Livet är förändring

Jag red ensam på ridbanan i mörkret igår. Det var -20 grader och riktigt kyligt i luften. Alla hästar blir piggare i kylan, så många ryttare har det kämpigt, men vi fortsatte på våra övningar som vanligt och jag fortsatte fokusera på mina händer och att Galishimo skulle spåra bra. Serpentiner. Åttor. Inga konstigheter. En liten pusselbit till blev lagd i detta och Galishimo svarade bättre på min vikt och spårade bättre i högervarvet. Vi började på lösa tyglar att svänga i trav, så jag kunde repetera in för mig själv hur jag skulle använda min vikt, och inte börja dra i tygeln i onödan. Sedan tog jag tyglarna lite allt eftersom. Det känns rätt. Det känns behagligt. Och så passade jag på att utnyttja Galishimos överskottsenergi och träna på sitsen i galoppen nu när han ändå är så pigg och bara vill springa på.  En bild från förra året, tror jag. Igår satt jag bättre i sadeln med bättre bakåtlut.   In på ridbanan kom en yngre ryttare på en liten krutburk som var märkbart taggad av kylan. 

 Skrivande måste ha en särskild kraft om man vill bearbeta något och förändra något. Jag var så mycket bättre på dagens ridpass än gårdagens pass, som jag skrev ned i detalj hur jag upplevde passet här på bloggen. Jag tror att det beror på att jag skrev ned ridpasset och återupplevde det. Man kan säga att det blev två ridpass på en dag. Ett faktiskt ridpass och ett till när jag mentalt gick igenom vad som faktiskt hände och hur jag ville att det skulle bli.  Idag lade jag ned båda mina händer på sadeln och lät dem vila där lätt. Visst, det blir låga händer men att lägga dem mot sadeln blev något för mig att mentalt förhålla mig till. I stället för "led inte ut med högerhanden" så tänkte jag och påminde mig själv genom att tänka "luta högerhanden mot sadeln och låt den vila där" eftersom hjärnan lättare tar till sig vad man "ska" göra och har svårare för ordet "inte".  (Prova själv: Nu säger jag till dig att INTE tänka på en rosa elefant. Vad gjor

Jag klättrar på en snödriva för att kliva upp i sadeln, och Galishimo klättrar glatt efter i snödrivan. Trots att det var precis det motsatta av vad jag ville så skrattar jag högt och ger honom en godis. Nu har jag befäst ett dåligt beteende till. Sådärja.  Jag inser att jag måste sitta upp från marken då uppsittningspallen förmodligen är begravd någonstans under snömassorna och suckar över hur jag ska få upp benet i stigbygeln. Var inte det här lättare förr? Kunde man inte bara slänga sig upp relativt lätt när man var yngre? Nu är det ju alltid på vippen att jag inte ska komma mig upp och jag måste pusta och frusta högljutt för att ta mig upp. Är det så här det är att bli 40?  Jag kravlar mig upp.  Galishimo är redo att jobba direkt och jag skrittar runt lite och märker att jag ser hans högra ögonvrå lite för mycket. Han är överböjd. Spårar han ens? Nej det gör han inte, rumpan tippar lite åt höger. Hur åtgärdar jag det? Inte genom att leda med höger hand i alla fall.  Jag noterar att

De här bilderna är från den förra snösmockan, då det kom mindre snö än de 60 cm som kom i lördags. Men inte var jag mindre noggrann för det! Jag skottade fram transporten igår. Det är märkligt och nästan lite pinsamt vad mycket jag gillar att skotta! Jag skottar långsamt och filosoferar över lite allt möjligt under tiden. Jonas på stallet kunde inte låta bli att skämta över att jag var så grundlig när jag borstade bort snön, och det var väl bara att lägga sig platt och erkänna sitt pedanteri. Jag testade att dra fram den också för att kontrollera att alla hjul rullade, att inget frusit igen och att lamporna lyste som de skulle. Allt fungerade utmärkt så det är bara att planera in nya äventyr! Så skönt! Så här såg det ut när allt var klart!  Sedan så besiktades bilen i morse innan jobbet, och den gick igenom utan anmärkning. "Fin och välskött!" konstaterade besiktningsgubben och jag tog nöjt papperet om den godkända besiktningen och log belåtet. Nu är det bara att rulla vidare

 Jag vägde mig i början på januari, och insåg att jag passerat 70 kilo, och därmed pekade mitt BMI på att jag var överviktig. Enligt tradition och vana så ser jag alltid till att gå ned några i kilo i vikt när jag passerat 70 så jag inte blir en tjockis på fulltid. Detta var ju just innan jag fyllde 40 så det kändes lite nedslående. Lite "Grattis på 40-års-dagen! Du är nu officiellt fet!. Jag har använt olika metoder för att gå ned, den vanligaste metoden jag använt genom åren är att gå en timme varje morgon, innan frukost, och det brukar ge en väldigt långsam men stadig viktnedgång. Jag kan dock bli stressad ibland och känna att jag inte riktigt har tid med dessa promenader, eller ork för den delen.  Så, i höstas så testade jag, under en väldigt kort period, att fasta med ett ätfönster på ca 8 timmar per dag och sedan lät jag bli att äta de återstående 16 timmarna, det kallas intermittent fasta. Jag mådde ganska bra av detta, men rutinen föll med att hösten blev ganska tuff både

