Livet är förändring

  Idag kom ryktväskan till nya ponnyn Ares, och alla ryktsaker jag köpt till honom, och en grimma. Det är svårt att vara riktigt glad för sorgen efter Galishimo är kvar, det känns som sorgen står och trampar i hallen och väntar på att få ta plats.  "Nej, inte sörja nu. Jag tänker framåt nu."  säger jag till mig själv och lägger prydligt upp alla ryktborstar och prylar jag köpt till Ares. En magnetisk massageborste. Hur tänkte jag där? Jag tror ju inte på att magneter skulle ha någon märkbar inverkan på.. något. Jag var kanske lite emotionell när jag tryckte på shoppingknappen där. Men det får man vara.  Sorgen står kvar och trampar i farstun och säger med skuldbeläggande röst: "Du slängde så många av Galishimos grimmor! Flera var knappt använda. Och så köper du nytt nu..."  Och jag fortsätter vifta bort den. Skuldkänslorna. Jag behöver inte känna skuld.  Det var inte jag som lämnade Galishimo.  Han lämnade mig.  Jag hade inget val.  Han hade inget val.  Han försvann

  Det känns lite som att jag ömsar skinn just nu. Metaforiskt talat. Att jag krånglar mig ut ur ett tidigare skinn som var för trångt och med för dålig passform, och att jag är halvvägs ute ur mitt gamla skinn och blir lite mer mig själv nu, på flera fronter.  Jag har valt mycket mer ensamhet de senaste tre månaderna. Från början har det varit jobbigt, men sedan känns det precis som det ska vara. Så här ska jag leva just nu!  Jag var ju domarsekreterare på en körtävling i Villvattnet på lördagen och det gick superbra. På lunchen satt jag och pratade körning och en av våra bästa tävlingskuskar blev mycket glad över att jag skulle köpa en welsh cob. "De brukar vara så lätta! De jag haft hittills har gått lätt som en dans att köra in, de är så kloka. En sådan får du roligt med!"  Under tävlingen var det väldigt olika körekipage så det var väldigt roligt att titta på. Allt från små shetlandsponnier, till fjordhästar, till bruksnordisar, till travare och sedan allt därtill. Kuskar

Jag är så taggad inför att få hem min ponny Ares. Det blir fantastiskt bra att han kommer i oktober så jag hinner påbörja behandlingen och känna mig ännu friskare. Vilken tur att jag köpte en unghäst och inte en häst som behöver ridas fem dagar i veckan. Blodbrist kan ju ta några månader att få bukt med så det blir bra att börja pyssla med honom och ta promenader. Jag läste även att blodbrist kan sabba immunförsvaret och jag har verkligen varit småkrasslig detta år, det är så mycket som jag tror kommer att trilla på plats nu.  Dessa welshponnier kan förresten gå dressyr! Jag har sett flera filmer och det ser jättetrevligt ut. Som denna welsh cob som verkligen är vacker så inåt bomben. Dock ser hästen inte riktigt poängen med att lyfta på framknäna i piaffen (när hästen står stilla och trampar på stället redo att gå framåt, ungefär som en joggare som står och joggar på stället vid ett trafikljus och väntar på grönt så han kan skjuta framåt igen) trots ihärdigt drivande från ryttaren, me

Blodproverna kom tillbaka från labbet och jag hade råkat missa att läkaren försökt att nå mig, då jag bytt mobilnummer.  Jag har både få blodplättar, och storleksmässigt små blodplättar. Jag blev även här lättad. Min trötthet och yrsel är alltså INTE en krisreaktion som både läkaren och sjuksköterskan försökte förklara för mig. Utan brist på blod! HA! In your face! Jag SA ju att jag var trött och yr!  Brist på blod kan betyda att jag haft en inflammation i kroppen länge, att jag behöver mer järn, att jag har brist på B12-vitamin eller något annat. De ville ha lite mer blod för att analysera lite mer, så jag kan få en bra behandling som passar just mig. Jag får snart en återträff och ett recept som ska höja mina blodvärden, jag vet inte säkert men det kanske bara blir något så enkelt som lite extra järn och vitaminer. Jag är så glad! Blodbrist är ju ofta ett relativt enkelt problem som är relativt lätt att lösa. Det är ju värre med autoimmuna sjukdomar, sköldkörtelproblem eller likna

