Sorgens olika ansikten

Jag har ju lyckats med konststycket att vara rekordsjuk och rekordtrött. Och rekordledsen. Jag ska aldrig mer beklaga mig över en normal förkylning eller en influensa igen, någonsin. Detta är på en helt annan nivå. Det började ju faktiskt för fem veckor samma dag som Galishimo dog. Jag kände mig febrig och ville ge mig en vilodag just den dagen Markus ringde och berättade att något hänt Galishimo.

Sedan dess har jag haft problem med trötthet och sjukdomskänsla varje dag. Samtidigt som lägenheten långsamt blir allt mer skitig och mina åtaganden kommer allt mer på efterkälken. Energin räcker bara inte. Flera gånger om dagen så har jag behövt avbryta vad jag har gjort för att lägga mig på rygg och bara blunda. Bara. Blunda. I timmar. Eller så har jag behövt gråta. Igen, alltså. Men man har inte så starkt psykologiskt försvar om kroppen är ur fas. 

Jag har betat av några ljudböcker under tiden jag vilat. Jag behöver höra en röst. Så jag inte hör mina egna tankar om vad fan det är för fel på mig. Ligga och blunda som ett annat lik. Spela död. Vad är det för jävla sätt?! Kom igen nu kroppen! 

Bästa ljudboken hittills är "Svärmodern" av Moa Herngren. En socialt klumpig svärmor undrar varför alla hatar henne. Svärmor kämpar. Alla fortsätter hata henne. En bok om sårbarheter och det här med att vilja rätt men få fel resultat. Jag har lyssnat på fler böcker av Moa och hennes bitterljuva vardagsångest. Det lugnar mig lite. Fråga mig inte varför. 

Jag antar att mitt immunförsvar försämras när jag stressar och att även denna långdragna infektion är ett av sorgens olika ansikten. Som om inte saknaden efter Galishimo var tillräcklig. 

Igår kände jag dock en ljusning. Jag hade lättare att fokusera och kunde sträcktitta på en Netflixserie (Locke & Keyes) utan att tappa fokus eller behöva blunda. Jag behövde egentligen bara ligga och blunda två timmar mitt på dagen igår. Det är ovanligt lite. Det gick lättare att kliva upp till köket och fixa fika på morgonen. Jag kunde läsa längre texter utan avbrott. 

Även i morse kände jag mig lite piggare. Det var lätt att kliva upp och fixa morgonkaffet även idag. Jag känner mig utvilad och VILL röra på mig. Trots lite huvudvärk och halsont. Dagens morgonpromenad känns efterlängtad, i stället för ett litet krig som måste genomföras och övervinnas. 

Och en annan tröst är att innan jag blev toksvag, så var jag faktiskt tokstark. Den här bilden tog jag på mig själv bara någon vecka innan energin gick ur mig. Innan det blev jobbigt att tvätta håret. 

Såklart jag kommer tillbaka. 

Såklart det går!