Livet är förändring

Idag hade jag PMS och var ganska obalanserad känslomässigt. Jag hade drömt flera mardrömmar på natten, jag försökte vakna ordentligt mellan varje mardröm för att "bryta känslan" men så snart jag somnade så fortsatte mardrömmarna. Jag hade även väldigt svårt att komma igång på min första semesterdag. Jag tittade på olika dokumentärer och lyssnade på ljudböcker och tog det lugnt. Sedan hörde Linn av sig och ville rida med mig och Galishimo. I stället för att säga "Nej, jag orkar inte med sprattelgubben idag..." så kom jag ju på den briljanta idén att jag ju faktiskt kan jogga med honom nu när jag har alla mina nyköpta joggingkläder och jogginskor. Då slipper jag känna oro över att behöva peppa mig i ridningen eller riskera spänna mig och oroa mig för att trilla av när jag rider ut. Dessutom så fungerar ju konditionsträning lite förmildrande när jag har PMS. Om jag joggar mig svettig och flåsig så kan det lyfta humöret på mig. Sagt och gjort. Linn red. Jag sprang

Årets sommarbild på Galishimo måste ju vara denna, som togs av Maud Holmgren. Jäklar i min låda vad fin han är. Vi hade ridit ut på den där milslånga turen tillsammans med C och Quattro och när vi kom hem så rullade sig Galishimo grundligt och var sedan redo för grönbetet igen. Så han brallade runt lite och visade upp sig för Maud. Vilka härliga dagar vi har nu. Sol och värme och en glad häst.

Nu börjar min semester! I tre veckor ska jag strosa runt lite oplanerat och göra vad jag känner för. Jag har haft lite svårt att ta in det. I fredags var jag helt knäckt efter jobbet, och när jag började slappna av så kände jag mig bara tom och inte alls sådär överlycklig och lättad. Jag kände mig bara lite ensam och villrådig över vad jag skulle ta mig för. Alla andra i min ålder verkar ha så mycket grejer för sig. Hela tiden. Och jag står med händerna utslagna och svarar något lamt i stil med "Öh. Rida?" när folk frågar mig vad jag ska göra under min semester. Men jag har ju valt detta. Förmodligen av en anledning. Kan man tänka. Men idag, lördag, så börjar det sjunka in. Jag låg i sängen till mitt på dagen och kände mig allmänt matt, men sedan kom energin tillbaka och jag åkte iväg för att rama in rävtavlan jag målade på midsommar och köpte även nytt konstnärsmaterial när jag ändå var där. Tre dukar har jag köpt. Vita och oanvända. Stora. Förhoppningsvis blir det lit

På torsdagen så pratade jag och Linn ihop oss om att rida på uteritt och jag taggade som sjutton. Jag började peppa upp mig redan på kontoret innan jag gått hem för dagen. Jag vill verkligen, verkligen börja galoppera mer med Galishimo ute. Galishimo vill verkligen, verkligen INTE galoppera ute för han hinner inte titta klart på saker då. Han har handbromsen i och stirrar ängsligt omkring sig. Men man kan galoppera ändå. Övertygade jag honom om. Linn red efter oss och peppade oss och när jag väl fick till en vinglig galopp så hörde jag Linn skrika "HEJJA! SNYGGT!" efter oss och då var det bara att kämpa lite till. Jag fick ihop tillräckligt med material för att göra en liten uterittsfilm också. Vi avslutade med lite galopp på ridbanan för att jag skulle kräma ur Galishimo lite extra, i hopp om att han skulle bli trött. Efter vi varit ute och ridit hela kvällen, i nästan två timmar, plus galoppträning på ridbanan, så hade jag hoppats att Galishimo skulle vara trött och

Och så vaknade jag... så här påpassligt på en måndagmorgon, och var faktiskt bättre! Mycket bättre! Jag kände mig väldigt pigg plötsligt vid 23-tiden igår kväll och tänkte att nu känner jag mig ju verkligen frisk. Och sedan så somnade jag gott. Idag har jag susat runt på jobbet och i stallet precis som vanligt. Äntligen! Jag har ridit Galishimo svettig och flåsig (inte så svårt, räckte med 20 minuter) och jag har även bokat tid med distriktsveterinärerna och fick honom vaccinerad nu på kvällen. Så nu har han fått alla sina sprutor och ska kunna flänga runt på alla möjliga ridhus och tillställningar (i min fantasi) utan att dra på sig någon influensa eller smitta någon annan. Jag känner mig otroligt lättad. Väldigt väldigt lättad. Bara fyra dagar kvar tills semestern nu också. Det känns lite overkligt. Men det ska bli superskönt. Jag ska rida och... rida.. och träna. Och promenera. Måla. Och äta. Jag ska leta reda på böcker och se på film. I veckorna tre. Jag går som vanligt mot

