Livet är förändring

Jag är faktiskt ganska inspirerad att fortsätta med flätandet av Galishimos man. Jag började ju för två månader sedan när han såg ut som ovan. Jag hade inte förväntat mig några synbara resultat förrän ca sex månaders flätning, men redan nu, efter två månader, kan jag ana att flätorna och manvården gett lite resultat. Särskilt på de där sköra stråna vid hans manke, de verkar klara sig bättre!   Än så länge...

Äntligen ett riktigt roligt pass! Jag och Galishimo har följt fyrkantsspåret (!!) och tränat på både öppnor och slutor. Sedan avslutade vi med att byta övning var tionde sekund. Galishimo verkar tycka att detta är roligt. Han gör det väldigt gärna och lyssnar väldigt uppmärksamt vid byten och så blir han lugn och fokuserad. Solreflexerna var inga problem över huvudtaget. Vilken underbar lättnad. Det var på tiden att jag verkligen fick uppleva detta. Det var väldigt otippat att vi hade ett sådant bra pass då jag var väldigt, väldigt trött i fredags. Jag orkade inte arbeta hela fredagen ut. Jag trodde knappt jag skulle orka åka till ridhuset. Men vilken tur att jag kom mig iväg!

Nu när jag äntligen köpt mig min MTB-cykel så blir ju min andra cykel stulen. Jag tror jag kan ha glömt att låsa den efter att ha lett in den i cykelstallet, efter att jag hade fått punktering. Jag fick ju punktering på båda cyklarna samma dag för två veckor sedan (på två totalt olika platser i stan) det blev ju lite stressigt att rådda med. Det blev väldigt stressigt den dagen då jag höll på att missa höghöjdsbanan och sedan skulle följa Elin och Galishimo. Sedan blev jag sjuk. Jag har haft lite otur ett tag, helt enkelt. Jag tänkte väl att en punkterad cykel i cykelstallet inte skulle vara så stöldbegärlig. Det var den. Jättetråkigt. Jag gillar inte att sponsra Skellefteås stolpskott med cyklar så här regelbundet. Snacka om att man är med och belönar ett dåligt beteende hos folk som inte klarar av att tänka själva. Jag tog ju ändå hand om den cykeln med mycket service, lampor och fina vinterdäck... Det har ju ändå blivit några tusenlappar. Så det lutar väl att jag måste

Elin (i rosa tröja) följde mig till ridhuset idag och jobbade med Galishimo åt mig. Hon tränade mycket på att galoppera honom nära hörn och väggar. Vilket verkligen inte är min starka sida. Han skötte sig strålande, förutom sedvanlig skräckblandad förundran över sin egen spegelbild. Elin är väldigt duktig på att strunta i detaljer och jobba med den uppgift jag önskat hjälp med. När Galishimo ska galoppera efter fyrkantsspåret så SKA han galoppera efter fyrkantsspåret, då bryr hon sig inte om form eller om han råkar ta fel galopp eller annat, utan det är bara "galopp!" och massor av beröm när han klarar uppgiften. Hon gör det enkelt. Precis som det ska vara. En gångart + en vägg = Nu kör vi! Jag passade på att titta på dem från läktaren så han fick vänja sig vid att det kan vara folk där också. Elin tyckte han var ovanligt korrekt och på hjälperna, så gårdagens träning satt nog kvar. Sedan så satte jag mig upp i slutet och övade på lite halter och öppnor och slutor så ha

Idag var jag och Björn till ridhuset med Galishimo. Först red jag och vi försökte träna på skritt och halt. Detta låg inte på Galishimos agenda då han sprang sidvärtes och baklänges och skruvade på sig och toktuggade på bettet och härjade runt. Han kändes väldigt spänd och stressad. Då blev jag less och jobbade med honom avsuttet en stund och krävde väldigt, väldigt mycket fokus. Jag var en arg tant, helt enkelt. Särskilt bogarna som flaxade hit och dit och som han gärna lutar mot mig, när vi går. Det var strängeligen förbjudet. Från början blev Galishimo väldigt kränkt och ledsen och sprattlade lite. Sedan kom han plötsligt på, som ett mirakel, att han plötsligt är proffs på skritt och halt. Och flytta bak och bog. Nemas problemas. Och så hade han koncentrations-öronen på sig hela tiden. Ni vet, öronen som inte pekar framåt utan blir lite introvert lagda och spetsade åt sidan. Och som hela tiden väntar på nästa kommando. Så jag gav honom uppgift på uppgift och han gjorde dem alla

