Inlägg

Visar inlägg från september, 2017

Jag gillar honom bara mer

Bild
Galishimo, alltså. Åren som vi turligt nog fått tillsammans har gett mig stor respekt för mina egna styrkor och brister, och ännu större respekt för Galishimos styrkor och brister. Visst, det kanske inte blir några tävlingar än på ett tag, men jag har ju roligt med honom. Vi utvecklas hela tiden, i vår egen takt. Fokus har förändrats med tiden. Förut så köpte jag honom för att han skulle ge mig bra upplevelser, nu är gränserna utsuddade, det är nu snarare jag som vill ge honom goda upplevelser. Jag försöker träna honom att galoppera efter en rakbana här i närheten men han vägrar galoppera så snart vi passerar stolpar, buskar, träd eller pinnar. Så snart vi kommer nära något av angivna ämnen slänger han ängsligt upp huvudet och börjar slängtrava i stället och stirra på vad-det-nu-var. Sedan kan han på eget initiativ glatt och lugnt galoppera igen när han väl passerat vad-det-nu-var som hotade honom till livet. Jag orkar inte bråka med honom utan låter honom vingla på lite och va

Hard work works!

Bild
I fredags, precis innan jag skulle sluta för dagen, fick jag ett bra erbjudande från min chef. Min tjänst kommer förmodligen att ändras om och ge mig lite större utmaningar. Jag blev glad och hedrad över förtroendet. Jag har inte fått något löfte ännu. Det är flera pusselbitar som måste fogas ihop och passa. Men det känns roligt att min arbetsgivare vill satsa på mig! Det är precis den känslan som gör att man kan arbeta heltid inom socialt arbete, i 13 års tid, och ändå med spänning se fram emot vad som händer härnäst! 

Flow!

Bild
Dagarna har bara susat förbi och jag har haft ett otroligt bra flyt från början till slut. Vilken härlig höst! Omgivningen är förkyld, både på jobbet, i stallet och privat, men jag har klarat mig än så länge. Vi får se vad oktober bjuder på i förkylningsväg. Men nu börjar löpningen äntligen likna något! Jag började ju i oktober förra året med att springa 15 minuter tre gånger i veckan. Mycket flåsigt och jobbigt. Sedan, i februari eller så, byggde jag på till att springa 20 minuter tre gånger i veckan. Om ni undrar varför jag är så sabla försiktig så har jag alltid varit mån om att vänja kroppen försiktigt vid ny rutiner. Det är lätt att ta i för mycket i början och sedan får man en tjurig benhinneinflammation/muskelfäste/fotsmärta/knäkänning som kommer tillbaka så snart man anstränger sig. Men detta har jag alltså undvikit på alla tänkbara sätt och kroppen mår prima! Sedan blev det två månaders avbrott, minst, när jag fick järnbrist, men sedan började jag om igen. Nu i septemb

Klappa inte en spänd hest!

Bild
Söndagens uteritt blev toppen! Jag hade planerat att skritta en liten tur med Galishimo, och ifall han hade en dålig dag så tänkte jag sitta av och promenera med honom. Han kan vara lite oroligare nu under älgjakten. Efter att jag skrittat ca två hundra meter så märkte jag att ett annat ekipage kom bakom oss så jag väntade in dem och frågade om vi skulle följas en runda. Det var en medryttare på stallets äldsta kallblodsdam som planerade göra en lätt liten runda med lite trav och galopp. Först kände jag mig osäker när vi skulle öka på tempot, men sedan märkte jag hu de artigt höll sig ca 20 meter bakom oss, för att ge oss lite space, och då gick det bättre att våga släppa Galishimo lite snabbare. Galishimo hattifnattade över diverse pinnar, löv och småsaker men det var enkelt att sitta kvar och inga stora sidokast. Han gick över järnvägen och två träbroar utan större fnatt. Men med småfnatt. Sådär som om någon kittlade honom under magen och han tappade kontrollen på sig själv i en l

Bäbisfilm från Gummark

Bild
Galishimo stod ju i ridhuset vi besökte, när han var bäbis. Mellan 2 och 4 års ålder bodde han där. Jag red ju in honom där och det blev rätt så dramatiskt med mycket rodeobockningar och jag flög av och slog mig, vilket har lett till den stora försiktighet jag rider med idag. Men så här söta var vi för fem år sedan!