Känslan av lättnad är fortfarande kvar och trots att jag har ont i halsen och huvudet så känns det verkligen som att det värsta är över. Den värsta tröttheten är över. De värsta tankarna är över. För nu finns det utrymme att tänka på annat. Det går betydligt lättare att arbeta. Saker som inte alls fått plats i mitt huvud överhuvudtaget poppar plötsligt upp, som små nya ljusgröna musöron på ett lövtomt träd. "Nyorienteringsfasen" kanske en psykolog hade sagt. Den sista av krisens fyra faser då man långsamt börjar tänka framåt igen och känna förnöjsamhet.   "Vad letar du?" frågade expediten på Glitter och jag svarade att jag behöver något som håller ihop mitt tunna, tunna hår. Jag sade inte att förutom denna mördande tunnhet så har jag tappat en hel del hår också. Sablar vad jag tappat hår.  "Då vet jag precis vad du ska ha! De här klämmorna är mjuka och matta och tar hand om det mjuka hår du har och sitter jättebra på just tunt skandinaviskt hår!" sade expe

  Jag har besökt gymmet ett par gånger tidigare men varit väldigt försiktig i mina ansträngningar. Kroppen orkar inte, energin har blivit lägre för varje övning, och jag har nöjt mig med att vara där och checka av kroppen lite. Berömt mig själv för att jag åtminstone försöker. Men gått hem och känt mig dränerad. Nästan ångrat att jag försökte  Men idag fungerade det faktiskt mycket bättre. Jag var lite småsliten under konditionsdelen i början, men under styrketräningen efteråt så kändes det riktigt, riktigt bra! Jag fick energi av träningen, njöt av musiken i öronen, och kände att styrkan fanns där! Jag börjar känna mig som mig själv igen.  Som jag längtat efter att bara känna mig som mig själv.  En sån enkel sak.  Sista passet jag tränade, då kroppen reagerade normalt, var den 8 juli.  Det tog sin lilla tid. 

Tröttheten kom tyvärr tillbaka. Och det har verkligen varit en äkta trötthet. Mycket halsont, ont i bihålorna, yrsel, ont i halsen men framför allt en stor matthet. Som att energin rinner ur mig för minsta lilla ansträngning. Det har gjort att jag blivit lite försiktig och verkligen snål med att hushålla med energin. Jag lämnade blodprover igår och innan jag fick dem analyserade sade både läkaren och sjuksköterskan att denna typ av trötthet är en vanlig krisreaktion. Jag tänker att de kanske menar att symtomen är delade. Dels har jag ett virus som jag inte riktigt blir av med, men det kanske inte förklarar den dränerande mattheten.  Om de tror jag hittat på mina symtom om feberkänsla, halsont och ont i bihålorna så måste jag tyvärr bränna ned vårdcentralen. Så jag försöker tolka dem till det bästa.  Initialt blev jag kränkt. Typ att oavsett hur mycket post covid man har, eller hur dålig man känner sig, så ska allt blandas ned i en soppa av psykisk ohälsa. Inte underligt att 10% av alla

Detta är tredje dagen jag känner mig friskare och jag andas lättat ut. Jag rör mig mycket bättre, är mindre yr, och klarar trappor utan problem. Det var länge sedan jag kände så! Det var alltså ingen kronisk trötthet eller utmattningsdepression eller kronisk post-covid. Jag var bara ur balans och immunförsvaret behövde tid på sig att komma igång. Och efter fem veckor blev jag tydligen friskare igen. Det fanns ett ljus i tunneln. Nu är jag där. Nu kommer jag att klara mig bättre.  Jag åkte till återvinningscentralen idag innan jobbet, och slängde Galishimos borstar och ryktkorg i containern, som jag sorterat i "slänga-påsen" i går, och satte mig sedan hemma och beställde ett nytt ryktset åt Ares. Det blev denna ryktväska, från HV Polo som jag beställde HÄR . Och så lite nya ryktborstar och småpill.  ...och så köpte jag ytterligare en grimma och ett grimskaft. Som man hittar HÄR.  Då kom den förstås.  Skulden.  Som ett slag i magen.  HUR kan jag vara glad över nya fina saker ti

