Jag är inte odödlig

Jag kunde inte riktigt sluta tänka på lördagens nöjes-pass på gymet. Det kändes väldigt bra. Väldigt. Bra. Jag har ju gått ned åtta kilo i vikt så jag känner inte obehag över att gå dit. Brösten skumpar inte längre när jag joggar. Jag känner mig inte tung. Ärligt talat så känner jag mig smashing. Det var skönt att känna musklerna också, i lördags. Hur blodet rinner dit och skapar värme och hur muskeln sväller något, efter sista repetitionen.

Det var skönt att andas också. Jogga. Försiktigt. Bara tre eller fyra kilometer.

Så jag tog flexledigt och åkte till gymet på lunchen. (JA, kära sambo, jag åkte hem och rastade hundarna också. De sitter inte kissnödiga i lägenheten och väntar på matte).

Och det var precis samma sköna känsla idag. Det var skönt att bli anfådd och rosig om kinderna. Det var skönt att känna blodet som jobbade sig till varje muskelgrupp jag tränade. Jag använde små vikter. Bara en tredjedel av de vikter jag hade förut. Tog benpressövningen på blank stång, utan några vikter alls. Känner mig i kanonform, ändå. Kroppen svarar så bra. Övningarna sitter i ryggmärgen. Jag känner mig hemma. Känner mig riktigt själaglad när jag tittar mig i speglarna och ser hur vältränad jag fortfarande ser ut. Vi har inga helfigursspeglar hemma så jag har inte sett mig själv i träningskläder på länge. Jag förutsatte nästan att det skulle se... värre ut.

Det här vill jag inte förstöra. Jag får inte sätta upp höga mål nu och pressa mig. Då kommer det att bli överväldigande för mig, jag har ju hästen också. Men visst ska jag återvända. Och ta det försiktigt. Njuta av min kropp.

Hädanefter ska jag behandla mig själv som om jag vore gjord av glas, när jag tränar.

Inte som om jag vore odödlig.


Hittade förresten en tre år gammal bild. Så där fina muskler hade jag en gång i tiden! Jag hoppas på en nytagen bild på mig inom kort! 


.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer