Livet är förändring

Jag har inte haft så mycket aptit sedan Terven dog, för tre månader sedan. Jag har självklart ätit regelbundet och tyckt att maten är okej, men jag har mer ätit för att stilla hunger eller som "bukfyllnad" i stället för att känna en äkta aptit. Ibland när jag har haft vänner hos mig, så har jag ansträngt mig med mat och tilltugg, men aldrig ensam. Ibland tänker jag att det är på väg att vända, och i helgen har jag ätit lite mer. Det är bara drygt, hela situationen. Jag trodde aldrig jag skulle sörja henne så mycket. Jag trodde jag var beredd på det. Hon fick ju leva med mig så länge, och när allt kommer till kritan så är hon ju bara en hund. Men hon var min hund. Och jag har ju varken familj eller barn. Jag hade ju bara henne. Sorgen lever sitt eget liv. Sorgen tar sin egen väg. Den går inte skynda på, eller vifta bort. Den bara ÄR. Det finns inte så mycket annat att göra än att kapitulera för den.

Galishimo blir bara finare. Det är knappt så att jag hänger med. Trots att jag haft honom i tre år nu så blir jag ändå förvånad över hur han utvecklats och blivit så mild och vänlig. Ibland så blir han ju nervös och uppskruvad, som i fredags när vi red i mörker och dimma och han inte riktigt kunde se varför stona i stohagen var uppspelta. Då blev han liten och rädd och storögd, och jag fick avbryta passet, kliva av honom, och gå med honom genom dimman och visa honom att stona var bara uppspelta för att dom skulle få kvällsmat. Då slappnade han av igen. Sedan har jag blivit tryggare med uppsittningen. Jag har ju använt pall när jag suttit upp i den engelska sadeln eftersom den känts lite instabil att sitta upp på från marken. Men problemet är ju att Galishimos bakhov ibland tar i uppsittningspallen när han börjar gå, och då blir han överraskad och studsar iväg. Jag har verkligen hatat att sitta upp på honom. Men sedan två veckor tillbaka så har jag slutat använda pallen och

J hade en present till mig när jag kom för att få hjälp med min dator. Det var en ganska stor poster som var ihoprullad. När jag rullade upp den så insåg jag att han tagit en av mina bilder på Terven och gjort en poster på det, som jag kan hänga upp i min lägenhet. Min Terv. Jag blev rörd och satt på hallmattan och grät en stund samtidigt som jag generat sa "Ursäkta.. men alltså..." och han stod lite rådvillt och undrade om det var så att jag var glad över presenten eller hur det riktigt var ställt med mig. Ibland märks det inte när jag blir glad. Denna poster har jag nu i min ägo, i betydligt större format... från www.egenposter.se

Galishimo blir bara klokare och klokare. Efter att han har fruktat markliggande bommar i ganska precis hela sitt liv så är dom plötsligt piece of cake. Jag har hållit mig till enstaka bommar mestadels, och då kunde han ju göra utbrott (senast för en vecka sedan). När det plötsligt blev avancerat med en mindre labyrint av bommar så hade han tydligen inte utrymme att jaga upp sig. Det var en härlig känsla att rida honom över bommarna. I framtiden hoppar vi över små hinder, tillsammans.

Nu har jag fått dator, filmkamera och ritplatta. Nu behövde jag hjälp att installera bra filmredigeringsprogram och fotoprogram. Ringer till J som är så bra på att skapa filmer och jag börjar glatt prata om film och vilka program jag vill ha. "Vad äter du på?" frågar han plötsligt. "Saltlakrits. Mjuk saltlakrits." säger jag nöjt. "Varför äter du så tyst för?" "Jag äter väl inte tyst." "Jo. Man hör ju att du liksom försöker dölja att du äter på den." "Nähä? Det gör jag väl ju inte alls. Sådär. Nu tog jag ut den." säger jag. "Varför gör du så? Äter så tyst du kan, och tar ut godiset?" frågar han. "Men matljud är ju äckliga." sa jag. "Så minns jag inte dig från högstadiet. Du älskar ju mat. Det där är något konstigt som du har dragit på dig med åren." "Vaddå, det är ju äckligt med matljud." "Det är det inte." "Det är det ju." "Men ät godisjäveln

Idag tömkörde jag Galishimo, men ni får hålla till godo med en ridbild i stället. Jag tycker att han är helt underbar att tömköra. Idag var det spännande med många hästar och han hittade många saker att bli rädd för, men i grund och botten kan jag inte annat än njuta över honom. (Trots några skenrundor med blottade ögonvitor och okontrollerat trummande små ben...) Hans panik känns inte lika "äkta" längre utan mer bara dramatiska utspel om att det "kunde" vara något farligt. Kanske kunde det ha varit något farligt. Det kan han svära på. Men någon "äkta" panik i ordets faktiska mening, är det absolut inte tal om.  Han har blivit så stark. Han blir starkare och starkare för varje månad som går. Jag är stoltare än någonsin. .

