Livet är förändring

 Mamma och Sicko har varit hemma hos mig på söndagen. Att djur betyder så mycket. Jag älskar att ha Sicko hemma hos mig. Han börjar dessutom bli allt mer klok och lätt att hantera. Samtidigt som jag inte känner att jag har råd med någon hund nu så följer jag några kennlar på facebook. Men än så länge skjuter jag det på framtiden. Ekonomin får fortsätta växa på sig så jag kan vara trygg när jag väl köper något. Läsarsiffrorna på bloggen må dala och jag har inte så mycket spännande att berätta om. Men thats life. Man har perioder då man bygger upp livet och man har perioder då man återhämtar sig. Det här är återhämtningen, innan jag kör på igen!

 Isen ligger fläckvis över marken och det blir svårt att rida. Jag och Elin har pillat på med Galishimo och jag dagdrömmer om bättre tider. Bättre underlag. Bättre ekonomi. Bättre allt. Men de bästa har jag redan med mig. Vänner som Elin och en häst som Galishimo. Våren kommer vilken dag som helst. Det är så lite kvar nu!

Nu är det slaskigt och snön är lös och glider undan så hästarna får inte grepp när de springer. Så jag och Galishimo har skrittat med Anna en timme igår, och en timme idag. I december var Galishimo så taggad när man skulle hoppa upp på stallplanen, att någon fick hålla fast honom så han inte skulle trampa runt så mycket (inga problem på ridbanan, dock). Idag så behöver jag bara gå till pallen så ställer han sig rätt själv, och just idag var pallen nära ett stuprör som det skvittrade massor av vatten ur. Han stirrade på vattenskvalpet och verkade fundera men stod jättesnällt i blåsten så jag kunde sitta upp på lösa tyglar. Jag och Anna fick även med oss Anita och Katta idag. En liten karavan på fyra hästar som inte hade bråttom någonstans i en timme. Vädret var soligt men med ordentliga stormbyar både igår och idag, men det har fungerat utmärkt med Galishimo. Det rasslar i buskar och träd och det blir krusade vågor i de överfyllda diket. Marken ser annorlunda ut och stenar har tinat fr

Så drabbades jag av en liten jordbävning. En känslomässig jordbävning. Fast bara ett litet efterskalv.  Jag har ju alltid gått min egen väg, men jag hade ju en följeslagare, från att jag fyllde 20 år. Jag hade aldrig kunnat vandra runt åren på vikariat genom Sverige utan henne. Hon var min lilla familjemedlem och vi hade vår egen pakt, i 14 år. När jag bråkade med någon man, så var det hon som följde med mig i bilen när jag rivstartade därifrån. Alla gånger jag fastnat i grubblerier, men som hon ruckat mig ut ur, genom att stolt visa upp Dagens Pinne. Men hon åldrades så mycket snabbare än mig. När hon försvann så kändes det lite som att tappa fotfästet. Nu är det ingen som behöver mig längre. Och jag får nästan lite panik när åren börjar dra isär oss ytterligare. När hon blir ett vagare minne. När man allt mer sällan stöter på hundhår i något skrymsle i bilen. När man allt mer sällan stöter på hundattiraljer i förrådet. När filtret i torktumlaren är helt rent från hår, gång ef

Den här helgen har jag varit mycket för mig själv. Jag har inte varit så aktiv i sociala medier och har även tränat ensam med Galishimo. Jag passade på att följa Anette till dressyrträningen för "min" tränare (jag saknar ju transport för att åka) och jag passade även på att "övningsköra" med Anettes hästtransport. Annars har jag mest myst runt och börjat på en ny bok. Jag har också tittat på min ekonomi ordentligt, gått igenom alla kostnader jag har och har försökt att lägga upp en månadsbudget. Jag har tittat på vart pengarna läckt ut det senaste halvåret och kan konstatera att de största hålen ligger på gåvor, oväntade 'olyckor' och större boendeinköp. Jag har skänkt bort lite för mycket pengar det senaste halvåret och det är det slut med. Olyckor med bilreparation och hästreparation har jag inte kunnat påverka så mycket, och så har jag haft lite större inköp som cykeln och grejer till min etta för att göra det mysigare hemma när jag blivit singel ige

