Livet är förändring

Jag gillar verkligen bakdelsvändningar (det egentliga ordet är vändning kring bakdelen) och det finns flera anledningar till att jag gillar den. Det är en härlig känsla att kunna vända en hel hästbog på vikt och ytter tygel, och man får en känsla av bättre kontroll och samspel. Jag måste fokusera på vart jag har min vikt och mitt sittben också och ju bättre jag blir ju mindre behöver jag använda händerna. Jag har börjat göra bakdelsvändningar i skritt på en hand ibland och det fungerar överraskande bra. Dessutom märker jag att Galishimo blir starkare av det. Och om bakdelsväning är samlande? Ja den här bilden nedan säger väl en hel del.  Ska Galishimo vända ytter framben framåt och inåt så måste han lägga vikt på bakbenet och om han ska lägga mer vikt på bakbenen så måste han aktivera magen. Bilden nedan visar hur han ser direkt efter att vi gjort övningen, då släpper han ut magen och ställer sig i sin naturliga (icke samlande) position. Stor skillnad, eller hur?! 

Ni som känner mig och följt bloggen en längre tid vet att jag har problem med att följa ridhusväggen. Jag har åkt av ett par gånger nära väggar och staket eftersom även Galishimo ogillade väggar i sin gröna ungdom. Jag får en slags reaktion motsvarande (ej diagnoserad) posttraumatiskt stressyndrom vilket har varit otroligt energikrävande. Jag får väldigt förstärkt hörsel, får panik till av varje ljud, hjärtat slår jättehårt, och sedan kan jag vara trött i timmar efteråt. Vad som syns av det hela för en utomstående är obefintligt. Många tränare tycker att jag verkar orädd, men det beror mest på att jag har tränat i flera år på att dölja det i kroppspråk och uttryck, framför allt för hästens skull. Men visst har det varit kvar.  Galishimo verkar inte ha påverkats av detta, vilket även fascinerat mig. Hans reaktionsmönster ser exakt likadant ut oavsett vem som rider. Han kan vara spänd men långt ifrån omöjlig.  Hur som helst - tillbaka till mig: Min grundtanke var att hantera rädslan för

Jag har haft lite problem med trötthet sedan jag var sjuk, så jag testade att vila från stallet en extra dag i lördags. Jag "kraschar" ibland efter ansträngning och måste då lägga mig i sängen och dra för persiennerna så det blir mörkt och tyst några timmar, vilket jag bland annat fick göra när jag promenerat en liten sträcka på 1,2 km i torsdags. Så jag försökte ta det lugnt på fredagen och även på lördagen och göra aktiviteter som tillät mig att krascha i sängen utan att det skulle bli allt för omständligt. Jag gjorde Covid-test som visade på negativt svar, åtminstone.  Jag tänkte passa på att lära mig laga något nytt som helst är både billigt, nyttigt, mättande och veganskt. Gärna något med ganska få ingredienser så att jag inte får panik över allt som behövde köpas in. Och helst inte med så mycket gluten i sig, i heller. Det föll på en relativt enkel linssoppa. Receptet hittar ni här.    Jag fick ändå panik över allt som behövde köpas in. Insåg att jag inte skaffat mig n

Jag åkte till ridhuset för att träffa Anna och Pride på söndag eftermiddag, men energin var lite låg och även mina ambitioner. Det var många saker som kunde ha triggat Galishimo att bli mer orolig. Det var hoppning i nya ridhuset så det undvek vi helt. Vi gick till det gamla ridhuset, men hann inte rida länge förrän en ridlärare frågade om det var okej om hon drog för det stora draperier som delade av ridbanan, så att ridskolehästarna skulle hålla sig på sin sida när de hopptränade elever.  För två och ett halvt år sedan hände det också, och jag skrev så här i bloggen:   " Varje ljud resonerade genom Galishimos lilla hästkropp men han skötte sig ändå och fokuserade på mig. En handikappramp fälldes ut för handikappridning och ett stort draperi drogs ut för att avskilja ridbanan.  Då bröt Galishimo ihop. Han skakade och pulsen slog kraftigt genom hela kroppen. Jag tyckte lite synd om honom. Ska man verkligen utsätta honom för allt detta? Han trivs bäst i öppna landskap med lugna ute

När man varit sjuk en stund så känns det extra underbart när kroppen börjar ticka igång igen. Jag skulle först tanka bilen men fick vårkänslor och ställde mig i kö på biltvätten. Biltvätt betyder att det är vår! Vad härligt det är att lyssna på musik och stå i kö och filosofera med en kaffe latté och sedan få bilen snygg.  Sedan blev det en shoppingtur till Granngården (jag hade full mundering med spritade händer, ordentligt munskydd och höll tydligt avstånd) då jag plockade ihop ett vårtäcke till Galishimo och så belönade jag även mig själv, för att jag blivit frisk, med ett par nya ridhandskar!  Efter detta städade jag i ridskåpet och tog sedan in Galishimo, som varit vildhäst i en vecka, och pysslade med honom och fixade manen och svansen och gav honom massage mellan öronen och bara myste med honom. Där spritade jag inte händerna eller hade munskydd för de andra i stallet. Men jag höll avstånd och kände mig helt symtomfri så det var nog inga problem. Jag har inte testat mig för coro

 Jag har varit sjuk några dagar men känner mig vid gott mod. Jag slutade verkligen på topp i söndags! Galishimo var så lösgjord och gjorde verkligen sitt bästa. En dröm att rida!  Men ibland får jag verkligen dippar. Jag sade till Björn häromdagen:  "Du vet för tre år sedan, när jag inte kunde få Galishimo att slappna av så pass mycket att jag knappt vågade rida honom i ridhuset... om någon hade sagt till mig att jag skulle kämpa på i tre år till och slutligen kunna få honom lösgjord och trygg i ett helt ridpass...  ...hade jag blivit glad då?  Eller hade jag bara blivit ännu ledsnare?" För hur man än vrider på det så har resan varit lång. Den har varit lärorik men även väldigt lång. Och den är inte slut ännu, för det kommer att fortsätta bli uteritter då jag måste kliva av honom, och dressyrpass då jag måste avsluta allt och ge upp tidigare, och jag kommer förmodligen att bli riktigt ridrädd framöver också.  Det går bara längre och längre mellan gångerna... och jag kan oftar