Semestern blev i alla fall fantastisk. Så otroligt skön den har varit. Jag har verkligen kunnat vila massor, men ändå inte haft tråkigt en sekund. Den bästa semestern någonsin. Det behövdes verkligen en sådan semester då jag mestadels ville sätta mig i ett hörn och gråta hela förra sommaren. Hästen var ju allvarligt skadad förra året, jag hade snudd på ingenstans att bo, en livskris på det, och så vidare... Nej den här sommaren förtjänade jag. Den slutade dessutom på topp när jag blev filmad. Det värmde.

Kan jag ha sådan löjlig tur att jag plötsligt träffat en man som fattar att vägen till mitt hjärta går genom hästen? Det känns nästan så. Han tog sig i alla fall besväret att spontant filma mig och Galishimo på kvällen och satte sedan ihop ihop en liten film om hur han uppfattade oss. Det är inte bara konst. Det är skicklighet.

Sådana här grejer hinner jag bara göra på min semester: Släktforska på Galishimo och försöka luska ut vem han släktar mest på. Jag har övergett idén om att han nedärvt särskilt mycket från sin far Bey Gali. Jag är mer intresserad av vad han har för påbrå på moderns sida eftersom han verkar likna henne mest. Efter lite bildsurfande så vågar jag nog påstå att det är morfar Dylemat ox som han verkar likna mest. Det finns inte så mycket bilder på just Dylemat, men när man hittar Galishimos kusiner på Dylemats sida så ser jag ju vissa likheter...  MY Pradas Pepper, född 2010. En kusin till Galishimo på Dylemats sida.  Galishimo i ungefär samma ålder som Pradas Pepper.  En annan kusin till Galishimo, efter Dylemat, Baron Helio Lanzo. En lite grövre Arab. Galishimo i våras.  Galishimo är lite tunnare, men annars ganska lik. Framför allt verkar huvudet likt. Galishimo gillar ju dessutom att pussas och kommer gärna med en försiktig puss på munnen.

   På hästfronten händer det inte så mycket. Jag finlirar med Galishimo. Idag blåste det så vi tog det extra försiktigt. Jag hade dessutom mensvärk och PMS och kände själv hur den mentala orken tröt. Det räckte bara med att Galishimo skulle bli lite fnittrig av blåsten för att jag inte skulle våga ösa på särskilt mycket. Så vi skrittade mest och småpratade med varandra. Jag har dessutom börjat sätta mig upp på honom från marken, upp i den engelska sadeln. Vi har hittills haft pall hela sommaren då sadeln känts lite instabil och glidit lite. Det tog några månader innan jag började våga sitta upp från marken, utan pall, men nu är vi där.  Han står stilla som fastfrusen och är så väldigt lätt att sitta upp på. Han börjar verkligen bli en kanonhäst.  Tack till Mari som fotograderade oss... i Juli... :)

Jag har en alldeles ny dator snart. Jag har redan beställt den och väntar med spänning på att den ska komma. Jag har också köpt en ritplatta för att kunna teckna digitalt och en actionkamera som jag kan ha på hjälmen när jag rider! Det känns jätteroligt! Det är mannen som filmar med kamerahelikoptern som hjälpt mig hitta en bra dator som han tror passar mig. Det enda som känns jobbigt är att min nuvarande dator är fullsmockad med bilder på Terven. Jag tittar på bilderna hela tiden. Hon är det första jag ser när jag slår på datorn. I den nya datorn finns det inga bilder på Terven. Inte en enda. Det känns ungefär lika hemskt som när jag städade bort hennes hundhår. Hon glider långsamt bort. Lämnar färre och färre spår. Det kanske låter löjligt att sörja en hund så mycket... men jag har varit ensam stora delar av mitt liv, både i och utanför relationer, och hon har alltid varit en trygghet. Med en hund blir man aldrig riktigt ensam.

