Inlägg

Visar inlägg från augusti, 2017

Kärt återbesök - MedryktarMari

Bild
Galishimos gamla medryktare Mari, som hjälpte mig massor år 2013, hade vägarna förbi hos mig och Galishimo igår. Hon hjälpte mig med pepp på den tiden min budget var total katastrof, Galishimo var en mild katastrof, och ridrädslan hade ett stadigt grepp om mig. Då såg vi ut så här. Japp, det är Mari som höll i kameran och peppade oss. Mari tittade förvånat på Galishimo och gick försiktigt fram till honom, och strök honom över pälsen. Galishimo nosade henne i fickan och fick lite morotsbitar. "Vilket muskelpaket...!" sade hon. "Man ser ju att det fortfarande är han... det är ju samma häst... men vilka muskler!" tillade hon. Jo. Han växte ju på sig... kan man säga... .

Galishimo missar en älg till

Bild
Under gårdagen blev det uteritt igen. Vi var fyra ryttare som begav oss på milsrundan. Nu är det bara en uteritt kvar på söndag innan älgjakten börjar, då drar jag ned på uteritterna ett tag. Apropå älg så såg vi en älg även denna gång. Vi träffade ju även på en älg i  juni i år! Den stod denna gång ca 150 meter bort på andra sidan ett fält, långt borta till vänster. Det var skymnig och solnedgång och man blev häpen över hur vackert den stod där i brynet. Galishimo kände lukten av älgen och började stirra väldigt nyfiket i totalt motsatt riktning, till höger. Jag förmodar att det var därifrån älgen kom. Så han missade älgen totalt. Trots att älgen på intet sätt stod stilla utan rörde sig lite och stannade för att titta på oss då och då. Detta är andra gången i år Galishimo totalmissar en älg som är klart inom synhåll. Lite roligt med tanke på att Galishimo håller tvångsmässigt utkik över precis allt, och är uppmärksam på precis allt, men att han liksom missar helheten då han inten

Transportfix

Bild
Hästtransportens vänstra ljuslyktor fungerade inte senast jag kollade. Jag tog transporten till transportdoktorn innan jobbet i morse. Jag fick ett sms om att hämta den några timmar senare. Det var sockeln (stickkontakten) som inte mådde bra och som fräschades till och så gjordes någon liten omkoppling så att den del som försörjer el till transportens högra fungerande ljuslyktor även kan försörja el till den vänstra. Ifall något liknande skulle hända igen. Så jag kan köra min lilla arab säkert till hösten. 836 kronor. Jag är helnöjd. Bilen är också ganska nyligen besiktad och körklar efter lite billigt småfix. Jag har även gjort lite småfix på mig själv nyligen, framför spegeln, och poserat vid en automat på Trafikverket för att förnya mitt körkort. Allting kommer att vara fine and dandy till hösten. Det känns lite overkligt och otroligt skönt att ha ordning och reda på allt igen efter denna sommar, då jag var så otroligt trött och sköt på precis allt jag bara kunde skjuta på.

Den där blicken

Bild
Jag är den halvt skymda pricken framme till höger! Veckans tredje uteritt gjorde verkligen gott för Galishimo. Vi var sex ekipage som stack ut i långsam skritt tidigt på söndagmorgonen. Galishimo höll täten de första sex kilometrarna och skötte sig mer än strålande. Jag kunde åka och njuta, det känns helt underbart. Sedan blev det hemväg och Galishimo fick kämpa lite mer för att hålla samma steglängd som de andra hästarna. Då fick han denna blick, se exemplet nedan: Jag kallar blicken för koögat, och det betyder inte att han är farlig att rida, men att han är orolig. Då det ändå var så kort tur kvar av uteritten, och då han skött sig så fantastiskt fint, så satte jag av och promenerade sista biten med honom. Galishimo slappnade genast av när jag klev av honom. Det ska vara lätt att göra rätt.