Jag är fortfarande sjuk. Hela juli rinner ur händerna på mig. Första delen av juli går åt att lägga undan hästen och mina egna behov för att täcka upp för andras behov, och andra delen blir man sjuk. Jobbet är mer pressat än någonsin och det finns ingen möjlighet att dra ned på tempot. Juli som ska vara den absolut bästa, ljusaste månaden på året glider mellan fingrarna och försvinner och det enda jag i princip ser är mina fötter vid sängkanten. Jag tänker hela tiden "I morgon blir det bättre, i morgon blir det bättre..." men nu har det varit "i morgon" i massor av dagar och jag ligger ändå som ett ur-ätet äppelskrutt och bara väntar och väntar på att natten ska komma så jag kan sova ordentligt (vilket jag alltid gör) och hoppas på att dagen efter blir bättre. Vilket den inte blivit på ett tag. Nu missar jag mammas födelsedagsfirande också. Men. I morgon blir det bättre. Kanske.

Jag är så less. Jag orkar bara jobba och ingenting annat. Jag hade nog velat sjukskriva mig och vila ut ordentligt men jag måste avsluta lite rapporter innan jag tar semester om en vecka. Jag får massor av cred och uppskattning för mitt arbete just nu vilket kanske sporrar mig att ta i mer än vad som är bra för mig just nu. Men sedan kan jag andas ut i tre veckor och njuta av min semester. Jag försökte pressa mig till stallet igår kväll och ge Galishimo lite morötter men bröt ihop och hamnade sittandes på en pall i stallet och storgrät. I dag tar Veronica hand om Galishimo och jag fortsätter vila på fritiden. Och vila. Och vila. Galishimo har ju blivit lite tjockare de här två veckorna och jag oroar mig över någon tjockissjukdom, men nu borde jag bli bättre snart då är det ju bara att rida och ha kul igen.

Jag åkte tydligen på en riktig känga. Jag är fortfarande sjuk. Jag orkar arbeta och ge hjärtat i mitt arbete, eftersom det är grymt roligt, spännande och krävande just nu, men jag orkar absolut ingenting mer. I dag var första gången på en vecka jag orkade ta cykeln till jobbet (3 km) och då kände jag mig ändå ganska dålig när jag kom fram. Fördelen med det hela är att min semester börjar om ungefär tio dagar! Det betyder att jag förmodligen inte blir sjuk på min semester i år. Kroppen borde vara urstädad och fine and dandy när mina lediga dagar kommer. Då ska det ridas och pysslas och jag ska handla nya kläder, och bara mysa på, i tre veckor. Bara att hålla ut! Några dagar till!

Efter att ha haft en skitlång gårdag och en skittråkig sjuka och skittråkiga timmar och ett skitdåligt humör så slutade dagen på bästa sätt. Fallskärmshopparen, vännen och kameramannen Rex som jag till min stora frustration missade på dagen, kom hem till mig och såg The Hobbit hos mig sent på kvällen, efter att han filmat tandemhoppare klart. Jag blev så glad att jag helt kom mig av att gnälla. Jag blev så glad att jag till och med glömde av att jag var en svettig virusfylld blobba som flåsade runt i mjukiskläder. Sedan kom jag på att jag var en svettig virusfylld blobba men då hade han redan kommit in i bostaden. Men det var riktigt snällt. Nu känns det mindre frustrerande att vara jag. Blev inte så mycket tittande för plötsligt blommade nostalgin i full gång och virusfyllda blobban ville med grötig röst prata gamla tiders hoppning och upplevelser...

Idag har jag avancerat från "lite krasslig" som jag känt mig sedan tisdags, till "sjuk" som jag verkligen varit idag. Och jag är inte bara besviken. Jag är förbannad. Det här är allt som jag tog för självklart att få göra idag, som jag inte alls fick göra: Jag fick inte dammsuga, skura och rengöra badrummet så det luktar mumma Jag fick inte åka en snabbis till Kåge ryttarförening klockan 09.00 och hejja på Linn som skulle låna ut sin häst Leah till Veronica som skulle hopptävla, och jag fick inte fotografera dem med fina sommarbilder. Jag fick inte åka till Elgiganten och titta på ett nytt kylskåp Jag fick inte rida Galishimo i det jättevackra sommarvädret och fortsätta träna på vårt Fräs, samt få en överdrivet blöt slickpuss av honom.  5. Jag fick inte ta bilen till Anna vid 16.20 som överenskommet för att följa henne till Skellefteå flygfält och vara med henne när hon var nervös över sitt livs första fallskärmshopp (jag har ju haft fallskärmscertifika

