Livet är förändring

Nionde uppsittningen, och jag kan sitta upp ensam på Ares, jag kan styra och göra halt, samt sitta av ensam på honom. Med "ensam" menar jag att Sara är fyra meter bort och filmar. Så enkelt och okomplicerat allt är! Det blåste 4m/s och jag vågade ändå sitta upp. Jag hade aldrig gjort det med Galishimo. Jag kände hur jag rös lite inombords när förra årets torra, bruna, papperstunna löv rasslande tumlade på ridbanan, kom bakifrån oss, och tumlade runt hovarna på honom. Galishimo hade reagerat direkt. Ares märkte dem knappt. Det är som att jag måste programmera om min hjärna från att vara på helspänn till att kunna slappna av.  Och det är inte utan ansträngning jag måste göra det. Framstegen kommer inte om jag sitter hemma utan jag måste helt enkelt upp i sadeln. Men glädjen när jag väl suttit upp, ridit, hanterat lite vanligt unghästvingel, klappat och gosat, och suttit av... den glädjen är så stor och äkta.  Snart har jag min fina ridhäst! 

Nu gick plötsligt viktnedgången lite snabbare än tänkt. Jag väger mig på fredagar och förra inlägget handlade ju om förra fredagens vägning. Men idag var det fredag igen. Det är inte ofta man behöver säga att vikten råkar gå ned för fort. Jag råkade gå ned två kilo på två veckor och det är ju inte optimalt, hälsomässigt. Det betyder i princip att kroppen äter sig själv och då ryker både muskler och fett, och förmodligen har hjärnan tagit lite stryk med dålig fokus och sämre tänkande om den går på för starkt underskott. Och är det något jag behöver på jobbet, så är det en skärpt hjärna.  Det bästa är om man lyckas hålla sig till ca 400-600 gram i veckan för då är det mest fett som ryker och inte så mycket värdefulla muskler. Men då har jag ju haft en långdragen magsjuka som ställde till det en hel del för mig. Jag mådde otroligt dåligt och hade svårt att äta i många dagar.  Men nu har jag tydligen gått ned totalt fem kilo, från 66,1 till 61,1 kg. Och jag är ju i stort sett jätteglad och

Jag har gått ned fyra kilo sedan jag började försöka gå ned i vikt, i mars! Från 66 till 62 kilo. Det känns riktigt bra! Jag belönade mig själv med en ångkokare. En nyckel för att gå ned i vikt har verkligen varit att öka på andelen grönsaker i maten och jag tycker det är tungt att äta dem råa. Jag började med wokgrönsaker men gillar egentligen inte att steka, för man måste vara så uppmärksam på stekpannan och det hamnar stekflott lite överallt i mitt pyttelilla kök. Det är betydligt lättare att ångkoka, man kan lämna köket utan problem. Jag har haft grönsaker flera gånger i riskokaren för att få dem saftiga, varma och mjuka. Men nu när allt ändå går så bra med maten och vikten, så tänkte jag att det är lika bra jag köper en ordentlig ångkokare så det blir lite lätt att göra rätt.  Så nu är frysen full med frysta grönsaker och kylen är full med matlådor med redan ångkokta grönsaker. Det återstår bara att micra fisk eller steka kött eller kyckling till. Tydligen kan man ångkoka både ris

  Sjunde uppsittningen är gjord, och idag så red jag honom utan ledare. Jag styrde, gasade med skänklarna, och bromsade, och han lyssnade på allt. Jag har verkligen ingen plan när jag rider, utan både jag och Sara utgick ifrån att jag skulle upp i sadeln och klänga och gosa lite. Men Ares var lugn och fin, jag kände mig trygg med att komma ned ordentligt med rumpan i sadeln, så det kändes helt naturligt att säga "Du kan nog koppla loss oss nu, så kan jag rida i en cirkel runt dig lite." och så gjorde vi det.  Ares stannade ju och funderade några gånger, men då skänklade jag, och då gick han framåt. Ares var verkligen otroligt, otroligt, duktig. Han förstår så mycket, och jag älskar att han hellre stannar till än ökar tempot när han är osäker.  Det var verkligen ingen självklarhet att jag skulle köpa en oinriden häst, och dessutom var det absolut ingen självklarhet att jag skulle rida in den själv. De flesta som känner mig, vet att jag varit riktigt osäker, och även riktigt rä