Idag har jag feber och är sjuk från jobbet, det förklarar varför jag blev så otroligt trött på Galishimo också. Är man sjuk är han inte en häst att lulla runt på... Det går ju bättre när jag är friskare. Jag funderar lite mer konstruktivt på Galishimo nu, och hur jag ska lösa känslan av otrygghet.  En 17" Hilason arabian western flex tree endurance trail riding saddle kanske?  Skulle man göra ett försök till med en ordentligt utprovad westernsadel? Då kan jag kanske känna mig tryggare när jag rider, jag vet ju att det fungerat förut. Då behöver jag lite hjälp med inpassning för att hitta en modell som verkligen fungerade lika bra som den första sadeln jag hade. Jag köpte ju en westernsadel förra våren, men den verkade inte passa så bra, så den sålde jag vidare. Däremot red jag ju in Galishimo i en westernsadel som fungerade jättebra! Det gick ju till och med att sitta upp på honom från marken med den, som i filmen här nedan från 2014. Det var en Simco arabian western s

Så trött som jag är nu har jag aldrig varit med Galishimo. Jag lade 590 kronor på en kurs i lördags, jag hade en dålig magkänsla redan dagen innan kursen, och tyvärr gick den sämre än väntat. Galishimo blev fixerad vid en solreflex och vi fick jobba med den under hela kursen. Solreflexen. Vilket jag kunde ha gjort själv men nu dök den upp under kursen och det behövde göras. Rida nära den. Titta på den. Rida runt den. Sitta av. Visa att den inte är farlig. Cirkulera runt den. Sitta upp igen. Prata med tränaren. Rida runt den. Använda tränaren som moralisk stöd eftersom Galishimo känner sig ensam när jag sitter på ryggen. Rida runt den. Rida runt den. Rida på den. Rida bredvid den. Jag åkte hem och grät floder. Sade till Björn att jag orkar inte mer. Jag orkar inte jobba med Galishimo så mycket längre. Jag vill gå på en kurs och jobba med andra saker. Jag vill träna på att sitta fint och ge rätt hjälper och stärka honom i dressyren. Jag vill inte vara rädd för ridhusväggar för att Gali

I måndags hade jag utbildning utifrån min nya tjänst på förmiddagen. Jag är nu officiellt verksamhetsutvecklare i kommunen. Jag vill inget annat i mitt liv än detta. De kommer aldrig att bli av med mig. Fast det har jag inte sagt till dem. På lunchen på måndagen, så skyndade jag mig hem med min jobb-pendlar-cykel som jag precis bytt sommardäck på, för att hinna byta om till höghöjdsbanan, när jag insåg att den fått punktering. Det blev lite stressigt att småjogga hem med punkterad cykel och ändå passa tiden till Alexandra som jag skulle samåka med. På kvällen red Elin Galishimo. Jag cyklade med henne och mountainbiken och kände att "detta är livet!" tills vi kom hem och jag insåg att jag fått punktering även där. Det är min andra cykeltur på biken efter nyköpet. Min. Andra. Jag har inte orkat ta in att jag fått punktering på två cyklar på en och samma dag, förrän nu på fredagen. Är man dessutom trött med misstänkt pyspunka på själen så får man känslan av att det hela är e

