Sorg och skuld är bästisar

Detta är tredje dagen jag känner mig friskare och jag andas lättat ut. Jag rör mig mycket bättre, är mindre yr, och klarar trappor utan problem. Det var länge sedan jag kände så! Det var alltså ingen kronisk trötthet eller utmattningsdepression eller kronisk post-covid. Jag var bara ur balans och immunförsvaret behövde tid på sig att komma igång. Och efter fem veckor blev jag tydligen friskare igen. Det fanns ett ljus i tunneln. Nu är jag där. Nu kommer jag att klara mig bättre. 

Jag åkte till återvinningscentralen idag innan jobbet, och slängde Galishimos borstar och ryktkorg i containern, som jag sorterat i "slänga-påsen" i går, och satte mig sedan hemma och beställde ett nytt ryktset åt Ares. Det blev denna ryktväska, från HV Polo som jag beställde HÄR. Och så lite nya ryktborstar och småpill. 

...och så köpte jag ytterligare en grimma och ett grimskaft. Som man hittar HÄR. 

Då kom den förstås. 

Skulden. 

Som ett slag i magen. 

HUR kan jag vara glad över nya fina saker till min nya fina unghäst Ares, då min lilla Galishimo är borta? Sorg och skuld verkar vara bästisar. Jag börjar argumentera för mig själv. Som om jag behövde försvara mitt agerande. Galishimo fick faktiskt många nya, ganska dyra saker, just innan han dog. En back-on-track-pad, exempelvis, för över 2000 spänn. Han fick det den 3 juni och hann bara ha det i fyra veckor. Varför känner jag ens att jag måste försvara mig? För vem? Det är lite ryktborstar och pyssel bara. Varför ska skuldkänslorna falla över mig nu? 

Men det är väl bara att acceptera, att det är otroligt lätt att sorg och saknad faller över till skuld. Att det är lätt att sorg får den laddningen efter att någon man älskat gått bort. Hjärnan fungerar så. Jag vet inte varför. 

Dessutom är det mesta av Galishimos saker kvar, än så länge. Hans täcken lämnas in på tvätt på ridskolan i morgon. Hans ländtäcken tvättade jag här hemma. (Ett ländtäcke är ett mindre täcke som man kan fästa bakom sadeln när man rider, som bara värmer hästens rumpa och bakdel, under ridturen) Min godisväska är tvättad, liksom ridkläderna. Ares får till och med samma sadel som Galishimo reds in i, 2012, av Ebba. Jag gav bort sadeln till henne för många år sedan, och nu kom den plötsligt tillbaka. Den är perfekt då den är så kort och ställbar, en gammal Wintec Wide cair allroundsadel som är lätt att passa in då den har en ganska kort anläggningsyta och ställbar bom.  

Det mesta av Galishimo finns ju kvar.

Utom honom då. 

Galishimos ländtäcken är tvättade och torktumlade, de ser som nya ut, och luktar gott. Den största delen av sitt liv var ju Galishimo rädd för ländtäcken eftersom de fladdrade otäckt. Och gud förbjude om det kom vind bakifrån och de började växa som luftballonger. Då gällde det att fly för livet. Det var inte förrän nu på sista året jag ändå tyckte att sprattlet blev hanterbart när han hade ländtäcke. 

Godisväskan, handskar, ridväst och annat är också rent och fint. 

Kolla in det begagnade schabraket jag fick av Ebba! Det tålde både maskintvätt och torktumling, precis som handskarna från CRW, så de är också fräscha. 

Jag längtar så mycket tills Ares kommer. Med en liten kant av skuld. 

Men det får vara så en stund till. 

Känslan av skuld kommer att klinga ut. 

Alldeles av sig själv. 

.