Livet är förändring

Jag har inte varit ett dugg ridrädd på... jag vet inte. Flera veckor? Kan det vara tre eller fyra veckor sedan sist? Det känns helt otroligt. Det känns precis som det kändes förut innan jag blev ridrädd. Jag har inte känt mig så här trygg på hästryggen på över fyra år. Och när jag känner mig trygg så är det lättare att rida ut med kompisar. Eftersom man inte har kanin-puls och kallsvettas, så är det ju väldigt mycket lättare att konversera med andra. Det underlättar väldigt. Idag red jag med Anna och Katarina. Anna fick låna min hjälmkamera och filma när hon red Pride. Jag höll mig i täten eftersom Galishimo blir mindre i gasen om han får gå först. Katarina red Corzo som jag fick "terapirida" senast jag var ridrädd. Det blev en härlig tur i vintervädret. Vackra Västerbotten!

I går promenerade jag en timme, solade solarium, och lagade fetaost och kycklingpaj, samt gjorde en efterrätt på vit chokladcheescake. Jag diskade noggrant efter mig och lade prydligt fram de sorgliga kopiorna som inte alls liknade bilderna på receptet. Fetaost och kycklingpajen råkade stanna lite för länge i ugnen. Det där sista momentet, när jag skulle breda crème fraiche som sista lager på cheescaken... hur är det möjligt? Om crème fraiche är tyngre och har högre densitet än den skälvande luftiga dallriga kakan, hur brer man på den utan att ta med sig hela kakan? Nåja. Båda rätterna smakade bra. Om man blundar när man äter dem. Min paj som jag ville att den skulle se ut och hur den faktiskt såg ut...  Idag ska jag rida, och plocka fram oljefärgerna. Jag har ju plötsligt så mycket av mina helger helt lediga sedan jag blev singel. Det känns lite ovant än så länge. Jag gör det jag bestämt mig för att göra på ett icke passionerat och nästan mekaniskt sätt, men jag tror det kan bl

Min bil bromsar trots att jag vill köra. Min häst kör trots att jag vill bromsa. Jag och Anna var ute och red idag igen, och jag deklarerade matt att jag var lite för trött efter jobbet, för att våga utmana mig och galoppera så mycket. Men några steg borde jag ju göra bara för att försöka och göra så gott jag kan. Bara tre fyra steg. Och sedan en frisk trav, kanske? Nu är det ju så här... att under tiden som jag sliter mig trött på jobbet, så laddar Galishimo batterierna i hagen. Han ville gärna utmana sig själv och galoppera mycket. Så mycket att jag inte fick stopp på honom. När jag äntligen lyckades släppa mitt paniksnöre och med nöd och vånda lyckades få honom på en liten volt så han äntligen slutade galoppera, så var jag lite besviken på honom. "Men du skulle bara veta hur lycklig han såg ut!" sa Anna Så där kom han undan, Galishimo. Tur att han har Anna på sin sida. Annars hade han råkat ut för sin bittra matte. Och då hade det inte blivit några fler galoppturer

Ja, det blev den här cykeln som införskaffades. En Singlespeed 28" oväxlad cykel från Biltema. Färdigmonterad, med tanke på att jag inte har turen på min sida och förmodligen skulle misslyckas med den banalaste byggsats. Jag som drömde om en fin cykel. En designcykel. Ett objekt att förälska mig i... men nu får den här duga. Nöden har ingen.... känsla för design eller extravaganser.  Med inköp av extra lysen för mörkercykling och cykellås så gick allt sammanlagt på en summa under 2000 kr. Men inte var jag tacksam för det. Nej det var jag inte. Surt roffade jag åt mig cykeln, stirrade ogillande på den och snörpte med munnen, och stegade stelt iväg till kassan. Sedan ledde jag surt in cykeln till bilen och fick ju givetvis inte in den i bagaget. Efter att ha surat i tio minuter ute på den kalla parkeringsplatsen, och vridit och vänt på cykeln halvvägs in i bagaget så engagerade jag (surt) en främmande gubbe från parkeringen. Han var på betydligt mildare hurmör, och tur var vä