Kurs i Gummark!

Bild
 Detta var alltså årets 14:e utflykt med Galishimo. Nu var vi helt wild and crazy och åkte 25 km efter skumpig asfaltsväg för att gå kurs i Gummark. Detta är ännu mer tokigt mot bakgrund av att samma tränare håller kurser hemmavid, exakt 200 meter från Galishimos hage, under samma dag, men Galishimo behöver träna på att åka transport regelbundet och jag går lite under tankesättet "Use it or lose it!". Om jag inte underhåller honom så finns risken att vi får problem längre fram. Eftersom han är Galishimo. En fantastiskt fin häst. Som lätt kan börja nojja. Som sin matte.   Det här var tredje kursen totalt i år så vi har inte hållit igång så mycket med kursandet. Uteritterna och transportträningen har varit tillräckligt spännande i sig. Jag körde transporten sammanlagt fem mil idag alltså i regnet, först genom ett vältrafikerat centrum och sedan knixade vi oss förbi en bil som passat på att spela död mitt på vårt körfält, lite överraskande sådär, utan varningsblinkers, s

Ovädersvilan över i morgon

Bild
I morgon så får ovädersvilan vara över. Det slutade regna i kväll och ska tydligen vara regnfritt de kommande tio dagarna. Åtminstone till stor del. Ridbanan lär inte vara lerig och Galishimo lär inte vara lika osäker på det dåliga underlaget. På lördag ska jag på kurs för tränaren jag red mycket för förra året. Eftersom Galishimo behöver miljötränas så gör vi det omständigt och åker till ett ridhus 20 kilometer bort så han får skumpa lite extra i transporten och förfära sig. Sedan tänkte vi försöka rida lite närmare ridväggen, hade jag hoppats på. Jag är redigt trött på att han ska skygga för ridväggen nu. Han är åtta år! Som hjälp för detta äventyr har jag Björn. Om han lever då. Jag har inte sett röken av honom på tio dagar och nu har han någon slags "manlig förkylning" så den som lever får se. Annars kommer vi att pallra oss iväg själva. Det är ju bara lastningen som är läskig och den har ju Galishimo klarat strålande hela året. Nu är vi redo att lära oss lite til

Ovädersvila

Bild
Det har regnat i tre veckor nu. Första två veckorna var jag jätteduktig och var ute med Galishimo trots väder och vind. I slutet började jag tycka synd om Galishimo för han spänner sig förbaskat mycket av att behöva springa i lera, han gillar inte att få lera på magen, och han gillar inte eller när underlaget är lerigt och han riskerar han glida med småhovarna, så denna vecka gav jag upp. Galishimo får en ovädersvila. Han reds senast i söndags då vi tog en ensam uteritt tillsammans, och nu rider jag inte honom på tre dagar, och siktar på att rida honom i morgon. Om vädret är bra. Annars struntar jag i det. Han är ju trots allt min fina lilla hobbyhäst. Ingen prestationshäst.

Trääning!

