Livet är förändring

 Det är fortfarande tungt efter flytten till Anna i det lilla privatstallet. Galishimo är överpigg och hyperkänslig. Små, små triggers kan ge stora reaktioner och han är exempelvis inte alls trafiksäker längre. Sadeltvånget är starkt och han skjuter rygg och skjuter fram sadeln så man inte kommer ned ordentligt på ryggen på honom. Och gångarten skritt finns inte.  Jag har lagt undan problemen lite, och väntar ut att sadeltvånget ska lägga sig lite så han åtminstone slutar krumma ryggen som en kanin, innan jag växlar upp igen. Han mår ju inte bra av att man bråkar med honom så han får vara promenadhäst från marken en stund, då blir det minst bekymmer.  Jag fick ju loss några fler tusenlappar i månaden i alla fall, när jag bytte stall och slapp de lite större pendelkostnaderna, så jag målade om hallen och bytte lite möbler. Det blev grönt! Hela min etta är ju ganska färgglad så det kändes fel att gå in med en grå neutral färg i hallen. Hallen har ju ändå något slags uppdrag att "kny

 "Du är lite feg, du..." skämtade Galishimos nya hovslagare om mig och så var man där igen. Det jobbiga med att ha haft samma häst i tio år är att det liksom återupprepas samma dialoger om och om igen. Som en ständig loop som följer med att ha en reaktiv häst. Det är bara människorna som är nya.  Jag nickar och håller med och försöker bara svälja att de inte förstår. En man från Serbien som ridit problemhästar blev intresserad av Galishimo. "Jag rider gärna Galishimo! Jag har ridit svåra arabet förut, det är kul när det händer något!" sade han. Han red Galishimo en bra dag och de hade väldigt kul tillsammans och jag kunde konstatera att JA, han kan faktiskt rida och sitter väldigt stabilt och följsamt i sadeln. Han var lyhörd också.  "Vilken jättefin häst du har. Han är nog lugn med mig för att jag är lugn med honom. Det viktiga är att du är avslappnad och kan förmedla det till hästen. Du måste slappna av."  Jag nickade som vanligt artigt och som vanligt f

Jamen precis. Vilket magplask. Jag fixade inte både jobb och fritid och fick flytta Galishimo till en liten gård närmare hemmet. Läs inte in något drama här om att jag varit en dålig hyresgäst för det var jag absolut inte. Jag var där, pendlade till stallet, och skötte mina åtaganden. Jag tränade Galishimo, njöt av ridhuset, och fick ju se och prova riktiga kvalitetshästar. Men energin rann tyvärr ur mig. Jag tror det märktes mest på jobbet då jag började flexa ut tidigare på eftermiddagarna för att jag helt enkelt inte orkade prestera ända fram till kl 17.00, eller så behövde sova ut en timme mer på morgonen. Plötsligt så hade jag 20 arbetstimmar jag behövde ta igen och det började kännas som att problem långsamt hopade sig. När ska jag orka handla kläder? Orka städa och tvätta? Planera mat? Umgås med familj och vänner?  Sedan vandrade jag på Vitberget med Ebba sent en fredagkväll i höstmörkret och hörde plötsligt mig själv säga, lite som från ett utifrån-perspektiv, "Jag klarar