Jag pratade om att tagga ned i inlägget den 9 januari, och skrev ordagrant: "Jag saknar helt buffert och om bilen skulle behöva lite mer omfattande service så är mina 10.000 borta i ett nafs, och jag måste börja om från början." Det var nog därför jag såg väldigt lugn och optimistisk ut när bilbesiktaren konstaterade att min bil inte gick igenom besiktningen. Jag såg också väldigt lugn ut när jag bokade tid på den lokala bilverkstaden och de sade att jag kan vara förberedd på att lämna in bilen en stund, för reparation. Den bromsar i ena bakhjulet, och jag har inte märkt någonting. Kanske för att bakhjulet inte står helt stilla, utan ytterst motvilligt rullar med. Sedan kände jag mig hyfsat lugn när jag började fundera på att köpa en cykel så jag tar mig till stallet och jobbet, ifall bilen blir borta en längre tid. Om än reparationerna är billiga så blir det påtagligt att jag är helt utan cykel nu. Jag behöver ta mig från bilverkstaden och hem igen nästa vecka. Jag

Jag har haft ytterligare en fantastisk ridtur på min arabhäst! Jag har fortfarande overklighetskänslor. Han stod vänligt och väntade när jag skulle upp i sadeln och väntade även på att jag skulle få fötterna i stigbyglarna. Som en ridskoleponny. Nu känns han inte laddad heller, utan helt lugn när vi skrittar iväg. Inget taktande och inga elektriska små ryck. Han bara tittar lite. Sedan så fick Galishimo agera "trygg ledarhäst" åt den nya hästen som just kommit till stallet, och som Galishimo skulle visa världen för. Vi visade sex kilometer av världen. Tyvärr blev det lite spännande på slutet när det började skymma så Galishimo började visa allt som var farligt i världen, i stället för att visa allt som var fantastiskt. Han började skygga, hålla andan, och brådskande åla sig hemåt så snabbt han kunde. Men den nya hästen visade sig inte vara i behov av någon trygg ledarhäst, alls. Så den chillade och ignorerade Galishimos ständiga varningar över allt farligt på hemvägen. J

Jag och Anna red ut tillsammans idag och turen blev fantastisk från början till slut. Galishimo skötte sig utmärkt. Det var hans tredje uteritt på tre dagar. Han gnäggade glatt när han såg mig, från hagen, och var så positiv hela dagen, men samtidigt var han lugn och lyhörd. Jag kände redan när jag satt upp på honom att han var väldigt fin. Han ställde sig själv på rätt plats vid pallen och trampade inte runt som han brukar, utan väntade glatt på att jag skulle komma i sadeln. Redan där kände jag att det blir en fantastisk dag. Och jag blev inte besviken! Det känns nästan overkligt. Ska det här vara min häst, va? Ett riktigt myslurv att galoppera runt med. Har jag verkligen så tur? Blir han verkligen så här bra?

Lilla häst, du slutar aldrig förvåna.  Än en gång är det rött, på de de vita stråna. Jag lyfter på luggen och tappar andan,  Vem har bultat dig i pannan? Har någon greppat din lugg, och dragit den lös? Har du slagit knut på dig själv, för att bli sedd av en tös? Har du sprungit rakt fram i en sväng som var tvär?  Har du fått ett skott, av ett luftgevär?  Har du stångat ett träd med din panna? Har du ökat farten, där du borde stanna?   Har du bugat mot mecka på knölig mark?  Eller låg du på marken och bad om en spark? Lekte du flygplan, med motorfel? Försökte du hjula, men var kroppen för stel? Har du stått på ditt huvud och tappat balansen? Har du fallit omkull när du jagat svansen?  Lilla häst, vad har du gjort dig i pannan? Du imponerar, som ingen annan...

Kärleken lämnade verkligen efter sig ett tomrum. Jag funderar mycket på hur jag ska fylla upp det. Jag är inte alls sugen på att träffa någon ny så tankarna snurrar mest runt om vad jag borde göra i stället. Här har man ett helt liv och en massa tid och borde fylla upp det. Jag lever i världshistoriens mest bortskämda tidsålder, på en av världens mest jämställda och ekonomiskt stabila länder. Jag har ett heltidsjobb, oändliga möjligheter, och sannolikt ett långt liv kvar. Och så har jag mage att lite lamt slå ut med armarna över denna förträffliga möjlighet till liv och överflöd, och förvirrat säga "Och nu då?" Jag får börja med promenader. Det får börja där. Kanske blir promenaderna joggingturer men jag har inte bestämt mig ännu. Inte ens Galishimo behövde mig idag. Han stack gladeligen iväg utan mig, med ett gäng småtjejer och deras hästar, och var 'Coola Killen' på äventyr genom samhället igen. Jag tittade efter dem när de red iväg och lagade sedan ett vin

Eventuellt borde jag skaffa en till hobby nu när jag blev utan pojkvän igen. Jag har alldeles för mycket tid åt osunt nörderi i hästen helt plötsligt. Å andra sidan så är det roligt med osunt nörderi i hästen. Men jag funderar lite om jag ska lägga in något annat i livet för att fylla ut tomrummet efter kärleken. Eventuellt borde jag röra på mig på något vis, men jag har inte riktigt kommit underfund med vad det borde vara. Eller laga lite bättre mat. Eller sticka (nej jag skämtar inte!) Eller hund. Men jag har verkligen ingen aning om vilken ras jag vill ha, och hur jag ska få ihop det med hästen. Ja, det är inte bråttom med något. Jag kan landa någon vecka eller månad till. Under tiden som jag undrar vad jag ska göra av mitt liv så pillar jag på med sånt här...