 I fredags var jag förtvivlad. Jag var fortfarande lite sliten efter magsjukan och försökte hinna med jobbet så gott jag kunde, men jag kom lite på efterkälken, blev stressad, och slutligen avslutades veckan med att jag tappade min mobil i asfalten så den blev förstörd.  Jag var så förtvivlad att jag grät.  Jag tyckte vansinnigt synd om mig själv.  Jag som kämpat med att spara pengar och på en halv sekund är hela bufferten som jag jobbat upp bortblåst. Jag har ju tyvärr ställt om hela mitt liv till ett Iphone-liv. Min mobil pratar både med min Ipad och träningsklockan och annat som är synkroniserat mot min Iphone. Så det blev en ny Iphone med tillbehör. För över 7000 kronor. Jag kände mig besviken. Hela året har det känts som att pengarna bara glidit ur händerna på mig. Månad efter månad så går jag +-0. Och när jag äntligen tror att jag ska gå plus så gör jag inte det. För att jag är trött och tappar min Iphone i asfalten. Sedan funderade jag på hur jag kunde vända detta elände till nå

Galishimo hade svårt för galoppen när han var liten. Den blev ofta spänd och entaktig, "som ett lamadjur" brukade jag skämta, men ibland stressade han så mycket och spände sig så mycket att han gick omkull. Jag longerade honom och red honom en hel del när han var tre år, men galoppen fick vi inte kläm på. Han drog ihop sig som ett dragspel, tog fel galopp, eller korsgalopp och man såg hur stressad han blev. Både i frihet när han longerades på lina och under ryttare. Det såg bättre ut i hagen så jag kände på mig att det inte var något fysiskt fel med honom. Det såg bara ut som att han tappade självförtroende. Det gick bra någon dag, och sedan blev det jätterörigt igen.  Och en av de saker jag är väldigt stolt över, verkligen otroligt glad att jag gjorde, var att jag bestämde mig för att strunta i galoppen med honom.  I hela två år struntade jag nästan helt i galoppen. Så mellan han var tre år och fem år, så lämnade vi den gångarten åt sidan. Vi gjorde några undantag och fattad

Jag åkte på magsjuka precis efter jag skrivit mitt senaste inlägg. På lördag eftermiddag började jag må lite knasigt och sedan brakade det lös. Jag hade kräksjuka hela natten. Varannan timme försökte jag dricka en matsked vatten men kräktes direkt och då följde även magsaft med så jag blev allt mer uttorkad och hade nästan panik efter 12 timmar då jag var vansinnigt törstig och yr, men inte klarade av att behålla något. Jag kunde knappt sitta på sängkanten av yrsel, längtade förtvivlat efter vatten, och hade inte sovit en blund.  Jag skickade ett meddelande till en granne och bad honom köpa Coca Cola med socker i, på sin morgonpromenad med hunden, och efter ett tag fick jag faktiskt i mig Coca Colan och låg och läppjade små, små klunkar på den, hela söndagen. Stackars mina tänder som blivit marinerade i socker och syra en hel dag, men vad gör man? Jag fick inte i mig fast föda.  Idag på måndag morgon känner jag mig i alla fall bättre. Det var den påsken...  Men å andra sidan så känner

  Äntligen lyckades jag hacka loss transporten ur isen! Den satt fast rejält! Jag var där en vända i morse och provkände på isen runt däcken, med min fot, och insåg att den var porösare och vattnigare än tidigare, så det var lönt att hacka runt däcken, och slutligen gick den loss! Jag har inte kunnat använda den sedan sista november när jag flyttade Ares till det nya stallet. Den har varit obrukbar i fyra månader.  Så skönt det var att rulla igång den, och framför allt rengöra den grundligt, för i november när jag körde honom var jag fortfarande sjuk och orkade aldrig riktigt rengöra transporten. Nu börjar den se finare ut igen. Men Ares försökte nog bryta sig ut senast för jag fann flera repor och sprickor som jag aldrig sett förut. Jag ska fixa till dem på min semester. Det blir ett lämpligt semesterprojekt.  Sedan har jag löslongerat Ares för första gången och det gör nästan ont vad bra det går. Jag skickade ut honom på volten lös, och tog in honom ett par gånger. Han sköter sig mer