Jag är otroligt glad över mitt arbete som kommunalanställd och min arbetsgivare. Jag har ett trevligt arbetslag och även friheten att fördela min arbetstid väldigt flexibelt. I torsdags arbetade jag ett par timmar, flexade ut, och for på en två timmars uteritt med Anna och Pride! Sedan kunde jag jobba kväll hemma med ett stort leende på läpparna. Galishimo var ju en riktig kaka i torsdags. Jag har inte vant mig vid att rida ut med honom ännu och kan tycka det är lite nervöst. Järnvägen var delvis framtinad med fläckar av trä och is. Vi skulle över broar och över små stigar över vattendrag. Jag höll andan flera gångar och kände mig skeptisk. Galishimo gick dock först största delen av ritten och tog sig an alla utmaningar med öronen framåt. Ibland blir han tveksam, exempelvis nu när järnvägsövergångarna delvis tinat fram, men då räcker det med att han får stå och titta i 10-20 sekunder och sedan behöver man bara skicka honom framåt så går han försiktigt över. Han går faktiskt allti

Tuva hade sportlov och hade både tid och lust att rida Galishimo över små kryss igen. Jag tog en paus från arbetet för att bevittna föreställningen. Jag hade någon slags förväntan att sprattlet skulle likna sprattlet från i helgen. Men där fick jag faktiskt ifrågasätta mina fördomar om min häst. Galishimo startade med lite maktkamp då han "låtsasstegrade" och "låtsasbockade" för att förklara hur kränkt han är. När han låtsasstegrar så stegrar han ungefär 10 centimeter ovan mark och när han låtsasbockar så gör han ett lika litet jämfotahopp från stillastående, och så försöker han se så rasande ut han bara kan, vilket inte blir särskilt skräckinjagande eftersom han är tämligen söt. Men Tuva ignorerade dessa tomma hot och drev på honom tills han fick ge sig. Sedan verkade han tycka det var roligt och gjorde flera tjusiga språng som såg ut precis som normala hästar ser ut. Han landade till och med med framfötterna och allt! Hoppen varvades med en och annan ovän

  Bild från oktober 2015   Jag har kanske inte skrivit så mycket om min egen ridning med Galishimo men jag håller igång honom och rider massor. Det är bara det att han sköter sig så himla bra och det finns inget att anmärka alls på honom. Han kämpar på med sidoförflyttningar och ryggningar och det blir bättre för varje gång. Vi planerar uteritter tillsammans med Anna, turer som jag verkligen ser fram emot, trots att det verkar lite läskigt att ge sig ut på längre äventyr! Men det är just vad jag och Galishimo behöver. Timmar i sadeln och ute i naturen.  Vi är dressyrmässigt inne i en fas av småpill och jag känner mig både glad och stolt efter varje pass. Vissa saker måste ju bara få ta tid och upprepning. Nu är vi på sidoförflyttningar i trav och det är ju bara att göra dem ett par gånger i varje varv, och ge honom massor av tid och klia honom när han varit duktig. Men jag kan ju inte skriva jäsande självbelåtna inlägg hela tiden heller. Jag har märkligt nog inte samma behov av

Efter att ha deppat ihop lite över singellivet och tröstat mig med cheescake, så har jag nu gjort ett litet hälsoryck. Jag har slutat upp med sötsaker sedan första mars. Jag slet mig med stor vånda från min cheescake. Vilken ljuv förälskelse det var att rådda ihop en cheescake på helgerna och mumsa på den själv så den räckte hela veckan. Men det är slut nu. Vi är inte bra för varandra, jag och kakan. Jag har längtat till gymmet men ekonomin har gjort sig påmind. Jag försöker ju att spara pengar och till våren så kommer jag ju ändå att röra på mig mer utomhus. Så jag försöker klara mig utan fina gym-maskiner och bastu med avslappningsmusik. Jag har frustat mig genom två rundor lunkandes och löpandes på morgonen nu innan jag går till arbetet. Den första turen skedde i måndags under snöstorm och blåst och inte en själ var ute. I morse var det åtminstone inte snöstorm. Nu har jag dessutom hittat ett av stadens berömda utegym i skogen, bara två kilometer från mitt hem, så jag har äv

I söndags lånade Tuva Galishimo och red ut med honom, samt Lotta och Alladin. De körde sin egna långrunda där genom samhället som jag förmodligen inte skulle kunna rida utan att bryta ihop. De mötte bil med släp, skotrar, tåget och mycket annat som man möter om man rider nära samhället och nära tågrälsen, bland allt folk. Tänk vad fri i sinnet Tuva är som testar allt utan att bli orolig. Ibland får jag en släng av "tant" och vill säga "Vänta bara tills du blivit äldre, då märker du minsann att man blir mer rädd om sig" och så skulle jag vilja peka mot pannloben och säga "Den här... när den slår igång, efter man fyllt 25... Då riskkalkylerar man vare sig man vill det eller inte!" Lite missunsamt sådär. Som om jag nästan förväntade mig att Tuva också ska få mentala pålagringar som oss alla andra. Men så är det ju inte. Vissa personer är bara bättre på vissa saker. Nu höll jag mig från mitt försvarstal och försökte hålla mig till ren och skär tacksamhet

