galishimo! Sambon följde med och filmade. Jag log och skrattade. Galishimo kämpade på så fantastiskt bra. Han är ju bara tre och ett halvt. Och ändå så lydig. Jag känn

    Terven och Varelsen får alltid två långpromenader varje helg.       Varelsen hopppas på att is-mustagen ska smälta bort, snart.       Helgmat: Stekta små kycklingbitar, grönsaker i smält smör, pasta med grön pesto och fetaost. Gott!   Jag köpte blommor till sambon som vedergälling för att han sänder blommor till mitt kontor, ibland.   Mitt på dagen, när solen ligger på, så känner man verkligen värmen från den. Snart kommer våren...     ...och i stallet väntar denna lilla plutt på att bli motionerad.   Jag har haft det värre... ;)   

Jag och Galishimo travar tillsammans. I trav. Hej, vad det gick! Leendet spred sig över hela kroppen och jag kunde knappt fatta att det var sant. Här sitter jag. Och travar. På min alldeles egna ponny. Som jag ridit in själv. Jag kan inte tro det.   Jag kan bara inte tro mina egna ögon... Det är för bra för att vara sant. Allt är för bra för att vara sant. Min underbara häst är för bra för att vara sann...     Det här är ju vad jag drömt om, och längtat efter. Och nu är vi här! Duktiga häst!   (Tack till min älskling som filmat! Puss puss puss puss puss!) .

Ibland ger det ena goda tinget det andra. Min sambos hjärta är ju som sagt lite svagt, ibland. Särskilt när jag glädjesprudlande stolt mötte honom, med en vacker sadelfilt i famnen. Hårt i famnen. Jag var så glad. Jag började kvittra om hur snygg Galishimo kommer att bli, och hur fint allt blir när jag även hittat ett snyggt matchande westernträns till honom. Ett träns som sitter riktigt bra och inte åker av så lätt. Då skulle jag slippa ha grimman på honom när jag red honom. "Jamen ska vi hämta ett sådant där träns, då?" sa sambon och tittade på mig i bilen. "JAA!" log jag. Sagt och gjort. Vi tog dagens andra tur till Royal Hästsport. Jag visade honom ett westernträns i fint Weaver Leather från USA. I samma färg som sadeln. Som kostade en hel del pengar. Över 700 kronor. "Jamen då säger vi så här, då." sa sambon och fortsatte: "Du får det här tränset av mig. Så får du känna att du har allt du behöver. Det här är ju viktigt för dig." Ef

Nu har jag köpt sadeln! För alldeles egna pengar! Tyvärr följde inte den underbara rosa sadelfilten med på köpet. Så idag kånkade jag, glad i hågen, till Royal Hästsport för att köpa en sprillans ny sadelfilt. Jag hade tippat på att de skulle ligga kring 300 kronor. Det är ju bara tyg. Och fluff. Tänk vad fel jag hade. Vissa sadelfiltar låg på 3000 kronor och över. Ingen filt fanns under 1700 kronor. Jag började deppa ihop. Fingrade på de fina fluffiga filtarna och tyckte att livet var slut. "Men hur mycket pengar HAR du då?" frågade expediten när han sett mig fingra på sadelfiltarna. "Alltså, jag köpte just sadeln. Jag har nästan slut pengar. Jag hade ett tak på 1000 kronor." "Vilken filt vill du ha då?" frågade expediten. Jag kände mig lite förvirrad. Sedan så pekade jag på den filt jag tyckte var finast. "Öh. Ja. Den. Kanske." Han vände på den och tittade på prislappen. 2139 kronor. Hutlöst. Nästan halva priset som priset på själv