 Aldrig har det varit så enkelt att ha häst. Jag har nästan svårt att ta in det. Jag väntar lite på att få problem men det dyker inte upp några. Ares är bara jättesnäll och ställer upp på allt han kan. Han står stilla vid pallen, vi går runt med honom. Han är nöjd att få vara med. Blir han osäker så står han stilla och tänker en stund. Det får han göra. Verkligen definitionen av min drömhäst!  Idag var det den femte uppsittningen och jag satt kvar lite längre än jag brukar. Ungefär tio minuter. Jag styrde inte, skänklade inte, utan är bara en glad overalltomte som åker med, pratar och berömmer honom. Ibland vill han stå stilla en stund, ibland vill han gå. Ibland ber vi honom gå, men då är det Sara som leder honom och jag som sitter uppe och säger att han är duktig. Det ska inte vara konstigt att ha en overalltomte på ryggen. Och det ska verkligen inte följa några konstiga krav med det.  Tänk att det blev så otroligt bra med Ares!

När jag satte på Ares min sadel för första gången, för ungefär sju veckor sedan, så blev jag glatt överraskad över hur perfekt den satt! Den satt som limmad på ryggen, eventuellt gled den lite bakåt av Ares bogar, men det syntes vid longering att den inte rörde sig ur balans, alls. Sätet är lite litet för mig men just min bekvämlighet spelar ju mindre roll för mig när jag bara ska rida in honom. Det viktiga är att den ligger fint an på hans rygg.  Spola fram bandet sju veckor. Sadeln börjar bli för trång. Först ser jag det lite på en video och undrar om det ändå inte är på gränsen att sadeln börjar bli trång, men under dagens longering vippade den definitivt uppåt med bakdelen och tryckte på framdelen.  Det som är lite fiffigt med wintec-sadlarna är att man enkelt kan öppna upp sadeln vid frambommen och snegla på vilken storlek koppjärnet är.  Jag öppnade upp efter dagens insittning och såg direkt att det var den blå storleken. Men behöver alltså inte varken mäta eller veta vilken bred

  Sedan jag fick laga min gamla Honda för 13.000 kronor så har jag skapat ett sparkonto till en ny bil. Hondan kommer inte att leva för evigt, fast den fungerar nog bra några år till, om jag underhåller den då och då. Handelsbanken erbjöd en "Sparhjälp" för att lättare få en överblick på hur sparandet går. Så det testar jag.  6000 ihopsparade slantar och 3 år och 9 månader kvar, alltså. Det känns väldigt långt borta. Det kanske känns bättre när det gått något år och man börjar se att det samlats ihop lite mer pengar. Nu har jag det i alla fall på autogiro och en fast summa så jag slipper ta ställning varje gång hur mycket jag ska undvara. Det blir ändå en bra framtid. Och går Hondan sönder innan dess, så tar jag bara ett billån för de pengar som fattas. Jag har ju andra sparkonton också.  Det känns bra att tänka långsiktigt, i alla fall! 

Jag har ju vilat totalt från träning sedan förra fredagen, och snart alltså vilat en vecka (det är onsdag morgon idag). Vilken ögonöppnare det varit. Jag har ju riktigt ont i båda fötterna även vid total vila. Jag har alltid tolkat smärtan som att "Det ömmar extra nu eftersom jag sprungit fem kilometer" men där hade jag jättefel. Det "ömmar extra" hela tiden. Stark ihållande konstant smärta. Mest morgon och kväll.  Jag tänker att jag fortsätter vila totalt tills det känns stabilare, och sedan skippar jag konditionsträningen för att bara styrketräna, innan jag försiktigt sätter igång igen. Får väl börja med cykling och crosstrainer så jag startar skonsamt.  Mentalt är det inte så jobbigt att behöva trappa ner träningen. Det är ju bara ett tecken på hur motiverad jag är, om jag råkat pusha mig över gränsen. Jag kan lugnt se mig dra ned på konditionsträningen i en eller två månader, det kommer att gå utmärkt att enbart styrketräna också.  Jag tror inte viktnedgången ko