Äntligen kan jag börja ta ut extratimmarna som jag jobbat in de senaste veckorna. Det känns hur skönt som helst med lite mer normal arbetsbelastning och att jag kan börja åka till stallet mer på lunchrasterna, eller till och med sluta tidigare!  Idag lyste inte solen, men ridkänslan var densamma. Vi gjorde om öppnorna i galopp och jag tänkte på det jag upptäckte när jag senast blir filmad.  - Jag måste luta mig bakåt och slappna av i höften för att "släppa fram" honom i öppnan i galopp. Precis som de enkla öppnorna i trav.  - Jag ska ge honom mycket mindre hjälper med mina ben för han vet nog vad han ska göra oavsett. På videorna startar han med öppnorna innan jag lagt på benen, och sedan fuckar jag upp det med mitt knipande.  - Jag måste släppa på ytter tygel och inte dra ihop honom så mycket så han får frihet för bogarna inte börjar tänka "uppåt" eller bromsa upp sig. Sagt och gjort - jag höll mig till planen, resultaten kom direkt och blev precis som jag hoppats.

Jag är jättenöjd över ridpasset med Galishimo idag också. Jag hade inga förväntningar utan tänkte bara.. tja... motionera och se till att han är nöjd och glad och mjuk i kroppen. Vi fick till några riktigt trevliga öppnor i galopp.  Har galopperar vi mot Björn i en väldigt bra öppna. Tyvärr sitter jag lite framåtlutad i dem så jag måste träna på att luta mig bakåt, titta dit jag ska, och låta Galishimo göra jobbet, för han kan ju!  Här har vi gått ur öppnan och viker av mot ridbanan. Jag älskar Galishimos uttryck. Han kämpar på så bra han bara kan. Det är gott om energi och tåga i honom, trots att vi red långt på långturen igår.  Det som är så roligt är att sedan kan jag bara trycka på "Snell Hest Knappen" och då kommer Snell Hest. Så då kan jag länga tyglarna och jobba med att svänga honom runt koner för vikten. Då lufsar han snällt på i det tempot som en annan farbror. Så jag kan byta växel och energi på honom lite som jag vill under passet. Han förstår vad jag vill och kän

  Jag åkte till Anna och Pride i Medle även denna lördag, och jag kan knappt med ord beskriva hur nöjd jag är över Galishimo nu. Det är verkligen på långturerna som Galishimo kommer till sin rätt. Han kan vara lite sprattlig första halvmilen, men sedan så kan man mjukt gunga med och bara njuta de återstående 90 minuterna i fantastiskt väder och gott sällskap. Och han är så otroligt glad, snäll och arbetsvillig, att det nästan känns som jag styr honom med tanken. Han går fram överallt där jag ber honom och vill jag plumsa honom i snö så kämpar han på med fullt självförtroende, han går aldrig emot en hjälp. Gör jag ingenting så gasar han glatt med huvudet högt och spetsade öron.  Galishimo blir verkligen bättre och bättre för varje år. Tänk att han fyller 12 år! Jag är så glad att jag kämpat på med honom. Den nya transporten blev också bättre, jag märker att han slappnar av i den bättre, jag tror den är tystare och går mjukare. Det är lätt att åka till Medle med den för en långtur. När j

  Jag har fyllt 40! Det känns lite märkligt och dubbelt. Fördelen är att jag tycker att jag blir lugnare för varje år och har en bättre känsla av ro i mig själv. Nackdelen är väl att jag känner mig lite tråkig och gammal och inte med särskilt starka personliga drivkrafter, det är ju alltid baksidan av känna ro och lugn; det händer inte så mycket. Björn köpte mig en liten kaffemaskin och den passar perfekt till de små kaffekopparna jag fått av mamma. Allt blev så mysigt!  Tänk att jag ändå är 40 och aldrig varit sjukskriven. Jag har jobbat heltid sedan jag var 24 och aldrig haft en semester längre än fyra veckor på ett år. Det är otroligt mycket jobb. Det är otroligt många utredningar och möten med människor, och det var länge sedan någon ens försökte ifrågasätta en utredning från mig, av en verksamhet. De brukar hålla toppkvalitet. Mitt intresse för arbetet har egentligen bara stigit med åren. Inget har stagnerat utan det har varit en ständig utveckling. Jag blir mer och mer stolt över