Så blev livet lite magiskt i en timme, i alla fall. Jag kunde sluta lite tidigare från arbetet och åkte direkt till stallet. Jag hade så tur att jag träffade på Anna och hennes fullblod, vi var dessutom klara med våra hästar samtidigt, på minuten. Anna hade inte bråttom någonstans och gick med på vilken slags ridtur som helst, så det var bara att bege sig i väg och se vart vi hamnade någonstans. Det känns tryggt att rida med Anna för hon har verkligen stenkoll på sitt fullblod. Jag kände redan på uppsittningen att Galishimo var lugn och trygg. Och bättre blev det! Vi for ut och travade och galopperade lite, vi plumsade i snön och jag och Galishimo gick i täten. Vi mötte hundar och andra hästar, och såg skidåkare och red genom nya stigar i skogen. Jag och Anna pratade och skrattade. Solen var gul och kastade långa skuggor i snön. Galishimo plumsade glatt med öronen spetsade framåt. Genom knädjup pudersnö, vi red under snötyngda björkar som skapade vackra vintervalv.  Idag var vintern

Jag och Galishimo står ute på stallplanen och en liten tjej klappar honom lätt på pälsen. "Det här kommer att bli jättebra!" säger jag entusiastiskt. Tjejen låter lite tveksam. "Du, de där stigbyglarna. De är nog för långa. Jag måste korta dem till minsta hålet..." mumlar hon. "Inga problem!" säger jag och kortar stigbyglarna till sista hålet. Men känner en liten oro i magen. Ingen så liten människa har ridit min arabhäst. Ska man verkligen sätta ett barn på honom? Är han verkligen redo för det? "Nej, jag når ändå inte riktigt ned till stigbyglarna." säger tjejen, och jag får en klump i magen: "Vi måste nog linda stiglädrena ett varv runt stigbyglarna och SEDAN sätta dem på sista hålet." föreslår hon. Jag gör som hon säger, men känner lite panik. Jag fick ett vagt minne från slutet av 80-talet när jag var liten och behövde linda stiglädrena runt stigbyglarna för att de skulle bli kortare än vad det fanns hål. Det var länge sedan.

Ja. Jag blev singel igen. Enligt Lagen Om Kränkta Ex (LKE) § 1-3 så skriver man inte varför man blev singel, hur man blev singel, eller vem av oss som var drivande i frågan, i sociala medier. Enligt LKE § 4 så säger man inte heller hur det känns personligen i sociala medier. Enligt LKE § 5 så gör man ett kränkande lagbrott, om man hittar på en lag som heter Lagen om kränkta Ex, eftersom det antyder att någon blivit kränkt. Men va tusan. Alla blir kränkta när det blir slut. Inklusive jag.  Jättekränkta är vi. Jag är lika kränkt som han. Därav den lilla gubben som jag placerat här nedan: Jag har varit spänd ett par veckor eftersom VI inte har löst VÅRA problem (LKE § 6: prata alltid i neutral vi-form utan att skylla på någon i sociala medier) så min födelsedag blev ju väldigt stillsam, och de här kommande dagarna så har jag verkligen bara tagit det lugnt och satt mig själv på laddning. Mamma har kommit till mig och tagit pulsen på mig och skämt bort mig på födelsedagsmiddag, så det

Jag har nu 10.000 kr till min hästtransport. Man kan nu köpa en racklig renoverad transport från 1986 eller en nyare (med några oklara renoveringsbehov som man kanske upptäcker när man börjar använda den...) Det börjar kännas lite tungt. Jag menar inte att det är tungt att fortsätta spara pengar, men just det här att sätta all frälsning och framgång i livet på en hästtransport. Jag har fortfarande en arabhäst som lätt får panik, och jag får ju panik lätt jag med, för den delen. Hur viktigt är det egentligen för oss att komma ut på tävlingar i år? Ibland är det jätteviktigt för mig att tävla, särskilt när jag tittar på andra duktiga hästar och andra duktiga ryttare som gör snabba framsteg. Det sporrar mig och får mig att vilja kämpa hårdare. Jag har ju lätt för att vilja prestera och har ju lite vinnarskalle. En universitetsexamen, en svensk klassiker, ett maratonlopp, en godkänd licens som fallskärmshoppare och 12 triathlonlopp skvallrar ju om hur tjurig jag kan vara när jag bestä