Galishimo reds i går, men han hade fastnat i en mental vinkelvolt av enbart skänkelvikningar och slutor som jag faktiskt inte lyckades bryta honom ut ur igår. Jag ville fatta galopp och han var helt inne på att galoppskänkeln var en signal för sluta. Jag ville att han skulle gå fint på en rund volt och han gjorde den, på eget bevåg, till en fyrkant och det blev bara svettigt och jobbigt för båda av oss. Jag tror han gjorde ca 15 skänkelvikningar som jag inte bad om och när jag drev honom framåt hårdare så gjorde han ännu snedare skänkelvikningar. Vi förstod helt enkelt inte varandra och det blev väldigt tokigt. Han förstod nog inte varför jag var så missnöjd när han jobbade så hårt. Jag fick en mjuk puss på kinden direkt jag suttit av.  "Visst var jag duktig?! Va?! Va?! Va?!" Men vi tar nya tag i morgon! Foto: Maud Holmgren

Jag besökte höghöjdsbanan som befinner sig ungefär två mil här hemifrån, tillsammans med mina kollegor. Det blev en ofrivillig studie i hur jag hanterar stress, vilket jag inte alls gjorde på samma sätt som de andra. Först var jag kaxig och social, sedan totaldog jag i höjdrädsla och vägrade ut mig, vilket väckte mycket, mycket välbekanta skamkänslor, väldigt nära mina mindre lyckade ridpass.  Sedan, när de andra kollegorna gått vidare till andra banor, så blev jag nyfiken och tog mig igenom banorna på egen hand. Ensam är tydligen stark. Eller så tycker jag det är lite jobbigt med andra människor när jag är stressad. Det stämmer ju lite överens med att jag tycker de bästa ridpassen görs i ensamhet, och då det även är allmänt känt att jag arbetar bäst om jag får isolera mig lite på kontoret eller göra vissa uppgifter hemifrån. Lite synd då jag gillar mina kollegor, och efter tre genomförda höghöjdsbanor så hade jag gärna velat ha sällskap på den fjärde. Men då hade hälften gett upp

Söndagslunken var ju jätteskön. Björn hänger ofta med och promenerar i två timmar under tiden jag rider på lösa tyglar. Jag behöver det. Galishimo behöver det. De kränkta fjällvråkarna behöver INTE att vi är där och stör, men det är blott en kort stund så dom får bita ihop. Ibland får man offra sig, som fjällvråk. Bron är ju som vanligt ett föremål för skepsis och undran. Men får han fundera lite så går han över.  Sara och Juan var också med som moraliskt stöd och det är alltid härligt med gott sällskap.

Foto: Maud Holmgren Idag var det äntligen det årliga betessläppet! Det är så roligt att se Galishimo när han springer ut på betet för första gången för året. Idag hade vi varit ute och skrittat i två timmar, och han kom lite för sent på själva betessläppet, men det tog han igen med råge. Han störtade in som en liten kanonkula och drog igång de andra hästarna, som i själva verket valt ett betydligt stillsammare firande av betessläppet. Men nu vaknade hela flocken till lite, och påhejad av lite publik, så fick de alla springa några ärevarv. Det är Maud Holmgren som tagit de fantastiska bilderna på honom. Så tacksamt! Foto: Maud Holmgren Det som verkligen är roligt för i år är ju att han är så normalviktig! ("Smal" höll jag på att skriva men det är för att min hjärna har tutat i mig att hans övervikt är det normala. Det normala är ju detta. "Smal" är han när man ser revbenen.) Jag har ju lyckats motionera honom betydligt bättre denna vinter och det märks

Tyvärr hade jag PMS idag och missade mentalt hela showen jag fysiskt närvarat på, då jag råkat hamna i ett nattsvart hål av vinglig häst och ridrädsla. Men enligt de små filmsnuttar som levererades så har jag stundvis en fantastisk häst, som numera matchar både bilen och hästtransporten. Det här med helmatchad häst-bil-transport, känns underligt tillfredsställande på ett sätt jag inte kan förklara men som de flesta kan förstå. Det är roligt med matchande färger. Oklart varför. Tur att jag inte gav upp med transporten och lät den förbli gällt smurfblå. Det hade genererat någon slags känsla av obalans. I hela tillvaron. Trots att jag inte riktigt var i mental toppform så red jag stundvis väldigt bra. Korta stunder, åtminstone. Under några få sekunder sammanfaller faktiskt mina små stunder av bra ridning, med Galishimos små stunder av glans. Då blir det små ögonblick av glädje. Små, små ögonblick av glädje. Tränaren har ju pratat på en massa om bogkontroll och rumpkontroll p