  Tredje uppsittningen på Ares, och vi promenerade lite mer. Min mamma var med och tittade på oss och den lilla 7-åringen filmade troget. Det är så roligt att vi alla ses kring Ares och ser till att han får en trygg start. Sedan rids ju stallets andra blivande treåring in parallellt, och då är det jag som hjälper till. Ett perfekt upplägg! Jag red i ungefär tre minuter. Han stannade några gånger för han är van att han inte ska behöva gå så många steg innan belöningen kommer, men när han insåg att han faktiskt skulle skritta ett varv på volten, så sänkte han huvudet och tog på sig sin uppgift, med stora, avslappnade kliv, utan problem.  Jag är otroligt nervös när jag ska sitta upp. Sara beskriver det som att jag stänger in mig i en liten bubbla och börjar andas djupt just innan jag ska upp på ryggen på honom. Sedan, när jag väl sitter upp, så känns det väldigt bra. Jag känner åter hans mjuka energi och goda natur. Då kan jag skratta, klia och skämta.  Det är lite speciellt med unghästar

  Min hästtransport... den är så fastfrusen, jag har aldrig sett något liknande! Däcken är väl inbäddade i ett klart och stenhårt lager is. Jag lånade bostadsföreningens snöhacka och försökte hacka lite runt däcket, men isen var så hård och jag ville inte riktigt hacka mig en punktering heller. Men transporten är nu åter ordentligt framskottad och jag hoppas att veckans plusgrader kommer att göra underverk med den. Den står ju på ett läge där den kan få gott om förmiddagssol så jag hoppas den kommer loss snart!  Sedan har jag funderat lite på min träning och smärtan i fötterna. Smärtan passar in till 100% på beskrivningen av en stressfraktur i både läge och hur smärtan yttrar sig. Så jag kollar inte upp det, då gäller det bara att vila. Och om det är något annat så är ju åtgärden förmodligen också att vila fötterna, så diagnosen i sig spelar väl inte så stor roll. Det är vilan som spelar roll. Jag tror det är klokare om jag använder fötterna så lite som möjligt i april så kanske jag bl

Jag fick ju en kommentarer på mitt förra inlägg om viktnedgång, som tydde att någon blev triggad av mitt förra inlägg om viktnedgång, så nu kom jag på att jag kan skriva "TW" (Triggervarning). Då kan personer som blir triggade av hur jag ser på min hälsa, helt enkelt låta bli att läsa. Det går ingen nöd på mig och jag är inte "Hjälpt" av nedlåtande kommentarer.  Jag gick ned 2,7 kilo i mars! Jag känner mig betydligt mer nöjd och märker verkligen att jag fått bort mer av det där putandet och de små ojämna valkarna som jag var besvärad av i början i månaden. Det finns fortfarande kvar lite, så jag tänker försöka gå ned 3 kilo till och sedan är jag nog supernöjd! Och jag rör mig absolut inom marginalen för ett hälsosamt BMI och jag har alltid haft ett hälsosamt BMI hela livet. Jag agerar fullt och helt ut i kärlek för min egen kropp, och fascination att jag kan fortsätta jobba med den på ett bra sätt, även nu när jag är 42 år. Det är verkligen fantastiskt!  Även min br

  Ursäkta suddig bild, men det var stallets 7-åring som fick filma mig på långt avstånd idag. Vi vill ju inte att hon ska råka bli påsprungen om inridningen inte blir bra så hon blev förpassad på en liten pall i ett litet hörn en bit därifrån. Men hon gjorde det bra och filmade så gott hon kunde!  Hon fick även rykta Ares och hjärtat smälter lite av den synen. Ares brukar nämligen trampa runt ibland men inte när ett barn står nära och ryktar honom. Då står han alldeles stilla och böjer huvudet mot henne och tittar på henne. Det ser ut som att han förstår att det är ett barn och att han måste vara extra försiktig. Sedan har vi alltid mamma i närheten som kan rädda situationen om det skulle bli rörigt, men hittills har han alltid stått helt stilla och bara tittat mjukt på henne. Han verkar så otroligt klok.  Jag satt upp för andra gången nu och det är ju otroligt nervöst innan. Redan när jag börjar sadla så blir jag tyst och introvert och börjar svara enstavigt på tilltal. Men jag tänker