Igår var det för kallt för att rida. Idag är det -27 grader och kylan kommer att ligga kvar ett bra tag. Nu får Galishimo lite vintervila. Jag skämde bort mig på bästa sätt. Jag slötittade på dokumentärer, solade solarium, och så låg jag löjligt länge i ett badkar med bubbelskum med en ansiktsmask samtidigt som jag lyssnade på en ljudbok. Snart fyller jag 35 år. Det är inte många av mina jämnåriga väninnor som kan ägna en hel dag åt återhämtning, bubbelskum och solarium. De flesta har barn som behöver tas hand om. Vissa jämnåriga kvinnor jublar över att kunna få kissa ifred i fem minuter på toaletten utan att någon lite mindre människa börjar dra i handtaget. Idag är det skönt att vara barnfri. Ibland tänker jag på en kollega som sa: "Nu när jag tänker tillbaka på tiden utan barn, så kändes det verkligen inte som att jag hade något LIV." Med tanken på den kommentaren sjönk jag djupare ned i badkaret tills skummet nådde läpparna och tänkte nöjt: "Men är det verkli

Det går tungt för mig att motivera mig med ridningen nu. Det är mörkt och kallt ute. Nu kommer det dessutom en kallfront och vi räknar med uppåt -20 grader de närmaste dagarna... Jag ska försöka att ta en paus i ridningen och äta lite nyttigare och sola lite solarium och se om jag piggnar till mig. Jag frågade Elin om hon kunde galoppera Galishimo ordentligt trött i snön, så han kan få en välförtjänt vila några dagar, nu när det blir som kallast. Det ville hon! Nu har jag och Elin en plan på att hon ska få rida Galishimo lite mer regelbundet. Hon ska jobba lite mer med hans galopp på rakt spår och rida honom lite mer konditionsmässigt krävande. Så Galishimo blir av med lite mer mage. Vi har inga fasta dagar utan Elin får dyka upp när det passar, eller hur vi nu pratar ihop oss. På ett sätt svider det lite att lämna bort Galishimo till en annan ryttare, om än så bara för en dag i veckan... Men Elin är duktig på att rida, hon är modigare än mig, och Galishimo stortrivs med henne. Så

Årets första ridpass startade fantastiskt! Och när jag menar fantastiskt, så menar jag inte teknikmässigt ofelbart, utan att jag verkligen fick känna mig trygg på Galishimo! Detta har jag nog att tacka Per en hel del för. På nyårsaftonen så var Galishimo väldigt stressad över att vara på fältet. Det berodde delvis på omgivande faktorer såsom skotrar i horisonten, en grillfest med tre små brasor som han tvingades passera, en vedklyv i full gång, en annan häst som tränade galoppintervaller över fältet, samt lite oroliga hästar i en hage. Då ville inte Galishimo vara med längre, utan skyggade och försökte hela tiden ta sig hem till tryggheten, men Per satt tålmodigt kvar och körde "utnötningsmetoden" och tvingade honom att skritta runt i stora och små krumelurer, tills han inte orkade vara upprörd längre.  Vedklyven fick Galishimo vackert passera med fem meters avstånd när den gick i full gång. Sedan fick Galishimo vila en dag, och idag så red vi ut på fältet igen. Väd

Det här året blev ett väldigt skönt och tryggt år. Året blev lågmält och tyst. Ingen större dramatik. Inga omvälvande händelser. Jag föll exempelvis aldrig av Galishimo under år 2015 (fast han tappade två andra ryttare). Jag tog även grönt kort så att jag har licens att tävla med Galishimo, när det är dags. Mest har året bestått av lugn och återhämtning. Mitt arbete som handläggare har gått väldigt bra och jag arbetade även som ledningssekreterare de sista två månaderna, bara för att jag hade tid och var nyfiken. Det har aldrig hänt, under mina tio verksamma år, att jag behövt boka ett möte med chefen för att jag vill få fler utmaningar. Det var en skön känsla. Jag träffade ju också Per detta år och det är den största händelsen. Han flyttade in i en lägenhet fem hus från mig under sommaren, och vi träffas varje dag. Jag hade ingen aning om hans intresse för djur! Det kom verkligen som en överraskning. Första gångerna han följde mig till stallet så tänkte jag att det bara var för