Uteritt i regn och rusk

Bild
Det händer grejer hela tiden! Jag och Galishimo följde arabhästen Cilla och ryttaren Malin på långrundan. Vi red båda två. Det blåste, regnade och var ett riktigt ruskväder. Men vi var båda varmt klädda och hade gott humör. Galishimo brukar ju bli väldigt nervös när det blåser mycket och rasslar i skogen men i dag skötte han sig jättebra. Jag blev väldigt, väldigt, förvånad! Det rustas ju även inför älgjakten och det är mycket bilar i omlopp efter grusvägarna, områden rensas från sly, och saker flyttas på. Galishimo gjorde mig uppmärksam på varje bruten kvist, som inte var bruten i onsdags, men han knallade ändå på med gott humör. Jag satt av och gick sista kilometrarna på grund av bilar som kom snabbt efter grusvägarna och att det var skönt att röra på benen lite. Sedan satt jag upp igen vid ridbanan och galopperade honom trött. Jag testade ju för första gången att använda appen Equelab för att se hur jag red och den var ju jättebra. Den sade att jag galopperat i åtta minute

Ny diagons - Fjuck

Bild
Jag och mamma diskuterade Galishimo denna kväll. Det började med att jag skrivit ett meddelande till mamma om att Galishimo "fått nya pjuck" (skor) och mamma försökte läsa det samtidigt som hon hanterade typ femton vilda barn så hon slarvläste det som att Galishimo fått Fjuck. Vilket lät som en besynnerlig sjukdom, och väckte lite oro hos henne. Fjuck kan inte vara bra, konstaterade hon. "I och för sig...  Jag kanske skrev 'pjuck', men det är min sanna övertygelse om att Galishimo även lider av fjuck." "Mm..." säger mamma instämmande. "Och det är ju förmodligen kroniskt." konstaterade jag. Och sedan drabbades man av det momentet av sanning. Du vet, när man säger något man plötsligt inser är sant. När man har en fullt frisk häst som beter sig på ett sätt så folk blir sugna att kolla tänderna på den, kolla ryggen på den, kolla kiropraktor med den, anlita dyr hästmassör, byta bett femtioelva gånger, hyra in en hästpratare, byta hovsl

Små grejer som väcker stor glädje

Bild
Det här med uteritter med Galishimo brukar ju alltid bli små äventyr och jag brukar skämta om att han går som hästens schackpjäs. Två steg fram och ett steg åt sidan. Sedan börjar jag garva och sedan börjar andra le lite. Nu såhär i efterhand så har jag kommit på att alla kanske inte kan spela chack alls och inte alls vet hur hästens schackpjäs går när man spelar. Och så känner jag mig plötsligt som en väldigt, väldigt, gammal person omgiven av ungdomar. Så jag ska sluta skämta om att Galshimo går som hästens schackpjäs. Det kanske bara är jag som skrattar åt det. Men den går i alla fall aldrig rakt framåt. Den gör alltid en sidovändning. Tillbaka till verkligheten. Jag har ridit ut med Galishimo ensam igen! Och han gick på intet sätt som en schackpjäs, han gick rakt fram som en liten pil, med blott liten, liten turbulens. Och jag jublade...

Lite mer panik hade varit bra

Bild
Nu när jag tittar tillbaka på träningsinlägg från juni så blir jag ju lite irriterad på mig själv. Liite. Att träningsresultaten blir så markant mycket sämre skulle ju ha fått igång mig att få LITE MER PANIK tack , inte bara resultera till det där matta uppgivna gnällandet där jag inte var redo att ta strid. Jag kunde ju åtminstone testat att köpa järntabletter och magnesium tidigare. Nu har jag slängt bort två månader av mitt liv. De bästa månaderna på året dessutom! Skämmes, Katarina! Skämmes! Å andra sidan så blir man kanske inte så taggad att tänka kreativt när kroppen är matt. Då vill man ju bara lägga sig och hoppas på en bättre morgondag. Nu gjorde jag första besöket på gymet sedan det där senaste inlägget i juni, tror jag, och det gick otroligt bra. Nu har man en frisk, normal kropp, som gör vad den ska!   Bild från i våras. När man var pigg! Och hade mera hår på huvudet! Då jädrans!