Bild
Kroppen funkar ju också bara bättre och bättre. På tisdagar och torsdagar försöker jag springa på löpbandet på lunchrasterna. Efter förra tisdagens intervallpass såg jag ut på detta vis: Vad kan jag säga. Jag fick anstränga mig lite. Jag behövde verkligen en dusch efteråt. Håret behövde också lite kärlek. Jag var på väldigt gott humör men det råder ingen tvekan om att det behövdes lite pannben också. Nu, en vecka senare, och efter ofrivilligt matfrossande av precis allt som jag kan komma över, så körde jag exakt samma pass, med exakt samma intervall, på sekunden samma tempo, längd och tid: Betydligt mindre ansträngd. Betydligt mindre svettig. Och ändå har jag varit lite småförkyld och nyst och snytt mig lite under dagen. Så det är bara bra grejer som händer. Dag efter dag. Jag är grymt tacksam och är så glad över att tungheten, tröttheten och håglösheten hade en så enkel lösning. Lite Niferex i några veckor så var man fine and dandy!

Maaat!

Bild
Min aptit har stegrat till enorma proportioner. Jag som knappt hade aptit på hela semestern. Jag som under flera månader betraktat mat som bukfyllnad, och ett nödvändigt ont, har plötsligt totalt bytt perspektiv i frågan. Jag vet inte om det beror på att jag blivit kvitt järnbristen eller börjat träna eller både och, eller om jag bara håller på att bli tokig generellt. Aptitlöshet är ju ett symtom på järnbrist så det är väl inte så konstigt egentligen. Det har bara blivit en så snabb vändning. De senaste tio dagarna har jag ätit betydligt mer än vanligt. Själva frossandet tog ett steg över tröskeln i söndags när jag skulle äta min vanliga portion gröt och dricka lite kaffe till frukost. Jag vaknade och hade cravings på kyckling. Färdiggrillad kyckling. Gud vad jag måste ha kyckling. Jag traskade yrvaket till affären och köpte två stora varma grillade kycklinglår och kom knappt innanför tröskeln till mitt hem innan jag började gnaga. Shit vad gott! Den var så saftig. Så. Saftig. Sed

Ensam ridning efter rakbanan

Bild
Dagens ridpass krockade lite med hoppträning så jag fick avbryta ridningen efter en kvart och rida ut Galishimo ensam efter rakbanan. För omväxlings skull denna vecka, så hade solen glimtat fram, och det var alldeles vindstilla. Galishimo gick långsamt och lite oengagerat, men mycket, mycket lydigt. Vi mötte en man, med en labrador som glatt viftade på svansen. Jag brukar alltid sitta av när vi möter hundar och cyklister men idag kände jag att detta var fullständigt onödigt. Galishimo var lugn och trygg och verkade inte ha minsta lilla tanke på något annat än att titta intresserat på hunden. Sedan travade vi bort efter rakbanan, och sedan skrittade vi hem igen i långsam takt. Galishimo brukar ju hetsa upp sig och vilja skynda sig hemåt. Men det var han inte alls särskilt sugen på idag, så jag kunde skritta hemåt i långsam takt på långa tyglar och bara njuta av den lilla höstsolen som stack fram mellan molnen. Tänk att han börjar bli så lugn och trygg. Så skönt. Så underbart, under

Mamma rider igen!

Bild
"Ska vi inte börja rida snart?!" säger mamma när hon sitter i sadeln på Galishimo, och jag står och klappar honom. Okej. Nu är jag här igen. Med en mamma som snart fyller 60 och som bestämt insisterat på att hon ska lära sig rida, på Galishimo dessutom. "Det har just galopperat förbi åtta ston i hagen närmast. Vi kan stå stilla en stund till så han känner lugnet." "Nämen det tycker jag inte. Inte skulle väl Galishimo oroa sig över sådant!" sa mamma bestämt. Så jag fick sluta klappa Galishimo och börja leda honom. Efter att jag lett honom i ganska precis sju meter kom följande kommentar: "Du behöver ju inte hålla i honom. Släpp honom så jag kan rida själv." från en bestämd liten mamma uppe på hästryggen. "Jaha. Är du säker?" "Ja." "Jaha... Jamen dåså." Jag blir lite osäker men släpper dem och mamma rider iväg från mig. "Vänta, vart är ni på väg?" frågar jag henne. "Vi rider rakt mot boks