Jag saknar verkligen hunden, men skoven av sorg blir allt mer glesa. Terven fick aldrig hoppa upp i sängen om hon inte bad om lov först.  I flera års tid vaknade jag på natten av att hon hoppat ned för sängen för att dricka, och sedan väckte mig för att fråga om hon fick hoppa upp i sängen igen. Hon stod vid sängkanten och trampade med tassarna, och om inte det väckte mig så gnällde hon tyst. Det kanske inte är den mysigaste nattrutinen att vakna till och säga "Varsågod" mitt i natten tills... ...jag vaknar mitt i natten av att jag drömt om henne och hör mig själv säga "Varsågod" i ett sömndrucket tillstånd.  Då blir det uppenbart att en nattrutin jag haft i flera år plötsligt är borta. Hon är borta. Ingen sover hos mig på nätterna längre. Jag kommer aldrig, aldrig mer att träffa henne. Hon är borta.

Galishimo blir bara klokare och klokare. Inte behöver jag lyfta ett finger i onödan för honom...

Jag vilar massor nu under semestern. Jag åker till vänner och fotograferar dem och tar det bara lugnt. Precis som det ska vara... Mitt favoritekipage!  Elin och Galishimos helsyster Gezzina! Och så fick jag några härliga bilder på Jessica och hennes shettis  (och ja - jag fick åka! Det var fart i den lilla rackaren!)

Galishimo tappade en sko igår. Det var inte jag som upptäckte det utan en tjej på stallet. Den lösa skon ställde hon prydligt utanför hagen så jag kunde ta reda på den. En tillfällig lättnad spred sig och jag insåg att jag kanske inte behövde kämpa på med Galishimo så mycket, nu när han hade tappat en sko och allt. Jag skickade ett halvhjärtat SMS till min hovslagare om att Galishimo hade en sko borta.  Inom 24 timmar från att han tappat skon så var den fastspikad på hoven igen. Fin och glänsande. "Ja det var ju snällt." sa jag till hovslagaren och drar lite på rösten: "Fast du hade inte behövt ha SÅ bråttom..." lade jag till. "Jaha..." skrattade hovslagaren: "Hade du hoppats på att få en liten frist från hästen, menar du?" Jag nickade, och fortsatte: "Vi måste hitta ett kodord. Så du vet när du ska skynda dig, och när du inte behöver det." Hovslagaren tittade roat på mig och nickade. Jag lade till: "Om jag skriver 'Jag

Jag lät en kollega klippa av mig håret och det kändes genast så rätt. :) det här är JAG. Jag blev så  nöjd, skulle bara kunna tänka mig att ha håret ännu kortare och lite uppklippt i nacken. Eftersom min kollega inte klippt någon annan än mig och hennes dotter, så var hon lite osäker på uppklippning, så jag får nog kontakta någon frisör. Men såklart jag ska ha kort hår. Det blir ju jättebra!

Galishimo har blivit väldigt irriterad i munnen. Han tjafsar med bettet och slår med svansen. Jag avbröt ridpasset igår och undrade lite förvånat vad det kunde vara som störde honom. Satt sadeln fel? Är det väderomslaget? Har jag tränat honom fel? En stalltjej kom med svaret när hon satte ut en länk. Styngfluga. Ett nytt ord. En ny parasit. Det är en liten flygande rackare som sprutar ägg på hästars framben och när hästarna kliar sig med munnen på frambenen så lossnar äggen och åker in i hästens mun. Där händer något så äckligt som att de kläcks och små larver gräver sig ned i tungan och i tandköttet och orsakar inflammationer. Där håller de på och härjar i fyra veckor innan de övervintrar i hästens hals. Jätteäckligt men många hästar är tydligen oberörda. Andra är inte oberörda. Som Galishimo. Med andan i halsen så kastade jag mig till stallet och -mycket riktigt- massor av ägg, enligt skolboken, låg klistrade mot Galishimos framben. Små gula prickar som jag misstagit för pollenfr

Promenaderna utan Terven är fortfarande vidriga. Hon fattas mig. Det här är min första semestern utan hund. Det känns lite ensamt och jag rör på mig mycket mindre än vad jag brukar. Jag har drömt flera gånger att jag köper mig en ny hundvalp. Livet känns bara inte riktigt som det ska vara utan hund. Inte helt. Jag hoppas att jag kan köpa en hund till i framtiden, att det finns möjlighet och tid. Jag funderar bland annat på en Shetland Sheepdog, blue merle. Alla "shelties" som jag träffat har imponerat mig med sitt fina temperament och trevliga sätt. De blir inte så stora heller, jag kan få plats med en i min etta. (Den får nog plats i sängen också... ) Enligt rasbeskrivningen tål de långa vandringar utan problem också. Hittar jag en lugn hund så kan jag nog ha med mig den i stallet. De blåmelerade hundarna är dessutom otroligt vackra och jag skulle känna en stor glädje över att fotografera den. Året om...