Så trött som jag är nu

Så trött som jag är nu har jag aldrig varit med Galishimo. Jag lade 590 kronor på en kurs i lördags, jag hade en dålig magkänsla redan dagen innan kursen, och tyvärr gick den sämre än väntat. Galishimo blev fixerad vid en solreflex och vi fick jobba med den under hela kursen. Solreflexen. Vilket jag kunde ha gjort själv men nu dök den upp under kursen och det behövde göras. Rida nära den. Titta på den. Rida runt den. Sitta av. Visa att den inte är farlig. Cirkulera runt den. Sitta upp igen. Prata med tränaren. Rida runt den. Använda tränaren som moralisk stöd eftersom Galishimo känner sig ensam när jag sitter på ryggen. Rida runt den. Rida runt den. Rida på den. Rida bredvid den.

Jag åkte hem och grät floder. Sade till Björn att jag orkar inte mer. Jag orkar inte jobba med Galishimo så mycket längre. Jag vill gå på en kurs och jobba med andra saker. Jag vill träna på att sitta fint och ge rätt hjälper och stärka honom i dressyren. Jag vill inte vara rädd för ridhusväggar för att Galishimo blir rädd när han sprätter runt sand på dem. Vill jag ens ägna mig åt ridsport längre? På riktigt? Vill jag? 

Foto: Mamma Bildström


På söndagens planerade långritt i skritt (bredvid fjällvråkarna, ni kan den) så blåste det lite, liite i buskarna. Tillräckligt för att Galishimo skulle vara på tårna och vara spänd, spänd, spänd. Absolut inte omöjlig att rida. Men en stålfjäder som ryckte till igen, och igen, och igen.

När jag satte av, efter ungefär halva vägen och hade 6 kilometer kvar, så blev Galishimo jätteglad.
"Men tjeeenare! Är du också här?! Gud vad roligt! Vad roligt vi har det! Va? Va? Va?" sade han glatt med tindrande ögon och började i stället leka med mig för att hålla utkik efter faror.
"Den tränare som sade att det förtroende man kan ge en häst från marken, lätt går att applicera när man väl sitter på ryggen, skulle jag vilja skjuta..." muttrade jag till Katarina och Corzo som också hängde med på turen.

Så vi gick i stället.


Jag tror jag kommit till vägens ände. Så trött som jag är nu är inte bra för någon av oss.

.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Ett tungt beslut om gårdskatterna

Bild
 Jag kommer att stänga av kommentarerna för ett tag, då jag vet att detta kan väcka känslor, och jag vill inte ha detta kommenterat eller kritiserat, då det gör ont som det är. Men situationen med gårdskatterna tog en olycklig vändning. Vi bor ju inte på gården, men har löst gårdskatternas situation med att ge dem fri tillgång på mat och vatten, och de har sedan tidigare en kattlucka så de kan gå in och ut ur när de vill. Vi har varit där på helgerna och tagit hand om dem och gården. Katterna har inte gått på kattlåda under sina liv, och är alltså inte konstaterat rumsrena för att bo inne, och det har visat sig försvåra möjligheterna att skänka bort dem. De är dessutom väldigt fästa vid varandra då de är syskon. Men vi har kastat ut lite flöten under detta år och försökt finna någon som kan tänka sig att ha dem. Det är varken jag eller Jonatan som skaffat dem utan vi har "ärvt" dem.  Situationen med fri tillgång på mat och en öppen kattlucka har tyvärr lett till att en grannk
Läs mer