Konsten att tagga ned

Jag har nu 10.000 kr till min hästtransport. Man kan nu köpa en racklig renoverad transport från 1986 eller en nyare (med några oklara renoveringsbehov som man kanske upptäcker när man börjar använda den...) Det börjar kännas lite tungt. Jag menar inte att det är tungt att fortsätta spara pengar, men just det här att sätta all frälsning och framgång i livet på en hästtransport. Jag har fortfarande en arabhäst som lätt får panik, och jag får ju panik lätt jag med, för den delen. Hur viktigt är det egentligen för oss att komma ut på tävlingar i år?

Ibland är det jätteviktigt för mig att tävla, särskilt när jag tittar på andra duktiga hästar och andra duktiga ryttare som gör snabba framsteg. Det sporrar mig och får mig att vilja kämpa hårdare. Jag har ju lätt för att vilja prestera och har ju lite vinnarskalle. En universitetsexamen, en svensk klassiker, ett maratonlopp, en godkänd licens som fallskärmshoppare och 12 triathlonlopp skvallrar ju om hur tjurig jag kan vara när jag bestämt mig för något. Men det fungerar inte riktigt likadant med mig och Galishimo. Jag kan inte riktigt bara tuta och köra med honom. Det går inte bara att "tuta och köra" med oss som ekipage heller.

Så jag överväger att tagga ned lite med honom. Inte prestera så mycket detta år heller. Jag är fortfarande ridrädd ibland och jag har inte heller den bästa ekonomin. Jag saknar helt buffert och om bilen skulle behöva lite mer omfattande service så är mina 10.000 borta i ett nafs, och jag måste börja om från början.

Det är så mycket annat som är roligt med honom. Han blir bara modigare och modigare på uteritterna, och dressyren har vi, trots allt, kommit oss ganska långt med på egen hand. Så. Jag tänker tagga ned och dra ned lite på ambitionerna att prestera med honom. Så gott jag kan. Självklart ska man inte ge upp lättvindigt m,en det är samtidigt viktigt att vara realistisk. Jag är inte rik. Han är inte ett svenskt halvblod (och ska definitivt inte behandlas som en sådan!) och jag är ingen fantastisk ryttare. Men så länge jag fortsätter rida så kommer vi att utvecklas. Att tvinga ut oss som ekipage på kurser och på tävlingsbanorna är nog lite som att peta in en rund boll i ett fyrkantigt hål. Än så länge.

Och kanske finns det en risk att mina krav på att prestera gör att jag förlorar fokus på det som faktiskt fungerar. Naturupplevelserna, bilderna och de roliga dressyrpassen hemma på gården.
 .