Klappa inte en spänd hest!

Söndagens uteritt blev toppen! Jag hade planerat att skritta en liten tur med Galishimo, och ifall han hade en dålig dag så tänkte jag sitta av och promenera med honom. Han kan vara lite oroligare nu under älgjakten. Efter att jag skrittat ca två hundra meter så märkte jag att ett annat ekipage kom bakom oss så jag väntade in dem och frågade om vi skulle följas en runda. Det var en medryttare på stallets äldsta kallblodsdam som planerade göra en lätt liten runda med lite trav och galopp. Först kände jag mig osäker när vi skulle öka på tempot, men sedan märkte jag hu de artigt höll sig ca 20 meter bakom oss, för att ge oss lite space, och då gick det bättre att våga släppa Galishimo lite snabbare. Galishimo hattifnattade över diverse pinnar, löv och småsaker men det var enkelt att sitta kvar och inga stora sidokast. Han gick över järnvägen och två träbroar utan större fnatt. Men med småfnatt. Sådär som om någon kittlade honom under magen och han tappade kontrollen på sig själv i en liten fnatt-attack. Inget värre än så.

Sedan har jag märkt flera gånger att efter att han fnattat lite och börjat slappna av, så gör jag ALLTID misstaget att klappa honom på halsen, och då blir han jätterädd för min hand. Det har hänt flera gånger i sommar. Precis när vi passerat något läskigt så har jag klappat honom, precis vid halsen bara någon decimeter från sadeln, inga stora rörelser, men då rycker han till ordentligt. Stackaren. Men det är så svårt att INTE klappa och han måste ju lära sig. Någon gång. Han är ju åtta år. Men ändå... jag kan ju smeka honom. Jag behöver inte klappa.