Efter regn kommer ELIN

Bild
Elin hälsade på under torsdagskvällen och red Galishimo på en liten kvällsrunda. Det har regnat hela veckan och det ska förmodligen regna nästa vecka också. Jag joggade bredvid Elin och Galishimo. Så gott det gick att jogga med tanke på att jag intervalltränat tidigare samma dag. En kollega myntade nyligen ordet "gågga" och det är inte så dålig beskrivning av vad jag gör ibland. Jag går och joggar. Gåggar. Då man inte har bråttom men tycker det kan vara bra att få upp pulsen lite då och då. Hur som helst. Galishimo blev på strålande humör över Elin och han tappade endast självförtroendet om jag gick för långt ifrån dem. För han vill ha mig i närheten. Särskilt över broar. Att tvingas gå över en bro alldeles ensam när jag var hela tio meter ifrån honom i stället för en meter ifrån honom, gjorde hela passagen över bron ytterst komplicerad. Se nedan. Bakbenen måste gås med minst en meters bredd samtidigt som man korsar frambenen. Det viktigaste i det hela är att gå så br

Kvällsfix i nytt kontor

Bild
Det här har varit en vanlig, och lätt deprimerande, syn sedan i mars då jag köpte in nya träningskläder och hade en extra bag med träningskläder på kontoret. Träningen gick omedelbart mycket bättre och lättare med tillgänglig bag på jobbet, men mitt kontor fick offra sig lite i sitt allmänma intryckt. Det kontor jag haft i snart två år har varit ganska litet och har jag behövt torka de svettiga träningskläderna så har jag gjort det... i gardinstången. Det har gått ganska bra, förutom det obligatoriska klättrandet för att få upp och ned kläderna, de måste ju gömmas snabbt om man väntar besök också... Men idag fick jag besked om att jag skulle flytta till ett större kontor och då passade jag på att göra lite förändringar. Regnet öste ned igen, så jag tog kvällen på mig att flytta alla möbler till det nya kontoret, och sedan kosta på mig lite extra saker för att göra det trevligt på kontoret. Jag shoppade Borneo färdiga gardiner på Ohlssons tygaffär (399 kr för ett par) för att

Att komma ned i sadeln

Bild
Jag tittade på träningen med Galishimo förra året och kom ju plötsligt ihåg hur svårt jag hade att sätta ned rumpan i sadeln på honom. Det berodde förmodligen på flera anledningar.   Jag och Galishimo 2016 Han var lite svag i galoppen så galoppen kändes stötig och kantig när han landade på småhovarna. Han reagerade med oro om jag satt tungt eller oföljsamt i sadeln under galoppen. Sadeln gled fram lite mer på grund av den runda lilla hästmagen. Jag var rädd och tyckte det var obehagligt att sätta mig ordentligt i sadeln Jag upplevde en känsla av kontroll när jag hade ordentligt kontakt med stigbyglarna. Under ett års träning så hände följande saker: Han blev starkare i galoppen så den kändes mindre stötig och kantig Han blir inte särskilt orolig längre om jag sätter mig ned ordentligt i sadeln eller råka skumpa Sadeln glider fram mindre då han musklat om sig något Jag är tryggare och vågar sitta ned ordentligt Jag har större känsla av kontroll "i rumpan"

Helgpass

Bild
Jag och Galishimo var på ridhuset både lördag och söndag eftersom regnet öst ned! Allt gick fint och sansat. Jag var dock väldigt trött på söndagen och fixade inte att pressa mig. Så Galishimo fick mest strutta runt i skritt och trav och känna lugnet. Ridrädsla och sömnbrist går tydligen hand i hand, för mig. Väldigt värt att tänka på framöver. Nu sover jag ju för det mesta otroligt bra på nätterna så det är ju sällan det händer, max en natt i månaden, så det är inget större problem. Men tittar man på ridrädslan historiskt så kan jag ju se paralleller mellan hur jag bra eller dåligt jag sovit, med hur bra eller dåligt jag hanterat oro när jag ridit. Lesson learned. Är jag inte utvilad så ska jag inte utmana mig. Sedan åkte jag hem och slocknade i tre timmar och när jag vaknade kände jag mig som mig själv igen. Taggad och glad. Det blev ca 7 kilometers löpning på kvällen i det friska höstvädret. In till stan, över två broar, och hem igen. Jag fick promenera lite då och då men hade

Årsbästa på löpbandet!