Jag har känt mig piggare i två dagar nu och börjar känna en stor lättnad. En jättestor lättnad. Jag kände till och med lite njutning på morgonpromenaden. Inte att jag bara "klarade av" promenaden utan att rörelsen genererade en känsla av nöjdhet. Äntligen. Jag orkade titta mig omkring under promenaden. Fota något löv och lite vatten och lite blommor från en gravsten. Livet. Färgerna.  Jag bestämde mig sedan för att åka till stallet och hämta hem alla Galishimos saker. Det var ingen hemma så jag var där själv, vilket kändes skönt. Jag hämtade hans ryktprylar, hans westernsadel och träns, hans nyköpta sele och alla hans täcken och filtar. Jag grät lite då och då men i det stora hela så kände jag mig lugn och lättad. De andra hästarna betade och verkade ha det bra. Det var vackert väder och fint i stallet. Harmoniskt och fridfullt.  Jag fyllde bilen och när jag kom hem lade jag ut allt på garagegovlet och sorterade varje pryl. Vad som ska slängas, vad som ska tvättas hemma, vad

Jag har ju lyckats med konststycket att vara rekordsjuk och rekordtrött. Och rekordledsen. Jag ska aldrig mer beklaga mig över en normal förkylning eller en influensa igen, någonsin. Detta är på en helt annan nivå. Det började ju faktiskt för fem veckor samma dag som Galishimo dog. Jag kände mig febrig och ville ge mig en vilodag just den dagen Markus ringde och berättade att något hänt Galishimo. Sedan dess har jag haft problem med trötthet och sjukdomskänsla varje dag. Samtidigt som lägenheten långsamt blir allt mer skitig och mina åtaganden kommer allt mer på efterkälken. Energin räcker bara inte. Flera gånger om dagen så har jag behövt avbryta vad jag har gjort för att lägga mig på rygg och bara blunda. Bara. Blunda. I timmar. Eller så har jag behövt gråta. Igen, alltså. Men man har inte så starkt psykologiskt försvar om kroppen är ur fas.  Jag har betat av några ljudböcker under tiden jag vilat. Jag behöver höra en röst. Så jag inte hör mina egna tankar om vad fan det är för fel p

  Idag överraskade jag mig själv genom att börja gråta när en kollega frågade om Galishimo och sedan har jag inte riktigt kunnat sluta. Jag har flexat ut från jobbet. Duschat. Försökt nollställa kroppen igen.  Denna plötsliga, intensiva, sorg är absolut inte vad jag önskat.  Fel dag. Fel plats.  Fel tid.  Och absolut fel nivå på intensitet.  Sorgen är alldeles för stark för att passa mig en måndag förmiddag, den är för obekväm, och jag irriterar mig på mig själv. Det har ju gått fyra veckor nu. Jag grät ju inte så mycket under helgen, så varför ska det komma just nu?  Jag försöker äta lunch och komma tillbaka igen. Jag hoppas jag kan flexa in till jobbet igen klockan 13.00 och fortsätta. Eller 13.30. Jag distanserar mig mentalt från sorgen så gott jag kan, och jämför det med en magsjuka eller annan olämplig kroppslig reaktion man inte efterfrågat. Den strategin fungerar inte så bra. Sorgen kommer ändå. Lunchen lägger sig som en klump i magen som nästan krampar. Kroppen är inte inställd

 Jag scrollar i mobilen och tittar på vår senaste konversation. Den var över ett år gammal och det gällde lite småprat om fallskärmshoppning och buddhism och andlighet och diverse, och han avslutade med ett "kram". Jag svarade aldrig. Det hände väl lite annat i livet. Jag är inte stensäker på att svara mina vänner och bekanta alltid. Saker kan komma emellan.  Men nu är han borta. Hela min facebooksida svämmade över i förmiddags och alla taggningar på honom fick mig att inse att det var honom olyckan gällde. Jag läste  HÄR på Aftonbladet  i går morse att en fallskärmshoppare avlidit men jag tog inte så mycket notis om det. Det var så länge sedan jag hoppade. Hur många vänner har jag kvar som fortfarande hoppar fallskärm? Tio? Ens det? Jag läste bara artikeln lite slarvigt och tänkte bara att sporten är brutal och att det händer mycket olyckor, att jag är glad att jag klarade mig fint varje hopp, varje lift upp i planet, i flera år.  Men nu är han död. Han är borta. Det var han