Att prova en annan häst

Bild
Ebba provred Galishimo under min semester och hon tyckte han var superfin. Just den dagen var han lite lat, varför jag kände mig ganska säker på att han skulle vara trygg att rida. Ebba tyckte han var jättetrevlig att rida. "Han är så färdig! Han kan ju så mycket!" log hon och sken som en sol. Jag var jättenöjd av att se henne rida, jag vet hur försiktig hon är när hon rider främmande hästar och Galishimo var uppmärksam på henne hela tiden och väldigt mån om att göra rätt. Det var en bra kombination. Sedan råkade han ju just den dagen ha paltkoma och var inte så sugen på att vara en snabb hest men det må så vara. Dom är inga maskiner. De däringa djuren. Några dagar senare så red jag Ebbas häst Måns och honom var det lite annat kaliber i. Han är stor och välbyggd och många galoppturer har format en betydligt mer kraftfull och uthållig galopp. Jag blev lika såld på honom och råkade utropa några ord som kan tolkas som direkt otrohet mot Galishimo. Men det var bara en engån

Tillbaka till kontoret

Bild
Jag har nu återvänt till mitt kontor efter min tre veckor långa semester. Jag trodde att det skulle kännas lite jobbigt då jag inte riktigt kunde njuta av semestern som tänkt, men i ärlighetens namn så känns det superbra. Jag älskar mitt arbete, och eftersom jag arbetat heltid sedan 2004 utan några längre uppehåll (ingen sjukskrivning, ingen arbetslöshet, inga barn...) så börjar jag bli bra på det jag gör. Jobbet är precis som med Galishimo; de första åren vimsar man runt och undrar om man verkligen är rätt person på rätt plats, men allt eftersom åren går bli man mer och mer slipad. Man får ge det tid, och vara beredd att kämpa lite. Sedan kan man njuta och surfa lite på kunskaperna man byggt upp. Nu inväntar jag bara att mina härliga kollegor ska börja droppa in på kontoret allt eftersom...!

Ett inlägg om jackor

Bild
Ni vet, ibland ser man en bild och så inser man att saker gått för långt och att kroppen inte är vad den tidigare varit. Den här bilden är en sådan bild. Ser ni något konstigt med den? Nähä, det gör ni kanske inte. Men om vi zoomar in lite och ljusar upp ännu mer, så.. Ja, det är jackan. Den måste dö. Jag har vetat om att den är för liten väldigt länge men som vi alla vet så har jag separerat för fyra år sedan och sparat pengar till bil och transport i tre år. Sedan biter man ihop och tänker att ingen jäkel på stallet bryr sig hur man är klädd. Och själva grejen med att spara pengar handlar ju just om det där att undvika inköp och på mer eller mindre konkreta sätt tvingas ingå i någon slags självförnedring när man håller tillbaka med ekonomin. Jackan blev inköpt år 2009, för åtta år sedan och satt då så här: Men tiderna förändras. Jag förändras. Kroppen förändras. Jackan åker i tvätten femtioelva gånger. Och nu måste den begravas. Då har jag blott nästa katastrof kvar

Jogging i hällregn

Bild
Jajjemensan. Det var mörkt och hällregn ute ikväll och jag satt här hemma med överskottsenergi, så jag började längta ut på en riktigt blöt, slaskig, härlig joggingtur på Vitberget. Sagt och gjort. Inget satt fast någonstans. Man blir ju sällan frusen när man joggar oavsett väderlek ute så det kändes bara skönt och uppfriskande med allt regn. Alldeles ensam var jag också, på motionsspåret. I flera veckor har det varit otroligt tungt att träna, och nu är det i stället svårt att sitta stilla. Jag är otroligt tacksam över att kroppen började funka igen. Det är inte kul att bara vilja vila, vecka ut och vecka in.

