Allt kommer att bli bra

"Hur känns det då?" frågade uppfödaren när hon, jag och mamma gick efter grusvägen, efter att vi tittat på flera hästar på gården. Både saluhästar och icke-saluhästar. Solen värmde och jag kände mig helt fel klädd. Nästan i helt fel del av Sverige också. Vi hade åkt 34 mil. Jag hade inte planerat så bra. Behöver man kanske inte en mobilladdare också när man åker? Eller en tandborste? 

"Eh... jag vet inte, jag tror det känns ganska bra med den där unghästen." tvekade jag. 
"Det kan vara svårt att sortera känslorna när man samtidigt går igenom en sorgeprocess." svarade uppfödaren och jag andades ut lite. 

Ja. Det är jättesvårt att sortera vad man känner när sorgen dånar fortfarande. Min fina, fina, lydiga, snälla hjärtehäst är borta, Galishimo, som var en del av mig, och det gör ont i varenda fiber i min kropp. 

Och samtidigt står jag här, och försöker kliva ur olustkänslorna och tänka framåt. Tänka nytt. Ut ur boxen, bara. Ut i solljuset. Trots att det bländar. 

Den unga lilla hingsten på två år tittar på mig med lugna och nyfikna ögon. Mamma och uppfödaren står lite på avstånd och låter mig klappa och kela med honom. Jag kliar manken och klappar honom och tittar på hovarna som är så mycket större än Galishimos söta små dubbelnollor, och den unga, gulbruna hästkroppen som både är mindre, men även starkare, på något sätt. 

Hela unghästen verkar starkare. 

I sig själv. 

Det är en annan energi. 

Och de där stabila hovarna behöver jag absolut inte akta tårna för. De står där de står. Trots att det är en hingst på två år. Men han bjuder in mig att komma och kela med honom. Tar jag ett steg ifrån honom så tar han ett lugnt steg efter mig, framåt, och ställer sig stillsamt med manken bredvid mig. Det var skönt att bli kliad, tyckte han. Jag får gärna fortsätta klia. Föreslår han. 

Jag klappar honom över den lilla ofärdiga kroppen, som ännu inte växt klart, och jag får klappa honom överallt. Jag får lyfta hovarna trots att han står lös i hagen. Han går inte ifrån mig eller tränger mig undan med kroppen. Han sprider ett litet egendomligt unghäst-lugn som jag inte är riktigt bekant med.  

Jag och mamma åker tillbaka till hotellet och jag bjuder henne på middag. Vi köper var sin rejäl köttbit med flera olika såser och majs och grönsaker. Det osar av god lukt från tallrikarna och spelas glad musik, för det är ju ändå lördag kväll, och jag kommer på mig själv med att börja prata lite mer inspirerat: 
"Tänk att han gillar att gå i vatten! Han gillar säkert att det går bada i Medle, och såg du hur lugna ögon han hade? Hela han var lugn, tänk om han går köra in..." och så sneglar jag kort på mobilen, där själva skärmbilden föreställer mig när jag pysslar med Galishimo, och så ser jag hans bekanta, välkända, arabögon, och så kan jag plötsligt inte hejda mig. 

Jag störtgråter. Här sitter alltså jag, på en restaurang, och tänker glatt på en annan häst som inte är min hjärtehäst Galishimo. Känslan väller över mig att jag sviker Galishimo och överger honom. Den logiska frontalloben drar desperat i spakarna för att kunna påverka det ologiska känslocentrat, men det går inte. Tårarna är påslagna. Nu gråts det. 

Min frontbild i mobilen som jag har på mig och Galishimo

Det spelar ingen roll att det är andra omkring mig. Det spelar ingen roll att kyparen kommer och frågar om maten smakar bra. Tårarna sprutar och jag kan inte hålla mig och försöker skämta bort det hela med "Det är nog lugnt, alla tror säkert bara att jag är gravid eller något..." och mamma ger mig servetter och låter mig lugna ned mig i min egen takt. 

Sedan sover jag och vi åker till uppfödaren igen när vi vaknat och ätit frukost. 

"Där är ju du!" ser unghästen ut att säga när han ser mig gåendes mot honom i hagen, och han kommer långsamt till mig med spetsade öron. Jag hämtar honom i grimskaftet och han smyger med lågt huvud efter mig och tar långsamma kliv för att inte snubbla på det lilla stenpartiet i hagen. Sedan flyttar han sig så jag kan klia honom bättre vid manken och ser lite hoppfull ut. Och jag kliar och kliar. Jag pratar och pysslar. Jag får vara överallt på honom, jag kliar honom mellan öronen och under hakan. Allt gillar han. Han börjar lägga mulen mjukt mot mig och lukta på mig. Luktar på mina byxor, luktar på min arm, luktar på min rygg, luktar på min axel. Han undersöker mig lite mer den andra dagen. Och jag får pilla honom kring ögonen, jag får röra vid öronen, jag får pussa på den lilla mulen och han står bara stilla och verkar trivas. Trivas med mig. 

Vi får se uppfödaren longera honom lite och hantera honom lite mer så vi får ett grepp om hur hanterad han är. Han är ganska grön, men jag ser inga konstigheter. När ägaren ber om lite mer energi så har han det också. Det finns fler växlar att hämta om man vill. Inte bara stå stilla och njuta av livet. Det fortsätter bubbla i magen på mig, på ett bra sätt. 

På kvällen har jag bestämt mig och ringer och frågar om det är okej att jag köper honom. Absolut får jag det, säger uppfödaren. Hon tror vi kommer att trivas jättebra. Det börjar pirra i magen och jag kan inte låta bli att börja bubbla ur mig om saker som kommer att kännas så roliga med honom. Att jag längtar tills han kommer hem. Han behöver kastreras först, och det bör vi inte göra under rötmånad om vi vill undvika infektioner, och sedan behöver såret läka ganska bra, SEDAN kan jag komma och hämta honom! Det blir nog i oktober. 

Dagen efter har har jag mycket mer energi, hopp och vill börja planera. Det blir många leenden blandade med sorg. Han kan ärva mycket av Galishimo men andra saker vill jag ha nya. Det känns otroligt plågsamt att slänga Galishimos borstar med hans lukt kvar, och alla hans vita hår på, det känns som ytterligare ett ologiskt svek, men jag tror att min nya häst ska få en helt ny ryktkorg. Jag börjar titta på nätet och dagdrömma om vad jag kan köpa till honom, vad han kan få nytt. Vad som passar hans fina guldbruna färg. Galishimos täcken kommer också att passa honom, minst hela första året. Säkert i två år. Jag ska lämna in dem på tvätt så de är fräscha och fina. Det blir bra! 

Jag har äntligen känslan av att det kommer att bli roligt. Att allt kommer att bli bra. Att det finns någon att längta efter, en jättefin, stark, snäll welsh cob som heter Ares. 

Sedan ska jag ta Galishimos lilla svansfläta som Alma klippte loss efter avlivningen, och lämna in den och göra ett armband av den. Då blir det lättare att slänga hans ryktborstar. När det finaste taglet av honom är fint sparat. 

Man kan lämna in tagel och få ett armband av det från https://mariawolmestam.com/

Sorg och glädje får gå hand i hand en tid framöver. 

Nu bestämmer jag mig för det. 

Det ena behöver inte utesluta det andra. 

Och allt kommer att bli bra. 

Det kommer att bli annorlunda. 

Men det kommer att bli bra.