Denna regniga lördagkväll har jag gått igenom mina förråd och försökt skapa utrymme för att ta hem Galishimos saker från stallet. Det känns skönt att ta hem dem och spara dem ifall de behövs längre fram. Jag lyssnade på en ljudbok och sorterade bland mina saker och blev långt ifrån klar. Men nu har jag åtminstone frigjort två sadelhängare, frigjort ett hyllplan, och skruvat upp en tränshängare och krokar för cykeldäcken och annat. Jag ska dammsuga, dammtorka mer och smörja lite läder framöver, så allt är fräscht. Kanske köpa lite fler korgar också. Sedan ska jag gå igenom vad som ska plockas hem från Galishimos stall i Medle och vad som kan slängas.  Jag tycker egentligen om att gå igenom förråd. Hitta minnen och bestämma mig för vad jag ska släppa taget om och vad som ska vara kvar. Det känns som att det blir lättare att andas när man känner att man har allt välsorterat och i god ordning. Särskilt om man lyckas frigöra fler ytor, att det finns plats för mer saker. Att förrådet blir en

Den nya hästen kommer inte förrän i oktober, och jag kan knappt sitta stilla.  Jag börjar inventera saker här hemma, titta i förråden, och jag dammsuger internet på kvällarna. Det är hästsaker jag tittar på och den nya framtiden. Tyvärr har jag ju nästan allt jag kan behöva.  Jag kommer inte att ta något lån för den nya hästen, det går att tömma mina konton. Jag hade 20.000 kr sparade i ett så kallat "Katastrofkonto". Det kontot var till för att hantera bilhaverier, om kylskåpet dör, eller vad som helst oväntat som brukar hända med jämna mellanrum, och så fick jag 22.000 kr tillbaka på försäkringen, så jag behövde bara skrapa ihop 8000 kronor extra för själva hästen, och sedan behövde jag lägga pengar på kastrering i september och transporten hit i oktober.. Så jag är inte jätterik, direkt. Men det finns utrymme att unna mig lite.  Jag beställde i alla fall en brun lädergrimma med bling på och en guldplakett med texten "ARES" på. För han heter ju Ares, den lilla häs

Ja, jag har gjort mitt första inköp inför att min nya häst Ares kommer! Och detta är verkligen något jag rekommenderar om man köper unghäst.  Markus Holts tömkörningstömmar med snabbknäppen!  De finns på  DENNA SIDA  och kostar 1195 kr.  De är lite tunnare lädertömmar, som också är delade så man inte får någon ögla kring benen och faller omkull om hästen sprattlar iväg. De där snabbknäppena är fantastiskt bra att använda för unga hästar kan både snurra runt och råka trassla med tömmarna i början, och då är man glad att lösningen är ett klick bort. Bara att koppla loss. Det går också snabbt att ändra om knäppningen i tömkörningsgjorden beroende på hur man vill påverka hästen.  Jag och Galishimo för tio år sedan, innan han blev vit.   Senast jag använde båda tömmarna, på Galishimo för ett år sedan, innan en töm mystiskt försvann... Jag älskade dem! Det där är från maj 2021 när vi precis flyttat till Kusmark, det kändes skönt att erbjuda honom lite lugnare promenader för att upptäcka de n

"Hur känns det då?" frågade uppfödaren när hon, jag och mamma gick efter grusvägen, efter att vi tittat på flera hästar på gården. Både saluhästar och icke-saluhästar. Solen värmde och jag kände mig helt fel klädd. Nästan i helt fel del av Sverige också. Vi hade åkt 34 mil. Jag hade inte planerat så bra. Behöver man kanske inte en mobilladdare också när man åker? Eller en tandborste?  "Eh... jag vet inte, jag tror det känns ganska bra med den där unghästen." tvekade jag.  "Det kan vara svårt att sortera känslorna när man samtidigt går igenom en sorgeprocess." svarade uppfödaren och jag andades ut lite.  Ja. Det är jättesvårt att sortera vad man känner när sorgen dånar fortfarande. Min fina, fina, lydiga, snälla hjärtehäst är borta, Galishimo, som var en del av mig, och det gör ont i varenda fiber i min kropp.  Och samtidigt står jag här, och försöker kliva ur olustkänslorna och tänka framåt. Tänka nytt. Ut ur boxen, bara. Ut i solljuset. Trots att det blän