Trött häst - och uppfödarbesök

Bild
Efter ridningen i ridhuset så gav mig Galishimo en något trött och förnärmad min när han ignorerade moroten för att långsamt (!) skritta ut i hagen. Jag städade ur transporten, köpte en matlåda, och satte mig i ettan för att blogga ridning. Sedan ringde Galishimos uppfödare Maggie och sade att familjen hade vägarna förbi och att de gärna ville säga hej till Galishimo. "Det går utmärkt!" svarade jag och tillade: "Han är kanske lite less, bara... förmodligen. Det har varit mycket den här veckan." Mycket riktigt. När uppfödaren kom så kom det minsann ingen glad arabhäst med tindrande ögon och hungrig mule, redo för upptåg. Galishimo hade någon teori om att ifall han ignorerar oss så kanske vi försvinner. Han gick att muta, till viss mån, med morötter, men i övrigt drog han sig artigt och diskret bort så snart han fick chansen. "Han ser ut att må bra i alla fall." konstaterade Maggie som mestadels enbart hade en hästrumpa att beskåda. Vi får ta revansc

Energi + ridhusturen numero 10

Bild
Det går inte med ord beskriva hur skönt det är att ha fått tillbaka min energi! Jag blev lite rädd där efter två veckors semester då jag helst bara ville ligga i sängen och då alla aktiviteter krävde någon form av sammanbitenhet för att orka genomföras. Jag får ju ganska ofta sådana där skov av trötthet, minst en gång per år, men jag blir ändå alltid rädd att det inte ska gå över. Men nu jäklar! Järn, magnesium och vila! Jag har ju bara tagit järntabletterna i två veckor och är i början på min tredje vecka nu, men jag kan nästan svära på att håret blivit lite bättre. Det reser sig lite i rötterna och håret känns inte lika torrt och dött.  Jag tog stackars Galishimo till ridhuset igen, då ändå Jenny och hennes häst skulle dit, men eftersom Galishimo blivit väldigt intensivt aktiverad ett tag nu så tog vi det väldigt lugnt och fokuserade mest på rutinen med transportering, och att jag skulle klara så mycket som möjligt själv. När vi väl var i ridhuset så gick jag mest runt på hono

Ridhuset episode 9

Bild
Vilken toppendag det blev i ridhuset! Jag följde Anna och hennes nyköpta häst. och så hade vi assistans av Linn... som jag glömde hämta med bilen... som fick ta sig en cykeltur i stället... nåja, hur som helst. Annas häst är ju som sagt nyköpt och lite grön så de behövde lite extra stöd i några moment i lastningen. "Klarar du dig med Galishimo så länge?" undrade Linn och det kändes alldeles, alldeles särskilt gott i min mage att nicka självsäkert och säga "Jupp, vi klarar oss! Jag ropar om det är något." Galishimo kliver in som ett ljus, ställer sig snällt i transporten, låter mig fippla på med linor och mellanväg. Han rör numera knappt en hov utan ser nästan förväntansfull ut över att få fara på äventyr. Jag blev ju tidigare orolig om jag inte lyckades flytta mellanväggen smidigt eller fumla med bakbommarna, men nu tänker jag knappt på att jag står där bak och trängs med en arabhäst-rumpa i det lilla trånga lastutrymmet. Han står ju och väntar på att jag ska b

Better? - Better!