Igår när jag skulle ta in Galishimo till stallet så möttes vi av ett studentflak som gjordes i ordning, vid sidan av stallplanen. Det hade en banderoll, ballonger och björkris. Unga studenter fnissade och pratade uppsluppet, i det svala sommarvädret. De sopade flaket och och fladdrade runt med fina sommarkläder. Det låg plastpåsar och målarburkar på marken. Galishimo var nyfiken. Väldigt nyfiken. Han gick fint och försiktigt fram med spetsade öron och en tjej kunde inte låta bli att säga: "Åhhh titta vad söt! Kolla de små flätorna..." Galishimo insåg genast att de pratade om honom och rörde sig värdigt fram till flaket för att svara: "Tackar! Jag är inte bara vacker, jag är snäll också!" innan han fortsatte inspektera flaket. Min häst...! Tänkte jag och blev alldeles varm om hjärtat. Min fina, lugna, nyfikna häst. Jag hade ingen aning om att han en timme senare skulle bli djupt chockad över att blomman "hundkex" nu kommit tillbaka. I år igen. Han ha

Galishimo den 3 juni år 2017                                                            Galishimo den 6 juni 2018 De här jämförelsebilderna gör mig glad! Galishimo har verkligen tappat övervikten och har ju en betydligt hälsosammare vikt nu. Jag har ju kunnat rida honom hela vintern, och Elin har ju gästat oss och kört galoppintervaller med honom då och då. Tidigare vintrar har han ju känts för instabil för att ridas men förra vintern så var det relativt lätt att hålla igång honom! Han är nu senigare, mer muskulös, och blir inte trött lika lätt. Mycket, mycket glädjande att se. -

Idag orkade jag pressa mig lite mer med dressyren. Korta tyglarna lite och höja kraven. Vi var utanför våra komfortzoner och vi såg inte vackra ut. Men man kan inte se vacker ut hela tiden om man ska utvecklas så det fick vara lite stramt och motigt och snett och vint ibland. En stor utmaning med Galishimo är att rida honom rakställd. Han svänger in och ut åt alla håll och kanter lite oförhappandes. "Som en plastpåse för vinden" som Björn så fint beskrev dagens skritt. Och trav. Men då måste man bara öva, och öva... Sedan bröt Galishimo ihop när han råkade trampa i sin egen kisspöl, mitt under galoppträningen. Jag förstod inte alls vart detta utbrott kom ifrån från början, och trodde jag pressat honom för hårt och att det var därför det blev en spark och panikrusning. Men sedan upptäckte vi att han klivit i sin kisspöl och att det var exakt där som han fick panik. Han är ju rädd om fötterna. Som alla vet. Den helt oredigerade verkligheten var faktiskt att jag sad

Jag har ju funderat lite över Galishimo och de nya förutsättningarna som jag får nu med de nya arbetsuppgifterna. Livet sammanfaller ju dessutom just nu med att jag blir klar med några längre lån, bland annat topplånet på min bostad som går ut om fem månader, och gör att jag får loss ännu mer pengar. Kortfattat kan man säga att jag har råd med en betydligt dyrare och bättre häst. Jag har till och med råd med en bättre och dyrare häst OCH så har jag råd att ha kvar Galishimo, om jag vill. Det är ingen omöjlig ekonomisk ekvation, om jag väljer att bo kvar i min etta. Men har jag tid med två hästar? Har jag ork? Det är ju inte så att jobbet kommer att vara en lek i parken, utan snarare kommer det att göra mig väldigt trött emellanåt. Jag är ganska säker på att jag skulle kunna bli väldigt glad av att få delta i dressyrtävlingar och lättare hopptävlingar, om jag hade en häst som var lite erfaren och bjussade på att hjälpa mig lite. Jag har ju förut tävlat i diverse konditionssporter (tr

Dagens enda projekt var att ta Galishimo på en promenad, och sedan räckte det gott och väl med helgens aktiviteter. Jag var fortfarande helt slut efter arbetsveckan och den vansinnigt roliga Luleåtrippen, men jag orkade knappt rida, och satt hellre av och promenerade honom största delen. Vädret var otroligt fint med blott några vindpustar. Huvudsaken är ju att Galishimo rör på sig! Björn var med och gick med oss, och tog denna fina bild. Livet är gott nu. Väldigt gott.