Idag råkade jag rida på ridbanan när två andra tjejer gjort upp en liten hoppbana. Galishimo blev lite spänd. Vi avbröt vår träning och Galishimo fick titta storögt på de stora hästarna när de tjusigt seglade över sina hinder. Galishimo stirrade. Sedan lämnade de tjusiga hästarna ridbanan och vi blev ensamma. Galishimo blev ännu mer spänd. Jag red jag runt lite planlöst i avvaktan på att tjejerna skulle komma tillbaka och plocka bort hindrena. Även detta var väldigt spännande. Det bullrade i bomhuset och bommar lyftes iväg. Detta var mystiskt. Allt var spännande men inte överväldigande. Jag fick vara lite vaksam på honom och försöka ge honom långa tyglar och rida lite långsamt och lugnt bara. Sedan kunde vi äntligen mata på med våra tempoväxlingar i galoppen och en lite mer kraftfull trav, och det var rena himmelriket. Han blir bara bättre och bättre och skjuter ifrån ordentligt nu när jag ökar galoppen. Jag blev väldigt stolt över honom. Nu är det slutfjantat på volten i avspänt tem

Tänker ni er att ingen under 2000-talet egentligen har fördomar om hur det är att leva som barnfri i dagens samhälle? Nej, det kanske ni inte gör, det är ju ett öppet klimat nu för tiden. Man tillåter gay-äktenskap och man får byta kön och man får till och med gå in på "hen"-toaletter som ska vara könsneutrala. Så allt är öppet och fördomsfritt. Att inte ha barn är ju inget som folk reflekterar över. Tror ni. Jag fick den här bilden på mitt facebookflöde idag. En söt och upplyftande text. Jag har inget emot den. Jag tycker det är sött att föräldrar delar med sig av den. Men för skojs skull så redigerade jag om den. Så barnen byttes ut mot vald barnfrihet. Och då blev texten direkt lite jobbigare. Inget som jag glatt skulle våga dela med mig på facebook, om man säger så. Det är så man upptäcker en norm. Man känner hur det känns i magen när man föreställer sig att man bryter mot den. På ytan är det helt okej att jag inte har barn. Men man behöver inte skrapa djupt p

När Galishimo senast hade sönder sig själv och sin transport så blev det ju ett uppehåll med dressyrträningen. Tränaren hörde då av sig och undrade hur det gick för mig och hur lång tid jag skulle behöva på mig att spara ihop till en transport. "Ungefär sex månader." svarade jag i oktober.  Jag tänkte att på ett halvår så borde jag få ihop till en transport. Så idag hörde ju givetvis tränaren glatt av sig till mig och undrade om jag äntligen fått ihop till min transport och kan börja träna för honom nästa månad, igen. "Har redan sex månader gått?" undrade jag förbryllat och ja.. nästa månad har det gått sex månader. Och jag har inte fått ihop ens en tredjedel av summan jag siktat på. Jag står ju dessutom också utan bil med dragkrok. Jag har ett sämre läge nu än vad jag hade förut, med andra ord. Besvikelsen lade sig över mig som en tung våt filt. Jag var tvungen att svara att jag tyvärr har fortsatta problem med ekonomin och att jag kommer att höra av mig så s

Jag har ju varit utan kaffe och tein sedan den 1 oktober 2015 och trots en tuff start med huvudvärk, jämmer och elände så lyckades jag pressa mig igenom de två veckor av förtvivlan som följde. Jag är ju inte fullständigt nitisk. Choklad innehåller exempelvis små mängder koffein, och det kan även andra produkter göra. Men de stora bitarna har jag klarat mig undan. Det har varit Kaffe, Te med tein, och Coca Cola. Om man säger att mitt eurika-moment år 2014 var vikten av magnesium, så var år 2015 mitt eurika-moment där jag insåg fördelarna av att vara koffeinfri. Ända sedan jag slutade med kaffe har jag haft allt mer svårt med att hålla mig vaken. Vilket känns som det lyxigaste problem man kan ha, efter ca åtta år med svårigheter att gå och lägga sig i tid. Jag försöker tvinga mig att vara vaken till åtminstone kl. 20.30 och försöker slå på någon intressant dokumentär, men kommer ofta på mig själv med "att bara blunda en stund" och slumra till lite tidigare än så. Sedan