Bild
Idag ska jag och Galishimo åka till ridhuset och träna lite. Vilket inte alls känns överväldigande jobbigt längre. Jag känner mig mycket piggare. Jag kände mig till och med så pigg att jag tog ett litet joggingpass på Vitbergets 3-kilometersslinga nu innan jag ska åka iväg. Jag var inställd på att vara tung i andningen och behöva gå i alla uppförsbackar (eller alla små små lutningar uppför, nästan omärkliga för det mänskliga ögat, men som skulle få min mjölksyra att gå i taket). Men gissa vad?! Jag knatade mig igenom hela den lilla slingan i långsam och målmedveten takt. Kändes kanoners! När jag joggat två kilometer och insåg att jag bara hade en kilometer kvar och en och en halv pytteliten backe så spred sig leendet i ansiktet. Så här ska det ju kännas!  Bild från i maj då jag var på topp preciiiiis precis innan jag tömt den stackars kroppen på sina arma järndepåer... snart är jag där igen!

Lunkjogg med Galishimo

Bild
Igår blåste det för kraftigt för att jag skulle våga rida ut på Galishimo så jag tog på mig joggingskorna och följde Lotta och Alladin på milrundan. Det ekipaget har jag känt i flera år då vi köpte våra arabhästar ungefär samtidigt och hade dem på samma stall. Sedan bytte jag stall och några år senare gjorde även Lotta och Alladin det. Det är roligt när man kan följa varandras utveckling över åren. Eftersom det -som sagt- blåste kraftigt i början så valde jag att jogga med hjälm för säkerhets skull, men vindarna avtog ganska omgående när vi väl kom oss iväg så det var kanske inte optimalt. Tur att min hjälm både är väldigt lätt, luftig och bekväm. Å andra sidan så gillar Galishimo att springa med mig och "glädje-slänger" därmed ganska mycket med skallen på våra joggingturer, så det kanske inte skadar att ha hjälm även när man hanterar honom från marken i början. Jag kunde konstatera att jag mår bättre nu! Förut kändes min kropp som ett upp och nedvänt timglas med s

Järnbrist och panik

Björn hälsade på igen och frågade hur min semester varit hittills. "Jag skulle vilja säga att semestern varit fantastisk och att jag gjort en massa saker, men ska jag vara ärlig så har jag haft järnbrist och panik. Jag orkar hästen men inte så mycket annat. Jag sitter mest hemma och äter järntabletter och avbokar träffar med kompisar och känner lite panik över allt annat jag ville göra... Måla... träna..." muttrar jag lite ledsamt och skäms lite över gnället. "Men du... har man inte haft järnbrist och panik en semester.. då har man fan inte levt!" konstaterar Björn och ger mig en stor kram och fortsätter på bred norrländska: "Vad mer kan du begära av livet?! Du har järntabletter och panik. Det kan du väl fan unna dig... i minst en vecka till!" Jag stirrar tomt på honom och han ler tillbaka: "Det är ju så det ska vara! Det är ju semester! Kom igen nu! Lägg dig i sängen och ha panik en stund till. Det är du fan värd!" Jag ler snett tillbaka.

Galishimo 2015

Bild
Snuttebullen i vinterpälsen.  Älskad då och älskad nu. 2017

Ridhuset episode 8

Bild
Jag och mamma petade in Galishimo i transporten idag igen och han var lätt som en plätt. Vilket väcker en alldeles särskild lycka då jag tidigare kämpade mig kräk-less på lastträning hela våren och stod där frusen och blöt med en hink pellets under slaskmånaderna, under tiden han stod där inne och skakade av skräck. Men den tiden är förbi! Nu knallar han in som ingenting och skulle förmodligen förneka att han varit rädd för detta om man frågade honom. I ridhuset upptäckte Galishimo takfläktarna. Han frös fast och stirrade i flera minuter och gick knappt väcka ur transen av de snurrande takfläktarna. Vi viftade lite med händerna framför ögonen på honom och pillade honom i läpparna som han spänt höll igen. Vid sådana tillfällen kan man ju antingen med hårdare handlag distrahera hästen, eller låta den titta. Hur man än gör så kommer han ju inte för alltid bli förhäxad av snurrande takfläktar. Eftersom ingen häst i historien har dött av en takfläkt. Eller mentalt frusit fast tills den

Milrundan igen...