På söndagarna, då jag i vanliga fall brukar sitta uppkrupen bland kuddarna i sängen och blogga, har jag varit ute på kajakklubben och paddlat lite. Nästa söndag är det tävling i kajakpolo där, och jag tänker inte åka dit och behöva en massa hjälp av folk. Så personalen får en paus från mig. Men annars så försöker jag åka dit och plaska runt på söndagar. Jag får superbra hjälp av Bo och jag ska ta Paddelpasset. Paddelpasset är egentligen olika pass beroende på kompetens, och är som små utbildningar som man examineras i.  Jag ska börja med det vita paddelpasset. Då ska jag uppvisa något slags sunt förnuft och kunna hantera kajaken utan att varken tappa den, repa den, eller plaska runt i totalt fel riktning. Eller göra andra förbannade. Fri tolkning från min sida här men ni kan googla om ni vill veta detaljerna.  Jag är hittills mycket nöjd över att jag börjat med paddling. Jag hade ju i början tänkt köpa en egen kajak men den skulle troligen inte användas så mycket om jag inte kun

Galishimo har sprungit målmedvetet och hurtigt som en liten fräs, så sanden flugit åt alla håll den sista tiden. Han har fräst runt på ridhuset (under fantastisk coachning och filmning av Linn!) och så har han fräst runt här hemma. Det blev en tre dagars paus i fräsandet då jag inte känt mig helt frisk, men vi återupptog fräset igår kväll. Att rida med fräs leder dock till att både jag och Galishimo står i mitten av ridbanan och flåsar ljudligt efter 20-30 minuter. Fräset är frivilligt i ungefär en kvart men sedan så är han trött och behöver stöd och påhejning från mig för att fortsätta fräsa med samma kvalitet. Jag förmodar att en helt vanlig ryttare skulle kalla detta vansinniga fräs för "trevlig framåtbjudning" men jag har ju en tendens att dramatisera det hela. Jag vill fortfarande kalla det fräs. Det känns som det går snabbt med en massa power. Sedan har jag ju tittat på Linns filmer och bilder och inser att det går lagom fort och är lagomt med power. Utifrån

År 2013 separerade jag från min sambo och fick inte den bästa ekonomin. Dubbla hyror, dubbla stallhyror, skadad häst, och väldigt få möbler gjorde att jag hamnade i en väldigt knivig sits. Då ryckte givetvis min mamma in. Älskade, älskade, mamma. Jag fick pengar på mitt konto bara någon timme efter att jag ringt till henne och gråtit över att jag inte klarar av det här längre. Jag hade gråtande satt ut Galishimo på blocket och hästnet för endast 20.000 kronor men ingen var intresserad av att köpa honom. Ingen.  Vilket så här i efterhand var en jäkla tur... Pengarna var en gåva och hon kallade det för ett "förskott på arvet" men innerst inne kändes det så fel. Jag var 32 år och hade bett om pengar av min mamma för att klara mig, och hon är ju inte rikast i världen heller. Hon har aldrig bett om ett öre tillbaka och hon sa hela tiden att det var självklart att hon skulle hjälpa till, men någonstans ville jag verkligen att hon skulle få tillbaka allt hon lagt ut åt mig. Så

I maj fick jag ha en 24-timmars semester i Stockholms innerstad och i fredags var det min tur att stå på Skellefteå Airport och flacka med blicken. Han stod där i stilren grå kavaj, vit skjorta, och mörkröd slips vid bagagehämtningen. "Hur gick resan?" frågade jag. "Ja, du vet hur det är. Bara för att man åker business class så är det inte nödvändigtvis lugnt och ostört..." svarade han och nickade vänligt mot mig, ungefär som han förväntade sig att jag skulle svara något i stil med att jag precis förstår problemet. I själva verket vet jag inte på helt rak arm vad business class är och vad man kan förvänta sig av det. Wifi? Förmodligen inte. Det är ett flygplan. Så då nickade jag bara lite stumt tillbaka och såg frånvarande ut. "Jag måste tacka varmt för besväret att hämta mig här, det hade absolut inte varit några problem att ta taxi eller flygbuss heller." insisterade han formellt och fortsatte: "Jag har ju ett möte under lunchen, men vad kan man