Bild
Ja! Jag är tillbaka. Fyra veckors knaprande av järn och jag känner mig inte tung som bly längre. Idag när jag sprang på löpbandet kände jag mig lika pigg som jag var där i mitten av maj, för fyra månader sedan, just innan träningsresultaten plötsligt dalade. Och mycket riktigt, återhämtningstempot kunde bekvämt ligga på 9,5 km/h och jag kunde trycka på i 3-minuters-intervaller på 11 km/h och sedan testade jag 12 km/h på slutet i en och en halv minut, utan att känna mig ens i närheten av halvdöd. Andfådd men inte halvdöd. Jag slog faktiskt mitt eget årsbästa idag! Nästan precis fyra månaders svacka alltså, innan man var tillbaka. Men jäklar vad lätt det var att komma tillbaka när kroppen börjar kännas okej igen. Jag har bara tränat ca 1-2 gånger i veckan sedan jag började äta järntillskottet då jag inte vågat köra slut på mig. Jag har även haft ett uppehåll nu då jag trodde jag hade en förkylning på gång. Och jag blir ändå tydligt piggare och starkare för varje pass! Hösten kommer

Nu är uteritter och ridhus inte längre äventyr

Bild
Galishimos söta melerade öron... Nu blev det uteritt igen och jag, Anna och Jenny skrittade en mil tillsammans och pratade om lite allt möjligt i den vackra höstsolen. Galishimo skötte sig strålande men jag gick med honom någon kilometer på slutet. Vi mötte även en bil efter en grusväg när jag red. Jag brukar alltid sitta av vid bilmöten men nu kändes det som jag hade full kontroll över Galishimo och litade på honom. Mycket riktigt så skötte han sig jättebra. Bara man håller i honom lite så han inte känner sig övergiven. Nu är inte uteritterna ett äventyr längre. De har förvandlats från äventyr till rutiner! Precis som jag ville! Det har blivit en enorm skillnad både på hästen under sommaren och att jag känner mig tryggare och mer avslappnad. Jag och Galishimo har kommit över tröskeln, och jag kommer inte att skriva om dem lika mycket längre. Likadant så känns det som ridhusträningen flyter på och kräver inte samma uppmärksamhet och energi från mig längre och behöver inte heller

Ridhuset 11

Bild
Elfte turen till ridhuset, i sällskap med två andra ekipage, och rutinerna sitter allt bättre. Galishimo var dock morgontrött som vanligt. Nu börjar saker gå lätt på rutin. Man får en magkänsla på hur lång tid saker tar att göra och behöver inte titta på klockan hela tiden. Jag behöver inte dubbelchecka hur jag fäster transporten eller olika moment. Alla saker som behövs följer med från Galishimos hästskåp i en liten bag till ridhuset. Galishimo är otroligt enkel och trevlig att lasta och köra iväg med. Jag känner mig trygg i trafiken. När jag lastat ut honom ur transporten höll jag sadeln i ena handen och hängde bagen på mig och Galishimo följde snällt efter när jag kånkade på allt. Jag behövde inte gå två gånger eller be någon annan bära. Han var lätt att sitta upp på ensam. Trots att han fortfarande inte riktigt följer ridhusväggen tryggt, eller utnyttjar hela ridlokalen helt tryggt, så blir det framsteg varje gång.  Flera gånger galopperade vi alla tre i ridhuset och Galishimo