Bild
Det är ju fantastiskt hur snabbt en så kallad "långrunda" blir "normal" bara man får in rutinen på den. Nu red jag milrundan med Galishimo och Cecilia och hennes häst igen. Galishimo gick bakom hennes häst, som en annan gammal farbror, och var inte upprörd över särskilt mycket. Han var lugn som en filbunke och gick mest och sölade på lösa tyglar. Delvis på grund av att han börjar vänja sig vid rundan, men jag har också galopptränat honom två dagar på raken på ridbanan, och innan dess red vi ju ut denna sträcka ensamma. Cecilia stod för underhållningen och kvittrade glatt om hästar under hela turen. Jag älskar människor som pratar. När man bara kan rida bredvid och lyssna trivs jag som bäst. Är någon lika tyst som jag kan vara, så finns alltid risken att det blir tråkigt. Vi träffade på två travhästar som intervalltränade på slutet, och jag gick bredvid Galishimo för säkerhets skull, men ärligt talat, inte ens travhästar gick Galishimo nämnvärt igång på. Lite tripp,

Kvällsridning!

Bild
Nu lutar jag mig framåt och kniper med knäna igen. Förmodligen för att jag behövde driva Galishimo en hel del idag. Men man kan driva utan att knipa! Man kan luta sig bakåt och driva. Man måste inte stelna till i överkroppen bara för att underbenen ska jobba! Hur svårt kan det vara?! Vaa?! Det är dock roligt att se att han fortsätter utvecklas, jag var lite besviken på min egen sits men fick pepp från Veronica och Ebba. Det går framåt, hela, hela tiden. Bara att kämpa vidare! Galishimo bär sig ju fint och samlar sig bra. Han blir bara trött så snabbt, för att vi tränar galoppen för lite. Vi måste fortsätta kämpa! Snart kommer det lite svalare höstluft och då brukar han få en liten energikick, också! Kakan... nog är jag glad att jag har honom! 

Saker jag inte tänkt köpa... än..

Bild
Tre saker jag inte tänkt köpa... än.. En apsnygg sadelhållare att ha i min Honda (den finns i fler färger) när jag och Galishimo åker till ridhuset och tränar. Mycket lämplig födelsedagspresent i januari, dock. Så inte allt ligger huller om buller i skuffen och perfekt visualiserar min vilsna trassliga själ varje gång jag ska till ridhuset. LÄSER DU DET HÄR, MAMMA?!? En sweat jacket som verkligen matchar Galishimos schabrak i förra inlägget. Men den kostar över 1000 spänn... Liksom den här sweatshirten, på bilden nedan, som jag hade kunnat ha på ridhuset tillsammans med mitt coola schabrak och min coola rundmagade lilla arab.Vi hade sett så fräcka ut att ingen hade brytt sig om att vi egentligen inte vågar följa fyrkantsspåret. Det ni!

Geniala moment av klarhet

Bild
Inte så mycket hår kvar på knoppen, men snart ändras det!  Jäklar, nu är jag snart på topp. Jag duschade i morse och INGET hår lossnade och trasslade in sig i fingrarna. Mitt vanliga efterfix av badkaret då jag samlat ihop allt tappat hår med lite hushållspapper behövdes inte överhuvudtaget - för att det fanns inget tappat hår! Alltså det där med hårtappet kom så gradvis att jag inte hann fatta att jag hade problem. Jag var för inställd på arbete och ridning att jag inte hann luta mig tillbaka och tänkta "Men vänta nu... är det här som det ska? Är inte jag överdrivet trött? Är något på tok, eller?" Det är därför man ska ha semester. För att man ska hinna sätta sig ned och reflektera och komma på snilleblixtar i stil med: "Var jag så smart förra året när jag slutade med kosttillskott?" och andra geniala moment av klarhet. Jag har ju alltid haft tunt och väldigt genomskinligt hår men det finns faktiskt grader av tunnhårighet. Men nu så är jag på hugget ige