Jag hann en kortis på Hööks hästsport också, vi var ju ändå i området. Plötsligt sken jag upp och viftade med en grimma framför ansiktet på Björn. "Tänker du på samma som jag tänker?!" frågade jag med tindrande blick. "Att den matchar hästtransporten?" skrattade Björn. "Ja!" svarade jag lyckligt och tittade på den en liten stund, innan jag fortsatte: "Det blir ju hans 'åka-bort-grimma'! Det blir ju hur sött som helst!" fnissade jag. "Hur. Sött. Som. Helst." sade jag lyckligt igen när vi satte oss i bilen med Hööks-kassen för att åka hem igen. "Hur sött som helst..." mumlade jag fortfarande nöjt när vi var halvvägs hem.  "Sa du att du var 37 år, sa du?" skämtade Björn. Jag ignorerade honom.

All dagens energi och engagemang gick till att leta rätt på den perfekta mountainbiken. Jag var hyfsat specifik med att jag ville ha en ganska billig terrängcykel för hobbymotion, för damer. Jag skulle inte ha en hybridcykel eftersom jag redan har en "jobbpendlarcykel" med både stänkskärm och pakethållare, så jag ville ha en renodlad, naken, mountainbike. Intersport hade två mountainbikes modell dam, dock ingen i rätt storlek. Team Sportia hade mest undanflykter att erbjuda. Jag kom mig ingen vart. Den lokala privata cykelaffären hade ingen mountainbike under 15.000 kronor då deras målgrupp var lite mer proffsiga mountainbikecyklister. Jag uttryckte lätt besvikelse och frustration för Björn som hängde med som moraliskt stöd. Så då återstod... Luleå. 13 mil med bil. I gassande sol. Vi siktade in oss på XXL-butiken, men där fanns det minsann mountainbikes för mig! Flera stycken! Efter lite velande föll beslutet slutligen på en White XC 275 Lite Ane 18. Jag gillade inte fä

Förhandlingarna är klara, enighet har uppnåtts, och min tjänst kommer att regleras om. På måndag skriver jag på mitt nya avtal och förhandlar om min nya lön! Googlar man på "omreglering av tjänst" så får man läsa den ena tråkiga historien efter den andra, där förmåner tas bort eller där nedskärningar behöver göras. Men i mitt fall är det precis tvärtom. Det blev en mindre omorganisation av min verksamhet under våren, vilket gjorde att hälften av mina vanliga arbetsuppgifter lyftes bort till en annan enhet. Och då fick jag den stora förmånen att få välja om jag ville flytta med till den andra enheten, eller stanna kvar här i mitt arbetslag och få nya uppgifter, då de såg ett behov av att ha mig kvar. Jag valde att stanna. Nu får jag i stället arbeta mer med det som jag tycker är absolut mest spännande, där mina egenskaper bäst kommer till nytta, och jag kommer att få högre lön. Efter att ha främst arbetat som biståndsbedömare sedan 2004, så det är verkligen på tiden at

Nu är den på plats! Den lilla pluppen som pluppar fast transportdörren fram, så hästen inte pluppar upp dörren inifrån, under resa. Detta kändes väldigt tillfredsställande. Jag är inte lika arg och förtvivlad över att transporten aldrig blir klar, längre. Dessutom så har den lilla mackapären placerats på en plats där dörren vanligtvis glappar, så nu stängs dörren så smutt och jämnt igen. Stor glädje och lättnad!Nu är det bara att tuta och köra. Eventuellt byter jag ut noshjulet framöver också, då det låter en hel del, men det gör ju sitt jobb, åtminstone.