Besvikelse i perspektiv
När Galishimo senast hade sönder sig själv och sin transport så blev det ju ett uppehåll med dressyrträningen. Tränaren hörde då av sig och undrade hur det gick för mig och hur lång tid jag skulle behöva på mig att spara ihop till en transport.
"Ungefär sex månader." svarade jag i oktober. Jag tänkte att på ett halvår så borde jag få ihop till en transport. Så idag hörde ju givetvis tränaren glatt av sig till mig och undrade om jag äntligen fått ihop till min transport och kan börja träna för honom nästa månad, igen.
"Har redan sex månader gått?" undrade jag förbryllat och ja.. nästa månad har det gått sex månader. Och jag har inte fått ihop ens en tredjedel av summan jag siktat på. Jag står ju dessutom också utan bil med dragkrok. Jag har ett sämre läge nu än vad jag hade förut, med andra ord.
Besvikelsen lade sig över mig som en tung våt filt. Jag var tvungen att svara att jag tyvärr har fortsatta problem med ekonomin och att jag kommer att höra av mig så snart jag kan, men att det tyvärr kommer att dröja.
Det kändes bara så tungt.
Men å andra sidan. Om man sätter perspektiv på besvikelsen. Detta bakslag är inte hälften så tungt som att ha Galishimo svävandes mellan liv och död som den där gången han sparkade av sig en artär år 2013.
Det är inte ens i jämförelse så tungt som när jag blev fullständigt panikslagen över att sitta upp på Galishimo, att jag skakade i hela kroppen och inte ens klarade att föra fram honom i skritt, som den där våren 2014.
.
"Ungefär sex månader." svarade jag i oktober. Jag tänkte att på ett halvår så borde jag få ihop till en transport. Så idag hörde ju givetvis tränaren glatt av sig till mig och undrade om jag äntligen fått ihop till min transport och kan börja träna för honom nästa månad, igen.
"Har redan sex månader gått?" undrade jag förbryllat och ja.. nästa månad har det gått sex månader. Och jag har inte fått ihop ens en tredjedel av summan jag siktat på. Jag står ju dessutom också utan bil med dragkrok. Jag har ett sämre läge nu än vad jag hade förut, med andra ord.
Besvikelsen lade sig över mig som en tung våt filt. Jag var tvungen att svara att jag tyvärr har fortsatta problem med ekonomin och att jag kommer att höra av mig så snart jag kan, men att det tyvärr kommer att dröja.
Det kändes bara så tungt.
Men å andra sidan. Om man sätter perspektiv på besvikelsen. Detta bakslag är inte hälften så tungt som att ha Galishimo svävandes mellan liv och död som den där gången han sparkade av sig en artär år 2013.
Det är inte ens i jämförelse så tungt som när jag blev fullständigt panikslagen över att sitta upp på Galishimo, att jag skakade i hela kroppen och inte ens klarade att föra fram honom i skritt, som den där våren 2014.
Den här gången handlar det bara om pengar!
Tomma döda ting som samlas på hög
i en lite långsammare takt än vad jag tänkt mig.
Men det är bara slantar.
Ingenting annat!
.
Kommentarer
Skicka en kommentar