 Yes, jag är friskare och har äntligen haft en aktiv vecka med Galishimo. Vi har tränat dressyr på vinterridbanan och ridit ut om vartannat. På lördagen tog jag honom i transporten och så åkte vi iväg på en längre tur (14,6 km) med Anna och Ebba. Galishimo har känts riktigt trevlig och väldigt pigg, han tar helst täten och travar riktigt snabbt, med hög kadens, men om jag ber honom galoppera så blir han osäker och börjar "vobbla" lite och ge motstånd, så då får det vara en snabb trav i stället.  Ebba red Rand men lyckades filma mig och Anna där vi red. Vilket vackert landskap vi har nu!  När Galishimo slutar spetsa öronen framåt så brukar jag säga att han "kopplat ur öronen". Det är verkligen ett tecken på att han slappnar av. Här har han börjat koppla ur öronen efter ungefär en mil. Då kan man slappna av i sadeln, också!  Eftersom Galishimo inte har varit igång så mycket under hösten så tog jag det säkra före det osäkra och tog honom på promenad en timme utan sadel

Jag tycker att jag blivit bättre på att finna avslappningsmusklerna nu när jag blir spänd. Det beror nog mest på att jag inte blir lika rädd längre, och det beror ju i sin tur på att Galishimo inte blir lika rädd längre, och när hästen bara är lite tittig, så får jag lite ro att identifiera vart jag blir spänd och hur jag kommer ned mjukt i sadeln igen.  Björn frågade hur dagens ridning gick och jag svarade att jag hittade gelé i höfterna. Det var faktiskt en ganska bra liknelse. Det ska vara tungt, det ska vara öppet, det ska vara lite rörligt där under naveln hos mig, när Galishimo börjar spänna sig. Jag ska bara sjunka ihop i svank och rumpa utan att sjunka ihop i hela överkroppen. Bara ge upp med varje lite anspänning. Som en långsam pruttkudde fast utan pruttljud ska jag sjunka ned ytterligare i sadeln. Bara ett litet "Pjuuh" och sedan ska luften gå ur bäckenet och övre inre delen av låret.  Pjuuh.  Jag tyckte själv jag gjorde det ganska bra, faktiskt.  .  

Jag har vänt lite i mitt ekonomiska tänkande och hur jag ska fördela pengarna. Planen för 2021 blir: Utekläder! Inte lika dyrt som en krislandshäst och inte lika själadödande som att avbetala lån, och det kommer ändå att bli över slantar.  Jag ska väl försöka tänka igenom mina inköp, men jag har bestämt mig för att inte snåla när det gäller att skapa förutsättningar att komma ut! Jag började med att granska min mycket älskade, men väldigt slitna vinterjacka från CRW. Den finns på Hööks,  för 1799 kr, och är i mina ögon värd varenda krona!  Vet ni hur länge den hängt med? Det kan jag tala om för er - Länge! Det var faktiskt det första hästplagg jag köpte på hösten efter att jag köpt Galishimo 2011.  Kan säga att det varit med lite blandade känslor jag haft den då jag slitits mellan att se väldigt otrendig ut och att känna mig extremt varm, trygg och rörlig i den. Den håller värmen så bra och är samtidigt så lätt. Oftast har den vunnit kampen mellan mitt intresse att se någorlunda trendi

 Jag satte ut på facebook, lite skämtsamt, att jag var lite sugen på att köpa en krislandshäst, och mina vänners glada reaktioner lät inte vänta på sig. Många tyckte att det var en jättebra idé och mer eller mindre roliga responser lämnades på hur vi skulle involvera Björn i familjelyckan. Jag skrattade inte bara en gång. På ett sätt så gläder det mig jättemycket, jag önskar jag hade det där stödet när jag funderade på att köpa häst för tio år sedan. Men då vågade jag kanske inte beskriva mina drömmar för allmän beskådan, sådär. Nu har jag ett lite bättre socialt nätverk. Och folk ifrågasätter inte mina hästkunskaper på samma sätt som när jag kom nyinflyttad till orten.  Det som intresserar mig ytterligare är att ingen riktigt frågar mig om min budget. På ett vis är det väldigt förståeligt för det är kulturellt ett väldigt känsligt område och ingen av mina vänner vill framstå som burdus eller otrevlig.  Men jag blev sugen på att göra ett socialt experiment och sätta ut en facebookuppda

Ja. Det nya året, alltså. Jag blev sjuk och riktigt trött. Kanske inte så konstigt egentligen. Även när jag var sjuk så tänkte jag att jag behövde optimera min tid, så nyårsafton arbetade jag hemifrån i 10 timmar och nyårsdagen arbetade jag 8 timmar. Dagen därefter jobbade jag 5 timmar. Ska man förklara mitt jobb enkelt så utreder jag incidenter, granskar rapporter, och skriver rapporter. Det går ofta bra att göra en hel del av detta hemifrån.  Att jag haft mycket att göra dessa dagar är främst en reaktion på situationen med Covid som ökat arbetsbelastningen på hela kommunen, så jag tror att det är en engångsföreteelse att jag jobbat så här mycket på min lediga tid. När alla är tillbaka efter sina julledigheter så återgår belastningen till det någorlunda normala för mig. Och när allt är tillbaka till det normala så har jag 23 timmar extra som jag kan ta ut i form av långa luncher med Galishimo, eller sluta tidigt på fredagar, eller vad jag nu känner för. De kommer nog att räcka ganska