Ett betydligt bättre ridpass
Elin (i rosa tröja) följde mig till ridhuset idag och jobbade med Galishimo åt mig. Hon tränade mycket på att galoppera honom nära hörn och väggar. Vilket verkligen inte är min starka sida. Han skötte sig strålande, förutom sedvanlig skräckblandad förundran över sin egen spegelbild. Elin är väldigt duktig på att strunta i detaljer och jobba med den uppgift jag önskat hjälp med. När Galishimo ska galoppera efter fyrkantsspåret så SKA han galoppera efter fyrkantsspåret, då bryr hon sig inte om form eller om han råkar ta fel galopp eller annat, utan det är bara "galopp!" och massor av beröm när han klarar uppgiften. Hon gör det enkelt. Precis som det ska vara. En gångart + en vägg = Nu kör vi!
Jag passade på att titta på dem från läktaren så han fick vänja sig vid att det kan vara folk där också. Elin tyckte han var ovanligt korrekt och på hjälperna, så gårdagens träning satt nog kvar.
Sedan så satte jag mig upp i slutet och övade på lite halter och öppnor och slutor så han fick vrida och vända lite på sig.
Jag vågade inte rida lika nära väggen som Elin gjort. Det är som en spärr som sitter där och gör mig handlingsförlamad när jag kommer för nära. Mycket, mycket irriterande. Som att man fått en bugg i nervsystemet, och man inser plötsligt att man inte är en fri människa i en fri själ, utan en komplex organisk dator med komplexa organiska kortslutningar som mycket väl kan göra diverse felkopplingar utan att en jävel vet vilken tråd som ska knipsas. Däremot så skrittade jag av Galishimo flera varv på slutet utefter fyrkantsspåret, eller åtminstone 70 cm från fyrkantsspåret, så det är väl där jag måste jobba.
Om man tittar på all annan ridning som inte handlar om väggar så är jag ovanligt nöjd och känner inte längre samma bottenlösa förtvivlan över detta ständiga väggdilemma. Galshimo samlar sig fint, några steg åt gången, och är verkligen med på noterna! Bara att träna lika regelbundet som innan, så han blir starkare och stadigare.
Jag passade på att titta på dem från läktaren så han fick vänja sig vid att det kan vara folk där också. Elin tyckte han var ovanligt korrekt och på hjälperna, så gårdagens träning satt nog kvar.
Sedan så satte jag mig upp i slutet och övade på lite halter och öppnor och slutor så han fick vrida och vända lite på sig.
Jag vågade inte rida lika nära väggen som Elin gjort. Det är som en spärr som sitter där och gör mig handlingsförlamad när jag kommer för nära. Mycket, mycket irriterande. Som att man fått en bugg i nervsystemet, och man inser plötsligt att man inte är en fri människa i en fri själ, utan en komplex organisk dator med komplexa organiska kortslutningar som mycket väl kan göra diverse felkopplingar utan att en jävel vet vilken tråd som ska knipsas. Däremot så skrittade jag av Galishimo flera varv på slutet utefter fyrkantsspåret, eller åtminstone 70 cm från fyrkantsspåret, så det är väl där jag måste jobba.
Om man tittar på all annan ridning som inte handlar om väggar så är jag ovanligt nöjd och känner inte längre samma bottenlösa förtvivlan över detta ständiga väggdilemma. Galshimo samlar sig fint, några steg åt gången, och är verkligen med på noterna! Bara att träna lika regelbundet som innan, så han blir starkare och stadigare.
Detta blir kanske bra ändå...
Kommentarer
Skicka en kommentar